Ni med omplaceringar!

[gretagris]

Sv: Ni med omplaceringar!

Varför? Jag bestämde mig för att ta en omplaceringshund istället för en valp för att jag dels gick i gymnasiet fortfarande och för att jag inte ville ha en valp som första hund

Hur gjorde ni för att välja hund? jag kollade runt på diverse omplaceringsannonser och läste vad folk hade skrivit och mailade lite o frågade dom om huruvida det var en "problemhund" eller varför de skulle omplacera hunden. Fastnade fort för Gretagris som jag tillslut bestämde mig för att köpa.

Problem? enda problemet var att jag körde från Umeå till Eskilstuna för att hämta henne. Hon är en perfekt första hund. Inga egentliga problem alls alltså

Greta var 1år och 3månader när jag hämtade henne, hon blev en "omplaceringshund" pga att de som ägde henne innan inte hade tid med 3 hundar och det blev för dom att sist in blir först ut.. Jag köpte henne från den personen som är uppfödare till min hunds pappa och vi har fortfarande kontakt med varandra. Så allt blev superduper Hade henne först på "prov" en månad för att se hur det gick och det gick bara fint.
Har nu haft henne i 2år.

 

[Galathea]

Sv: Ni med omplaceringar!

Jag tog över en dobermanntik när hon var 6 år. Jag valde henne inte specifikt egentligen. Det var min far (som jag knappt har någon kontakt med) som skaffade henne som valp så jag har träffat henne sedan dess. I början hade hon det väl ändå "okej" hos honom, men med tiden så blev pappa sjukare och sjukare och började behandla hunden sämre och sämre. Sista året eller så där bodde hon ensam i en källare och fick bara komma ut och kissa på vedbacken en eller två gånger om dagen. "Hon var inte rumsren" hette det, vilket såklart visade sig vara fel. Hunden behövde bara få gå ut oftare än en gång per dygn. När pappa skulle utomlands i en månad åkte jag och min dåvarande pojkvän upp till sthlm och hämtade hunden. Hon var inte lätt att ha att göra med då. Superstressad och understimulerad till tusen. Hon gjorde utfall mot varenda hund och hon kunde inte lämnas ensam, då skällde hon konstant. Däremot älskade hon människor, både barn och vuxna.

Hur som helst så hade vi henne i över en månad. Vi tränade och tränade och försökte få henne att slappna av lite vid hundmöten och så vidare. När pappa kom hem igen ville han ha tillbaka hunden. Inte så mycket för att han ville ha hunden utan just för att jag inte skulle få ha henne. Efter mycket om och men fick vi åka och lämna henne igen. Vi lämnade över en betydligt lugnare hund, nöjd med livet och som plötsligt fått gå på promenader och springa lös i skogen.

Efter ytterligare en tid lyckades jag övertala pappa att få ta över Carmen på riktigt, och vi begav oss återigen till sthlm för att hämta henne. Tyvärr hade hon såklart fallit tillbaka i sitt gamla spår. Men vi gav oss inte. Vi har kämpat och kämpat och gått kurser och tränat. Nu kan hon möta andra hundar utan att skälla (om inte den hunden skäller först, då kan hon ibland ge svar på tal). Och hon är gladare än någonsin. Nu snart 10 år gammal leker hon mer än min 1-åriga afghanhund. Hon vill brottas och busa och kasta runt på leksaker. Och hon älskar att mysa och kela!

Det gör så sjukt ont i hjärtat när jag tänker på hur hon hade det innan vi tog över henne, men jag försöker påminna mig hur bra hon har det idag. Och just nu ligger hon hoprullad som en kanelbulle här brevid och snusar nöjt efter eftermiddagspromenaden. Och jag ångrar inte en sekund att vi bestämde oss för att ge henne en chans för snart fyra år sedan.

Carmen

Min mysgris

 

[movi]

Sv: Ni med omplaceringar!

