Någon mer med asperger/autism?

[Parrot]

Jag har inte diskuterat hur diagnoser sätts överhuvudtaget.

Du tycker att jag sorterar fel, men jag tror inte riktigt att du fattade vad jag menar. Om någon säger till mig att den har en viss diagnos säger det mig mindre än om den berättar vilka nedsättningar den har.

Om min svägerska skulle berätta om allt vad hon inte klarade av, så skulle hon hålla på i timmar. En person som Asperger i min erfarenhet har så stora problem och de väver in i varandra så det går inte att prata om dem över en kopp kaffe. De flesta problemen är så hårt kopplade till varandra att de är svåra att ens börja nysta i.
Dessutom vill inte alla prata med främlingar om sina svagheter.

 

[Parrot]

Jag tyckte det var jobbigt först, framförallt för att mycket av det kom från min pappa och bror. Pappa blev arg varje gång det nämndes och sa med riktigt irriterad röst "Ska allt va en diagnos nu? Sådär har ju alla det. Överdriver du inte nu? Så där var det ju inte (han hade helt enkelt aldrig förstått att mina svårigheter kunde bero på AST utan att jag bara var som jag var)"

Jag försökte förklara och mamma hjälpte till men det tog flera år för honom att acceptera det så jag valde att inte prata om sånt när han var med. Nu är det dock bättre, släpade med honom på en föreläsning av Lina som skrivit boken "Konsten att fejka arabiska", det första han sa var att han ville sitta på kanten av stolsraderna så han kunde gå om det drog över tiden för han ville inte missa första delen av en fotbollsmatch han ville se Då kände jag mig väldigt osedd och obetydlig, var det inte viktigare att lära sig förstå sin dotter än att se en fotbollsmatch på TV när det är något han gör varje dag? Till slut stannade han hela tiden ut och jag tror det var ett första steg för honom att börja förstå.

Han kanske inte ville ändra sin förutbestämda rutin... det finns kanske ett och annat drag av "a" i honom också;-) Jag tänker att även han har tendenser men inte fullt utvecklad a. Det är såklart bara spekulationer från min sida.

 

[Qelina]

Underbar tråd, ikväll skall jag läsa hela men här kommer mina tankar:

Min man har två kusiner, samt en syster med aspergers. Alla tre har haft så svår asperger att de inte har fungerat i normalt liv, det har blivit missbruk, total avskärmning från världen. De har inte i vuxen ålder kunnat leva ett fungerande liv. Mycket ångest som har dövats på eget sätt med missbruk i form av alkohol, droger, ätstörning etc. Totalt kaos i hemmet, disk och sopor från 4 månader är kvar i lägenheten. Ingen får komma in i lägenheten. Det är total misär hos en av dem. Min svägerska dog på grund av alkoholmissbruk. Hon hade jättesvårt att leva i sociala sammanhang. Hennes favoritlåt handlade om att någon var kär i alien. Jag tror hon kände sig som en alien i vårt samhälle. Och hon ville bara bli älskad, även om hon var en alien.

Vår dotter tror själv att hon har asperger, jag tror inte att hon har det, men hon har helt klart mycket starka tendenser dit.
Som barn var hon ganska lik det jag har läst här i tråden. Hängde lite med killar i när hon började skolan, fick svårt med kompisar. Har haft kusin som ställt upp mycket, tack och lov för henne.
Min man och jag har pressat oss massor och kämpat som fan för att hålla hennes sociala skills på färsk nivå. Jag har haft många samtal med henne om hur man kan läsa av människor, vad människor säger och vad de egentligen säger med mimik, ironi etc. Sådant är svårt och ointressant för min dotter. Raka puckar är hennes melodi. Säg det du vill eller håll käften. Kom inte med; säg en sak mena en annan…
Vi har från dagistiden alltid haft fokus på att underlätta att hon skall ingå i ett sammanhang. Vare sig det gällde att skjutsa till alla matcher/träningar, låta kompisar sova över, låta kompisar äta middag hos oss. Ju mera hon var ensam, desto svårare blev hennes problem. Ju mera vi underhöll sociala kontakter desto lättare blev det för henne.
Det som förbryllar mig är att hon idag säger att vara tillsammans med människor ger henne energi, och det brukar ju vara tvärt om. Däremot så när hon är med människor så dräneras min energi för hon har ingen som helst koll på att hon behöver ge mig viss information om vart hon är, om hon åker in till Stockholm etc. Hon är väldigt mycket ”där hon är” och hon har ingen koll på vad som förväntas av henne. Hon har lärt sig nu att fråga sina kompisar, eller så säger de till. Missar hon bussen och blir 1,5 timme sen så förstår hon inte att hon behöver meddela mig det som skall hämta henne på busstationen. Hon är bara där och då. Jag och min man lär oss fortfarande hur vi ska agera så att det blir så friktionsfritt för henne.

