Hur uppfostra och minska stress

[AlmostEasy]

Fortsatt svar... Blev långt

""Inkallning" är också ett spännande ämne. Du kan få en hund som kommer när du ropar genom att belöna med mat, leksak eller hota med våld om den inte lyssnar men en lydig hund är inte samma sak som en följsam hund. Jag har slutat träna inkallning och istället blivit mer nonchalant där, typ "Jag tänker gå dit jag hade för avsikt att gå. Följ med eller låt bli, jag struntar i vilket". Även de mest självständiga hundarna går ofta igång på sin egen sort och där hjälper det ofta att vara lika självständig själv, precis som timida och försiktiga hundar sällan går igång på personer som är onödigt strikta, hårda och skarpa."
Här är det lite klurigt. Jag gömde mig ofta när han var liten för att hans kulle lära sig ha koll på mig och han har bra koll. Jag tror det handlar lite om att hans bekväma avstånd från mig är större än mitt bekväma avstånd från honom. Går vi bara kan han hamna 30 meter bort och då är jag rädd att inte hinna agera om en annan hund skulle dyka upp eller liknande. Jag vill gärna ha den där 10 meters-radien. Han hänger på utan problem om jag går och han märker numera så fort att jag går att jag sällan hinner gömma mig, jag hinner tänka tanken, men sen är han hos mig igen. Men på ett rätt långt avstånd (eller alltså han kan komma och försöka ta en leksak från min fick eller nåt så han är nära också, men han är bekväm med att vara även 30 meter iväg). Ang: "Tillit och respekt är viktigt och kom ihåg att detta ska vara ömsesidigt!" Jag har inte 100% tillit i vissa situationer, jag känner nog precis som han ett jättestort ansvar att klara upp hundmöten osv för jag litar inte på att han fixar det (eftersom han brukar ha problem och skulle springa fram till andra hundar om jag inte är alert). Det är det som gör mig obekväm med långt avstånd mellan oss. Han har ju uppenbarligen inte 100% tillit till mig heller för han tycker väl inte att jag kan klara upp de svåra situationerna jag heller. Respekt däremot tycker jag nog vi båda har mot varandra.

Men du har förstått det rätt:
* Jag är rädd att han ska uppfatta mig som tråkig
* Jag har en stark vilja om att han ska tycka om mig (hör ju ihop med punkten innan) och blir smickrad när han ger mig uppmärksamhet (det "ska" väl vara tvärtom egentligen, dock blir han ju också glad när han får uppmärksamhet, men han blir gladare för lek än en klapp ex).
* Jag är dålig på att säga ifrån och han kan säkert känna att ansvaret är hans.

Jag vet bara inte hur jag säger ifrån på ett effektivt men schysst sätt? Hur förmedlar jag att ansvaret är mitt? Hur ställer man krav (hunden kan ju bara välja att låta bli, eller?)? Hur blir jag tydligare och hur blir jag den som han kan förlita sig på löser situationer? Hur kan jag vända det nu när våra "roller" redan är etablerade? Många frågor har jag För mig känns det mest flummigt för att jag inte kan se hur jag borde agera, resonemanget i sig är inte flummigt, jag förstår vad du menar och jag vet att jag är mesig, men vet nog inte hur jag ska bete mig på ett annat sätt...

Du verkar ha väldigt god självinsikt vilket är till din fördel. När det kommer till det käraste vi har är det lätt hänt att förminska eller vifta bort då det kan vara jobbigt att "ta i". Det är först när man checkar sig själv som förändring kan ske på riktigt! Jag känner mycket med det du skriver och det finns hur mycket som helst att reflektera över.

Det jag måste säga, som jag tror att du någonstans redan vet då du är självmedveten, att det kommer bli kämpigt sålänge du tillåter dig själv att bli för emotionell. Lättare sagt än gjort, eller hur? Är man med på att viss korrigering ingår i vilken sund hunduppfostran som helst så vilar det ett ansvar på ens axlar och det är att aldrig agera i affekt! Då menar jag inte bara att korrigeringen kan bli överdrivet fysisk utan att det direkt är kontraproduktivt att kräva något av sin hund när man själv är i emotionell obalans, typ "hur kan du förvänta dig att jag ska vara balanserad när du själv är i allt annat än just det?". Om du har sett en stabil hund korrigera en annan hund (jag har speciellt en helt fantastisk hund in mind) går den fram, den vet precis vad den vill och står på sig, korrigerar den andra hunden med precis rätt koncentration av lugn och bestämd, ser till att den får igenom det den ville och sen släpper den det. Alltså rent mentalt SLÄPPER det! Djur är helt fantastiska på det sättet, att värdesätta sitt egenvärde, stå på sig och gå vidare. Vi människor tenderar att ha känslorna väldigt nära ytan, tar saker och ting personligt och ältar till förbannelse. Med andra ord; att bli frustrerad/arg/ledsen eller alla dessa kombinerade när vi ska få igenom det vi vill kommer inte fungera. Att vara lugn, bestämd, stå på sig och ha kontroll på sina känslor däremot? Att kunna växla mellan lättsam och allvarlig beroende på vad situationen kräver? Det är en helt annan sak! Ska du exempelvis "plocka ner" en hund som är väldigt intensiv och du själv går in med en hög intensitet kan det bli mycket kaka på kaka. Då kan det istället vara bättre att gå in med en överdrivet lugn approach för att budskapet över huvud taget ska gå fram; "hörruuuu.. " istället för "EY!!!!!!!!" (känner du skillnaden eller är det bara jag då jag visualiserar det i mitt huvud?).

Angående frågan hur ni ska vända denna situationen när rollerna redan är befästa; Ja, det ÄR svårare. Är man från dag ett trygg i sig själv och i sin ledarroll krävs det mycket mer för att obalans ska uppstå från första början. Här måste ni dels bryta ett destruktivt mönster men ni ska också landa i era nya roller - du i din roll som provider av trygghet och vägledning och din hund i sin roll som.. Ja, att vara hund! Men det går, absolut!

