Ryttare med neuropsykiatriska diagnoser, hur funkar det med träning?

[FruS]

Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän jag fick diagnosen förklarad för mig för ett drygt år sedan. Jag känner att diagnosen jag nu fått har gett mig mycket större förståelse för mig själv både arbetslivet, men också i hästlivet. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör och lätt blir till exempel rädd eller uppgiven. Jag förstår nu också varför jag ofta känt att jag bara INTE FÖRSTÅR vad tränaren menar. Ibland har jag förstått bättre och ibland inte, beroende på tränare eller ridlärare. Många instruktioner på samma gång har alltid lett till härdsmälta.

Nu när jag har större förståelse kring min egen hjärna vill jag ju såklart anpassa mitt liv så att jag kan leva "som vanligt", med större fokus och bättre självkänsla. På arbetsplatsen är det tämligen lätt, i vardagen hemma likaså. Men hur utbrett är det bland tränare och ridlärare att ha kunskap om hur man kan anpassa sitt sätt att lära ut på, så att det passar till exempel personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Sedan jag fick min diagnos har jag bara ridit islandshäst och har ännu inte känt att någon jag tränat för har passat min hjärna. Min häst ja - men inte mig själv. Jag har såklart nämnt att jag har ADHD, och att jag behöver uppdelade instruktioner och tid för att smälta saker, bland annat. Och såklart försöker tränarna uppfylla detta, men jag märker att det kan vara svårt att ändra sitt sätt att lära ut, särskilt då få säkert har en utbildning kring just neuropsykiatriska diagnoser. Och det klandrar jag ingen för.

Hur ser era erfarenheter ut? Oavsett disciplin och om ni själva har en diagnos. Kan er tränare anpassa sig till elevens sätt att lära? Är någon här tränare och kanske har insyn i vilka utbildningar som finns?

Jag har både ADHD och Bipolär sjukdom.
De tränare jag ridit för på sistone känner mig sen gammalt. Så de vet att jag är lite speciell. Men det jag gjort när jag inte hängt med, är att jag helt enkelt rider fram och stannat och frågat.
Enklast, för då lyssnar du lättare. Annars sitter du och hör din egen andning, suset från hjälmen osv. Svårare att koncentrera sig.

Sen det viktigaste av allt, glöm inte humorn i allt! Bjud lite på det, då slappnar alla av.

Jag ser bara fördelar med att informera tränaren direkt om hur man fungerar.
Blir denne då dryg eller på annat vis konstig så är det inte en tränare för mig.
Hoppas att du hittar en schysst och kunnig tränare som är villig att tänka till lite!
Stor kram

 

[Cherarriduracell]

Jag kan inte minnas att vi pratade så mycket om npf/andra funktionsvariationer under utbildningen utan det var mer under min praktik som jag kom i kontakt med vår "funkisgrupp" och genom både eget intresse och engagerad handledare fick tips och handledning i hur man lägger upp/bemöter osv. Sen beroende på vad man har för egna värderingar och intressen blir man nog bättre eller sämre på att möta olika människor. Jag har alltid lagt ansvaret på mig själv att nå fram till eleven, jag vet att vissa kollegor istället lägger ansvaret att förstå på eleverna just.

Det gäller nog som elev att känna sig för vilka ridlärare man fungerar med och inte. Vissa bara funkar man med och vissa mår man dåligt när man tränar för. Det är helt okej att inte vilja rida fler gånger för någon som fick en att känna sig som skit.

 

[Sassy]

De bra tränare jag haft är de som kunnat anpassa sin stil efter hur eleven tagit till sig instruktioner. Jag minns flera fall där någon kommit med olika "cues" tills hen nådde fram med ett som fick mig att korrigera rätt grej.

Inom andra idrotter jag sysslat med är det något man pratar om i utbildningen av tränare, "hur hittar man rätt cues för att den här individen ska hitta rätt känsla", men inom ridsporten verkar vi fortfarande ha någon form av prestationsidé där eleven är den som ska anpassa sig till lärostilen?

