Ni med riktigt aktiva, impulsiva barn...

[vemsomhelst123]

Potträning pågår här, rekommenderas att vara naken nedtill och hålla sig hemma första dagarna. Alltså OMG. Potträningen är nemas problems men nu har vi varit hemma hela dagen igår och hela dagen igår och vi håller alla på att bli totalt galna. Herregud. Vi har aldrig varit hemma såhär såvida inte lillan varit totalt utslagen i feber. Hemmet är ett totalt kaos och hon är speedad till tusen, understimulerad till max. Går under. Imorgon skiter vi i rådet vara naken nedtill och hålla oss hemma, vi måste iväg. Packa resepotta och mängder med klädbyten, inget kan vara värre än detta. Har sån jävla migrän efter dessa dagar. Finns inget hon vill leka med hemma, förutom rita och måla kanske en 5-10 minuter om vi är med förstås, all annan tid går bara ut på att skapa så mkt kaos som möjligt.

Förstår dig. Vi började nog potträning ungefär vid samma ålder, men bara hemma. Ute fick hon ha blöja. Sen tog vi bort blöjan nu får någon månad sen, då hade vi kört så i 2-3 månader. Det gick superbra och hemma har vi inte haft en olycka, men någon enstaka på förskolan. Skit i koncept, det brukar gå bra ändå om man inte har bråttom, då kanske koncept är bättre!

 

[Araminta]

Om pedagogerna är lugna, så kan ni nog vara lugna. Om det är typ samma energiknippe på förskolan som hemma, vilket det låter som

Vid misstänkt diagnos så är det vanligt att det ena stället t.ex. hemma funkar bra, men inte i skolan. Eller tvärtom. Problemen kan vara osynliga för de vuxna på den sidan där det funkar bra.

Vill bara tillföra om någon annan i liknande funderingar läser här, så säger forskningen att tidiga insatser är viktiga då det har visat sig ha betydligt större effekt för barnet. BVC ska ha verktygen för att kunna misstänka en diagnos riktigt tidigt i barnets liv, men kunskapen kan säkert skilja sig mellan olika ställen.

Ber om ursäkt för att jag sticker av lite från ämnet men vill nyansera sista stycket en aning. Man är i Sverige restriktiv med att ställa diagnos ADD/ADHD i förskoleålder. Det förekommer tidigare diagnosticering i enskilda fall och det ser troligen lite olika ut beroende på region. Men som regel så vill man gärna att barnet ska vara åtminstone 5-6 år gammalt, till skillnad från annan NPF (autism, språkstörning, m.fl.) där det inte är ovanligt att diagnos ställs i 3-4 års ålder. Här i Skåne ska det t.ex. väldigt mycket till (ie. sekundär problematik) för att BUP alls ska ta emot remiss för utredning ADD/ADHD på barn som inte börjat skolan. Man vill säkerställa att det verkligen handlar om en bestående funktionsnedsättning, och inte en utvecklingsfas.

Därmed inte sagt att att man inte ofta kan se drag av ADD/ADHD tidigt. Så jag håller helt med om att man bör lyfta ämnet och absolut sätta in insatser så fort behov uppstår. Diagnosen är ju egentligen bara en etikett och ett samlingsnamn - insatser ska man sätta in oavsett. Alla barn ska få förutsättningar att må bra och utvecklas utifrån sina egna villkor.

/Logopeden

 

[Sofie.S]

På tal om potträning - våra barn blev ”rumsrena” genom att börja kissa på gräsmattan innan vi introducerade pottan
Och ja, det blev ett par nummer två gjorda också på tomten

 

[Tualma]

Jag har aldrig fattat det där med att göra det så komplicerat med potträning... Man tar det väl vart eftersom ungarna klarar av det?
Våra fyra har varit torra länge hemma, men ändå haft blöja på förskola och eventuellt när vi åkte bort ett tag till.
Två av barnen blev torra på dagen först och två blev torra på natten först... Så åk iväg när ni behöver, @cherie. Tids nog är blöjtiden över.

 

[Magnum]

Jag har aldrig fattat det där med att göra det så komplicerat med potträning... Man tar det väl vart eftersom ungarna klarar av det?
Våra fyra har varit torra länge hemma, men ändå haft blöja på förskola och eventuellt när vi åkte bort ett tag till.
Två av barnen blev torra på dagen först och två blev torra på natten först... Så åk iväg när ni behöver, @cherie. Tids nog är blöjtiden över.

