Ni med riktigt aktiva, impulsiva barn...

[cherie]

Min faster var tydligen otroligt vild när hon var liten. Jag har hört mängder av historier om hur hon klättrade i gardinerna och inte gick att ha med på resor. En gång höll hon på att drunkna när hon kröp med huvudet före ner i toaletten. Hon blev mycket lugnare ju äldre hon blev och var tydligen världens snällaste tonåring. Hennes ena son var likadan som liten men lugnade sig också.

Wow! Vilken vändning! Fint att höra. Visst driv och aktivitet är såklart tillgodo, så jag ska inte prata om det som bara nackdelar. Jag är ofta stolt över vår tjej som är så framåt och modig!

 

[Lickety]

Haha Jag vet! Mina kollegor känner till min dotter så de har aldrig förutsatt något vobbande, men min partners kollegor med mindre insyn nästan förutsätter att han ska arbeta samtidigt som han vabbar. No way liksom Helt omöjligt!

Låter som du ändå har en grabb med liknande kaliber! Just det där att alltid behöva vara nära och hack i häl...

Nu sover den lille prinsen sött efter härj ute hela förmiddagen, trots lite snuva. Vila när barnet vilar gäller fortfarande hemma hos oss.

 

[Sofie.S]

Hur gammal är din dotter idag?

Jag skrattade nästan till när jag läste din text. Lillan har också ramlat i både en damm och en sjö, som du säger så rycker man fort upp henne och så är det inget mer med det.... Byta kläder och så på nästa grej igen... Det är som att inget får henne ur balans eller rädd Likaså när hon har feber så märks det inte, precis som för er. Ni verkar dock ha snäppet värre för gränsen för när hon verkar lite sänkt går just vid 41 grader och hon har överlag alltid sovit helt okej om än lite mindre sömnbehov än andra barn. Det är vårt andningshål! Stackars er som inte ens fått den vilan...

Känner också så väl igen det där med att kunna fokusera på en sak, men kroppen rör sig konstant. Står på huvudet, trillar ner, vippar, gungar, snurrar, ställer sig upp, pillar, ja.... Är man själv trött och stimulikänslig så kan det vara jobbigt att bara se hennes konstanta rörlighet, men annars tycker jag den delen är lätt att ha acceptans kring Fint att höra att ert dotter kan ha sånt fokus kring Lego! Hoppas kunna hitta något sånt med tiden också. Vår tjej älskar att måla men det blir lätt styrigt med spillt vatten, målat på bord och stolar och väggar och så när impulsiviteten slår till

Vi har alltid pratat med BVC om hennes aktivitetsnivå och impulsiva sidor. Men vi har ju med tiden också mer förstått att hon ändå skiljer sig en del från andra barn... Har dock tänkt att vi inte bara träffat ungar som befinner sig lite längre ut mot det aktiva hållet.

Min dotter fyller sex år nu i sommar.
Hon börjar förskoleklass nu efter sommaren och det gör mig lite orolig. Hon kan ju för sjutton inte sitta still Vi kommer försöka ha en god dialog med kommande lärare att hennes vardag inte får handla om att sitta still. Förskolor är ju i regel mer tillåtande och gör anpassningar efter barns olika behov - jag hoppas att hennes kommande lärare också har den synen.

När jag är trött eller har en dålig dag väljer jag att försöka ”titta bort” mer. Jag försöker att inte tjata eller tillrättavisa de dagarna, det tar bara mer energi från en.
Ibland sitter jag bara och tittar på henne och tänker att den där ungen aldrig kommer lära sig att vara still. Men det är ju samtidigt hennes personlighet.

Går ert barn på förskola? Tänker att det är en god idé att göra dialog kring barnet med pedagogerna. Det går att koppla in specialpedagog för att få hjälpmedel som underlättar i vardagen.