Min dotter har svårt att förstå andra människor. Hur de fungerar. Hon kan inte och är inte särskilt intresserad av att läsa av människor. Däremot har hon en fantastiskt förmåga att stänga människor ute och koncentrera sig på sina studier, matematik. Nu går min dotter på gymnasiet och går en mycket matteinriktad linje så nu kommer hon verkligen till sin rätt. Senaste åren har hon vänner, umgås inte med flick-flickor utan en tjejkompis som är lite pojkflicka, samt ett några killar. Jag tror det underlättar för min dotter att slippa intriger, maktspel och annat som vissa tjejergäng kan ägna sig åt. Hon skulle vara uträknad från dag ett om hon var i ett sådant gäng. .

Jag har ibland funderat på hur hennes liv skulle vara om hon fått vara mycket ensam som barn, utan vänner. Hur hade det då gått? Hade hon utvecklat mera tendenser mot asperger eller hade det varit det samma? Jag tycker mig se att när hon har haft kompisar så har de liksom fostrat henne i hur man fungerar i ett socialt sammanhang.
Hur hade min svägerskas liv sett ut om hon hade fått adekvat hjälp som barn? Det har jag funderat på så mycket. Jag och min svärmor pratar ofta om det. Min svärmor har dåligt samvete för att hon inte förstod att hennes barn behövde hjälp när hon var liten.

Vilket engagemang och otroligt arbete ni gjort för er dotter!

 

[Qelina]

Åh så spännande reflektion! Pga (eller tack vare ) min mamma speciallärarinnan har jag mer kunskap om inlärning än vad jag kanske egentligen vill ha och faktiskt ett visst intresse. Jag pratade med en av hennes kollegor för några år sedan och han tyckte det här med självständigt lärande är da shit och jag är extremt skeptisk, på lägre nivå iaf. Det kan man börja lite med på gymnasiet och sedan på allvar på universitetsnivå. Under det anser jag att katederundervisning är det absolut bästa. Det ger struktur (vilket inte bara de med NPF behöver utan även de med "myror i brallorna" som inte har någon diagnos).

Min mamma ägnade ju större delen av sitt yrkesliv till de där stökiga killarna (oftast var de killar, med eller utan diagnos) och lyckades faktiskt med de flesta av dem. Jag blir så ledsen när jag läser om så många som inte får rätt hjälp idag för jag vet ju att det går att hjälpa dem. En av hennes killar sommarjobbade på mitt sommarjobb och frågade mig om hon var min mamma och jag sa att det var hon. Då bad han mig hälsa till henne och berättade att det var tack vare henne han kunde läsa och skriva

Själv var jag väldigt ängslig som yngre (mkt pga mobbing) och kände mig tryggare av ramar och regler så jag föredrog absolut katederundervisning.

För min del fungerar PBL och att jobba fritt mycket bättre, då kan jag lägga upp det så att det passar mig och min status just då. Jag skapar egna scheman och rutiner och lär mig bättre när jag får forska och lära mig på egen hand. Lär mig bäst av att skriva ner saker med ord, t.ex läsa 300 sidor biologi för att sedan göra en egen sammanfattning på mitt språk, då fastnar det. Grupparbeten däremot borde vara förbjudna, vet inget värre i skolväg.

 

[Vassi]

@Gry och @Vassi
Vad jag förstått skiljer det sig som sagt väldigt mycket åt, kan vara i samma stad också men på olika skolor. Det är inte diagnoserna i sig som är viktiga utan barnets behov, där kan det dock ibland hjälpa till att ha en förklaringsmodell till varför barnet reagerar si eller så och vad som kan vara ett bra sätt att jobba. Men det borde ju räcka med att se barnen som individer med olika behov och att man tar reda på vad som just det barnet behöver, det görs nog på vissa håll men tror många är långt därifrån.