Det bästa rådet jag kan ge dig är att ta kontakt med en kunnig tränare som kan hjälpa dig ytterligare med att rannsaka dig själv, analysera din hund och därefter ge er de verktyg ni behöver får att plocka fram det bästa hos varandra

 

[SweetSunday]

Du verkar ha väldigt god självinsikt vilket är till din fördel. När det kommer till det käraste vi har är det lätt hänt att förminska eller vifta bort då det kan vara jobbigt att "ta i". Det är först när man checkar sig själv som förändring kan ske på riktigt! Jag känner mycket med det du skriver och det finns hur mycket som helst att reflektera över.

Det jag måste säga, som jag tror att du någonstans redan vet då du är självmedveten, att det kommer bli kämpigt sålänge du tillåter dig själv att bli för emotionell. Lättare sagt än gjort, eller hur? Är man med på att viss korrigering ingår i vilken sund hunduppfostran som helst så vilar det ett ansvar på ens axlar och det är att aldrig agera i affekt! Då menar jag inte bara att korrigeringen kan bli överdrivet fysisk utan att det direkt är kontraproduktivt att kräva något av sin hund när man själv är i emotionell obalans, typ "hur kan du förvänta dig att jag ska vara balanserad när du själv är i allt annat än just det?". Om du har sett en stabil hund korrigera en annan hund (jag har speciellt en helt fantastisk hund in mind) går den fram, den vet precis vad den vill och står på sig, korrigerar den andra hunden med precis rätt koncentration av lugn och bestämd, ser till att den får igenom det den ville och sen släpper den det. Alltså rent mentalt SLÄPPER det! Djur är helt fantastiska på det sättet, att värdesätta sitt egenvärde, stå på sig och gå vidare. Vi människor tenderar att ha känslorna väldigt nära ytan, tar saker och ting personligt och ältar till förbannelse. Med andra ord; att bli frustrerad/arg/ledsen eller alla dessa kombinerade när vi ska få igenom det vi vill kommer inte fungera. Att vara lugn, bestämd, stå på sig och ha kontroll på sina känslor däremot? Att kunna växla mellan lättsam och allvarlig beroende på vad situationen kräver? Det är en helt annan sak! Ska du exempelvis "plocka ner" en hund som är väldigt intensiv och du själv går in med en hög intensitet kan det bli mycket kaka på kaka. Då kan det istället vara bättre att gå in med en överdrivet lugn approach för att budskapet över huvud taget ska gå fram; "hörruuuu.. " istället för "EY!!!!!!!!" (känner du skillnaden eller är det bara jag då jag visualiserar det i mitt huvud?).

Angående frågan hur ni ska vända denna situationen när rollerna redan är befästa; Ja, det ÄR svårare. Är man från dag ett trygg i sig själv och i sin ledarroll krävs det mycket mer för att obalans ska uppstå från första början. Här måste ni dels bryta ett destruktivt mönster men ni ska också landa i era nya roller - du i din roll som provider av trygghet och vägledning och din hund i sin roll som.. Ja, att vara hund! Men det går, absolut!

Det bästa rådet jag kan ge dig är att ta kontakt med en kunnig tränare som kan hjälpa dig ytterligare med att rannsaka dig själv, analysera din hund och därefter ge er de verktyg ni behöver får att plocka fram det bästa hos varandra

Förstår vad du menar och kan se bilden av att man står där lugn och ordnar upp situationen. Den uppsynen kan jag nog ha när vi tränar koppelträning på väg till skogen. Till skogen har han bråttom (han vet egentligen vad kommandot betyder, men han vill till skogen NU), och oftast få jag stanna många gånger på vägen dit. Där tror jag att jag gör rätt (men det tycker nog många olika om) då jag stannar med lugnt mindset och väntar tills han kommer tillbaka till fotposition och kan stanna var tredje steg en bit av vägen utan att tappa lugnet och han får beröm med lugn röst när han väl går där han ska (men han piper och är rätt uppe i varv för att han vill ju fram och är frustrerad över det långsamma tempot, men där antar jag att det bara är att vara envis och fortsätta så kanske han kopplar att går man fint kommer man fortare fram dit man vill. Så jag tror att jag har det "rätta" sättet mot honom där. Typ "jag har hela dagen på mig" och "vi går inte framåt förrän du (hunden) börjar fundera på varför vi står stilla". Vet inte om det är rätt, men det funkar så då känns det som att det är rätt för oss.

Skillnaden är nog att där har jag en metod som jag vet hur jag ska hantera. Frustrationen och känslorna kommer nog oftast när jag känner mig maktlös. Dvs när jag inte vet hur situationen ska hanteras. När han skäller och jag har försökt hyscha eller sagt till honom med bestämd röst att nu räcker det och han bara fortsätter och varvar upp sig själv ännu mer. Där kan jag tappa kontrollen över mina känslor och bli ledsen eller frustrerad eftersom jag inte vet hur jag ska få honom att lugna ner sig. Samma gäller vid hundmöten att jag inte har någon metod som jag kan lägga mitt fokus på, utan jag vet att vad jag än gör så kommer det bli jobbigt om jag inte lyckas hålla långt avstånd. Så det som är viktigt för mig tror jag är att hitta metoder i just de fall där problemen är. Vet jag hur jag ska hantera ett problem och hur jag ska agera kan jag ganska mycket lättare hålla mig till det om det är en metod som jag tror på. Dvs att ger det 0 resultat och han är lika överallt vid hundmötet som innan och jag inte kan se varför metoden funkar så kan jag nog fortfarande bli frustrerad. Vet inte om det makes sense, men det är min analys av situationerna som uppstår.

En metod vi testat när det gäller skällandet är att jag utan ett ord och med lugn uppsyn föser bort honom från dörren/fönstret. Dvs går mot honom så att han måste backa undan och flytta sig. Det brukar bryta skällandet för ett ögonblick, men han börjar lära sig att man även kan ligga mitt i rummet och skälla mot dörren så det förslår inte i längden. Han kan försöka resa sig och gå mot dörren igen och antingen ställer jag mig i vägen och blockerar eller så räcker det med ett förmanande appapp, så ligger han kvar, men fortfarande skällandes och släpper jag fokuset från honom och exempelvis börjar fokusera på mina studier och skolarbete är han ganska snart framme vid dörren igen.