Håller med! Finns nog ingen direkt regelbok!

Vi blev blöjfria på sommaren som tvååringar, hade väl blöja om natten och ibland om vi var iväg.
Sen började förskolan igen, ett litet bakslag och hade blöja om dagarna ett tag men det fasades ut.
Det var aldrig några bekymmer när poletten trillade ner. När den gjort det ville de inte ha blöja och de ville själva använda toaletten/gräsmattan.

 

[cherie]

@Sofie.S @Tualma @Magnum Nej, jag har bara blivit tipsad om att det går fortare att bli blöjfri och förstå kroppens signaler om man tar bort blöjan och inte sätter på den igen! Vi är ju också väldigt lite hemma så om hon ska få ha på sig blöja när vi är på utflykt så är det ju typ jämt ändå. Vi har dock nattblöjan kvar. Vi ser gärna att det går fort för när det redan är så belastat orkar vi inte ha olyckor i tid och otid under månaders tid typ Det hinner liksom hända mycket med en busunge under tiden man behöver torka upp en olycka, så vi behöver vara två här nu så en punktmarkerar henne och den andra får städa etc Så vi satsar på att försöka köra lite intensivt nu och så kanske poletten trillar ner ganska snabbt. Men potträningen går toppen och idag har vi redan varit iväg ett par timmar först på vårdcentral och sen lekpark, det gick bra det med! Hon har börjat fattat galoppen nu och säger oftast till innan det kommer

 

[Tualma]

@Sofie.S @Tualma @Magnum Nej, jag har bara blivit tipsad om att det går fortare att bli blöjfri och förstå kroppens signaler om man tar bort blöjan och inte sätter på den igen! Vi är ju också väldigt lite hemma så om hon ska få ha på sig blöja när vi är på utflykt så är det ju typ jämt ändå. Vi har dock nattblöjan kvar. Vi ser gärna att det går fort för när det redan är så belastat orkar vi inte ha olyckor i tid och otid under månaders tid typ Det hinner liksom hända mycket med en busunge under tiden man behöver torka upp en olycka, så vi behöver vara två här nu så en punktmarkerar henne och den andra får städa etc Så vi satsar på att försöka köra lite intensivt nu och så kanske poletten trillar ner ganska snabbt. Men potträningen går toppen och idag har vi redan varit iväg ett par timmar först på vårdcentral och sen lekpark, det gick bra det med! Hon har börjat fattat galoppen nu och säger oftast till innan det kommer

Vad härligt att det går bra!

 

[pms]

Åh, en till som började springa vid 9 månaders ålder Efter ett mycket ihärdigt och intensivt tränande av att kasta sig ut och framåt var man än var med huvudet före utan någon som helst balans! Hålla i? Ta stöd? Varför då? Stå stilla eller gå försiktig tills man hittar balansen? Så lär man väl sig inte? Du kanske känner igen det också Ja, pust, när jag tänker tillbaka har det verkligen funnits många jobbiga perioder. Under lära-springa-perioden var min partner föräldraledig och han beskrev det som att känslan var att hon skulle dö när som helst om han inte var precis bredvid henne med reflexerna i topptrim exakt varje sekund. Jag var lite mer chill, men hon skadade sig också betydligt mer med mig. Min partner beskrev sig så gott som utmattad när jag gick på sommarledighet efter hans föräldraledighetdperiod.

Våra ungar låter ganska lika när du beskriver Det är ju faktiskt något fantastiskt med deras engagemang och driv också, det är ju bara att man inte riktigt har lika mycket själv!

All rörelse går ut på att klättra upp på nåt och sen hoppa ner Det är "kul" att hänga med andra - dom som har egna barn har hjärtat i halsgropen hela tiden (medan vi blivit härdade och vet att det 99/100 gånger går bra) och dom utan barn blir tokiga eftersom dom inte får sitta ner och prata i lugn och ro eftersom vi följer efter ett barn som aldrig är still

Å ena sidan är jag helt j*vla trött på att jaga efter och ropa "nej, oj, stopp, försiktigt" hela tiden - å andra sidan både imponerad och stolt över drivet och hur kompetent en tvååring kan vara egentligen

 

[vemsomhelst123]