Absolut skiljer det sig mycket åt, till och med mellan klassrummen i samma skola ibland. Precis som du säger handlar det ju om att ge varje individ vad hen behöver.
Min erfarenhet är att det ger skolpersonalen mer att känna till sånt som vad det innebär att det är svårt att se sammanhang men däremot har ett starkt detaljfokus, eller svårt med föreställningsförmåga tidsuppfattning eller planering och igångsättning. Har vi koll på de sakerna har vi mycket lättare att bygga på Lisas styrkor och försöka kompensera svårigheter! Jämfört med om vi bara får veta att en läkare eller psykolog bedömt att Lisa har autism. Kanske lite tillspetsat, det beror på en del samtal jag haft senaste åren.
OCH självklart finns det massor med fantastiska lärare som jobbar med en stor portion kunskap och fingertoppskänsla som verkligen får alla elever i klassrummet att utvecklas efter sin egen förmåga. Det är bara det att just dom får jag sällan jobba med

 

[gul_zebra]

Han kanske inte ville ändra sin förutbestämda rutin... det finns kanske ett och annat drag av "a" i honom också;-) Jag tänker att även han har tendenser men inte fullt utvecklad a. Det är såklart bara spekulationer från min sida.

Vad är det som får dig att tro att de inte har AST? Låter som att det är en hög funktionsnivå som spökar och får en ev nedsättning att verka lägre än den är?

"Drag av autism" har alla. Precis alla i hela befolkningen. Autism är en samling fullt normala egenskaper, men som helt enkelt är fler och i högre intensitet till den grad att det blir en nedsättning (därav att man som autist ofta förminskas, NT kan relatera för mycket utan att inse att det handlar om gradskillnader).

För mig låter det i dina inlägg som att det vore läge för utredning Speciellt om dottern verkligen tror att hon har AS, för att slippa undra. Själv fick jag som sagt diagnos vid 20 och fick jag ändra en enda grej i mitt liv så vore det en tidigare diagnos, det hade definitivt räddat mig ur en hel del psykisk misär bara att få veta varför jag inte fungerar som alla andra.

 

[Qelina]

Han kanske inte ville ändra sin förutbestämda rutin... det finns kanske ett och annat drag av "a" i honom också;-) Jag tänker att även han har tendenser men inte fullt utvecklad a. Det är såklart bara spekulationer från min sida.

Jag tror att det var lättast för honom att bara köra på, att ta in att mina svårigheter och problem har ett namn och något som inte bara går att ta bort med lite träning var nog svårt. Dessutom var han så van vid mig, han visste inget alls om asperger och autism, men han visste delvis hur jag var och just asperger och autism är en så extremt dåligt informerad diagnos, man är bara van vid att se extrem fallen. Och just att tjejer visar annorlunda symptom än killar spelar nog in. Tror att för allas bästa behövs mer kunskap, där tror jag att nya diagnosen AST som är autismspektrumtillstånd kan göra skillnad.

 

[Qelina]

Han kanske inte ville ändra sin förutbestämda rutin... det finns kanske ett och annat drag av "a" i honom också;-) Jag tänker att även han har tendenser men inte fullt utvecklad a. Det är såklart bara spekulationer från min sida.

Nej min pappa är nog ingen asperger person alls, tror det är därför han inte förstår mig alls. Däremot går han in med hull och hår i något han intresserar sig för men det är ju normalt eftersom det finns olika grader av allt.

 

[Qelina]

@Parrot
Jag tycker precis som @gul_zebra att det låter som väldigt typiska drag av autism hos din dotter och att en utredning skulle vara jätte bra. Att hon behöver så pass mycket stöd och hjälp i vardagen pekar åt det hållet, jag är så klart varken läkare eller psykolog men att göra en utredning är ju bara bra om man har dom problemen så ni har inget att förlora på det. Då kan hon få hjälp av samhället också på olika sätt.

 

[Hoarfrost]

I dag hade vi faktiskt en föreläsning på mitt jobb om just aspberger men även autism, adhd, add, "helt vanliga koncentrationssvårigheter" mm.
Det var så sjukt lärorikt och jag blev helt slut. Det bjöd på massor med skratt och massor med allvar.
Det var så mycket jag inte visste
Så mycket man känner igen i sig själv också, bara det att det är väldigt mycket mer för de som faktiskt har diagnos.

