Sv: Snacktråd för AR-frälsta!
Sån var min ponny med då jag fick honom. Fast nog några resor värre. Han var utdömd pga lynnesfel. Jag var medryttare innan på honom i ett par år. Så jag visste ju vad jag gav mig in på. Och jag trodde jag visste en viss del av varför han var som han var. Han attackerade bara man öppnade boxdörre, slet sig, skickade av de som red etc.
Första tiden fick han dessutom panik bara man kortade tyglarna. Det sista ägaren gjorde med honom var att rida honom på graman med stång ihopdragen och ibland rycka till brutalt i käften i runt 2-3 tim. Han blödde tygligen rejält har jag hört av andra i stallet. Han hade innan det stått i 3 månader och blev överansträngd i hela frampartiet. Han var halt och kunde inte ens böja halsen så att han fick ned huvudet i hinken för att dricka. Efter det lämnade hon honom. Efter det fick jag när han blev frisk skritta ut på bettlöst med långa tyglar i ca 6 mån innan han inte panikade totalt bara man rörde tygeln. Han slängde sig av skräck snudd på var 10 meter. Jag fattar inte att jag överlevde. Allt var så dumt eg. Men jag var ung och visste ju inte bättre.
Han hade fått så mycket stryk att han försvarade sig genom att attackera först. Hans självförtroende var obefintligt.
Idag är han visserligen lite knäpp fortfarande. Men han är en levnadsglad och snäll gubbe. Han har blivit social och litar på andra än mig. Det är helt underbart att se honom lita på andra. Det har tagit över 15 år att komma dit. I pressade situationer då han blir osäker litar han fortfarande bara på mig. Men iom att det bara är jag som ska ha honom så är det väl ok. Det som är kul är att han har en vilja att uppsöka andra och söka kontakt. Och det är så fantastiskt härligt att se att folk gillar honom. Han är stallets lilla favorit som skäms bort av de flesta där. Förut avskydde ju alla honom iom att han var elak. Och det kände han och blev ännu värre.
Han kommer väl aldrig gå lungt med någon annan på en utetur. Det kommer vara cirkus från start. Och han är så van vid mig att då andra rider börjar han stressa. Men han är så svårriden att det är få som fixar honom. Och då blir det svårt att träna bort det där.
Jag är nöjd med hur han blivit. Han är en underbar gammal man. Jag mötte hans gamla ägare förra året. Hon trodde jag skulle avlivat "det jävla psykfallet" för länge sen. Då kunde jag berätta att han var 27 år och gjorde galoppiruetter och piaff på senaste lektionen.
Sån var min ponny med då jag fick honom. Fast nog några resor värre. Han var utdömd pga lynnesfel. Jag var medryttare innan på honom i ett par år. Så jag visste ju vad jag gav mig in på. Och jag trodde jag visste en viss del av varför han var som han var. Han attackerade bara man öppnade boxdörre, slet sig, skickade av de som red etc.
Första tiden fick han dessutom panik bara man kortade tyglarna. Det sista ägaren gjorde med honom var att rida honom på graman med stång ihopdragen och ibland rycka till brutalt i käften i runt 2-3 tim. Han blödde tygligen rejält har jag hört av andra i stallet. Han hade innan det stått i 3 månader och blev överansträngd i hela frampartiet. Han var halt och kunde inte ens böja halsen så att han fick ned huvudet i hinken för att dricka. Efter det lämnade hon honom. Efter det fick jag när han blev frisk skritta ut på bettlöst med långa tyglar i ca 6 mån innan han inte panikade totalt bara man rörde tygeln. Han slängde sig av skräck snudd på var 10 meter. Jag fattar inte att jag överlevde. Allt var så dumt eg. Men jag var ung och visste ju inte bättre.
Han hade fått så mycket stryk att han försvarade sig genom att attackera först. Hans självförtroende var obefintligt.
Idag är han visserligen lite knäpp fortfarande. Men han är en levnadsglad och snäll gubbe. Han har blivit social och litar på andra än mig. Det är helt underbart att se honom lita på andra. Det har tagit över 15 år att komma dit. I pressade situationer då han blir osäker litar han fortfarande bara på mig. Men iom att det bara är jag som ska ha honom så är det väl ok. Det som är kul är att han har en vilja att uppsöka andra och söka kontakt. Och det är så fantastiskt härligt att se att folk gillar honom. Han är stallets lilla favorit som skäms bort av de flesta där. Förut avskydde ju alla honom iom att han var elak. Och det kände han och blev ännu värre.
Han kommer väl aldrig gå lungt med någon annan på en utetur. Det kommer vara cirkus från start. Och han är så van vid mig att då andra rider börjar han stressa. Men han är så svårriden att det är få som fixar honom. Och då blir det svårt att träna bort det där.
Jag är nöjd med hur han blivit. Han är en underbar gammal man. Jag mötte hans gamla ägare förra året. Hon trodde jag skulle avlivat "det jävla psykfallet" för länge sen. Då kunde jag berätta att han var 27 år och gjorde galoppiruetter och piaff på senaste lektionen.