I hundmöten är det svårare då jag upplever honom som mer låst och ännu mer uppe i stress där så att jag ställer mig i vägen eller liknande funkar sällan då han bara fintar runt ändå. Han ser mig som ett hinder men struntar i att jag försöker hindra. Så där saknar vi ännu någon metod alls.

Uppfödaren är hundpsykolog så ett alternativ är att jag hör av mig till dem igen och att de får se situationen på riktigt och inte bara höra om den. Annars har jag brukshundsklubben nära men det gäller att hitta rätt person. Jag har ju gått kurs där och fått rådet om att rycka lätta ryck i kopplet och jag är tudelad i mina åsikter om rådet. Jag tycker att det måste finnas lugnare och trevligare sätt samtidigt som jag tycker att den instruktören är duktig i sig. Jag är inte särskilt bekväm med korrigeringar som innefattar obehag utan vill hellre ha att när man gör fel är det tråkigt och inget händer och när man gör rätt händer det kul saker (typ som koppelträningen att du får inte gå framåt om du inte gör det på mitt sätt). Borde jag höra av mig till någon "problemhundsutredare"-ish eller funkar det lika bra med en instruktör eller tränare?

 

[Wingates]

Jag är inte särskilt bekväm med korrigeringar som innefattar obehag utan vill hellre ha att när man gör fel är det tråkigt och inget händer och när man gör rätt händer det kul saker (typ som koppelträningen att du får inte gå framåt om du inte gör det på mitt sätt). Borde jag höra av mig till någon "problemhundsutredare"-ish eller funkar det lika bra med en instruktör eller tränare?

Alltså. Är du säker på att han förstår att han inte får göra vissa saker? Min hade hade aldrig fungerat om jag försökte ignorera beteenden eller släcka dem på det sättet du beskriver.
DÅ hade han nog varvat upp och betett sig riktigt illa.

Får han veta att jag inte uppskattar beteendet och sedan visar vad han ska göra istället är det noll problem.
Jag har nog aldrig träffat en hund som helt fungerat att fostra på det sättet du beskriver, särskilt inte om de har eget driv (och lite stress i sig).

 

[SweetSunday]

Alltså. Är du säker på att han förstår att han inte får göra vissa saker? Min hade hade aldrig fungerat om jag försökte ignorera beteenden eller släcka dem på det sättet du beskriver.
DÅ hade han nog varvat upp och betett sig riktigt illa.

Får han veta att jag inte uppskattar beteendet och sedan visar vad han ska göra istället är det noll problem.
Jag har nog aldrig träffat en hund som helt fungerat att fostra på det sättet du beskriver, särskilt inte om de har eget driv (och lite stress i sig).

Koppelträningen fattar han, han förstår att han tjänar på att gå på mitt sätt. Men jag måste påminna honom rätt ofta, men det har nog mer med att göra att jag ibland är för inkonsekvent. Försöker att alltid vara konsekvent med koppeldrag, men går jag ut på kissrunda klockan 23, kan jag nog ibland låte honom dra fram mig till snöhögen han vill kissa på, vilket jag inte borde. Men jag ser det lite som att välja sina strider. Har jag däremot gett kommando "nära", så är jag konsekvent och han förstår, men han tycker inte alltid att det är en bra idé. Han vet ju vad "nära" betyder så på så sätt förstår han.

Han fattar inte riktigt motandet vid skällandet. Han tolkar det som "stå inte vid dörren" och inte som "skäll inte". Men samtidigt är ju skällandet i det här fallet ett symtom. Han skäller ju pga en känsla hos honom (tolkar jag det som), han skäller för att han är osäker eller liknande. Så där gissar jag att det hjälper att försöka ta över kommandot så som @AlmostEasy skrev om. Dvs att han kan förlita sig på att jag skyddar honom om det kommer en inbrottstjuv och inte tvärtom. Men vet fortfarande inte hur jag ska förmedla detta, för det är ju något som måste förmedlas hela tiden, det ska ju genomsyra relationen och det krävs nog att jag ber någon som kan se oss i verkligheten om tips om vad jag bör ändra på.

Hundmöten har jag ju ingen metod, så ingen aning om han kan förstå den typen av metod jag pratar om där heller. Jag vill ju där också förmedla "jag fixar du kan vara lugn"-känsla för att förändra hans känsla bakom hundmötena, det känns som att det är lite att behandla symtom om jag bara säger att "du får inte skälla eller kasta dig i kopplet", det är ju helst den bakomliggande känslan jag vill identifiera och förändra.

Vet inte om det är möjligt och kanske är det känslan jag förändrar genom att vara tydligare med korrigeringar? Jag skulle vilja få hans känsla gentemot hundar mer neutral alternativt koppla hund till kul/gott hos matte (som vid skvallerträning, bara att det är klurigt att skvallerträna utan något annat godis än hans egen mat...) Vet inte vart jag vill komma. Jag kan tänka mig att korrigera om jag förstår precis varför och hur, om jag kan göra det utan att trycka ner min hund. Någonstans vill jag utgå från att han är en hund och i hans värld finns inte ordet "olydig", i hans värld gör man saker för att man vill och får ett infall. Jag vill få honom att förstå vad jag tycker är fel, men jag vill inte trycka ner hans initiativtagande och vill att han ska våga testa saker utan att vara rädd att jag ska tycka att det är fel. Nu flummar jag bort mig lite känner jag, men hoppas det går att förstå vad jag skriver. Om hans hundmötesproblematik grundar sig i osäkerhet, kanske rädsla för de andra hundarna ser jag det som kontraproduktivt att "straffa" bort det då det ju bara lär förstärka den obehagskänslan han känner vid hundmöten. Det viktiga för mig är nog främst hans känsla och inte hans beteende egentligen, att han slänger sig i kopplet är jobbigt för mig men ändå hanterbart, hans känsla vid hundmöten är jobbig och från hans reaktion att döma inte hanterbar. Sen kanske det inte ens är realistiskt att tänka såhär... Jag vet inte. Kan inte tillräckligt mycket.