Hur var det för er att "ta en omplacering"?
Jag fick min nuvarande när hon var 4 år,uppfödaren hade tagit tillbaka henne! Med mina arbetstider,så funkar inte valp,så en vuxen omplacering blev perfkt!
Varför?
Egentligen hade jag bestämt mig för att aldrig mer hund,hade tagit bort min andra ca 3 mån tidigare! Men så blev jag långtidssjukriven,och hund saknades!
Ringde till min uppfödare och frågade om hon hade någon,och det hade hon..
Hur gjorde ni för att välja hund?
Jag hade ju bara en att välja på,en fet och omusklad tik på 4 år med D-höfter..men jag bara fastnade för henne och ville ge henne några bra roliga år i skog och stall och ridturer,ett roligt liv,och det blev helt rätt
Problem?
En hel del i lydnaden,stor jaktinstinkt,tikilsk! Numera mycket bra vardagslydnad,ingen som helst jaktinstinkt,och kontrollerbar med tikar och kan även leka med vissa!

 

[KopparbergsEmme]

Sv: Ni med omplaceringar!

KL

Ibland är buke det bästa som finns. Här kan man få höra mycket erfarenheter.

Jag har själv fastnat på en äldre stor tik som jag helt enkelt tycker synd om. Jag har alltid gillat större hundar och jag och min sambo har pratat om att skaffa en till. Jag har egentligen bara fått lite info och sett henne på bild, men har den där känslan "jag måste få träffa henne och se hur hon är"...

..samtidigt vill man inte göra nått förhastat och med tanke på att hon skall vara mycket med min sambo har han ändå störst ord i detta. Därför är jag tacksam över att se lite hur det gått för er andra.

 

[Skogstrollet]

Sv: Ni med omplaceringar!

Jag tror den där "känslan" man får för en viss hund ibland är viktigt. Även om hunden inte är perfekt på alla sätt och vis kan man ta de motgångar som kommer eftersom man ändå rakt inifrån sig själv har VALT den hunden.
Hellre en sådan hund man verkligen känner för, än en hund med "perfect record" som bara är lämplig. Visst fäster man sig vid sådana också, men inte alls på samma vis.

 

[TwiggyM]

Sv: Ni med omplaceringar!

Min fösta omplacering var en goldenkorsning från hundstallet. Jag fick henne då hon var 5 månader och hon gick bort 11 år gammal. En glad och okomplicerad hund jag sysselsatte med agility och lydnad. Det var dock ett bra tag sedan. Var bara elva då jag fick henne så detaljer kring köpet minns jag inte alltför väl.

Hund2. Rottweilerhane 1år gammal. ( nu 6)

Calle skaffade jag då jag precis flyttat hemifrån. Jag hade länge varit intresserad av rasen men inte riktigt kommit mig för att köpa hund än. På min födelsedag ringer syrran och berättar att hennes hopptränare som även tränar en kvinna som föder upp rottisar har fått nys om en fin hanne som skall omplaceras.

Jag ringer uppfödaren och frågar ut dem och visst har de en hane de tagit tillbaka från den tidigare ägaren. Jag åker dit och hälsar på och det är kärlek vid första ögonkastet. Då tyckte jag han var gigantisk! Nu när jag ser tillbaka på gamla bilder var det en liten klenis till ettåring jag fick hem.

Uppfödaren kom över med honom och lät mig ha honom på prov- vilket var mkt klokt tänkt när en liten tjej köper sin första rottishane. Calle blev genast väldigt mkt enmanshund och är det fortfarande.

Problem vi haft...När jag fick hem honom var han misstänksam emot folk. Han har och hade stor integritet och om någon annan än jag lade en arm om honom eller liknande så protesterade han alldeles för snabbt och kraftigt.

Vi jobbade mycket med både lydnaden och hantering av andra människor. Idag har jag en väldigt trevlig hund som både klarat mh och korning med goda lovord från domarna. Han är även utställd ett flertal gånger och har tävlat både spår och lydnad. Samtliga domare har berömt hans trevliga sätt.

För mig blev det helt rätt! Jag fick en fantastisk hund efter en hel del jobb. Idag har jag två men den kontakten jag har med Calle har jag inte fått med min yngre grabb även om han såklart är högt älskad han med.