 

[vemsomhelst123]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

Jag tyckte det blev enklare för några månader sen (vår dotter fyller 3 i augusti). Helt plötsligt fick hon lite konsekvenstänk och det gick att göra saker utan att ha ögon i nacken.
Men vi behöver fortfarande vara ute och rasta mycket för att det ska hålla i sig, förra helgen gick/springcyklade hon tex 5 km på förmiddagen i kuperad terräng, och kan inte ha för mkt skärmtid för då blir det kollrigt i hjärnan direkt.

 

[cherie]

Min dotter fyller sex år nu i sommar.
Hon börjar förskoleklass nu efter sommaren och det gör mig lite orolig. Hon kan ju för sjutton inte sitta still Vi kommer försöka ha en god dialog med kommande lärare att hennes vardag inte får handla om att sitta still. Förskolor är ju i regel mer tillåtande och gör anpassningar efter barns olika behov - jag hoppas att hennes kommande lärare också har den synen.

När jag är trött eller har en dålig dag väljer jag att försöka ”titta bort” mer. Jag försöker att inte tjata eller tillrättavisa de dagarna, det tar bara mer energi från en.
Ibland sitter jag bara och tittar på henne och tänker att den där ungen aldrig kommer lära sig att vara still. Men det är ju samtidigt hennes personlighet.

Går ert barn på förskola? Tänker att det är en god idé att göra dialog kring barnet med pedagogerna. Det går att koppla in specialpedagog för att få hjälpmedel som underlättar i vardagen.

Åh, jag förstår er oro kring skolstarten. Hoppas det går bra ändå allting. Jag tänker också att förskoleklass är väldigt tillåtande Men det är ju väldigt personbundet det där, vem läraren blir, är min upplevelse.

Lillan går på förskola (men ska tyvärr byta till en närmare vårt hem till hösten). Hennes pedagoger är fantastiska och de bemöter henne såååå väl. Hon fungerar också bra där, med de tydliga rutiner och det lugna sätt pedagogerna bemöter henne med. De har förstås sagt att hon aldrig är stilla där heller och hon gör tokigheter där också - ritar/målar på väggar, gör översvämning i handfaten, river ner saker från hyllorna och förra veckan hade hon fyllt munnen med vatten och sprutat i ansiktet på en pedagog under lunchen som bus för att se reaktionen De är alltid lugna i bemötandet av henne. Vid matbordet sitter hon längst in med vägg bredvid och bakom samt med överblick över andra (annars vänder hon sig bara om hela tiden) och det sitter en pedagog bredvid. De klär på henne bland de sista så hon inte behöver vänta så länge på att gå ut. Men, de upplever inga större problem egentligen. Hon är en snäll kompis, aldrig utagerande, anpassar sig jättebra till rutinerna och verksamheten. Det är inga direkta problem med henne där. Däremot behöver vi aktivera och stimulera henne ordentligt när vi hämtar runt kl 15, för hon får ffa mindre fysisk rörelse i förskolan än med oss... Så på ett sätt är det ibland enklare för oss när vi är lediga med henne och vi kan anpassa dagarna utefter att hon ska få utlopp för sitt rörelsebehov och stimulans, än att hämta henne efter jobbet när man själv är trött och då behöva hitta på aktiva saker med henne hela eftermiddagen/kvällen mitt i allt styr med middag etc.

 

[cherie]

Nu sover den lille prinsen sött efter härj ute hela förmiddagen, trots lite snuva. Vila när barnet vilar gäller fortfarande hemma hos oss.

Haha, JA! Konstant soffläge på oss så fort hon sover, som utslagna zombies. Ibland på landet tex har svärföräldrarna försökt få hjälp av oss.med diverse saker när hon sover och vi bara Nääää, förlåt, men vi MÅSTE vila nu en stund för att orka resten av dagen.

Nu har hon precis börjat sluta sova på dagarna Igår vabbade jag henne och när min sambo fick höra att jag hållt henne vaken hela dagen blev han så chockad och imponerad, gav mig en stor kram och visade fullständig förståelse över att jag kände mig helt, totalt slut...

 

[Ems]

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge?