Om du tänker ett scenario där en hund slänger sig i kopplet och skriker, blir fixerad och stirrar på den andra hunden och borrar ner tassarna i marken om du försöker få med dig hunden därifrån, hur skulle du korrigera där? Hur skulle du träna situationen? Hur tycker du att jag ska göra? På vilket sätt ska jag korrigera? Jag kan ingenting om korrigeringar, jag antar att mitt fösande av honom bort från dörren är en typ av korrigering? Skulle du korrigera med rösten? Eller mer fysiskt sätta hunden är du vill ha den? Eller vad är en korrigering? Vad är en schysst korrigering och en mindre schysst? Jag kan som sagt ingenting om detta så jag ifrågasätter för att lära mig, jag kan säkert ha totalt förutfattade meningar kring korrigeringar, det talas ju ofta ganska illa om ordet korrigeringar inom många typer av hundträning då jag kan säkert ha blivit påverkad av det. Så förklara gärna

 

[AlmostEasy]

Förstår vad du menar och kan se bilden av att man står där lugn och ordnar upp situationen. Den uppsynen kan jag nog ha när vi tränar koppelträning på väg till skogen. Till skogen har han bråttom (han vet egentligen vad kommandot betyder, men han vill till skogen NU), och oftast få jag stanna många gånger på vägen dit. Där tror jag att jag gör rätt (men det tycker nog många olika om) då jag stannar med lugnt mindset och väntar tills han kommer tillbaka till fotposition och kan stanna var tredje steg en bit av vägen utan att tappa lugnet och han får beröm med lugn röst när han väl går där han ska (men han piper och är rätt uppe i varv för att han vill ju fram och är frustrerad över det långsamma tempot, men där antar jag att det bara är att vara envis och fortsätta så kanske han kopplar att går man fint kommer man fortare fram dit man vill. Så jag tror att jag har det "rätta" sättet mot honom där. Typ "jag har hela dagen på mig" och "vi går inte framåt förrän du (hunden) börjar fundera på varför vi står stilla". Vet inte om det är rätt, men det funkar så då känns det som att det är rätt för oss.

Skillnaden är nog att där har jag en metod som jag vet hur jag ska hantera. Frustrationen och känslorna kommer nog oftast när jag känner mig maktlös. Dvs när jag inte vet hur situationen ska hanteras. När han skäller och jag har försökt hyscha eller sagt till honom med bestämd röst att nu räcker det och han bara fortsätter och varvar upp sig själv ännu mer. Där kan jag tappa kontrollen över mina känslor och bli ledsen eller frustrerad eftersom jag inte vet hur jag ska få honom att lugna ner sig. Samma gäller vid hundmöten att jag inte har någon metod som jag kan lägga mitt fokus på, utan jag vet att vad jag än gör så kommer det bli jobbigt om jag inte lyckas hålla långt avstånd. Så det som är viktigt för mig tror jag är att hitta metoder i just de fall där problemen är. Vet jag hur jag ska hantera ett problem och hur jag ska agera kan jag ganska mycket lättare hålla mig till det om det är en metod som jag tror på. Dvs att ger det 0 resultat och han är lika överallt vid hundmötet som innan och jag inte kan se varför metoden funkar så kan jag nog fortfarande bli frustrerad. Vet inte om det makes sense, men det är min analys av situationerna som uppstår.

En metod vi testat när det gäller skällandet är att jag utan ett ord och med lugn uppsyn föser bort honom från dörren/fönstret. Dvs går mot honom så att han måste backa undan och flytta sig. Det brukar bryta skällandet för ett ögonblick, men han börjar lära sig att man även kan ligga mitt i rummet och skälla mot dörren så det förslår inte i längden. Han kan försöka resa sig och gå mot dörren igen och antingen ställer jag mig i vägen och blockerar eller så räcker det med ett förmanande appapp, så ligger han kvar, men fortfarande skällandes och släpper jag fokuset från honom och exempelvis börjar fokusera på mina studier och skolarbete är han ganska snart framme vid dörren igen.

I hundmöten är det svårare då jag upplever honom som mer låst och ännu mer uppe i stress där så att jag ställer mig i vägen eller liknande funkar sällan då han bara fintar runt ändå. Han ser mig som ett hinder men struntar i att jag försöker hindra. Så där saknar vi ännu någon metod alls.

Uppfödaren är hundpsykolog så ett alternativ är att jag hör av mig till dem igen och att de får se situationen på riktigt och inte bara höra om den. Annars har jag brukshundsklubben nära men det gäller att hitta rätt person. Jag har ju gått kurs där och fått rådet om att rycka lätta ryck i kopplet och jag är tudelad i mina åsikter om rådet. Jag tycker att det måste finnas lugnare och trevligare sätt samtidigt som jag tycker att den instruktören är duktig i sig. Jag är inte särskilt bekväm med korrigeringar som innefattar obehag utan vill hellre ha att när man gör fel är det tråkigt och inget händer och när man gör rätt händer det kul saker (typ som koppelträningen att du får inte gå framåt om du inte gör det på mitt sätt). Borde jag höra av mig till någon "problemhundsutredare"-ish eller funkar det lika bra med en instruktör eller tränare?

"Jag är inte särskilt bekväm med korrigeringar som innefattar obehag utan vill hellre ha att när man gör fel är det tråkigt och inget händer och när man gör rätt händer det kul saker (typ som koppelträningen att du får inte gå framåt om du inte gör det på mitt sätt)."
Men du, vad tycker du själv att DU är värd? Är det viktigt för dig i relation till andra människor att själv bli bemött med respekt? Om jag skulle gå fram och knuffa på dig, klättra på dig eller skrika sig i ansiktet hade du då KRÄVT av mig att lämna dig ifred eller hade du ignorerat mig och hoppats att jag skulle gå därifrån? Kanske avstått från att ge mig en chokladbit? Kastat iväg en näve polly och hoppats jag skulle gå dit och därmed låta dig vara ifred? Hur vill du bli behandlad av dina kollegor? Kurskamrater? Vänner? Chefen? Pojkvännen?

Vi pratade tidigare om ömsesidig respekt.
Du tar så himla mycket hänsyn till att du inte ska bli för sträng med rädsla för att få en tråkig relation, men din hunds respekt för dig då? Tror du att han bryr sig om att det kanske gör jätte ont på dig när han kastar sig i kopplet? Bryr han sig om din morfars rispade näsa? De sönderslitna kläderna? Att han med sitt skällande och ylande rubbar din sömn?