 

[Lejonelle]

Sv: Ni med omplaceringar!

Hur var det för er att "ta en omplacering"?
Varför?
Hur gjorde ni för att välja hund?
Problem?

När vi letade efter hund nr 2 hade vi ganska specifika krav. Det skulle vara rätt ålder, rätt typ av hund och absolut inte finnas med några oönskade problem i paketet. Jag sökte via vovve.net, kennlar, hundimportsidor och hittade till slut Z på blocket. Han var spansk gatuhund men fanns redan i Sverige tack vare en tjej som jobbat länge som volontär på ADA och som tyckt det var synd att denna trevliga hund blivit kvar på hundhemmet så länge. Det fanns inga problem med honom över huvud taget men han gjorde sig kanske inte så bra på bild. Föreningstjejen hade köpt loss honom från hundhemmet för att ta hem honom och hitta ett hem i Sverige. Allt lät bra men vi bodde långt ifrån varandra, därför fick vi bestämma oss att ta honom utan att ha träffat honom IRL. För exakt tre år sedan idag träffades vi och hunden bytte ägare.

Den första tiden var Z väldigt tillbakadragen och ängslig. Det tog lång tid innan han började leka över huvud taget. Han hade bott länge på hundhemmet och var ganska institutionaliserad - han hade lärt sig att man inte kan påverka sin situation. Detta gör honom svår att träna. Vi har tagit det väldigt lugnt med honom och han har blommat upp och blivit en underbar hund.

 

[ginnies]

Sv: Ni med omplaceringar!

Får man välja omplacering?

Efter ca 20 s. hade min nuvarande hund av någon underlig anledning bestämt sig för att det var hos mig han ville bo,så blev det också-till slut.

 

[escodobe]

Sv: Ni med omplaceringar!

Jag tror den där "känslan" man får för en viss hund ibland är viktigt. Även om hunden inte är perfekt på alla sätt och vis kan man ta de motgångar som kommer eftersom man ändå rakt inifrån sig själv har VALT den hunden.
Hellre en sådan hund man verkligen känner för, än en hund med "perfect record" som bara är lämplig. Visst fäster man sig vid sådana också, men inte alls på samma vis.

Ja, faktiskt. Jag har träffat flera hundra omhändertagna/omplacerings hundar och av dessa är det kanske max två till jag hade kunnat tänka mig ta hem men inte ens dem berörde mig så som Janni. Det bara klickade "vi hör ihop" och då kunde man stå ut med att ha två icke rumsrena hundar, och när en vuxen doberman kissar inne så är det inte en lite pöl..Hon blev som tur var rumsren på två veckor. Inte ens alla läderprylar som rök eller veterinärkostnaderna kändes jobbiga.
Har inte haft den otroligt tajta gemenskapen med nån av mina andra hundar. Inte på riktigt samma sätt, inte ens med den jag hade från 8 veckors ålder.

 

[Jadzia]

Sv: Ni med omplaceringar!

Fjant hamnade hos mig av en slump. Uppfödaren hade fått tillbaka henne på grund av hennes mentalitet och ringde och frågade om jag inte vill ha en hund till. Vi kom överens om att jag skulle kika på henne och sen gick det ju som det gick. Det var överilat, ogenomtänkt och jag behövde verkligen inte en hund till men det var jag för korkad för att förstå. Jag kan väl inte säga att jag ångrar mig, men jag gör inte om det.

Med Sam fanns det en tanke och en plan. Jag skulle ha en tävlingshund och en vuxen sådan. Valpar har aldrig roat mig och jag hade ingen lust att hålla på med rumsrenshets- och ensamhetsträning igen. Dessutom är en vuxen hund ett säkrare kort. Kraven jag hade var Schäfer, friröntgad, bra mentalitet, potential för SM och tik runt två år. Könet visade det sig att jag kunde kompromissa med. Sedan förlitade jag mig på tips från kompisar som kan hund.