Gradvis någonstans strax runt 3,5 år skulle jag säga för vår del. Kommer fortfarande ihåg känslan när vi insåg att vi inte måste kasta oss ut på morgonen för att inte allt skulle bli kaos utan det fungerade att hänga kvar hemma ett par timmar i (hyfsad) lugn och ro. Och känslan att man inte måste gå till parken direkt efter förskolan i bäckmörk vinter utan vissa dagar kunde man faktiskt gå hem och rita istället. Det var också vid ungefär samma ålder som det gick att själv sätta sig ner på lekplatsen och säga att han fick underhålla sig själv och jag kunde känna mig trygg i att han fått tillräckligt konsekvenstänk för att inte försätta sig själv i livsfara.

Nu som nyss fyllda sex år kan han även sysselsätta sig själv hemma på egen hand och impulskontrollen finns där en huvudsaklig del av tiden, även om den kan brista i faser. Han kräver fortfarande mer än de flesta andra barn (och är precis som du skriver snäppet roligare, tycker vi ) men det är en väldig skillnad.

 

[Eurydome]

Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser ut på sikt etc. Ja, allt möjligt. Alla mina kompisars barn, de på förskolan eller i lekparker och även de flesta barn jag läser om här eller i grupper på Facebook är så olik vår dotter. Känner mig på nåt sätt så ensam i att både ha det såhär och samtidigt känna att det är så sjukt övermäktigt ungefär 98% av tiden...


Vår 2,5-åriga dotter har ju från start varit en riktig studsboll (vissa av er kanske har läst mina trådar om svårigheter att varva ner, hennes extrema rörlighet under sömn etc). Hon har sedan pytteliten varit vaken, intensiv, krävt mängder med stimulans, varit impulsiv, busig, motorisk och sedan något års ålder dessutom SNABB som en iller. Högljudd som bara den, både när hon är glad eller missnöjd. Känslorna är antingen topp eller dal, hon är verkligen extra allt vår lilla tjej. Hon har totalt avsaknad av att se minsta fara eller vara försiktig, vilket i kombination med hennes övriga drag såklart redan inneburit x antal vändor på akuten och tandläkare (nu är båda framtänderna gråa och döda efter alla smällar). Hon kan inte sysselsätta sig själv en enda sekund och lämnar vi henne utan uppsikt och inom några meters avstånd så sker det en massa tokigheter och bus. Hon är SÅ fantastisk rolig och har ju uttryck och personlighet som jag ser hos få andra barn, men samtidigt är det SÅ förbannat utmanande också! Ingen i vårt närmsta kontaktnät orkar riktigt med henne så vår avlastning är minimal. Det tär verkligen att hänga med i hennes tempo, alltid ha axlarna uppe vid öronen och redo att ta emot henne när hon ramlar av köksstolen när vi äter eller hindra henne från att kasta saker eller vad det än må vara.

Vi har nyss kommit hem efter en vecka hos en släkting. Inser varje gång vi åker iväg (vilket vi ju väldigt sällan gör) att vi kan ju inte åka någonstans med henne! Hon blir sig själv uppskruvad till x100 när vi är borta. Hon river andras hem, förstör saker och det blir så intensivt för oss att vi behöver vara två på henne nästan hela tiden. Vi spenderar såklart den allra mesta tiden utomhus, där det fungerar bättre och hon får utlopp för sin energi utan att förstöra nåt, men det finns ju ändå 2-3 timmar både på morgon och kväll där vi behöver vara lite inomhus. Och jag blir bara så matt, så matt. Att hela tiden hålla stenkoll, vara hack i häl, aldrig kunna slappna av, varenda vaken stund leka med henne intensivt hela tiden för att kunna hålla henne så pass stimulerad att hon inte hittar på tokigheter. Att ha henne själv längre perioder är i princip omöjligt så det är väldigt sällan jag eller min partner gör något ensamma om kvällarna. Att resa bort flera dygn skulle aldrig gå, att tex fixa mat och samtidigt ha hand om henne.