En korrigering kan se helt olika ut beroende på hund och situation. Det handlar inte om "var ska jag peta?" lika mycket som intensiteten, "Ska jag gå in mer hårt eller lättsamt här?". Det går därför inte att över ett forum ge dig några exakta svar då dessa kan skilja sig oerhört från situation till situation. Jag kan däremot säga att "the follow through" är viktigare än själva korrigeringen. Man kan rycka, peta, muta, böna och be och blir bara världens drygaste tjatkärring. Bestäm dig för vad du vill, typ som när du motar bort hunden från dörren. Fortsätter han stöka, jamen då är han uppenbarligen inte redo att bli "let off the hook" riktigt än och du måste stå kvar! Vänd honom inte ryggen förrän du märker att han förstått vad du menar och är okej med det. "Orkar du stå här i tre minuter vovven? Jag orkar stå här i tre timmar, inga problem"

 

[Wingates]

Koppelträningen fattar han, han förstår att han tjänar på att gå på mitt sätt. Men jag måste påminna honom rätt ofta, men det har nog mer med att göra att jag ibland är för inkonsekvent. Försöker att alltid vara konsekvent med koppeldrag, men går jag ut på kissrunda klockan 23, kan jag nog ibland låte honom dra fram mig till snöhögen han vill kissa på, vilket jag inte borde. Men jag ser det lite som att välja sina strider. Har jag däremot gett kommando "nära", så är jag konsekvent och han förstår, men han tycker inte alltid att det är en bra idé. Han vet ju vad "nära" betyder så på så sätt förstår han.

Han fattar inte riktigt motandet vid skällandet. Han tolkar det som "stå inte vid dörren" och inte som "skäll inte". Men samtidigt är ju skällandet i det här fallet ett symtom. Han skäller ju pga en känsla hos honom (tolkar jag det som), han skäller för att han är osäker eller liknande. Så där gissar jag att det hjälper att försöka ta över kommandot så som @AlmostEasy skrev om. Dvs att han kan förlita sig på att jag skyddar honom om det kommer en inbrottstjuv och inte tvärtom. Men vet fortfarande inte hur jag ska förmedla detta, för det är ju något som måste förmedlas hela tiden, det ska ju genomsyra relationen och det krävs nog att jag ber någon som kan se oss i verkligheten om tips om vad jag bör ändra på.

Hundmöten har jag ju ingen metod, så ingen aning om han kan förstå den typen av metod jag pratar om där heller. Jag vill ju där också förmedla "jag fixar du kan vara lugn"-känsla för att förändra hans känsla bakom hundmötena, det känns som att det är lite att behandla symtom om jag bara säger att "du får inte skälla eller kasta dig i kopplet", det är ju helst den bakomliggande känslan jag vill identifiera och förändra.

Vet inte om det är möjligt och kanske är det känslan jag förändrar genom att vara tydligare med korrigeringar? Jag skulle vilja få hans känsla gentemot hundar mer neutral alternativt koppla hund till kul/gott hos matte (som vid skvallerträning, bara att det är klurigt att skvallerträna utan något annat godis än hans egen mat...) Vet inte vart jag vill komma. Jag kan tänka mig att korrigera om jag förstår precis varför och hur, om jag kan göra det utan att trycka ner min hund. Någonstans vill jag utgå från att han är en hund och i hans värld finns inte ordet "olydig", i hans värld gör man saker för att man vill och får ett infall. Jag vill få honom att förstå vad jag tycker är fel, men jag vill inte trycka ner hans initiativtagande och vill att han ska våga testa saker utan att vara rädd att jag ska tycka att det är fel. Nu flummar jag bort mig lite känner jag, men hoppas det går att förstå vad jag skriver. Om hans hundmötesproblematik grundar sig i osäkerhet, kanske rädsla för de andra hundarna ser jag det som kontraproduktivt att "straffa" bort det då det ju bara lär förstärka den obehagskänslan han känner vid hundmöten. Det viktiga för mig är nog främst hans känsla och inte hans beteende egentligen, att han slänger sig i kopplet är jobbigt för mig men ändå hanterbart, hans känsla vid hundmöten är jobbig och från hans reaktion att döma inte hanterbar. Sen kanske det inte ens är realistiskt att tänka såhär... Jag vet inte. Kan inte tillräckligt mycket.

Om du tänker ett scenario där en hund slänger sig i kopplet och skriker, blir fixerad och stirrar på den andra hunden och borrar ner tassarna i marken om du försöker få med dig hunden därifrån, hur skulle du korrigera där? Hur skulle du träna situationen? Hur tycker du att jag ska göra? På vilket sätt ska jag korrigera? Jag kan ingenting om korrigeringar, jag antar att mitt fösande av honom bort från dörren är en typ av korrigering? Skulle du korrigera med rösten? Eller mer fysiskt sätta hunden är du vill ha den? Eller vad är en korrigering? Vad är en schysst korrigering och en mindre schysst? Jag kan som sagt ingenting om detta så jag ifrågasätter för att lära mig, jag kan säkert ha totalt förutfattade meningar kring korrigeringar, det talas ju ofta ganska illa om ordet korrigeringar inom många typer av hundträning då jag kan säkert ha blivit påverkad av det. Så förklara gärna

Nej att vi är inkonsekveta är ju oftast roten till det onda i alla situationer, men vi är ju alla inkonsekventa ibland trots att man vet att man inte borde (Detta är det jag i särklass får mest skäll för av min hunds uppfödare )

Ja och nej, grundkänslan kan man ju inte korrigera bort men jag i min erfarenhet kan man stoppa det från att "spåra ur" om man kan bryta beteendet med en korrigering.
Min hund kan ju tex hetsa upp sig ordentligt om han vet att det är skydd på gång, han hoppar runt, kastar sig, skäller, börjar klättra på mig etc. Då drar jag kedjan (som inte är i stryp) rakt upp, så det blir lite obehagligt/störigt (hänger honom inte!) och säger sitt. Sätter han sig så släpper jag direkt i kedjan så den hänger löst. Reser han sig igen så drar jag upp kedjan igen och säger åt honom att sitta/säger nej. Vägrar han sätta sig så har jag snärtat till lite på rumpan så den åker ner på reflex. Min hund blir inte låg utan det men samlar ihop sig, eftersom det är väldigt tydligt. Stå och bete sig = obehag, sitta still och vara tyst = trevligt. (Är han helt uppgasad kan jag få ruska om honom lite innan för att bryta beteendet innan jag gör det men det är sällan.) Är jag konsekvent med det här (vilket inte är tyvärr) så räcker det med att höja kedjan lite och så åker rumpan i backen. Detta beteendet kan jag inte ignorera för han kommer aldrig samla sig utan bara gasa mer tills han får köra.

