Hur uppfostra och minska stress

[SweetSunday]

När du låter honom söka efter en leksak, vallar du rutan innan då och har du någon liggtid?

Nej, har inte sökruta utan gör ett apporteringssök (tror inte man brukar valla ruta då, iaf inte på de tollarträningar jag varit med på), men brukar oftast kasta iväg leksaken en bit för att den inte ska ligga där jag gått, men ibland lägger jag den längsvägen för att kunna gömma den mer noggrannt under en sten, under ett träd eller under snön, men då "låtsas" jag gömma på fler ställen (han ser inte när jag gömmer, men om han skulle gå efter min lukt så blir det iallafall fler ställen att leta på). Dock söker han med hög nos och spårar inte öht i söket. Eftersom jag oftast kastar iväg leksakerna upplever jag att han är van vid att det inte funkar att "spåra"upp dem Har ingen liggtid (mer än det tar för mig att gå tillbaka ect.) eftersom tanken är att efterlikna jakt, jag tänker att man vid jakt borde skicka hunden ganska snart efter skott

 

[Fruentimber]

Nej, har inte sökruta utan gör ett apporteringssök (tror inte man brukar valla ruta då, iaf inte på de tollarträningar jag varit med på), men brukar oftast kasta iväg leksaken en bit för att den inte ska ligga där jag gått, men ibland lägger jag den längsvägen för att kunna gömma den mer noggrannt under en sten, under ett träd eller under snön, men då "låtsas" jag gömma på fler ställen (han ser inte när jag gömmer, men om han skulle gå efter min lukt så blir det iallafall fler ställen att leta på). Dock söker han med hög nos och spårar inte öht i söket. Eftersom jag oftast kastar iväg leksakerna upplever jag att han är van vid att det inte funkar att "spåra"upp dem Har ingen liggtid (mer än det tar för mig att gå tillbaka ect.) eftersom tanken är att efterlikna jakt, jag tänker att man vid jakt borde skicka hunden ganska snart efter skott

Aha, okej, tänkte eftersom du skrev leksak och inte dummy att du gjorde någon form av uppletande. Jag tänker att leksaker "stinker" något otroligt, och därför inte ger en särskilt stor utmaning genom att bara slänga ut den i orörd terräng.

 

[SweetSunday]

Aha, okej, tänkte eftersom du skrev leksak och inte dummy att du gjorde någon form av uppletande. Jag tänker att leksaker "stinker" något otroligt, och därför inte ger en särskilt stor utmaning genom att bara slänga ut den i orörd terräng.

Jo, han får inte söka dummies just nu eftersom han tuggar vid avlämningar (håller på att träna just avlämningar och vill inte förstöra genom att "göra fel" med dem i söket) I vanliga fall använder vi dummies Jo, de luktar nog lite mer än dummiesarna tyvärr, men får ha det så tillfälligt

 

[Ciccio]

Hej! Jag är ingen veterinär och ingen hundtränare men har jobbat som djursjukvårdare och arbetar nu inom humanvården, dock administrativt men man snappar ju upp en del ändå och när jag såg att du någonstans skrev att det måste vara du som gör något ”fel” så ville jag bara fråga om hunden har stått på kortison sedan den var liten och magbesvären började? Detta känner du kanske till redan men min erfarenhet är att kortison kan ge precis de här effekterna du beskriver, nervositet, aggression, sömnstörningar utöver de annars vanliga med hunger, törst osv. Alla individer påverkas inte på detta sätt men jag har erfarenhet av både människobarn och hundar som har förändrats och uppvisat precis de här beteenden som du beskriver, i synnerhet förstås vid högre doser. Jag vet inte om det är relevant för din hund men bara en tanke.

 

[Ciindy]

Jag har en tollartik som är precis likadan som din hund. När jag tog henne var hon 3.5 år och såldes antagligen för att hon var för mycket för de förra ägarna.

Hon har mycket hög stress och frustration och jag arbetar fortfarande 5.5 år senare med att dämpa hennes stress i alla situationer. Jag fick tack och lov i ett tidigt stadium hjälp av en väldigt kompetent hundmänniska som kunde hjälpa oss vidare. Grundtanken har alltid varit lugn, i allt vi gjort.

Belöningar i träningen har nästan alltid varit lugn. När vi väl har lekt har vi oftare valt kamp än jaktlekar och alltid hållt lekbelöningarna korta för att förhindra stress. Belöningar med rösten har aldrig varit högljudda och peppiga utan ett lugnt och utdraget braaa har hållt ner stressnivån.