Hur länge är det såhär? När har det blivit åtminstone lite enklare, för er med liknande barn i denna ålder? Finns ni föräldrar där ute, som har samma typ av unge? Jag känner mig som en avert större delen av tiden, när man ser och hör om alla andras barn och vardag. Många säger att de "kan känna igen sig" yada yada, men jag bara känner att Nä, du kan inte förstå eller känna igen dig i hur det är att ha det såhär. Det går nog inte om man inte har ett barn av samma typ och hittills har jag inte träffat någon

Jag. Är. Så. Trött.

Vi hade ju från början tänkt oss två barn, men vi förstår ju att vi har mer än fullt upp med vår dotter, så en till i ekvationen är såklart helt omöjligt (än så länge).

För oss blev det aldrig enklare. Mitt barn fick istället diagnos svår adhd vid 4,5 års ålder.

 

[Eurydome]

För oss blev det aldrig enklare. Mitt barn fick istället diagnos svår adhd vid 4,5 års ålder.

Det var inte meningen att låta offerkoftig!

Om jag ska utveckla lite så är det ju faktiskt inte alltid så att det är en fas eller något som går över. Jag tänker att man har den personligheten man har och att kärnan i den är samma genom livet.

Med min son som nu är 11 har vissa saker blivit enklare men fler saker har blivit svårare. Ett litet barn kan man ju fysiskt lyfta med till förskolan, om man ska hem till folk eller på semester. Ett äldre barn kan ju mer uttrycka att den inte mår bra av olika situationer och sammanhang och det går ju inte (och finns heller ingen anledning) att tvinga.

Konflikter blir av ett annat slag och svårigheterna förändras.

Ju äldre barnet blir desto högre krav ställs det från olika håll på att man ska klara och reda ut olika saker. Som att klara sig själv, konsekvenstänk, relationer och skolarbete.

 

[pms]

Jag hade också kunnat skriva delar av ditt inlägg. Har ett barn som är i samma ålder, som började gå (springa) vid 9 mån därefter aldrig är still och som också gjort några vändor på akuten. Förskolan punktmarkerar konstant och jag har också funderat på om synen är dålig eftersom det ramlas konstant, men jag tror bara att benen springer snabbare än resten av kroppen hänger med. Nyligen har några saker börjat kunna fånga uppmärksamheten mer än 30 sek i sträck, t ex att rita, pärla, bygga duplo osv och det är ofta när det är äldre barn med. Vi rastar ofta av ute efter förskolan och timmen innan nattning är ofta helt bisarr
Har tänkt länge att "det kommer snart bli bättre" men hittills har det inte riktigt inträffat. Erfarenheten från äldre syskonet säger dock att mycket blir bättre med åldern (dvs man förstå mer, resonera lite osv) även om energin kommer finnas kvar. Jag intalar mig att runt tre nånstans så borde det lätta. ()
Vill gärna hitta former där energin kan få utlopp och jag inte bara springer efter och ropar stopp. Har också tänkt tanken att det kommer dyka upp en diagnos så småningom, men tror egentligen bara att ungen är så förbannat entusiastisk

 

[Ems]

Om jag ska utveckla lite så är det ju faktiskt inte alltid så att det är en fas eller något som går över. Jag tänker att man har den personligheten man har och att kärnan i den är samma genom livet.

Så är det! Det var en insikt som det tog tid att landa i för mig som gick och väntade på att bebisfasen skulle gå över och allt lugna ner sig.

Och även för oss som inte har någon diagnos (man ju inte vet vad framtiden har att utvisa, men jag tror nog ändå att vi befinner oss inom normalvariationen) så är det ju precis som du skriver att utmaningarna fortfarande är många om än i något annan form. Men just det där med den konstanta fysiska stressen som liksom sätter sig i kroppen av konstant punktmarkering och gränssättande, den känner jag väldigt sällan av nu för tiden.