Det är ju inte direkt någon ny kunskap att vi lär oss på olika sätt, oavsett diagnos eller inte. Det som blir den ytterligare svårigheten med NPF är att man kanske inte ens kan anpassa sig till en annan lärostil, oavsett hur mycket man kämpar med det.

 

[Habina]

De bra tränare jag haft är de som kunnat anpassa sin stil efter hur eleven tagit till sig instruktioner. Jag minns flera fall där någon kommit med olika "cues" tills hen nådde fram med ett som fick mig att korrigera rätt grej.

Inom andra idrotter jag sysslat med är det något man pratar om i utbildningen av tränare, "hur hittar man rätt cues för att den här individen ska hitta rätt känsla", men inom ridsporten verkar vi fortfarande ha någon form av prestationsidé där eleven är den som ska anpassa sig till lärostilen?

Det är ju inte direkt någon ny kunskap att vi lär oss på olika sätt, oavsett diagnos eller inte. Det som blir den ytterligare svårigheten med NPF är att man kanske inte ens kan anpassa sig till en annan lärostil, oavsett hur mycket man kämpar med det.

Jag förstår inte riktigt hur du menar, kan du ge ett exempel på en cue?

 

[Sassy]

Jag förstår inte riktigt hur du menar, kan du ge ett exempel på en cue?

Om du tex ska räta upp dig finns det flera olika sätt att säga detta, och det kan ge olika resultat beroende på både hur du tolkar orden och hur det du ska göra känns i din kropp.

Många tränare skulle tjata "räta upp dig" gång på gång även om det inte ger önskat resultat. En tränare som kan jobba med att formulera sig tills du hittar rätt kan testa att säga "tänk dig att du har en heliumballong som lyfter dig från hjässan" eller "väx uppåt" eller "lyft bröstkorgen", tills ni hittar en beskrivning som ger dig rätt känsla. En cue är sen den lilla, korta påminnelse som man kan ha kvar för att det ger en omedelbar korrigering på "rätt sätt" utan att man behöver dra hela förklaringen. För mig är tex "båda sittben i sadeln" en sådan, som gör att jag positionerar mig bättre med utgångspunkt från höften.

Det kan också vara att ha fler redskap i sin verktygslåda än att bara ge instruktioner, tex att göra en övning som ger dig en bättre känsla för vad som är "rätt sits" (tänk klassiska sitsövningar för att få bäckenet i rätt position, eller rotera armar och axlar för att hitta ett avslappnat läge) eller att tränaren flyttar dig med händerna eller lägger handen på den muskel du ska aktivera.

Ju fler sätt man har att få eleven att faktiskt förstå och känna hur det känns när det är rätt, desto större chans att nå fram.

 

[tuaphua]

Om du tex ska räta upp dig finns det flera olika sätt att säga detta, och det kan ge olika resultat beroende på både hur du tolkar orden och hur det du ska göra känns i din kropp.

Många tränare skulle tjata "räta upp dig" gång på gång även om det inte ger önskat resultat. En tränare som kan jobba med att formulera sig tills du hittar rätt kan testa att säga "tänk dig att du har en heliumballong som lyfter dig från hjässan" eller "väx uppåt" eller "lyft bröstkorgen", tills ni hittar en beskrivning som ger dig rätt känsla. En cue är sen den lilla, korta påminnelse som man kan ha kvar för att det ger en omedelbar korrigering på "rätt sätt" utan att man behöver dra hela förklaringen. För mig är tex "båda sittben i sadeln" en sådan, som gör att jag positionerar mig bättre med utgångspunkt från höften.

Det kan också vara att ha fler redskap i sin verktygslåda än att bara ge instruktioner, tex att göra en övning som ger dig en bättre känsla för vad som är "rätt sits" (tänk klassiska sitsövningar för att få bäckenet i rätt position, eller rotera armar och axlar för att hitta ett avslappnat läge) eller att tränaren flyttar dig med händerna eller lägger handen på den muskel du ska aktivera.

Ju fler sätt man har att få eleven att faktiskt förstå och känna hur det känns när det är rätt, desto större chans att nå fram.