Träningsmetoderna har varit svartvita och tydliga. Shaping fungerar inte precis som på din hund, för mycket val för hundarna och då stiger frustrationen. Istället har jag tränat henne med mycket fysisk hjälp och på det sättet uteslutit att hon får för mycket valfrihet.

Vi hade också mycket problem med hundmöten då hon också flippade över varje gång vi såg en hund. Hon behövde en kombination av skvallerträning och ett riktigt lydnadsfot för att klara av det. Nu vet hon att hon kommer till mig när hon ser en hund och där efter är det krav på 150 % fokus, det enda hon ska tänka på är att titta mig i ögonen och gå fot, punkt slut.

Fysisk träning är också viktigt för henne, märker att stressen ökar direkt om vi slarvar med fysisk motion. Då spelar det ingen roll om vi exempelvus gått kurs och hon fått använda huvudet, den fysiska biten måste ut. Även här har vi tänkt lugn, skritt i vatten och skog, simma och cykla i ökat travtempo är det som funkat bäst. Att bara gå runt lös, jaga grejer eller typ att cykla och variera tempot har snarare lett till mer stress.

Med en sån hund som din och min måste vardagen symboliseras av lugn. Tänka på att varenda liten del i vardagen ska ge hunden ökat lugn istället för ökat stresspåslag. Det är jobbigt och det kräver massor men man har igen det i att det är otroligt vakna och alerta hundar som är roliga att träna.

 

[LionQueen]

Jag har en tollartik som är precis likadan som din hund. När jag tog henne var hon 3.5 år och såldes antagligen för att hon var för mycket för de förra ägarna.

Hon har mycket hög stress och frustration och jag arbetar fortfarande 5.5 år senare med att dämpa hennes stress i alla situationer. Jag fick tack och lov i ett tidigt stadium hjälp av en väldigt kompetent hundmänniska som kunde hjälpa oss vidare. Grundtanken har alltid varit lugn, i allt vi gjort.

Belöningar i träningen har nästan alltid varit lugn. När vi väl har lekt har vi oftare valt kamp än jaktlekar och alltid hållt lekbelöningarna korta för att förhindra stress. Belöningar med rösten har aldrig varit högljudda och peppiga utan ett lugnt och utdraget braaa har hållt ner stressnivån.

Träningsmetoderna har varit svartvita och tydliga. Shaping fungerar inte precis som på din hund, för mycket val för hundarna och då stiger frustrationen. Istället har jag tränat henne med mycket fysisk hjälp och på det sättet uteslutit att hon får för mycket valfrihet.

Vi hade också mycket problem med hundmöten då hon också flippade över varje gång vi såg en hund. Hon behövde en kombination av skvallerträning och ett riktigt lydnadsfot för att klara av det. Nu vet hon att hon kommer till mig när hon ser en hund och där efter är det krav på 150 % fokus, det enda hon ska tänka på är att titta mig i ögonen och gå fot, punkt slut.

Fysisk träning är också viktigt för henne, märker att stressen ökar direkt om vi slarvar med fysisk motion. Då spelar det ingen roll om vi exempelvus gått kurs och hon fått använda huvudet, den fysiska biten måste ut. Även här har vi tänkt lugn, skritt i vatten och skog, simma och cykla i ökat travtempo är det som funkat bäst. Att bara gå runt lös, jaga grejer eller typ att cykla och variera tempot har snarare lett till mer stress.

Med en sån hund som din och min måste vardagen symboliseras av lugn. Tänka på att varenda liten del i vardagen ska ge hunden ökat lugn istället för ökat stresspåslag. Det är jobbigt och det kräver massor men man har igen det i att det är otroligt vakna och alerta hundar som är roliga att träna.

Det är svaret är egentligen till TS, men eftersom du skrev skvallerträning ville jag bara stämma in att det är en väldigt effektiv metod när det kommer till hundmöten.

 

[AlmostEasy]

Med reservation för att jag varken känner dig eller din hund tänker jag direkt efter att ha läst din text att du borde lägga krut på att lära din hund att slappna av, alltså börja passivitetsträna! När en hund är så explosiv och uppe i varv som du beskriver ligger det nära till hands att tänka att man ska aktivera MER och hitta på fler kreativa sätt att göra detta på. Jag skulle säga att det ofta är helt tvärtom. En hund kan även bli överstimulerad och är då konstant på tårna och ständigt redo för nästa uppgift och många hundar som har lätt att "slå över" behöver hjälp att hitta sitt lugn.