 

[Verdandi]

Skönt att ni har en bra förskola. Kan det vara en idé att stämma av med pedagogerna på den gamla förskolan, som känner ert barn, hur de ser på en eventuell utredning? Bara för att lyfta frågan och lyssna in deras erfarenhet?

Så gjorde vi. Jag fick till slut be dem svara ärligt och rakt om vad de tyckte. Och i efterhand så hade de helt rätt i att det behövdes en utredning. De hade det på känn redan runt 2,5 års ålder. Kanske ännu tidigare.

Såklart att det är ert beslut. Tänker att det kan vara skönt att korta vägen om det kanske ändå blir aktuellt. Lättare att sätta in rätt stöd, i rätt tid och underlätta för det som kommer sen. Vill bara förtydliga att jag varken tror det ena eller andra, utan mer tänker praktiskt OM det skulle vara något. Är det "bara" en superjobbig fas, så kan det också vara skönt att lufta runt det med andra.

 

[cherie]

Gradvis någonstans strax runt 3,5 år skulle jag säga för vår del. Kommer fortfarande ihåg känslan när vi insåg att vi inte måste kasta oss ut på morgonen för att inte allt skulle bli kaos utan det fungerade att hänga kvar hemma ett par timmar i (hyfsad) lugn och ro. Och känslan att man inte måste gå till parken direkt efter förskolan i bäckmörk vinter utan vissa dagar kunde man faktiskt gå hem och rita istället. Det var också vid ungefär samma ålder som det gick att själv sätta sig ner på lekplatsen och säga att han fick underhålla sig själv och jag kunde känna mig trygg i att han fått tillräckligt konsekvenstänk för att inte försätta sig själv i livsfara.

Nu som nyss fyllda sex år kan han även sysselsätta sig själv hemma på egen hand och impulskontrollen finns där en huvudsaklig del av tiden, även om den kan brista i faser. Han kräver fortfarande mer än de flesta andra barn (och är precis som du skriver snäppet roligare, tycker vi ) men det är en väldig skillnad.

Vad härligt det låter Fantastiskt att kunna ha kvar lite av det där extra allt som kanske också gör det lite extra roligt emellanåt. Jag har hört att många tycker det blir enklare med barn framåt 4 och 5 års ålder, men en successiv vändning vid 3,5 år välkomnar jag om det skulle bli så för oss också

 

[cherie]

Det var inte meningen att låta offerkoftig!

Om jag ska utveckla lite så är det ju faktiskt inte alltid så att det är en fas eller något som går över. Jag tänker att man har den personligheten man har och att kärnan i den är samma genom livet.

Med min son som nu är 11 har vissa saker blivit enklare men fler saker har blivit svårare. Ett litet barn kan man ju fysiskt lyfta med till förskolan, om man ska hem till folk eller på semester. Ett äldre barn kan ju mer uttrycka att den inte mår bra av olika situationer och sammanhang och det går ju inte (och finns heller ingen anledning) att tvinga.

Konflikter blir av ett annat slag och svårigheterna förändras.

Ju äldre barnet blir desto högre krav ställs det från olika håll på att man ska klara och reda ut olika saker. Som att klara sig själv, konsekvenstänk, relationer och skolarbete.

Tyckte inte du lär offerkoftig! Det är ju som du skriver, för en del går det ju inte över. Jag tänker inte heller att vår dotter är inne i en "fas" (för då har hon ju varit det sen ca 4 månaders ålder ) utan jag tänker helt klart att hon har detta temperament och den här läggningen. MEN jag tror för den sakens skull att dessa drag inte alltid behöver innebära riktigt den här intensiteten för oss föräldrar, utan hon kommer ju också utvecklas i sina förmågor trots sitt temperament.

Sen tänker jag ofta att det ligger något väldigt sant i uttrycker "Små barn, små problem - stora barn, stora problem". Som du säger, även om vissa saker ändrar karaktär så kan ju ändå problemen som de medför bli större med tiden...