Hon som föreläste hade autism, hon var fruktansvärt rolig och ärlig om alltsammans. Berättade om många roliga situationer hon och hennes vänner hamnat i. Hon visade en matematisk uträkning med diagram och allt över hur hon kom fram till att man kunde säga hej till en kollega max 7 gånger på en dag när man går förbi varandra i korridoren.

 

[Parrot]

@Parrot
Jag tycker precis som @gul_zebra att det låter som väldigt typiska drag av autism hos din dotter och att en utredning skulle vara jätte bra. Att hon behöver så pass mycket stöd och hjälp i vardagen pekar åt det hållet, jag är så klart varken läkare eller psykolog men att göra en utredning är ju bara bra om man har dom problemen så ni har inget att förlora på det. Då kan hon få hjälp av samhället också på olika sätt.

Vi har funderat på det då och då. I dagsläget har min dotter inga större problem med sociala kontakter. Hon är inte ensam och hon hamnar inte i konflikter. Jag tror hon har lärt sig mycket, kopierat andra och utvecklat strategier för att fungera socialt. Hennes grupp av vänner har fungerar mycket bra. Det är ett bra gäng. Ett önskemål är att hon själv vill göra en utredning. Jag väntar tills den dagen om det inte blir akut problem.
Men absolut, jag läser vad ni skriver och jag tar era inlägg på största allvar.

Om hon skulle få svårigheter så det påverkar hennes liv, så att hon inte kan leva normalt då känner jag att det skulle vara aktuellt med utredning. Vi är inte där. Hon fungerar bra nu. MEN det är med mycket vägledning och support av mig och min man som det fungerar så bra. Och hennes egna insatser.
Vi har under hela sommaren gjort en utredning på en knöl, och det var en rätt utdragen utredning så just nu vill min dotter ha lite distans till sjukvården.

 

[_Elly_]

. Ett önskemål är att hon själv vill göra en utredning. Jag väntar tills den dagen om det inte blir akut problem.
.

Har du koll på att det är väldigt långa köer? Tänker att du har sagt till henne att du inte tror hon har autism, tror inte att alla skulle argumentera om att få utredas. Behovet kan finnas ändå tänker jag.

 

[MiaMia]

@Parrot Jag tycker du beskriver att hon har bristande social förståesle/förmåga, behöver rätt omfattande stöd och tycks ofta ligga på gränsen till vad hon förmår prestera. Undrar om hon faktiskt inte sliter med att kompensera betydligt mer än ni inser.

Jag tror inte det stämmer att hon inte har svårigheter som påverkar hennes liv. Det handlar bara om hur mycket hon lyckas parera och kompensera så att svårigheterna inte får några mer påtagliga konsekvenser. Betänk också att många av dessa högpresterare som lyckas få autismen att inte märkas får problem just när de ska rodda en vuxenvardag på egen hand, samtidigt lämna den relativt strukturerade sociala miljön som en skolklass är och fungera på arbetsmarknaden.

Om hon redan nu känner själv att det finns grund för en diagnos så tror jag det säger något om behovet också. Ni har gett massor av bra stöttning som betyder mycket (cred för det ), men på sikt behöver hon nog få fler verktyg från någon med professionella kunskaper också för att minska risken att hon blir en av de där som var "för duktiga" för länge.

 

[gul_zebra]

Vi har funderat på det då och då. I dagsläget har min dotter inga större problem med sociala kontakter. Hon är inte ensam och hon hamnar inte i konflikter. Jag tror hon har lärt sig mycket, kopierat andra och utvecklat strategier för att fungera socialt. Hennes grupp av vänner har fungerar mycket bra. Det är ett bra gäng. Ett önskemål är att hon själv vill göra en utredning. Jag väntar tills den dagen om det inte blir akut problem.
Men absolut, jag läser vad ni skriver och jag tar era inlägg på största allvar.

Om hon skulle få svårigheter så det påverkar hennes liv, så att hon inte kan leva normalt då känner jag att det skulle vara aktuellt med utredning. Vi är inte där. Hon fungerar bra nu. MEN det är med mycket vägledning och support av mig och min man som det fungerar så bra. Och hennes egna insatser.
Vi har under hela sommaren gjort en utredning på en knöl, och det var en rätt utdragen utredning så just nu vill min dotter ha lite distans till sjukvården.