Ja, man måste både kunna förklara på olika vis och kan behöva komma på dels saker eleven kan titta på för att hitta en känsla och även ändra om vad som sker kraftigt så att känslan blir tydligare. Då kan man tex be eleven göra ”fel”, raka motsatsen mot vad man strävar efter bara för att eleven ska minnas känslan när det blev så tydligt fel och så tydligt när de gör rätt och det går igenom. Det blir ju lättare att märka skillnad om det går från -10 till 8 jämfört med 7 till 8 så att säga.
Vissa kan tycka det är hjälpsamt att man stannar en stund och har lite teori och så kör man igen.

 

[Roheryn]

Om du tex ska räta upp dig finns det flera olika sätt att säga detta, och det kan ge olika resultat beroende på både hur du tolkar orden och hur det du ska göra känns i din kropp.

Många tränare skulle tjata "räta upp dig" gång på gång även om det inte ger önskat resultat. En tränare som kan jobba med att formulera sig tills du hittar rätt kan testa att säga "tänk dig att du har en heliumballong som lyfter dig från hjässan" eller "väx uppåt" eller "lyft bröstkorgen", tills ni hittar en beskrivning som ger dig rätt känsla. En cue är sen den lilla, korta påminnelse som man kan ha kvar för att det ger en omedelbar korrigering på "rätt sätt" utan att man behöver dra hela förklaringen. För mig är tex "båda sittben i sadeln" en sådan, som gör att jag positionerar mig bättre med utgångspunkt från höften.

Det kan också vara att ha fler redskap i sin verktygslåda än att bara ge instruktioner, tex att göra en övning som ger dig en bättre känsla för vad som är "rätt sits" (tänk klassiska sitsövningar för att få bäckenet i rätt position, eller rotera armar och axlar för att hitta ett avslappnat läge) eller att tränaren flyttar dig med händerna eller lägger handen på den muskel du ska aktivera.

Ju fler sätt man har att få eleven att faktiskt förstå och känna hur det känns när det är rätt, desto större chans att nå fram.

Åh, det här tar mig tillbaka till när jag skulle träna för en sitstränare som var såååå bra enligt alla. Och hon malde på om glada och ledsna hundar, bollar i benen och gud vet vad. Jag hatade det och fattade ingenting. På mig funkar det mycket bättre att säga saker i stil med "sänk höger axel en centimeter" eller "rotera bäckenet en aning framåt" - alltså väldigt exakt vad det handlar om, snarare än att tro att jag ska fatta att glada och ledsna hundar betyder att bäckenet ska roteras Men som du säger så var det ju inte tal om att instruktören skulle ändra på sig, utan hennes uppfattning var att det var mig det var fel på som var så "trög" och inte kunde göra som hon sa.

 

[Fazeem]

Som vanligt (hej ADHD) har jag svårt att upprätthålla fokus i en tråd, och glömmer bort den. Men här kommer en uppdatering!

Jag tränade ju för en ny tränare för någon månad sedan, en som jag blivit tipsad om utifrån mina behov. Nu har ju hen inte någon särskild utbildning i att lära ut till personer med NPF, men jag är verkligen positivt överraskad. Det är väldigt metodiskt och tekniskt. En sak i taget. Liknelser/cues som faktiskt ger en reaktion i mig. Till exempel "tänk att du rider genom en supersmal tunnel" istället för "sträck på dig" eller "in med armbågarna" eller "vrid om handen". Tunneln fungerar!

Och det jag gillar mest är att hen fokuserar på MIG. Det kanske är självklart egentligen, men här märker jag det. Målet är att jag ska kunna rida min häst och ta fram det bästa ur den. Tränaren sitter inte upp, utan jag ska göra jobbet och ta mig till rätt känsla utan att få hjälpen att tränaren plockar fram det ur hästen själv. Och det funkar! Sakta sakta, men det funkar.

Jag ser väldigt mycket fram att fortsätta den här träningen. Och det är nog första gången på länge!

Någon gång vill jag undersöka mer vad tränare (inom islandshästsporten då) har för kunskap om olika utlärningsmetoder för sig själv som tränare och olika inlärningsmöjligheter hos eleverna. För som det nämnts i tråden är det ju väldigt löst reglerat vem som får kalla sig för tränare och vad som ingår i den kunskapsbasen