 

[cherie]

Jag hade också kunnat skriva delar av ditt inlägg. Har ett barn som är i samma ålder, som började gå (springa) vid 9 mån därefter aldrig är still och som också gjort några vändor på akuten. Förskolan punktmarkerar konstant och jag har också funderat på om synen är dålig eftersom det ramlas konstant, men jag tror bara att benen springer snabbare än resten av kroppen hänger med. Nyligen har några saker börjat kunna fånga uppmärksamheten mer än 30 sek i sträck, t ex att rita, pärla, bygga duplo osv och det är ofta när det är äldre barn med. Vi rastar ofta av ute efter förskolan och timmen innan nattning är ofta helt bisarr
Har tänkt länge att "det kommer snart bli bättre" men hittills har det inte riktigt inträffat. Erfarenheten från äldre syskonet säger dock att mycket blir bättre med åldern (dvs man förstå mer, resonera lite osv) även om energin kommer finnas kvar. Jag intalar mig att runt tre nånstans så borde det lätta. ()
Vill gärna hitta former där energin kan få utlopp och jag inte bara springer efter och ropar stopp. Har också tänkt tanken att det kommer dyka upp en diagnos så småningom, men tror egentligen bara att ungen är så förbannat entusiastisk

Åh, en till som började springa vid 9 månaders ålder Efter ett mycket ihärdigt och intensivt tränande av att kasta sig ut och framåt var man än var med huvudet före utan någon som helst balans! Hålla i? Ta stöd? Varför då? Stå stilla eller gå försiktig tills man hittar balansen? Så lär man väl sig inte? Du kanske känner igen det också Ja, pust, när jag tänker tillbaka har det verkligen funnits många jobbiga perioder. Under lära-springa-perioden var min partner föräldraledig och han beskrev det som att känslan var att hon skulle dö när som helst om han inte var precis bredvid henne med reflexerna i topptrim exakt varje sekund. Jag var lite mer chill, men hon skadade sig också betydligt mer med mig. Min partner beskrev sig så gott som utmattad när jag gick på sommarledighet efter hans föräldraledighetdperiod.

Våra ungar låter ganska lika när du beskriver Det är ju faktiskt något fantastiskt med deras engagemang och driv också, det är ju bara att man inte riktigt har lika mycket själv!

 

[cherie]

Skönt att ni har en bra förskola. Kan det vara en idé att stämma av med pedagogerna på den gamla förskolan, som känner ert barn, hur de ser på en eventuell utredning? Bara för att lyfta frågan och lyssna in deras erfarenhet?

Så gjorde vi. Jag fick till slut be dem svara ärligt och rakt om vad de tyckte. Och i efterhand så hade de helt rätt i att det behövdes en utredning. De hade det på känn redan runt 2,5 års ålder. Kanske ännu tidigare.

Såklart att det är ert beslut. Tänker att det kan vara skönt att korta vägen om det kanske ändå blir aktuellt. Lättare att sätta in rätt stöd, i rätt tid och underlätta för det som kommer sen. Vill bara förtydliga att jag varken tror det ena eller andra, utan mer tänker praktiskt OM det skulle vara något. Är det "bara" en superjobbig fas, så kan det också vara skönt att lufta runt det med andra.

Jag tänker att hon oavsett är för liten. En sådan sak är nog bättre att i så fall lyfta senare om det skapar problem, på nya förskolan när hon blivit äldre. Jag tror inte heller att de tycker hon sticker ut särskilt mycket. Det som de lyft på utvecklingssamtalet är att hon är en väldigt pigg, påhittig, bestämd, mycket medveten tjej med fina sociala förmågor och att hon upplevs ligga lite före de andra jämnåriga barnen i utvecklingen. När vi beklagar oss över impulsiva beteenden och hennes aktivitetsnivå får vi inte riktigt gehör, de ser nog mest styrkor även om de såklart bekräftar att hon aldrig är stilla. Hon gör ju lite hyss på förskolan också och söker gärna pedagogers uppmärksamhet på så sätt men på ett ändå ganska "snällt" och fnissigt sätt. Min upplevelse är att vi tycker hon är betydligt "styrigare" än vad de tycker . Hon rättar sig fint efter deras rutiner.