Passivitetsträning är väldigt enkelt men kräver lugn och ett enormt tålamod ifrån dig. Med en av mina hundar som var väldigt högtempererad försökte jag ta vara på alla tillfällen jag kunde att träna detta. Rutiner är viktigt, speciellt i början. I vårt fall gjorde jag det till en vana att efter varje promenad leda hunden till den plats där jag ville att hon skulle vila (förslagsvis bädden). Där satte jag mig på en stol med hunden fortfarande i koppel och sen fick det ta den tid det tog. Det är inte ovanligt att en hund som har svårt att slappna av blir frustrerad i början (min blev gnällig, försökte klättra på mig och ville kampa med kopplet) men då är det extremt viktigt att du inte låter hundens frustration smitta av sig på dig. Relax and follow through! När hunden väl har kommit till ro är det lätt att man vill berömma med smek eller godis. Jag hade undvikit detta då det kan krävas väldigt lite för att hunden ska gå upp i varv igen. Att låta en stressad hund finna sitt lugn är belöning nog, tro mig

 

[AlmostEasy]

*Tillägg*

Detta kan ni självklart nyttja när ni får besök. "Nu får vi gäster så då är det dags för dig att gå och vila" (ja det är ERA gäster, inte hundens). Ge hunden de bästa förutsättningarna att lyckas genom att vara bestämt mot besökarna och ha nolltolerans mot att de försöker pocka på dess uppmärksamhet (ögonkontakt included).

 

[SweetSunday]

Hej! Jag är ingen veterinär och ingen hundtränare men har jobbat som djursjukvårdare och arbetar nu inom humanvården, dock administrativt men man snappar ju upp en del ändå och när jag såg att du någonstans skrev att det måste vara du som gör något ”fel” så ville jag bara fråga om hunden har stått på kortison sedan den var liten och magbesvären började? Detta känner du kanske till redan men min erfarenhet är att kortison kan ge precis de här effekterna du beskriver, nervositet, aggression, sömnstörningar utöver de annars vanliga med hunger, törst osv. Alla individer påverkas inte på detta sätt men jag har erfarenhet av både människobarn och hundar som har förändrats och uppvisat precis de här beteenden som du beskriver, i synnerhet förstås vid högre doser. Jag vet inte om det är relevant för din hund men bara en tanke.

Hmm, är själv veterinärstudent och jobbat på klinik 2 somrar och det var faktiskt en veterinär som pratade om att när hon själv åt kortison så kunde hon känna obehag, krypningar i kroppen och liknande. Så det är inte alls omöjligt! Har inte själv läst om dessa biverkningar, men är väl något jag borde kolla närmare på. Dock vet jag inte riktigt vad vi kan göra isåfall, då kortisonet är ett måste i hans fall, utan det får han tillbaka symtom. Vi försöker sänka med hjälp av probiotika just nu (testat många kompletterande mediciner innan men ingen har funkat), tror vi har två andra vi skulle kunna testa men veterinären är inte säker på att dessa funkar då hennes erfarenheter av de medicinerna säger att de inte funkar på alla hundar. Får fundera på om det kan bero på kortisonet och hålla tummarna för att det går att sänka dosen iaf med hjälp av probiotikan. Han har ätit kortison sedan ca 9 månaders ålder och äter fortfarande en dos på 0,4 mg/kg kroppsvikt. Vi vill helst ha ned den till 0,2 som ett första steg. I början åt han dock högre doser (Vägde då 15 kg, idag knappt 20 och då fick han 24 mg/dag).

 

[Killaloe]

Får fundera på om det kan bero på kortisonet och hålla tummarna för att det går att sänka dosen iaf med hjälp av probiotikan.

Det kan ju vara så att det fungerar bättre med en annan sorts kortison - just på steessnivåerna.
Svansson kan inte äta prednisolon utan blir orolig, stressad, irriterad och sover sämre - men fungerar mycket bättre på medrol.
Säger inte att det är lösningen på alla era problem och att ni ska börja experimentera med mediciner bara sådär, men kan vara värt att ha i bakhuvudet

 

[SweetSunday]

Jag har en tollartik som är precis likadan som din hund. När jag tog henne var hon 3.5 år och såldes antagligen för att hon var för mycket för de förra ägarna.

Hon har mycket hög stress och frustration och jag arbetar fortfarande 5.5 år senare med att dämpa hennes stress i alla situationer. Jag fick tack och lov i ett tidigt stadium hjälp av en väldigt kompetent hundmänniska som kunde hjälpa oss vidare. Grundtanken har alltid varit lugn, i allt vi gjort.