Med Fjant har det varit mängder med problem. Hon är ingen bra hund och är belastad med både rädslor och reservationer. Mitt liv med henne är ganska begränsat. Sam har däremot inte varit till några större besvär. Han är nog olydigare nu än när han kom.

 

[Jadzia]

Sv: Ni med omplaceringar!

Ta inte hem hunden bara för att du tycker synd om den. Det var precis det jag gjorde med Fjant. Jag fick en hund jag tycker hemskt mycket om, men som inte är vad jag vill ha.

 

[marytwice]

Sv: Ni med omplaceringar!

Får man välja omplacering?

Efter ca 20 s. hade min nuvarande hund av någon underlig anledning bestämt sig för att det var hos mig han ville bo,så blev det också-till slut.

Jag instämmer, Valle satt i bakluckan på vår bil i samma stund som blivande husse öppnade den för att hämta min väska.

Varför?
Både min sambo och jag ville ha hund men ingen av oss hade möjlighet att ta hand om en valp. Vårat enda krav var att hunden inte skulle vara aggressiv och att den var ensamhetstränad så att vi båda kunde sköta våra jobb. Sambon jobbar skift så det handlar om en dag i månaden som vi behöver ta hjälp för att den inte ska behöva vara ensam i mer än 6 timmar.

Hur valde vi hund?
Vi hade talat om att kanske ta över min morbrors polishund när den skulle pensioneras (hans tidigare hundar finns utplacerade i släkten)men eftersom den senaste endast är 4 år, skulle det nog ta ett tag, så vi hade lagt hunderiet på hyllan ett tag.
Då ringde min svärmor en dag och sa att en av hennes kollegors kompis kompis etc. hade en 2årig labbehane som behövde omplaceras pga skillsmässa.
Det visade sig ligga lite mer bakom skälet till omplaceringen, han var framför allt dragig i kopplet och väldigt hoppig fick vi veta. Efter några samtal satte sig jag och sambon i bilen och åkte de 50 milen in i Jämtlands skogar, vi träffade dem på en liten parkering mitt ute i skogen, där ägarinnan för tillfället bodde i sin husvagn (semester kallade hon det)

När vi kom dit möttes vi av en hysteriskt skällande men glad kille, han satt i den baklucka han bott i åtminstone de senaste två veckorna, kanske längre. Eftersom han var så "vild" fick han inte bo i husvagnen med matte samt inte längre komma ut på promenader eftersom hon inte orkade hålla i honom, han satt fast i dragkroken om han fick vara ute...

Efter att ha tagit en promenad och nästan fått mina armar slitna ur sina hålor var jag såld, när vi kom tillbaka och sambon öppnade bakluckan så hoppade han direkt in och stannade där - ville inte gå tillbaka till gamla matte.

Nu gjorde jag allt fel har jag förstått senare. Till och börja med tyckte jag synd om honom, sedan var hans ägare inte helt nykter, plus att hon inte för än vi säger att vi kan tänka oss att ta hand om honom säger att alla pappren ligger i hennes hus 20 mil bort...
Nå väl vi skriver på ett vanligt litet papper att jag köper honom av henne och hon får sina 1000:- för honom, han var inte heller vetrinärbesiktigad.
Men men, det hela gick bra för jag fick alla papper på posten efter en vecka så nu är han min Men jag har lärt mig en hel del om hur jag borde gått tillväga. Önskar att jag hittat till Buke tidigare

När vi fick hem honom var det lite mer än bara att han drog i kopplet och hoppade upp på folk... Han var till en början väldigt ovan med miljön, han kom från ett hus i en by i Jämtlands skogar och in i en lägenhet i Uppsala.
Hans största problem har dock varit att han har otroligt lätt att gå upp i stress, bara att gå ut och kissa jagade till en början upp honom så att det tog över en 1/2 timma innan han slutade att flämta och skaka. Detta minskade ganska fort, bara på några veckor hade det nästan försvunnit, men tendenserna finns kvar. Märks mest när vi möter andra hundar eller har tagit bilen för att kunna gå ut i skogen (1 mil bort) då skakar han ordentligt, men lugnar sig nu på ca 5 minuter.