 

[Verdandi]

Jag tänker att hon oavsett är för liten. En sådan sak är nog bättre att i så fall lyfta senare om det skapar problem, på nya förskolan när hon blivit äldre. Jag tror inte heller att de tycker hon sticker ut särskilt mycket. Det som de lyft på utvecklingssamtalet är att hon är en väldigt pigg, påhittig, bestämd, mycket medveten tjej med fina sociala förmågor och att hon upplevs ligga lite före de andra jämnåriga barnen i utvecklingen. När vi beklagar oss över impulsiva beteenden och hennes aktivitetsnivå får vi inte riktigt gehör, de ser nog mest styrkor även om de såklart bekräftar att hon aldrig är stilla. Hon gör ju lite hyss på förskolan också och söker gärna pedagogers uppmärksamhet på så sätt men på ett ändå ganska "snällt" och fnissigt sätt. Min upplevelse är att vi tycker hon är betydligt "styrigare" än vad de tycker . Hon rättar sig fint efter deras rutiner.

Om pedagogerna är lugna, så kan ni nog vara lugna. Om det är typ samma energiknippe på förskolan som hemma, vilket det låter som

Vid misstänkt diagnos så är det vanligt att det ena stället t.ex. hemma funkar bra, men inte i skolan. Eller tvärtom. Problemen kan vara osynliga för de vuxna på den sidan där det funkar bra.

Vill bara tillföra om någon annan i liknande funderingar läser här, så säger forskningen att tidiga insatser är viktiga då det har visat sig ha betydligt större effekt för barnet. BVC ska ha verktygen för att kunna misstänka en diagnos riktigt tidigt i barnets liv, men kunskapen kan säkert skilja sig mellan olika ställen.

 

[cherie]

Potträning pågår här, rekommenderas att vara naken nedtill och hålla sig hemma första dagarna. Alltså OMG. Potträningen är nemas problems men nu har vi varit hemma hela dagen igår och hela dagen igår och vi håller alla på att bli totalt galna. Herregud. Vi har aldrig varit hemma såhär såvida inte lillan varit totalt utslagen i feber. Hemmet är ett totalt kaos och hon är speedad till tusen, understimulerad till max. Går under. Imorgon skiter vi i rådet vara naken nedtill och hålla oss hemma, vi måste iväg. Packa resepotta och mängder med klädbyten, inget kan vara värre än detta. Har sån jävla migrän efter dessa dagar. Finns inget hon vill leka med hemma, förutom rita och måla kanske en 5-10 minuter om vi är med förstås, all annan tid går bara ut på att skapa så mkt kaos som möjligt.

 

[Guldaskig]

Potträning pågår här, rekommenderas att vara naken nedtill och hålla sig hemma första dagarna. Alltså OMG. Potträningen är nemas problems men nu har vi varit hemma hela dagen igår och hela dagen igår och vi håller alla på att bli totalt galna. Herregud. Vi har aldrig varit hemma såhär såvida inte lillan varit totalt utslagen i feber. Hemmet är ett totalt kaos och hon är speedad till tusen, understimulerad till max. Går under. Imorgon skiter vi i rådet vara naken nedtill och hålla oss hemma, vi måste iväg. Packa resepotta och mängder med klädbyten, inget kan vara värre än detta. Har sån jävla migrän efter dessa dagar. Finns inget hon vill leka med hemma, förutom rita och måla kanske en 5-10 minuter om vi är med förstås, all annan tid går bara ut på att skapa så mkt kaos som möjligt.

Det där låter verkligen otroligt jobbigt. Tycker ni gör helt rätt i att åka hemifrån imorgon!

 

[cherie]

Det där låter verkligen otroligt jobbigt. Tycker ni gör helt rätt i att åka hemifrån imorgon!

Ja, imorgon blir en bättre dag!