Varför invänta svårigheter att leva ett normalt liv? Det är väl skitbra om man kan undvika att det blir så alls. För tro mig, det är ett helvete när problemen blir mer påtagliga och det är lättare att förebygga än att ta sig ur.

Hur gammal är hon? Flickor börjar ofta få större problem först framåt högstadie/gymnasie, och då går det fort utför. Diagnos innan det kan dämpa fallet och gör att man kan få rätt hjälp direkt. Vi är många som spenderat våra tonår med självskada, självmordstankar och försök helt i onödan, ju fler som slipper det desto bättre.

 

[gul_zebra]

Kan konstatera efter en jävla skitdag att fy fan vad jag hatar att jag inte är utåtagerade. Fy fan vad jag hatar att folk inte ser att jag vänder ut och in på mig själv, att jag går under av konstant press och stress och hur mycket jag skadar mig själv med mina egna tankar när jag konstant klandrar mig själv för precis allt, att man alltid kräver att jag ska anpassa mig och att man aldrig ser vad det gör med mig. Jag mår nu vid 32 års ålder bättre än någonsin men lik förbannat blir det inte bra. Jag kan uttrycka mig bättre än någonsin men lik förbannat är det ingen som förstår. Jag törs säga ifrån mer än någonsin men ingen lyssnar.

Jag bor för tillfället hos min mamma. Eller ja, jag sover på hennes soffa då jag fått hem vägglöss och således inte klarar av att bo i min lägenhet. Jag har en del grejer med förstås - kläder, hygienartiklar, mediciner, mat, laddare... Sånt. Inte halva bohaget utan det nödvändiga. Har dock hela tiden haft exakt noll utrymme att göra av grejerna på, så de ligger framme. Det har resulterat i konstant gnäll på att de ligger just framme. Får tex absolut inte glömma lyset på i köket för det är tydligen pinsamt att det står grejer på köksbordet, folk kan ju se. Det gör det jämt annars men nu är det mina grejer. Mitt knäckebröd, mina clementiner. Då skäms man, tydligen. Och gnäller. Hela. Jävla. Tiden.

Jag har som sagt svårt för städning. Det går liksom inte att bara göra. Än mindre så när jag alltså inte har någonstans att ställa nånting. Känns för egen del rätt logiskt.

Så fick jag slutligen en hylla i en garderob! Lycka! Men idag hade jag ett inbokat träningspass, jag hann inte stuva undan innan. Väl hemkommen började jag plocka undan men var tydligen bara i vägen och blev ombedd av syrran att vara med hundarna i vardagsrummet. Alright, kan plocka sen tänker jag.
Blir tvungen att äta. Måste egentligen äta direkt efter träningen men det sket sig idag. Blev tämligen akut så jag tog ett mellanmål. Dumpade på det och blev liggande i soffan med illamående och smärtor. Sen ska syrran hem och börjar gorma om att är det inte undanplockat när hon kommer med tårta imorrn så åker det ut. Jag ignorerade, orkade inte. Mamma kom in och upprepade vad som sagts. Två gånger. Trots att jag sa att jag hörde.

Jag känner mig under tiden bara alltmer frustrerad för sådär är det jämt. Mina svårigheter förväntas jag behärska alldeles oavsett omständigheter, idag ska jag rentav kunna trolla också. Den passiva aggressiviteten är ständigt närvarande, pikarna är ständigt närvarande, konstateranden om att jag är helt jävla hopplös är ständigt närvarande. Inte ens i min egen hjärna kommer jag undan. Jag har levt med det här sen jag var ett litet barn och det sitter riktigt djupt i märgen på mig, så så fort det händer nånting kör tankarna igång och jag är hopplös, äcklig, dum i huvudet, värdelös, och vad skönt det vore att bara lägga mig ner och dö. Jag vill inte dö, jag vill leva, men fy fan vad skönt det vore att bara slippa allting liksom.

Som barn hade jag ingen diagnos utan man antog att jag var vrång bara. Mina svårigheter att städa tolkades som att jag vägrade och jag fick ingen hjälp utan bara bestraffning. Åkte jag inte på stryk så kom pappa med en sopsäck och slängde mina leksaker. Bland mina starkaste barndomsminnen är en mjukis, ett monster med underbett och plastkedjor på en skinnväst, som åkte i soporna som straff vid en sopsäcksomgång. Måste ha varit kring 4-6 år gammal. Har fortfarande inte kunnat släppa det där monstret. Kommer fortfarande på mig själv med att kolla efter en likadan i second hand-butiker. Skulle bli överlycklig om jag kunde hitta en, det känns som en sån där bit som saknas liksom, som att jag aldrig kommer bli hel utan den där biten.