@Sofie.S @Tualma @Magnum Nej, jag har bara blivit tipsad om att det går fortare att bli blöjfri och förstå kroppens signaler om man tar bort blöjan och inte sätter på den igen! Vi är ju också väldigt lite hemma så om hon ska få ha på sig blöja när vi är på utflykt så är det ju typ jämt ändå. Vi har dock nattblöjan kvar. Vi ser gärna att det går fort för när det redan är så belastat orkar vi inte ha olyckor i tid och otid under månaders tid typ Det hinner liksom hända mycket med en busunge under tiden man behöver torka upp en olycka, så vi behöver vara två här nu så en punktmarkerar henne och den andra får städa etc Så vi satsar på att försöka köra lite intensivt nu och så kanske poletten trillar ner ganska snabbt. Men potträningen går toppen och idag har vi redan varit iväg ett par timmar först på vårdcentral och sen lekpark, det gick bra det med! Hon har börjat fattat galoppen nu och säger oftast till innan det kommer

Det är det säkert, upplevde dock inte att det blev olyckor i tid och otid trots att vi gjorde som vi gjorde. De är ju medvetna i den åldern. Vår dotter som snart blir tre har nattblöja fortfarande och kontrollfrågar ofta om hon har blöja eller trosor när hon har blöja.

 

[cherie]

Det är det säkert, upplevde dock inte att det blev olyckor i tid och otid trots att vi gjorde som vi gjorde. De är ju medvetna i den åldern. Vår dotter som snart blir tre har nattblöja fortfarande och kontrollfrågar ofta om hon har blöja eller trosor när hon har blöja.

Nej, det stämmer nog. Jag glömmer bort hur stor hon blivit. Det har gått jättesmidigt det här. Hon säger ju till nu och hår oftast själv till pottan. Så det var nog lite överdrivet det där med att vara hemma. Nu igår och idag har vi haft våra vanliga fullspäckade dagar och det har ju inte skett fler olyckor för det....

 

[trofé]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

Stor igenkänning, även om sonen kanske är ett litet snäpp lägre i energi mot din dotter. Men ofta lika... Han är som en tornado, väldigt snabb, stark, smart, väldigt verbal. Ibland är fokus 3 sek innan det är något annat på gång. Springer snabbt som rackans. De få gånger vi har någon liten support (oftast mina svärföräldrar) är de helt slut efter någon timme.

Vi bor på gård och är ute och grejar mkt. På förskolan är de superbra och de grejar med mkt olika saker + barnen får vara med och önska och styra en hel del.

Jag tror att han har sovit en hel natt i hela sitt liv (han är 2,5 år) och jag hade 20 år av kronisk inomni i bagaget innan jag blev förälder.

Resa bort eller sova borta har vi helt lagt ner, det finns liksom inte på kartan att mäkta med + att då måste vi bo någonstans som är lika barnsäkrat som hemma, var finns det? Svärföräldrarna säger ofta att "han kan ju komma hit en helg", de har nog börjat inse att det är en utopi. Inget är barnsäkrat, de glömmer att de slagit på spisen som inte har barnskydd och går och svarar på sms osv.

Samma här ang känslor, det är mkt av allt. Jag tror inte på något sätt att det är något negativt, utan tänker att med åldern och när han lär sig att kanalisera det lite blir det en tillgång.

Jag har själv asperger, möjligen har han det och/eller ngt annat, det kvittar. Alla är ju som de är med sin personlighet, styrkor och svagheter ändå.

Men känner SÅÅ igen mig i "nej, andra kan inte förstå om de inte levt i det själv", här är det samma. Pappan är supertacksam om jag orkar rodda en stund själv ibland så han kan vila en stund tex. Jag har mkt större behov av att vila (gravid i v 31 dessutom). Bebis i magen verkar minst lika energisk som sonen, så vi får väl se om de kan underhålla varandra i någon grad i sinom tid, eller om det bara blir dubbelt så fullt upp som nu.

 

[cherie]

Stor igenkänning, även om sonen kanske är ett litet snäpp lägre i energi mot din dotter. Men ofta lika... Han är som en tornado, väldigt snabb, stark, smart, väldigt verbal. Ibland är fokus 3 sek innan det är något annat på gång. Springer snabbt som rackans. De få gånger vi har någon liten support (oftast mina svärföräldrar) är de helt slut efter någon timme.

Vi bor på gård och är ute och grejar mkt. På förskolan är de superbra och de grejar med mkt olika saker + barnen får vara med och önska och styra en hel del.