Annars blir han allt bättre, vi har gått från nosgrimma till att ha halvstryp på honom och att han faktiskt går med oss inte alltid före oss... det finns dock ganska mycket drag kvar i honom och om man slappnar av för mycket börjar han dra igen... men skam den som ger sig - förra veckan gick vi en 3,5 km promenad med honom bredvid mig "typ fot" jag var så lycklig att jag kunde studsa.

Det har nu gått fyra månader
/M

 

[Svarta Sara]

Sv: Ni med omplaceringar!

Får man välja omplacering?

Efter ca 20 s. hade min nuvarande hund av någon underlig anledning bestämt sig för att det var hos mig han ville bo,så blev det också-till slut.

Tror att det är precis så min aussie( som fick somna in i onsdags ) blev hämtad av uppfödaren när han var 1 1/2.Vi möttes hos en kompis, han gick direkt fram till mig och när vi gick in la han sig på mina fötter ! det blev bestämt att jag skulle testa ett par veckor ( hade redan två stora hundar samt att han hade vissa problem med aggressivitet mm).Tja vad ska man säga, han blev 13 1/2 år......

 

[Gecko]

Sv: Ni med omplaceringar!

*kl*

Min förra hund var en omplacering som jag tog över från min chefs dotter. Dom hade inte längre nån tid för henne, hon låg ensam ca 8-9 timmar om dagen. Dom hann aldrig gå promenader m.m. Vilket hade resulterat i en understimulerad hund med aggresioner mot andra hundar.
Om inte jag tog henne så skulle dom avliva henne då hon redan hade bytt hem tre gånger och hon var då 5 år.
Jag tog över henne och det var en underbar hund Hon vart en riktig enmans hund som, inte riktigt klarade av att jag lämande henne.
Tyvärr fick jag ta bort henne redan när hon var 8 år pga att hennes ena hälsena gick av .
Hade tyvärr ingen bild på henne på den här datorn.

 

[Jadzia]

Sv: Ni med omplaceringar!

Just ja, bilder.

Fjant

Sam

 

[Ferrari]

Sv: Ni med omplaceringar!

Jag har haft två omplaceringar. Så berättar om dom nedan.

Varför?
Den första hunden, numer 9 år gammal cavalier king charles spaniel hane kom till oss av en ren slump. Hans dåvarande ägare, min farmor, hade efter en bilolycka rannsakat sig själv och insåg att hon inte kunde behålla honom. Så det var vi eller någon annan.

Hur gjorde ni för att välja hund?
Charlie kom ju till oss av en slump. Så det var ingen större planering bakom det. Detta skedde genom impuls.

Problem?
Min farmor blev påkörd när Charlie var 6 månader. Han började flytta runt bland släktingarna uppe i norrland (vi bor i göteborg). Så när han kom till oss var han ett underviktigt nervvrak. Så han har varit stressad och en del separationsångetst - i övrigt inga problem.

Varför?
Hund nummer 2 kom till efter en tids funderande. Jag var 16 år gammal och ville ha en egen hund att träna & tävla med. Började kika på de mindre raserna. På grund av att ingen kunde vara hemma den tiden som krävdes för en valp så blev omplacering det enda valet. Så började leta efter en hanhund, på max 10 kg, och inte över 1 år att köpa.

Hur gjorde ni för att välja hund?
Jag ringde på ett antal mindre korsningar på blocket men fick inget napp. Gick in på phalénesällskapets sida och upp kom det en annons med en 7,5 månad gammal hane. Dock var detta 2 månader för tidigt. Men vi fick träffa Nemo och jag blev förälskad med en gång. Uppfödaren var gullig nog att behålla honom tills jag började mitt sommarlov. Så på hans ett års dag så kom han in i mitt liv på riktigt.

Problem?
Jag fick en rädd hund med massa problem. Han var frisk som en nötkärna men livrädd för människor. Han var rädd för fötter och man kunde nästan tro att han blivit sparkad. Efter 2,5 år så hade han blivit bättre men kunde fortfarande drabbas av panik i okända miljöer och var väldigt lättstressad.