Nu babblar jag... Tänker hur som helst att, tänk om jag vore utåtagerande? Tänk om jag fått utbrott, skrikit, slagits, istället för att vända allting inåt. Tänk om jag slagit till folk istället för att skära i mig själv. Om jag skrikit istället för att tänka elaka saker om mig själv. Om jag kastat saker omkring mig istället för att tröstäta. Hade omgivningen haft mer förståelse då? Kanske inte. Men hade de accepterat att mina svårigheter är just svårigheter, och anpassat sig mer efter mig också istället för att alltid kräva anpassning av mig? Förmodligen. Och det gör mig så jävla förbannad och ledsen över att det är så. Jag ska inte behöva vara utåtagerande för att slippa dubbelbestraffas och jag ska inte behöva vara utåtagerande för att respekteras.

Wall of text... Jaja. Tl;dr: Idag suger, jag sitter för tillfället bara och surar och jag vill att klockan slår 12 så jag kan tanka bilen och dra härifrån ett tag.

 

[escodobe]

Kan konstatera efter en jävla skitdag att fy fan vad jag hatar att jag inte är utåtagerade. Fy fan vad jag hatar att folk inte ser att jag vänder ut och in på mig själv, att jag går under av konstant press och stress och hur mycket jag skadar mig själv med mina egna tankar när jag konstant klandrar mig själv för precis allt, att man alltid kräver att jag ska anpassa mig och att man aldrig ser vad det gör med mig. Jag mår nu vid 32 års ålder bättre än någonsin men lik förbannat blir det inte bra. Jag kan uttrycka mig bättre än någonsin men lik förbannat är det ingen som förstår. Jag törs säga ifrån mer än någonsin men ingen lyssnar.

Jag bor för tillfället hos min mamma. Eller ja, jag sover på hennes soffa då jag fått hem vägglöss och således inte klarar av att bo i min lägenhet. Jag har en del grejer med förstås - kläder, hygienartiklar, mediciner, mat, laddare... Sånt. Inte halva bohaget utan det nödvändiga. Har dock hela tiden haft exakt noll utrymme att göra av grejerna på, så de ligger framme. Det har resulterat i konstant gnäll på att de ligger just framme. Får tex absolut inte glömma lyset på i köket för det är tydligen pinsamt att det står grejer på köksbordet, folk kan ju se. Det gör det jämt annars men nu är det mina grejer. Mitt knäckebröd, mina clementiner. Då skäms man, tydligen. Och gnäller. Hela. Jävla. Tiden.

Jag har som sagt svårt för städning. Det går liksom inte att bara göra. Än mindre så när jag alltså inte har någonstans att ställa nånting. Känns för egen del rätt logiskt.

Så fick jag slutligen en hylla i en garderob! Lycka! Men idag hade jag ett inbokat träningspass, jag hann inte stuva undan innan. Väl hemkommen började jag plocka undan men var tydligen bara i vägen och blev ombedd av syrran att vara med hundarna i vardagsrummet. Alright, kan plocka sen tänker jag.
Blir tvungen att äta. Måste egentligen äta direkt efter träningen men det sket sig idag. Blev tämligen akut så jag tog ett mellanmål. Dumpade på det och blev liggande i soffan med illamående och smärtor. Sen ska syrran hem och börjar gorma om att är det inte undanplockat när hon kommer med tårta imorrn så åker det ut. Jag ignorerade, orkade inte. Mamma kom in och upprepade vad som sagts. Två gånger. Trots att jag sa att jag hörde.

Jag känner mig under tiden bara alltmer frustrerad för sådär är det jämt. Mina svårigheter förväntas jag behärska alldeles oavsett omständigheter, idag ska jag rentav kunna trolla också. Den passiva aggressiviteten är ständigt närvarande, pikarna är ständigt närvarande, konstateranden om att jag är helt jävla hopplös är ständigt närvarande. Inte ens i min egen hjärna kommer jag undan. Jag har levt med det här sen jag var ett litet barn och det sitter riktigt djupt i märgen på mig, så så fort det händer nånting kör tankarna igång och jag är hopplös, äcklig, dum i huvudet, värdelös, och vad skönt det vore att bara lägga mig ner och dö. Jag vill inte dö, jag vill leva, men fy fan vad skönt det vore att bara slippa allting liksom.