Belöningar i träningen har nästan alltid varit lugn. När vi väl har lekt har vi oftare valt kamp än jaktlekar och alltid hållt lekbelöningarna korta för att förhindra stress. Belöningar med rösten har aldrig varit högljudda och peppiga utan ett lugnt och utdraget braaa har hållt ner stressnivån.

Träningsmetoderna har varit svartvita och tydliga. Shaping fungerar inte precis som på din hund, för mycket val för hundarna och då stiger frustrationen. Istället har jag tränat henne med mycket fysisk hjälp och på det sättet uteslutit att hon får för mycket valfrihet.

Vi hade också mycket problem med hundmöten då hon också flippade över varje gång vi såg en hund. Hon behövde en kombination av skvallerträning och ett riktigt lydnadsfot för att klara av det. Nu vet hon att hon kommer till mig när hon ser en hund och där efter är det krav på 150 % fokus, det enda hon ska tänka på är att titta mig i ögonen och gå fot, punkt slut.

Fysisk träning är också viktigt för henne, märker att stressen ökar direkt om vi slarvar med fysisk motion. Då spelar det ingen roll om vi exempelvus gått kurs och hon fått använda huvudet, den fysiska biten måste ut. Även här har vi tänkt lugn, skritt i vatten och skog, simma och cykla i ökat travtempo är det som funkat bäst. Att bara gå runt lös, jaga grejer eller typ att cykla och variera tempot har snarare lett till mer stress.

Med en sån hund som din och min måste vardagen symboliseras av lugn. Tänka på att varenda liten del i vardagen ska ge hunden ökat lugn istället för ökat stresspåslag. Det är jobbigt och det kräver massor men man har igen det i att det är otroligt vakna och alerta hundar som är roliga att träna.

Åh, vad jobbigt att det inte alls lugnat sig under dessa år... Jag som till viss del hade förhoppningen att om vi bara tränade vidare så skulle han någonstans runt 4-5 år lugna ned sig lite av sig själv

Tycker hon om de lugna belöningarna och arbetar för dem? Min är lite svårmotiverad emellanåt, han älskar att jobba, men för att jobbet ska ske så som jag vill behöver belöningen vara bra också. Han älskar att jaga frisbee men vi har dragit ner det rejält, han kanske får ett par tre kast varannan till var tredje dag, men kampleksaker använder vi mer. Använder hans mat så långt det är möjligt men är det svårare grejer vill han ha bättre belöning, dvs lek. Även peppigt kan behövas för oss ibland om han ska ha lust att träna med mig, han har någon föreställning om att livet ska gå i 190 och om matte inte är med på de noterna så är hon inte värd att träna med... typ (ibland iaf). Springer han åt något håll jag inte vill (mot någon människa eller hund eller liknande när han är lös, måste jag tjoa för att få honom tillbaka och ge gärnet med leksak som belöning, annars är det inte värt att komma nästa gång och då är vi tillbaka till långlina Vill så gärna kunna träna lugnt, men vet inte hur jag ska få honom att tycka att det är kul. Kanske vi måste träna på lugnare saker i sig, typ kluriga uppgifter och höja honom och hans självförtroende på ett lugnt sätt när han fixar dem? Men är dålig på kluringar

Mitt problem är att jag inte riktigt vet hur jag ska kräva 150% fokus... Vad gör jag om jag inte får 150% liksom? Hur gör du om hon väljer att dra åt 17 håll samtidigt och titta på alltalltallt istället för att gå fot? Hur ställer man krav? I sak får jag nog ta och lära in ett ordentligt fot då också, han har de flesta bitar på plats där, men har inte satt ihop delarna och satt något namn på det så vi kör mest jaktfot, vilket han också fuskar med ibland och jag är som sagt dålig på hur man ställer krav utan att bli tråkig tjat-tant .

Min hund far inte runt så mycket när han är lös i skogen, utan strosar mest om han inte är på supersuper-energi-humör, vilket är någon gång i veckan. Annars har han också massor med energi men inte att han far runt runt i skogen, utan mer riktar den mot hundar, leksaker, skällande eller så I skogen kan han även när han strosar iof försöka stjäla leksaker från mig eller så om jag inte tränar med honom så att vi gör roliga saker ändå. Så hans motion består av skogspromenader, oftast till stor del lös, samt löpträning med tanken att det ska bli canicross. Klövjeväska på promenaderna några gånger i veckan. Hur mycket motion är tillräckligt för din? Igår gick vi 16,5 km (4,5 h) i skogen och då var han däckad resten av kvällen, men så långt kan vi ju knappast ta oss varje dag Det var det längsta vi gått någon gång öht...