Jag tror att han har sovit en hel natt i hela sitt liv (han är 2,5 år) och jag hade 20 år av kronisk inomni i bagaget innan jag blev förälder.

Resa bort eller sova borta har vi helt lagt ner, det finns liksom inte på kartan att mäkta med + att då måste vi bo någonstans som är lika barnsäkrat som hemma, var finns det? Svärföräldrarna säger ofta att "han kan ju komma hit en helg", de har nog börjat inse att det är en utopi. Inget är barnsäkrat, de glömmer att de slagit på spisen som inte har barnskydd och går och svarar på sms osv.

Samma här ang känslor, det är mkt av allt. Jag tror inte på något sätt att det är något negativt, utan tänker att med åldern och när han lär sig att kanalisera det lite blir det en tillgång.

Jag har själv asperger, möjligen har han det och/eller ngt annat, det kvittar. Alla är ju som de är med sin personlighet, styrkor och svagheter ändå.

Men känner SÅÅ igen mig i "nej, andra kan inte förstå om de inte levt i det själv", här är det samma. Pappan är supertacksam om jag orkar rodda en stund själv ibland så han kan vila en stund tex. Jag har mkt större behov av att vila (gravid i v 31 dessutom). Bebis i magen verkar minst lika energisk som sonen, så vi får väl se om de kan underhålla varandra i någon grad i sinom tid, eller om det bara blir dubbelt så fullt upp som nu.

Det låter väldigt lika. Det är verkligen kämpigt, och intensivt! Att liksom aldrig få andas ut, få en paus etc förutom möjligtvis på kvällen då när ungen KANSKE har somnat till slut.... Vad kämpigt att ni heller nästan aldrig får hela nätter. Fy, inte ens få vilan på natten!

Låter som ni verkligen kan få fullt upp med nr 2. Hoppas det är av kanske lite lugnare slag, eller så kanske det är bättre för samspelet mellan dem om energin är densamma - jag vet inte?

Just nu är jag väldigt trött efter några intensiva dagar borta på landet, där blir det ju onekligen så mkt svårare än på hemmaplan precis som du skriver. Jag längtar hem nu! Jag har dessutom fått en fraktur i tån. Suck! Sjukt svårt springa ikapp henne nu så min man får dra större lass, igen - hade nyligen en fraktur i tummen som precis läkt... Livet ska inte vara lätt Just nu är jag tröttast av allt på att ungen inte kan sysselsätta sig mer än max fem minuter med något, och ALDRIG själv. Det är så intensivt att leka tillsammans jämt och sedan dessutom växla så snabbt mellan saker - ute, inne, göra det, göra det, klättra där, pilla där, trycka på den där, hoppa därifrån. Kan vara så avundsjuk på de som har ungar som sitter med Duplo, pusslar, fantasilekar själva, baltar med vatten, leker i sandlådan, ja vad som helst... I iaf 10 minuter eller kanske tom längre. Hur är det att ha ett sånt liv? Det måste se så diametralt olikt ut från vårt...

 

[trofé]

Det låter väldigt lika. Det är verkligen kämpigt, och intensivt! Att liksom aldrig få andas ut, få en paus etc förutom möjligtvis på kvällen då när ungen KANSKE har somnat till slut.... Vad kämpigt att ni heller nästan aldrig får hela nätter. Fy, inte ens få vilan på natten!

Låter som ni verkligen kan få fullt upp med nr 2. Hoppas det är av kanske lite lugnare slag, eller så kanske det är bättre för samspelet mellan dem om energin är densamma - jag vet inte?

Just nu är jag väldigt trött efter några intensiva dagar borta på landet, där blir det ju onekligen så mkt svårare än på hemmaplan precis som du skriver. Jag längtar hem nu! Jag har dessutom fått en fraktur i tån. Suck! Sjukt svårt springa ikapp henne nu så min man får dra större lass, igen - hade nyligen en fraktur i tummen som precis läkt... Livet ska inte vara lätt Just nu är jag tröttast av allt på att ungen inte kan sysselsätta sig mer än max fem minuter med något, och ALDRIG själv. Det är så intensivt att leka tillsammans jämt och sedan dessutom växla så snabbt mellan saker - ute, inne, göra det, göra det, klättra där, pilla där, trycka på den där, hoppa därifrån. Kan vara så avundsjuk på de som har ungar som sitter med Duplo, pusslar, fantasilekar själva, baltar med vatten, leker i sandlådan, ja vad som helst... I iaf 10 minuter eller kanske tom längre. Hur är det att ha ett sånt liv? Det måste se så diametralt olikt ut från vårt...