Så korrigeringar behöver ju inte vara särskilt hårda eller oschyssta liksom och vad som är en korrigering beror ju på hund. Vad som är en schysst vs oschysst beror ju på hund till stor del vissaräcker det ju att man blänger på och andra får man ta nacksving på för att de ska ta åt sig. Men för mig handlar det ffa om tajming - en oschysst korringering är en som görs försent tex. Då kommer hunden inte förstå vad du ville. Det är för mig ett större problem än att det är en "hård" korrigering om hunden fattar varför den blev korrigerad. Sen är det ju även viktigt att berätta vad hunden ska göra istället annars kommer den ju med bli förvirrad.
Med det sagt så har jag ingen aning om hur just du ska träna din hund - jag vill liksom inte tipsa om metoder utan att ha sett er, det som min hund inte bryr sig om kanske din tycker är jättejobbigt etc. Så en tränare som får se problemen i verkligheten är nog A o O oavsett om an tränar med eller utan korrigeringar

 

[Ciindy]

Åh, vad jobbigt att det inte alls lugnat sig under dessa år... Jag som till viss del hade förhoppningen att om vi bara tränade vidare så skulle han någonstans runt 4-5 år lugna ned sig lite av sig själv

Svarar på hela inlägget men citerar bara en del
För det första, det är klart att det faktiskt har lugnat ner sig från det jag tog henne men i grund och botten har jag en stressad individ som lätt blir frustrerad och det märks ju av fortfarande fast hon snart fyller 9 år. Din är ju fortfarande så ung och du har god chans att påverka stressen åt ett annat håll.

Du frågar om belöningar, min är väldigt lättbelönad och slår typ volter för lite muntligt beröm och att jag klappar i händerna. Hon är en sån hund som tycker att allt vi gör tillsammans är det bästa som finns, även att gå fot. Sen har jag en fördel i att hon är matglad och gör vad som helst för typ en gurkskiva. Förstår av det du skrivit att din hund inte är lika lättmotivera och att du därför vill använda leken. Om det är den bästa belöningen, använd den, men med förstånd. Lek i korta pass och mellan leken ser du till att hunden förstår att det inte är okej att flamsa, då är det jobb. Förhoppningsvis kan du då lära hunden att det är okej att stiga något i stressnivå under leken men när leken är klar då går vi ner i varv.

När jag läser ditt inlägg tror jag att du helt enkelt måste styra upp din hund, det låter som att han har för mycket valfrihet i livet. Det är inte ett val att välja när ni tränar, det valet gör matte. Det är inte ett val att sticka iväg på annat när matte ropar, då kommer man oavsett vad. Du frågar också om du bör ta hjälp av en tränare, det tycker jag absolut! Jag har haft hund hela mitt liv och av massor av olika raser och jag tränar regelbundet för instruktörer för att utveckla mitt hundtänk på flera plan, både inom det allmänna men också inom de tävlingsgrenar vi pysslar med.

När det kommer till fotgåendet kan du säkert få massor av tips om du går lite kurser för en bra instruktör men det är ju precis som du antyder ett väldigt stort jobb att få till ett 150% lydnadsfot. Till en början ska hunden lära sig att gå fot med allt det innebär i form av attityd, position och fokus för att sedan kunna utföra det i samtliga mijöer. Det är inget man gjort på en lunchrast direkt men enligt mig, värt det.

Min hund motioneras och aktiveras ganska mycket, nu är hon dessutom lite äldre och tävlingspensionerad så nu lägger jag större krut på min unghund och hon får lite mindre. Vi går en promenad om dagen på ca 8 km och då går vi antingen i skogsterräng när det är snöfritt och snöplumsar när det är snö. Hon lydnadstränas ca 3 timmar i veckan + 3 pass balansbollsträning i veckan. Utöver det blir det lite hemmaträning ibland + kortare kisspromenader såklart. På mindre än det skulle nog hennes stress stiga rätt rejält.

 

[SweetSunday]

"Jag är inte särskilt bekväm med korrigeringar som innefattar obehag utan vill hellre ha att när man gör fel är det tråkigt och inget händer och när man gör rätt händer det kul saker (typ som koppelträningen att du får inte gå framåt om du inte gör det på mitt sätt)."
Men du, vad tycker du själv att DU är värd? Är det viktigt för dig i relation till andra människor att själv bli bemött med respekt? Om jag skulle gå fram och knuffa på dig, klättra på dig eller skrika sig i ansiktet hade du då KRÄVT av mig att lämna dig ifred eller hade du ignorerat mig och hoppats att jag skulle gå därifrån? Kanske avstått från att ge mig en chokladbit? Kastat iväg en näve polly och hoppats jag skulle gå dit och därmed låta dig vara ifred? Hur vill du bli behandlad av dina kollegor? Kurskamrater? Vänner? Chefen? Pojkvännen?

Vi pratade tidigare om ömsesidig respekt.
Du tar så himla mycket hänsyn till att du inte ska bli för sträng med rädsla för att få en tråkig relation, men din hunds respekt för dig då? Tror du att han bryr sig om att det kanske gör jätte ont på dig när han kastar sig i kopplet? Bryr han sig om din morfars rispade näsa? De sönderslitna kläderna? Att han med sitt skällande och ylande rubbar din sömn?