"Med en sån hund som din och min måste vardagen symboliseras av lugn. Tänka på att varenda liten del i vardagen ska ge hunden ökat lugn istället för ökat stresspåslag. Det är jobbigt och det kräver massor men man har igen det i att det är otroligt vakna och alerta hundar som är roliga att träna."

Hur lär man sig att ställa om sig själv här? För jag busar upp honom utan att jag reflekterar över det ibland för att det är kul att leka ex. Det är så svårt. Hur ser en dag ut för er? Vad gör ni när andra busar? Hur ser era träningspass ut? Tror du jag bör ta hjälp av hundtränare för att se över vardagen eller kan man fixa detta själv?

Tack för väldigt intressant inlägg och dina tankar! Skönt ändå att höra att vi inte är ensamma

 

[SweetSunday]

Med reservation för att jag varken känner dig eller din hund tänker jag direkt efter att ha läst din text att du borde lägga krut på att lära din hund att slappna av, alltså börja passivitetsträna! När en hund är så explosiv och uppe i varv som du beskriver ligger det nära till hands att tänka att man ska aktivera MER och hitta på fler kreativa sätt att göra detta på. Jag skulle säga att det ofta är helt tvärtom. En hund kan även bli överstimulerad och är då konstant på tårna och ständigt redo för nästa uppgift och många hundar som har lätt att "slå över" behöver hjälp att hitta sitt lugn.

Passivitetsträning är väldigt enkelt men kräver lugn och ett enormt tålamod ifrån dig. Med en av mina hundar som var väldigt högtempererad försökte jag ta vara på alla tillfällen jag kunde att träna detta. Rutiner är viktigt, speciellt i början. I vårt fall gjorde jag det till en vana att efter varje promenad leda hunden till den plats där jag ville att hon skulle vila (förslagsvis bädden). Där satte jag mig på en stol med hunden fortfarande i koppel och sen fick det ta den tid det tog. Det är inte ovanligt att en hund som har svårt att slappna av blir frustrerad i början (min blev gnällig, försökte klättra på mig och ville kampa med kopplet) men då är det extremt viktigt att du inte låter hundens frustration smitta av sig på dig. Relax and follow through! När hunden väl har kommit till ro är det lätt att man vill berömma med smek eller godis. Jag hade undvikit detta då det kan krävas väldigt lite för att hunden ska gå upp i varv igen. Att låta en stressad hund finna sitt lugn är belöning nog, tro mig

Min sover väldigt bra hemma sålänge jag anpassar förutsättningarna (dvs gardiner fördragna ffa och ibland musik på), menar du att jag kan träna bort dessa förutsättningar med hjälp av att sitta med koppel? När vi kommer in från en promenad tar det mellan 10 minuter och 30 minuter för honom att gå ner i varv (oftast, ibland lägger han sig faktiskt direkt). Under dessa minuter, kan han ta skor, eller leka med leksaker, men sen sover han. Han kan sova i 30 minuter (eller en timme, eller två) och han ser ut av vara i djup dvala och sen flyger han upp från ingenstans för att någon öppnar dörren till cykelförrådet vägg-i-vägg, eller för att någon kommer hem till sin lägenhet eller något annat ljud. Så han ser extremt avslappnad ut och han kan även ligga och vila på tågstationer, busshållplatser, skogen (om jag typ sätter mig på en sten), tåget, en bänk i stan osv. Han har rätt lätt att lägga sig ner och vila (och titta på saker som sker samtidigt), men inte om det skulle komma en hund samtidigt eller något annat som triggar (typ vissa människor eller andra saker, har ibland svårt att förstå exakt vad med en viss sak som triggar då en människa kan gå förbi utan reaktion men nästa reagerar han på). På kurs lägger han sig ner när vi får instruktioner ect.

Han reagerar blixtsnabbt, nu låg han bredvid mig, ett litet ljud från något som skramlade (inte högt, inget som ramlade eller så, vet inte vad det var, men jag hörde ett svagt skrammel) i diskstället fick honom att flyga upp skällandes och springa till dörren och yla. Håller med om att någon typ av passivitetsträning behövs för att minska reaktiviteten, men hur lägger man upp det i hans fall?