Absolut igenkänning på att på sin höjd få pusta ut på kvällen (om inte nattningen dragit till 21 och man är helt slut som människa då). Vet ju att om jag vilar på dagen så lastar det ännu mer på pappan då.
Det där med att inte sysselsätta sig själv känns starkt igen! Lyssnat på en del böcker där "barnstyrd tid" kommer upp och att man ska vara helt på barnets villkor 15 min/dag några dagar/v. Jag och pappan skrattar åt det och brukar säga att vi på vår höjd har max 15 min ICKE barnstyrd tid/dag när han är vaken

Samma här ang leka tillsammans hela tiden. Och jag är så kopiöst dålig på att "frileka", det är verkligen inte min grej. Men försöker så gott jag kan och försöker ta med sonen på att diska sammen etc istället (även om det är vatten överallt sedan osv).

Och precis det där, in, ut, gå upp, gå ner, leka i tältet, läsa bok, inte läsa bok. När andra oroar sig för skärmtid är vi tvärtom (han tittar aldrig ensam utan alltid med förälder med sig), lyckas det få honom att sitta still 15 min är det enastående. Ofta är det efter en liten stund "stänga av, vi ska leka nu!".

Hysteriskt rolig och driftig är han, men livsfarlig ibland. Modell på 2 sek ta sig upp i fönstret, öppna det och var på väg att hoppa ut (1,5 m ner till stenplattor...), jo då, nu är även de fönstren barnsäkrade. Eller klättra upp på köksbordet och börja svinga sig i taklampan, osv osv.

Japp, det måste vara som en helt annan värd med ett barn som kan roa sig ett par min själv.

Svärföräldrarna sa förskräckt en dag när de var här och sonen ätit klart, då hade vi ändå suttit en liten stund vid bordet och alla hade fått i sig något "men oj, ska ni inte sitta kvar/ta det lugnt/äta i lugn och ro". Vi bara skrattade och sa att det här var länge att sitta + alla hade ätit och sedan fick någon springa efter igen...

 

[vemsomhelst123]

Det låter väldigt lika. Det är verkligen kämpigt, och intensivt! Att liksom aldrig få andas ut, få en paus etc förutom möjligtvis på kvällen då när ungen KANSKE har somnat till slut.... Vad kämpigt att ni heller nästan aldrig får hela nätter. Fy, inte ens få vilan på natten!

Låter som ni verkligen kan få fullt upp med nr 2. Hoppas det är av kanske lite lugnare slag, eller så kanske det är bättre för samspelet mellan dem om energin är densamma - jag vet inte?

Just nu är jag väldigt trött efter några intensiva dagar borta på landet, där blir det ju onekligen så mkt svårare än på hemmaplan precis som du skriver. Jag längtar hem nu! Jag har dessutom fått en fraktur i tån. Suck! Sjukt svårt springa ikapp henne nu så min man får dra större lass, igen - hade nyligen en fraktur i tummen som precis läkt... Livet ska inte vara lätt Just nu är jag tröttast av allt på att ungen inte kan sysselsätta sig mer än max fem minuter med något, och ALDRIG själv. Det är så intensivt att leka tillsammans jämt och sedan dessutom växla så snabbt mellan saker - ute, inne, göra det, göra det, klättra där, pilla där, trycka på den där, hoppa därifrån. Kan vara så avundsjuk på de som har ungar som sitter med Duplo, pusslar, fantasilekar själva, baltar med vatten, leker i sandlådan, ja vad som helst... I iaf 10 minuter eller kanske tom längre. Hur är det att ha ett sånt liv? Det måste se så diametralt olikt ut från vårt...

Fast det gör typ inga barn (leker själva alltså). Som jag skrev tidigare så är det lugnare här nu, men jag minns en tid när det inte gick att vända ryggen till innan hon höll på att slå ihjäl sig. Nu kan man säga till att jag måste fixa något och att hon får vänta (allt som oftast sitter hon på något bord efter 2 min men jag litar på att hon reder ut det nu..) jag känner många som har lugnare barn men leka själva gör de inte förrän de får kompisar (typ vid 3 års ålder). Vi började köra med devisen så länge hon inte utsätter sig för livsfara så får hon prova, många bulor och skrapsår senare har ungen faktiskt självbevarelsedrift nog för att jag ska kunna laga mat utan att vara livrädd för vad hon hittar på.