En korrigering kan se helt olika ut beroende på hund och situation. Det handlar inte om "var ska jag peta?" lika mycket som intensiteten, "Ska jag gå in mer hårt eller lättsamt här?". Det går därför inte att över ett forum ge dig några exakta svar då dessa kan skilja sig oerhört från situation till situation. Jag kan däremot säga att "the follow through" är viktigare än själva korrigeringen. Man kan rycka, peta, muta, böna och be och blir bara världens drygaste tjatkärring. Bestäm dig för vad du vill, typ som när du motar bort hunden från dörren. Fortsätter han stöka, jamen då är han uppenbarligen inte redo att bli "let off the hook" riktigt än och du måste stå kvar! Vänd honom inte ryggen förrän du märker att han förstått vad du menar och är okej med det. "Orkar du stå här i tre minuter vovven? Jag orkar stå här i tre timmar, inga problem"

Okej, fattar poängen Håller med, har nog inte sett det så. Har nog sett honom mer som ett treårigt barn som sitter och drar sin mamma i tröjan-ish. (Vet dock inte hur man rekommenderar att man ska hantera sådana barn heller) Men har alltså tänkt det mer som en relation mellan en individ i beroendeställning (dvs hunden) och den som har resurserna (dvs jag). Tror det är lite två olika sidor att se det från och olika sätt att se det kanske passar olika hundar, vad vet jag. Men håller med i sak, att på samma sätt som han bör kunna säga ifrån till mig om han tycker att jag behandlar honom illa (typ när han hade ont i magen och morrade) så bör jag kunna göra likadant tillbaka. Frågan är vart gränsen går. Jag tycker det är rätt trevligt att han mysbiter i mina händer, vänner och bekanta kanske inte tycker samma sak, dvs jag bör kanske inte heller tillåta det?

Slutsats: Kontakta tränare som visar hur det passar att korrigera min hund, för jag har ingen aning. Han tycker generellt mycket är lek, men det kan nog handla om min sinnesstämning och andra faktorer också, så får väl ta och be om hjälp. Kanske den tränaren som jag nämnt innan är rätt då då? Hon är duktig och jag tycker att hon var super att gå kurs för det kluriga var nog min syn på korrigeringar gentemot hennes. Får kika på det.

 

[SweetSunday]

Nej att vi är inkonsekveta är ju oftast roten till det onda i alla situationer, men vi är ju alla inkonsekventa ibland trots att man vet att man inte borde (Detta är det jag i särklass får mest skäll för av min hunds uppfödare )

Ja och nej, grundkänslan kan man ju inte korrigera bort men jag i min erfarenhet kan man stoppa det från att "spåra ur" om man kan bryta beteendet med en korrigering.
Min hund kan ju tex hetsa upp sig ordentligt om han vet att det är skydd på gång, han hoppar runt, kastar sig, skäller, börjar klättra på mig etc. Då drar jag kedjan (som inte är i stryp) rakt upp, så det blir lite obehagligt/störigt (hänger honom inte!) och säger sitt. Sätter han sig så släpper jag direkt i kedjan så den hänger löst. Reser han sig igen så drar jag upp kedjan igen och säger åt honom att sitta/säger nej. Vägrar han sätta sig så har jag snärtat till lite på rumpan så den åker ner på reflex. Min hund blir inte låg utan det men samlar ihop sig, eftersom det är väldigt tydligt. Stå och bete sig = obehag, sitta still och vara tyst = trevligt. (Är han helt uppgasad kan jag få ruska om honom lite innan för att bryta beteendet innan jag gör det men det är sällan.) Är jag konsekvent med det här (vilket inte är tyvärr) så räcker det med att höja kedjan lite och så åker rumpan i backen. Detta beteendet kan jag inte ignorera för han kommer aldrig samla sig utan bara gasa mer tills han får köra.

Så korrigeringar behöver ju inte vara särskilt hårda eller oschyssta liksom och vad som är en korrigering beror ju på hund. Vad som är en schysst vs oschysst beror ju på hund till stor del vissaräcker det ju att man blänger på och andra får man ta nacksving på för att de ska ta åt sig. Men för mig handlar det ffa om tajming - en oschysst korringering är en som görs försent tex. Då kommer hunden inte förstå vad du ville. Det är för mig ett större problem än att det är en "hård" korrigering om hunden fattar varför den blev korrigerad. Sen är det ju även viktigt att berätta vad hunden ska göra istället annars kommer den ju med bli förvirrad.
Med det sagt så har jag ingen aning om hur just du ska träna din hund - jag vill liksom inte tipsa om metoder utan att ha sett er, det som min hund inte bryr sig om kanske din tycker är jättejobbigt etc. Så en tränare som får se problemen i verkligheten är nog A o O oavsett om an tränar med eller utan korrigeringar

Okej! Tack för exempel, det var lite det jag var ute efter Att veta vad en typ av korrigering kan vara.

Får kika på tränare helt enkelt!

 

[SweetSunday]

Svarar på hela inlägget men citerar bara en del
För det första, det är klart att det faktiskt har lugnat ner sig från det jag tog henne men i grund och botten har jag en stressad individ som lätt blir frustrerad och det märks ju av fortfarande fast hon snart fyller 9 år. Din är ju fortfarande så ung och du har god chans att påverka stressen åt ett annat håll.

Du frågar om belöningar, min är väldigt lättbelönad och slår typ volter för lite muntligt beröm och att jag klappar i händerna. Hon är en sån hund som tycker att allt vi gör tillsammans är det bästa som finns, även att gå fot. Sen har jag en fördel i att hon är matglad och gör vad som helst för typ en gurkskiva. Förstår av det du skrivit att din hund inte är lika lättmotivera och att du därför vill använda leken. Om det är den bästa belöningen, använd den, men med förstånd. Lek i korta pass och mellan leken ser du till att hunden förstår att det inte är okej att flamsa, då är det jobb. Förhoppningsvis kan du då lära hunden att det är okej att stiga något i stressnivå under leken men när leken är klar då går vi ner i varv.

När jag läser ditt inlägg tror jag att du helt enkelt måste styra upp din hund, det låter som att han har för mycket valfrihet i livet. Det är inte ett val att välja när ni tränar, det valet gör matte. Det är inte ett val att sticka iväg på annat när matte ropar, då kommer man oavsett vad. Du frågar också om du bör ta hjälp av en tränare, det tycker jag absolut! Jag har haft hund hela mitt liv och av massor av olika raser och jag tränar regelbundet för instruktörer för att utveckla mitt hundtänk på flera plan, både inom det allmänna men också inom de tävlingsgrenar vi pysslar med.