 

[SweetSunday]

Det kan ju vara så att det fungerar bättre med en annan sorts kortison - just på steessnivåerna.
Svansson kan inte äta prednisolon utan blir orolig, stressad, irriterad och sover sämre - men fungerar mycket bättre på medrol.
Säger inte att det är lösningen på alla era problem och att ni ska börja experimentera med mediciner bara sådär, men kan vara värt att ha i bakhuvudet

Min äter redan medrol då den brukar vara snällare och tollarna ofta är känsliga för just prednisolon enligt veterinären, men kan ta upp och fråga om det kan vara individuellt och om prednisolon skulle kunna vara en idé att testa i min hunds fall

 

[AlmostEasy]

Min sover väldigt bra hemma sålänge jag anpassar förutsättningarna (dvs gardiner fördragna ffa och ibland musik på), menar du att jag kan träna bort dessa förutsättningar med hjälp av att sitta med koppel? När vi kommer in från en promenad tar det mellan 10 minuter och 30 minuter för honom att gå ner i varv (oftast, ibland lägger han sig faktiskt direkt). Under dessa minuter, kan han ta skor, eller leka med leksaker, men sen sover han. Han kan sova i 30 minuter (eller en timme, eller två) och han ser ut av vara i djup dvala och sen flyger han upp från ingenstans för att någon öppnar dörren till cykelförrådet vägg-i-vägg, eller för att någon kommer hem till sin lägenhet eller något annat ljud. Så han ser extremt avslappnad ut och han kan även ligga och vila på tågstationer, busshållplatser, skogen (om jag typ sätter mig på en sten), tåget, en bänk i stan osv. Han har rätt lätt att lägga sig ner och vila (och titta på saker som sker samtidigt), men inte om det skulle komma en hund samtidigt eller något annat som triggar (typ vissa människor eller andra saker, har ibland svårt att förstå exakt vad med en viss sak som triggar då en människa kan gå förbi utan reaktion men nästa reagerar han på). På kurs lägger han sig ner när vi får instruktioner ect.

Han reagerar blixtsnabbt, nu låg han bredvid mig, ett litet ljud från något som skramlade (inte högt, inget som ramlade eller så, vet inte vad det var, men jag hörde ett svagt skrammel) i diskstället fick honom att flyga upp skällandes och springa till dörren och yla. Håller med om att någon typ av passivitetsträning behövs för att minska reaktiviteten, men hur lägger man upp det i hans fall?

Det är en bra början att din hund självmant kan välja att slappna av, om än vid tillfällen där saker i omgivningen inte distraherar honom. Låter du honom själv styra över vilan eller kan du kontrollera den? Alltså går han och lägger sig när han är trött/har inget annat för sig eller kan du bestämma var och när? Jag uppfattar det som att du försökt skapa ett lugnt klimat genom att försöka undvika yttre stimuli som kan verka triggade för honom (dra för gardinerna och spela musik för att blockera besvärande ljud och synintryck), har jag uppfattat det rätt då? Jag tycker faktiskt du ska göra tvärtom där och istället se dessa yttre störningsmoment som ett träningsredskap vid passivitetsövningen. Kopplet är ett perfekt verktyg vid dessa tillfällen då det ger hunden en ram/begränsning som för ändamålet är enormt mycket bättre än kroppskontakt. Sätt dig på stolen med hunden nedanför dig och välkomna de yttre intryck som hunden triggas av. Försöker han agera på dessa intryck (exempelvis instinktivt göra ett försök att fara emot ytterdörren) kan du snabbt korrigera genom att lugn och bestämt visa för honom att han ska låta det vara. Låt honom inte lämna övningen på eget initiativ och avstå ögonkontakt, godis och smek. Sätt på dig hörlurar, spela musik och bara chilla om du själv börjar känna dig rastlös.

Hemma gjorde jag så att jag la ut en bädd/filt i varje rum, vilket har varit guld! För att säga "Ja vovven, varva ner goes for ALLA rum och inte bara vardagsrummet bara för att din bädd råkar vara där. Kom så går vi och lägger oss på filten här i köket".

Du skrev "jag busar upp honom utan att jag reflekterar över det ibland för att det är kul att leka ex". Där måste du verkligen vara stenhård mot dig själv, no excuses!

En annan sak jag läste tidigare i tråden som jag glömde nämna var situationen med besökare och rådet du fått att kasta godis för att på så vis öka avståndet mellan dem/dig och hunden. Jag tycker det är kamouflera problemet. På så vis omdirigerar du hundens explosiva energi och stress så den inte blir ett direkt problem för eventuella vita byxor men hundens sinnesstämning förblir oförändrad. Det är att godkänna och till och med uppmuntra stressen och det enda positiva det för med sig är att han kanske inte gör besökarna lika obekväma/trängda. Det är som att säga till hunden "Ja, jag ser att du är stressad och det får du väldigt gärna fortsätta vara, men var det ett par meter bort istället!" Är du med på vad jag menar?