 

[cherie]

Fast det gör typ inga barn (leker själva alltså). Som jag skrev tidigare så är det lugnare här nu, men jag minns en tid när det inte gick att vända ryggen till innan hon höll på att slå ihjäl sig. Nu kan man säga till att jag måste fixa något och att hon får vänta (allt som oftast sitter hon på något bord efter 2 min men jag litar på att hon reder ut det nu..) jag känner många som har lugnare barn men leka själva gör de inte förrän de får kompisar (typ vid 3 års ålder). Vi började köra med devisen så länge hon inte utsätter sig för livsfara så får hon prova, många bulor och skrapsår senare har ungen faktiskt självbevarelsedrift nog för att jag ska kunna laga mat utan att vara livrädd för vad hon hittar på.

Att inga barn gör det är nog en sanning med modifikation - alla samtliga ca 10 barn vi har i släkt och bland vänner i samma ålder (eller något halvår till ett år yngre) kan sitta själva och pula en stund med pussel, Duplo, gosedjur, dockor etc. I varierande usträckning hur länge och hur ofta varje dag, men jag skulle säga att kanske hälften av den sysselsätter sig själva ganska stor del av tiden själva - om inte med leksaker så med verktyg eller kastruller etc som föräldrarns drar ut från köket när de lagar mat eller liknande. Eller med kratte, borste, spade, vatten etc ute i trädgården. Men jag är fullt medveten att just grejen att inte leka själv inte är särskilt avvikande, det är nog bara att man önskar det så mycket för att få åtminstone ett par minuter ibland för att hämta andan. De pauserna gör ju så mkt. Men sen är det nog också för vi ser barnen i vår omgivning där föräldrarna knappt behöver engagera sig särskilt mycket, på sin höjd gå och "sätta igång" en ny lek och sen fortsätter barnen på egen hand igen. Så avundsjukan blir nog större när vi har så många såna typer av barn omkring oss, och ingen som vår dotter. Många trycker också på oss att "vi behöver träna henne att sysselsätta sig själv", medan vi vet att det inte alls är på det sättet.

 

[Lingon]

Fast det gör typ inga barn (leker själva alltså). Som jag skrev tidigare så är det lugnare här nu, men jag minns en tid när det inte gick att vända ryggen till innan hon höll på att slå ihjäl sig. Nu kan man säga till att jag måste fixa något och att hon får vänta (allt som oftast sitter hon på något bord efter 2 min men jag litar på att hon reder ut det nu..) jag känner många som har lugnare barn men leka själva gör de inte förrän de får kompisar (typ vid 3 års ålder). Vi började köra med devisen så länge hon inte utsätter sig för livsfara så får hon prova, många bulor och skrapsår senare har ungen faktiskt självbevarelsedrift nog för att jag ska kunna laga mat utan att vara livrädd för vad hon hittar på.

Jodå, visst finns det barn som leker själv från tidig ålder. Det är dock långt ifrån alla som gör det. Så om ens eget barn inte gör det så finns det ingen anledning till oro av den anledningen.

 

[cherie]

Det är så fantastiskt härligt med semester. Två föräldrar på en unge, och alla möjligheter till att lägga upp dagarna så hon får utlopp för sin energi. Inte behöva hämta en understimulerad tjej från förskolan där dessutom vi föräldrar är trötta efter fullspäckad jobbdag. Så mycket mer harmonisk tillvaro såhär när vi är lediga ihop och kan hålla högt tempo med mycket aktiviteter, bus, lek, spring och skratt Det är ju fortfarande lite ansträngande att vara borta, men nu har vi varit i hemma-staden senaste veckorna och här finns mycket att göra!

Hoppas ni andra med aktiva barn har okej semestrar också. Det är ju inte säkert att det blir på det sättet, för många är det ju värre med ledigheter också.

 

[cherie]

En liten allmän fråga som kanske passar i min egna tråd.