När det kommer till fotgåendet kan du säkert få massor av tips om du går lite kurser för en bra instruktör men det är ju precis som du antyder ett väldigt stort jobb att få till ett 150% lydnadsfot. Till en början ska hunden lära sig att gå fot med allt det innebär i form av attityd, position och fokus för att sedan kunna utföra det i samtliga mijöer. Det är inget man gjort på en lunchrast direkt men enligt mig, värt det.

Min hund motioneras och aktiveras ganska mycket, nu är hon dessutom lite äldre och tävlingspensionerad så nu lägger jag större krut på min unghund och hon får lite mindre. Vi går en promenad om dagen på ca 8 km och då går vi antingen i skogsterräng när det är snöfritt och snöplumsar när det är snö. Hon lydnadstränas ca 3 timmar i veckan + 3 pass balansbollsträning i veckan. Utöver det blir det lite hemmaträning ibland + kortare kisspromenader såklart. På mindre än det skulle nog hennes stress stiga rätt rejält.

Min älskar att jobba, men bara när det är kul och inget annat är ännu mer kul, han älskar ju liksom att leka med andra hundar med, så om valet står mellan att gå fot hos mig för muntligt beröm och leka med hund väljer han leka med hund. Om valet är att gå fot hos mig för muntligt beröm eller nosa kanske valet oftare hamnar hos mig och mitt fotgående. Det handlar väl om att jag måste slå störningen i rolighet. Så där behöver vi leken, men så länge det är störningsfritt kan han göra det mesta för ett par torrfoderkulor för att det är så kul att träna Så han är entusiastisk för jämnan och går gärna fot på promenader utan att jag ber om det, men det är inte alltid lika lätt att motivera honom när jag vill och han precis har sett världens finaste lekkompis på andra sidan gatan typ Men får göra som du säger att begränsa lek när den inte behövs och bara ta fram den när störningarna är så pass svåra och använda mat och beröm i övrigt.

Jo, jag tycker att jag gör det valet Problemet är att han inte alltid håller med om något annat är mer intressant... och vad gör jag då? Det är väl det som är problemet, det har liksom inte blivit några konsekvenser när man inte gör som jag säger utan har jag inte möjlighet att belöna för att han gör rätt så blir det liksom inget alls av det.

Jo, vi går rätt mycket kurser men har aldrig tränat enskilt för tränare och kurserna handlar ju ofta om någon typ av sport (går ex kurs i apportering just nu), har gått ett par allmänlysnadskurser men man hinner oftast inte klart med det man har påbörjat känns det som utan precis när vi har börjat greppa ett nytt sätt att träna så är kursen slut och vi faller tillbaka i gamla mönster. Så att gå enskilt kanske är en bra början

Jag har inte tränat in "fot" än utan kör jaktfot som standard, men får ta tag i det där fotet, han har de flesta delar på plats så egentligen är det mest att sätta ihop och ge kommando, sen är det jobbet med att höja upp det kommandot så mycket att han kan tänka sig göra det även med supermegastörning... det är klurigare, men får försöka. Han ser väldigt glad ut när jag ber om jaktfot på promenader och så, så han gillar att jag ber om saker och vill helst ha kommandon mest hela tiden för att det är kul, men så fort en hund är inom synhåll "glömmer" han liksom bort det

Okej, det låter nog ganska likt, om än andra typer av träning än min får, så är det nog ungefär lika mycket

 

[AlmostEasy]

Okej, fattar poängen Håller med, har nog inte sett det så. Har nog sett honom mer som ett treårigt barn som sitter och drar sin mamma i tröjan-ish. (Vet dock inte hur man rekommenderar att man ska hantera sådana barn heller) Men har alltså tänkt det mer som en relation mellan en individ i beroendeställning (dvs hunden) och den som har resurserna (dvs jag). Tror det är lite två olika sidor att se det från och olika sätt att se det kanske passar olika hundar, vad vet jag. Men håller med i sak, att på samma sätt som han bör kunna säga ifrån till mig om han tycker att jag behandlar honom illa (typ när han hade ont i magen och morrade) så bör jag kunna göra likadant tillbaka. Frågan är vart gränsen går. Jag tycker det är rätt trevligt att han mysbiter i mina händer, vänner och bekanta kanske inte tycker samma sak, dvs jag bör kanske inte heller tillåta det?

Slutsats: Kontakta tränare som visar hur det passar att korrigera min hund, för jag har ingen aning. Han tycker generellt mycket är lek, men det kan nog handla om min sinnesstämning och andra faktorer också, så får väl ta och be om hjälp. Kanske den tränaren som jag nämnt innan är rätt då då? Hon är duktig och jag tycker att hon var super att gå kurs för det kluriga var nog min syn på korrigeringar gentemot hennes. Får kika på det.

En valp kan du absolut jämföra med en treåring. Hur strikt hade du vara mot denne treåring när hen vägrar duka undan sin tallrik efter maten och hur strikt hade du varit mot din tonåring? Din hund är en tonårspojke som alltså på riktigt brakar fram, smackar upp tänderna i ansiktet på dina gäster och drar dom i håret medan mamman passivt står vid sidan av och tänker "näääää, jag ingriper inte för jag vill inte att han ska tycka jag är en elak mamma.." och som på sin höjd säger "här har du en Ipad att roa dig med istället, bra va lille guldklimpen?" och "Åh, vilken tur att det bara var Åke som var här. Han gillar ju barn! Puuh!". Vad är det för fel på att ta tag i denna tonåring och bestämt säga "Det DÄR låter du bli, unge man! Punkt slut!"? Hade han kommit invalsande i min hundgrupp med den approachen hade han åkt på motstånd väldigt snabbt kan jag säga och de hade struntat fullständigt i hur söt han är.

"Tror det är lite två olika sidor att se det från och olika sätt att se det kanske passar olika hundar, vad vet jag."
Precis som med människor finns det hundar som klarat sig ganska bra i livet trots slapp uppfostran. Dessa är naturligt respektfulla och anspråkslösa och då är det inte hela världen om matte och husse inte är 100%" in it" (:

Angående lekandet hade jag personligen väntat med att dra upp hunden till högre intensitet tills jag är säker på att när jag säger att leken är slut, ja då är den slut och hunden köper det. Hur är din hund i de sammanhangen?