 

[SweetSunday]

Det är en bra början att din hund självmant kan välja att slappna av, om än vid tillfällen där saker i omgivningen inte distraherar honom. Låter du honom själv styra över vilan eller kan du kontrollera den? Alltså går han och lägger sig när han är trött/har inget annat för sig eller kan du bestämma var och när? Jag uppfattar det som att du försökt skapa ett lugnt klimat genom att försöka undvika yttre stimuli som kan verka triggade för honom (dra för gardinerna och spela musik för att blockera besvärande ljud och synintryck), har jag uppfattat det rätt då? Jag tycker faktiskt du ska göra tvärtom där och istället se dessa yttre störningsmoment som ett träningsredskap vid passivitetsövningen. Kopplet är ett perfekt verktyg vid dessa tillfällen då det ger hunden en ram/begränsning som för ändamålet är enormt mycket bättre än kroppskontakt. Sätt dig på stolen med hunden nedanför dig och välkomna de yttre intryck som hunden triggas av. Försöker han agera på dessa intryck (exempelvis instinktivt göra ett försök att fara emot ytterdörren) kan du snabbt korrigera genom att lugn och bestämt visa för honom att han ska låta det vara. Låt honom inte lämna övningen på eget initiativ och avstå ögonkontakt, godis och smek. Sätt på dig hörlurar, spela musik och bara chilla om du själv börjar känna dig rastlös.

Hemma gjorde jag så att jag la ut en bädd/filt i varje rum, vilket har varit guld! För att säga "Ja vovven, varva ner goes for ALLA rum och inte bara vardagsrummet bara för att din bädd råkar vara där. Kom så går vi och lägger oss på filten här i köket".

Du skrev "jag busar upp honom utan att jag reflekterar över det ibland för att det är kul att leka ex". Där måste du verkligen vara stenhård mot dig själv, no excuses!

En annan sak jag läste tidigare i tråden som jag glömde nämna var situationen med besökare och rådet du fått att kasta godis för att på så vis öka avståndet mellan dem/dig och hunden. Jag tycker det är kamouflera problemet. På så vis omdirigerar du hundens explosiva energi och stress så den inte blir ett direkt problem för eventuella vita byxor men hundens sinnesstämning förblir oförändrad. Det är att godkänna och till och med uppmuntra stressen och det enda positiva det för med sig är att han kanske inte gör besökarna lika obekväma/trängda. Det är som att säga till hunden "Ja, jag ser att du är stressad och det får du väldigt gärna fortsätta vara, men var det ett par meter bort istället!" Är du med på vad jag menar?

Har aldrig tänkt på det på det sättet! Då rekommenderar du då att jag tränar med gardinerna helt öppna osv., men när vi inte tränar (jag menar, jag kanske behöver göra något annat också ) ska jag då stänga för och sätta på musik för att inte "förstöra" träningen eller ska det fortsätta vara öppet?

Vårt problem har varit väldigt länge med att han vaktar (det är som vakt jag har tänkt på det). Han har sen kanske ett halvårs ålder skällt när någon går förbi utanför, men det har nog blivit värre med tiden snarare än bättre (jag borde väl tagit tag i det då, men har nog inte riktigt vetat hur utan valt att inte ta striden). Så länge det inte sker saker utanför kan han vila med gardinerna öppna, men skymtar han en rörelse utanför så sätter han sig vid fönstret och skäller och ylar. Ibland upplever jag att han kan göra så även om ingenting är utanför men gissar att det är något som triggat ändå fastän jag inte ser (tänker en katt som gömmer sig i några buskar eller något) för mig kan det ibland se helt dött ut och han har ändå reagerat på något. Det mystiska är just det där att han ser så avslappnad ut först men att han bara far upp som en kanonkula vid minsta lilla stimuli. Därav valde jag att börja dra för gardinerna. Från relativt ung ålder hade jag också problem med att få sova på natten då han väckte mig titt som tätt under nätterna när han hörde något. Jag testade till slut musik och det funkar oftast, han skäller kanske 1 natt på två veckor om jag har musik och då är det inte ihållande utan kanske några skall vid tre tillfällen under natten. Vi har nu en särskild "sovmusik" som han starkt förknippar med sovdags, samma musik varje natt. Eftersom jag märke att det funkade har jag tagit till det när han är inne i sina uppvarvade perioder på dagtid också så småningom, jag sätter på någon spellista (behöver inte vara samma som på natten). Det funkar inte alltid, om ljuden utifrån överröstar musiken så skäller han ändå, men det döljer väl de små ljuden. Så på den vägen är det, jag har väl lindat mer och mer bomull runt honom kan man kanske säga, för att undvika att han går upp i stress.