Vi börjar fundera så smått på att ta bort lillans napp (eller snarare fundera på när och hur vi ska göra det). Då har också en ny fundering dykt upp. Nappen är vårt enda riktigt fungerande verktyg för att faktiskt få henne att varva ner en smula, när hon är uppskruvad. Det är nog det enda verktyg vi har när jag tänker efter, det enda där man verkligen ser hur hela hon slappnar av (om det ges vid rätt tidpunkt när hon behöver hjälp att pausa). Vi har ju såklart andra saker som t.ex. att läsa och även en betingad spellista med musik, men inget fungerar i närheten av nappen. Det är alltså inte nödvändigtvis för att somna (det kommer nog gå bra utan napp), utan mer om hon är väldigt uppe i varv eller om man ser att hon är trött/det blir för mycket och hon behöver en paus och varva ner.

Någon annan som också har barn som lätt skruvar upp och där nappen liksom varit ett bra verktyg för vila/paus? Hur har ni gjort? Det kanske löser sig själv och behovet blir mindre när hon blir äldre, men plötsligt tyckte jag nästan synd om henne om vi ska ta bort något nästan "hjälpmedel" för henne att få lite ro och avslappnad känsla i kroppen. Samtidigt kan hon förstås inte ha napp för alltid så vi måste ju hitta nya knep.

 

[trofé]

En liten allmän fråga som kanske passar i min egna tråd.

Vi börjar fundera så smått på att ta bort lillans napp (eller snarare fundera på när och hur vi ska göra det). Då har också en ny fundering dykt upp. Nappen är vårt enda riktigt fungerande verktyg för att faktiskt få henne att varva ner en smula, när hon är uppskruvad. Det är nog det enda verktyg vi har när jag tänker efter, det enda där man verkligen ser hur hela hon slappnar av (om det ges vid rätt tidpunkt när hon behöver hjälp att pausa). Vi har ju såklart andra saker som t.ex. att läsa och även en betingad spellista med musik, men inget fungerar i närheten av nappen. Det är alltså inte nödvändigtvis för att somna (det kommer nog gå bra utan napp), utan mer om hon är väldigt uppe i varv eller om man ser att hon är trött/det blir för mycket och hon behöver en paus och varva ner.

Någon annan som också har barn som lätt skruvar upp och där nappen liksom varit ett bra verktyg för vila/paus? Hur har ni gjort? Det kanske löser sig själv och behovet blir mindre när hon blir äldre, men plötsligt tyckte jag nästan synd om henne om vi ska ta bort något nästan "hjälpmedel" för henne att få lite ro och avslappnad känsla i kroppen. Samtidigt kan hon förstås inte ha napp för alltid så vi måste ju hitta nya knep.

Liknande för oss. Tänker bara att det är för mkt annat nu, så just nu skjuter vi det på framtiden. Rätt vad det är är det ett annat läge och ev enklare. Och om inte får vi lösa det då. Hur gammalt är ditt barn? Sonen är 2 år och 8 mån.

 

[rosapantern]

En liten allmän fråga som kanske passar i min egna tråd.

Vi börjar fundera så smått på att ta bort lillans napp (eller snarare fundera på när och hur vi ska göra det). Då har också en ny fundering dykt upp. Nappen är vårt enda riktigt fungerande verktyg för att faktiskt få henne att varva ner en smula, när hon är uppskruvad. Det är nog det enda verktyg vi har när jag tänker efter, det enda där man verkligen ser hur hela hon slappnar av (om det ges vid rätt tidpunkt när hon behöver hjälp att pausa). Vi har ju såklart andra saker som t.ex. att läsa och även en betingad spellista med musik, men inget fungerar i närheten av nappen. Det är alltså inte nödvändigtvis för att somna (det kommer nog gå bra utan napp), utan mer om hon är väldigt uppe i varv eller om man ser att hon är trött/det blir för mycket och hon behöver en paus och varva ner.

Någon annan som också har barn som lätt skruvar upp och där nappen liksom varit ett bra verktyg för vila/paus? Hur har ni gjort? Det kanske löser sig själv och behovet blir mindre när hon blir äldre, men plötsligt tyckte jag nästan synd om henne om vi ska ta bort något nästan "hjälpmedel" för henne att få lite ro och avslappnad känsla i kroppen. Samtidigt kan hon förstås inte ha napp för alltid så vi måste ju hitta nya knep.

Det var precis likadant med vår aktiva kille. Jag ångrar så att vi tog bort nappen, för vi har inget annat nu för att få honom att varva ner. Sömnen blev även sämre och vi fick andra nya problem.. han var 2,5 när vi tog den, han älskade nappen men fick välja en leksak att byta emot och själva avslutet i sig var inga problem.