Som barn hade jag ingen diagnos utan man antog att jag var vrång bara. Mina svårigheter att städa tolkades som att jag vägrade och jag fick ingen hjälp utan bara bestraffning. Åkte jag inte på stryk så kom pappa med en sopsäck och slängde mina leksaker. Bland mina starkaste barndomsminnen är en mjukis, ett monster med underbett och plastkedjor på en skinnväst, som åkte i soporna som straff vid en sopsäcksomgång. Måste ha varit kring 4-6 år gammal. Har fortfarande inte kunnat släppa det där monstret. Kommer fortfarande på mig själv med att kolla efter en likadan i second hand-butiker. Skulle bli överlycklig om jag kunde hitta en, det känns som en sån där bit som saknas liksom, som att jag aldrig kommer bli hel utan den där biten.

Nu babblar jag... Tänker hur som helst att, tänk om jag vore utåtagerande? Tänk om jag fått utbrott, skrikit, slagits, istället för att vända allting inåt. Tänk om jag slagit till folk istället för att skära i mig själv. Om jag skrikit istället för att tänka elaka saker om mig själv. Om jag kastat saker omkring mig istället för att tröstäta. Hade omgivningen haft mer förståelse då? Kanske inte. Men hade de accepterat att mina svårigheter är just svårigheter, och anpassat sig mer efter mig också istället för att alltid kräva anpassning av mig? Förmodligen. Och det gör mig så jävla förbannad och ledsen över att det är så. Jag ska inte behöva vara utåtagerande för att slippa dubbelbestraffas och jag ska inte behöva vara utåtagerande för att respekteras.

Wall of text... Jaja. Tl;dr: Idag suger, jag sitter för tillfället bara och surar och jag vill att klockan slår 12 så jag kan tanka bilen och dra härifrån ett tag.

Har du googlat på "my pet monster" och "zugly" kan nån av dom vara ditt gosedjur?

 

[Araminta]

Vi har funderat på det då och då. I dagsläget har min dotter inga större problem med sociala kontakter. Hon är inte ensam och hon hamnar inte i konflikter. Jag tror hon har lärt sig mycket, kopierat andra och utvecklat strategier för att fungera socialt. Hennes grupp av vänner har fungerar mycket bra. Det är ett bra gäng. Ett önskemål är att hon själv vill göra en utredning. Jag väntar tills den dagen om det inte blir akut problem.
Men absolut, jag läser vad ni skriver och jag tar era inlägg på största allvar.

Om hon skulle få svårigheter så det påverkar hennes liv, så att hon inte kan leva normalt då känner jag att det skulle vara aktuellt med utredning. Vi är inte där. Hon fungerar bra nu. MEN det är med mycket vägledning och support av mig och min man som det fungerar så bra. Och hennes egna insatser.
Vi har under hela sommaren gjort en utredning på en knöl, och det var en rätt utdragen utredning så just nu vill min dotter ha lite distans till sjukvården.

Jag känner igen mig mycket i din dotter och jag känner igen mina föräldrar i dig och din man. På samma sätt som du så misstänkte min mor AST redan när jag var barn, misstankar som förstärktes under tonårstiden. Precis som din dotter så ville jag absolut inte. Jag var inte mogen och tycker att du resonerar klokt i att vänta in henne. Själv så ringde jag upp min mor en morgon, 26 år gammal, och deklarade att nu, nu vill jag ha en utredning. Det var 15 år efter de första diskussionerna hemma i vardagsrummet. Till saken hör att min mor är psykolog, specialist inom neuropsykiatri.

En utredning ger många fler svar än vad som går att föreställa sig. Jag har kunnat sätta ut flerårig antidepressiv medicinering efter att jag fick mina diagnoser. Inte för att jag fått några andra insatser eller för att jag ändrat något i mitt liv, men för att förståelse och acceptans är så enormt viktiga faktorer i det psykiska måendet. Man kan fråga sig om jag kanske hade sluppit de antidepressiva helt om jag fått diagnos tidigare. Det går att spekulera i om professionell hjälp tidigare hade gjort mina tonår enklare.