Tyvärr så blev jag tvungen att omplacera min älskade Nemo för två veckor sedan. Men han lever numer loppan hos en pensionär som varit jägare i 50 år. Så bättre hem kunde han inte fått.

 

[Alexandra_W]

Sv: Ni med omplaceringar!

*KL*

Håller med om det där med att man kan bli utvald med. Båda greyisarna var så. B levererades ju hit, och han gick rakt fram till mig, ställde sig där, och gick sen in i huset och betedde sig som han bodde här. Var lite orolig första dygnet dock var matte och husse var.

M valde mig rakt av. Hon var ute i trädgården när jag steg ur bilen. Hunde vrålade rakt ut av lycka och svansen gick som en propeller. Uppfödaren konstaterade häpet att 'sådär har hon aldrig betett sig, du är helt klart utvald'. Sen när vi skulle åka, så hoppade hon direkt in i bilen och la sig nästan innan jag fått upp dörren helt. Uppfödarens kommentar, med humor och värme i rösten 'SÅ illa har du inte haft det hundskrälle!'

 

[Grana]

Sv: Ni med omplaceringar!

'sÅ illa har du inte haft det hundskrälle!'

men dom där smajlisarna gjorde inte jag

 

[Grana]

Sv: Ni med omplaceringar!


Testar...

 

[Emmahpemma]

Sv: Ni med omplaceringar!

Hur var det för er att "ta en omplacering"?
ptja det har varit och är fortfarande en bergochdalbana. i början var det mest bara jobbigt, pga diverse problem. Nu är det mest bara kul men fortfarande problem i vissa situationer.

Varför?
jag hade funderat på att skaffa hund ett tag, men visste inte riktigt vad för hund jag var ute efter..

Hur gjorde ni för att välja hund?
bekanta till mig ringde och sa "emmah, du letar ju hund eller hur, vi har en schäfertik här hemma som vi försöker hitta ett hem åt" och jag svarade att visst kan jag komma och kika, men nån schäfer skulle jag minsann inte ha
Jag fick berättat för mig att mina bekanta hade av en slump träffat på denna hund, som visade sig vara till salu, och dom tyckte så synd om henne så dom hade inte hjärta att lämna kvar hunden..men i och med att dom redan hade fyra hundar hemma, så kunde dom inte ha kvar denna hund..

så jag åkte 30mil, och hade hunden som en skugga bakom mej hela tiden jag var där. När jag skulle åka hem så hade jag fortfarande inställningen att "nån schäfer skulle jag minsann inte ha". Men i samma sekund som jag öppnade bildörren så skuttade hunden in och satte sig på passagerarsätet och såg ut som "kom nu då så åker vi"
så... ja hon fick väl följa med då..på prov..men mest troligt ville jag inte ha kvar henne...
det är nu snart fyra år sen!

Problem?
i början så var hon superstressad och rädd för allt. hon åt inte, och såg ut som ett staket, höjde man rösten så slängde hon sig på rygg, gjorde man en hastig rörelse så slängde hon sig på rygg.
men med mycket kärlek och konsekvens så började hon så sakterliga bli en hund igen.
Hon började äta. men bara på natten när ingen såg. Hon började bli tryggare och fick självförtroende igen.

Hon är fortfarande som en skugga bakom mig, men hon är mycket tryggare i sig själv. Äter som en häst, men är fortfarande inte ens mullig, jag vågar dock inte ändra rutinerna kring hennes ätande..för jag vill inte se henne svälta sig igen..
Det enda problemet vi fortfarande har är hennes utfall mot andra hundar. Värst är hon mot små hundar. Helt klart är hon rädd för hundarna.. Men vi jobbar vidare med hundmötena och nu har hon iprincip slutat göra utfall, nu skäller hon och lever om "bara"..






vill bara tillägga att hos mina bekanta hade hunden det bara bra, det är tidigare i livet det "har hänt något" med henne..