Har hon pratat med uppfödaren, jagat med hundarna, träffat dem i annan miljö än hemmiljö, kollat linjernas jaktprov och hört sig för med andra som köpt valpar av uppfödaren - eller ännu hellre sådana som känner till valpar från uppfödaren, så har hon gjort vad hon kunnat. Om hon trots detta fått två hundar som är så dåliga mentalt att de inte klarar en normal vardag med promenader i samhället, folk som hälsar på och plötsliga ljud, har hon antingen gjort ett urdåligt arbete eller haft väldig otur.
Jag har inte träffat hundarna, utan endast gått på din beskrivning om att de inte klarar av en normal vardag - och då har de ju massiva problem.
Jag skulle tro att de drevrar jag träffat varit från spridda förhållanden, främst från mindre familjeuppfödningar men även relativt välkända kennlar (som jag förstått det, är ju som sagt inte särskilt insatt i de olika uppfödarna). De jag känner bäst är min fd svärfars, han hade tre stycken från olika uppfödare där den äldsta hanen hade vissa reservationer mot främlingar och relativt hög integritet - gick gärna undan efter kort hälsning när det kom folk, kunde vara lite snabb i nyporna mot nya hundar. Blev rädd för raketer som 12-åring, togs bort som 15-åring. De andra två var okomplicerade hundar, tiken inte lika självständig som hanen och en sämre jakthund (mindre sök, kortare drevtider).
De levde som jag skulle tro att de flesta jakthundar gör - inomhus på kvällar och nätter, i hundgård på dagtid.