Å andra sidan. Jag var en alien i en dålig tonårskostym när jag var 15, absolut livrädd för att någon skulle se att något var annorlunda. Javisst, en diagnos hade förklarat varför jag kände mig som en utomjording men den hade också slitit min livlina till kostym ifrån mig. Javisst kände jag igen mig i diagnosen, jag var väl skolad inom NPF redan som tioåring. Långt inne visste jag nog att dragen fanns där. Men att därifrån ta steget till att blottlägga mig i en utredning, det var jag inte alls mogen för.

 

[gul_zebra]

Har du googlat på "my pet monster" och "zugly" kan nån av dom vara ditt gosedjur?

Tack! Aldrig ens hört talas om. Den här är lik, men min hade oranget hår (och kroppsfärg vete sjutton, inte den här iaf), svart skinnväst och grå kedjor i västen. Precis som den där hade den horn och tänderna kan jag riktigt känna hur de känns än idag, fruktansvärt lika i utformningen, men vill minnas att min bara hade två. Storlek verkar skilja också, min var mycket mindre än de här bjässarna.

Känns som att det kan vara en billig kopia eller nåt. Växte upp fattigt så det vore inte helt otroligt, men givetvis något som gör det svårare att hitta tyvärr.

 

[Raderad medlem 120709]

Varför invänta svårigheter att leva ett normalt liv? Det är väl skitbra om man kan undvika att det blir så alls. För tro mig, det är ett helvete när problemen blir mer påtagliga och det är lättare att förebygga än att ta sig ur.

Hur gammal är hon? Flickor börjar ofta få större problem först framåt högstadie/gymnasie, och då går det fort utför. Diagnos innan det kan dämpa fallet och gör att man kan få rätt hjälp direkt. Vi är många som spenderat våra tonår med självskada, självmordstankar och försök helt i onödan, ju fler som slipper det desto bättre.

+1 på allt detta. En del i att jag fick min diagnos som tonåring var för att livet barkade käpprätt åt helvete på många sätt, till stor del pga saker relaterade till autismen, och jag funderar ibland på vem jag skulle kunnat bli om åtgärder hade satts in tidigare. Finns möjligheten att göra utredning så bör den greppas, för att förebygga att en till ungdom måste gå igenom samma plågor som så många av oss.

Det kanske känns överdrivet om man ser till dagsläget, men min erfarenhet är att det här med att maskera väl och framstå som relativt problemfri är som en tidsinställd bomb, och inget man ska förutsätta att en autistisk person klarar av år efter år. Jag rekommenderar en sökning på frasen "autistic burnout" för att läsa en del berättelser inifrån om vad som kan ske när pressen på att spela normal till slut blir totalt övermäktig.

 

[gul_zebra]

+1 på allt detta. En del i att jag fick min diagnos som tonåring var för att livet barkade käpprätt åt helvete på många sätt, till stor del pga saker relaterade till autismen, och jag funderar ibland på vem jag skulle kunnat bli om åtgärder hade satts in tidigare. Finns möjligheten att göra utredning så bör den greppas, för att förebygga att en till ungdom måste gå igenom samma plågor som så många av oss.

Det kanske känns överdrivet om man ser till dagsläget, men min erfarenhet är att det här med att maskera väl och framstå som relativt problemfri är som en tidsinställd bomb, och inget man ska förutsätta att en autistisk person klarar av år efter år. Jag rekommenderar en sökning på frasen "autistic burnout" för att läsa en del berättelser inifrån om vad som kan ske när pressen på att spela normal till slut blir totalt övermäktig.

Samma här. Fick förvisso inte diagnos förrän vid 20 men jäklar vad det gick åt helvete innan. Pappa bråkade tydligen med vården från att jag var 12 men fick mest höra skitsnack om anknytning och sånt trams. Under tiden gick jag bara längre ner i vad jag i efterhand konstaterat kan ha varit en depression (jag är rätt övertygad, men vill absolut inte självdiagnosticera) komplett med allt från självskada till självmordsförsök. Idag har jag inte ens gymnasiebetyg och även jag undrar hur det varit om jag fått hjälp i tid.

Autistic burnout har jag faktiskt aldrig hört talas om, så det tackar jag för! Tycker mig vara ganska välpåläst men alltid finns det något nytt att lära sig