Kan tillägga att han skäller aldrig när han är ensam hemma. Han hade separationsångest i början, men vi tränade och tränade och det gav resultat, jag kan se genom fönstret att han sover när jag kommer hem (tills han hör mig, då står han såklart vid dörren när jag öppnar). När en släkting skulle hämta honom för att vara hundvakt en dag trodde han först inte att min hund var hemma, för han knackade (han trodde att en annan familjemedlem skulle vara hemma då vi just då inte var hemma hos mig utan bodde hos mina föräldrar under sommaren), ingen var hemma utom hunden, vilket släktingen inte visste. Men min hund var helt tyst, så släktingen ringde och frågade om min hund verkligen var där. Så han har ingen som helst vakt när han är själv.

Jag bor i en etta så han har en egen bädd, min säng, en filt som brukar ligga på golvet (men ofta ihopknölad för att han bäddat) och två mattor att ligga på, så han kan vila var som helst egentligen. Han går generellt och lägger sig själv och han ligger och vilar mycket när vi är inne. Han kan leka en stund med en leksak, men generellt vilar han mycket inne (när han inte flyger upp i skäll- och ylattack då). Jag styr inte vilan. Han kan kommandot "lägg dig", men han ser inte det som vila då han väntar på belöning. Så han ligger och vilar när han är trött/inte har annat för sig, och det gör han där han själv känner för. Så ser det ut idag

Får skärpa mig på den punkten. Tycker det är så svårt att inte visa den typen av glädje som man gör i lek ibland. Vilka lekar är helt förbjudna? Tänker typ att när det är mer mys-lek, dvs han rullar runt på rygg och jag kliar på magen och han "nafsar" (på ett snällt mys-sätt) efter mina händer, där är han inte i stress utan rätt lugn, kan man "leka" sånt? Förstår att vi inte ska leka lekar när han går upp i stress. Får man leka något ute? Tänker just som belöning vid träning eller så? Var ska jag sätta gränsen liksom? Känns som vår relation skulle bli negativt påverkad av nolltolerans.

"På så vis omdirigerar du hundens explosiva energi och stress så den inte blir ett direkt problem för eventuella vita byxor men hundens sinnesstämning förblir oförändrad. Det är att godkänna och till och med uppmuntra stressen och det enda positiva det för med sig är att han kanske inte gör besökarna lika obekväma/trängda. Det är som att säga till hunden "Ja, jag ser att du är stressad och det får du väldigt gärna fortsätta vara, men var det ett par meter bort istället!" Är du med på vad jag menar?"

Förstår vad du menar (även om jag skulle säga att det är värre än nedfläckade byxor i hans fall, snarare söndersliten halsduk eller tröja eller dragen i håret. Min morfar fick en "skärsår" på näsan av en tand då min hund hoppade med munnen öppen (han bet alltså inte utan tanden rispade), men det ger en bild av hur högt han hoppar och obehaget det kan ge människor som inte är väldigt hundvana (min morfar är som tur är en hundälskare)). Hur är ditt förslag att jag gör istället? Övar passivitet vid besökare, dvs koppel? (det har vi ändå ibland då jag har hundrädda småkusiner). Vi får väldigt sällan besökare hemma hos mig, oftare när vi bor hos mina föräldrar (vilket vi ofta gör under sommar, jul, påsk ect.). De som hälsar på hos mig är min pojkvän och mina föräldrar främst. Pojkvännen kommer generellt en gång i veckan och mina föräldrar några gånger per år. Så har inte extremt många träningstillfällen vad gäller besökare.

 

[AlmostEasy]

Har aldrig tänkt på det på det sättet! Då rekommenderar du då att jag tränar med gardinerna helt öppna osv., men när vi inte tränar (jag menar, jag kanske behöver göra något annat också ) ska jag då stänga för och sätta på musik för att inte "förstöra" träningen eller ska det fortsätta vara öppet?

Vårt problem har varit väldigt länge med att han vaktar (det är som vakt jag har tänkt på det). Han har sen kanske ett halvårs ålder skällt när någon går förbi utanför, men det har nog blivit värre med tiden snarare än bättre (jag borde väl tagit tag i det då, men har nog inte riktigt vetat hur utan valt att inte ta striden). Så länge det inte sker saker utanför kan han vila med gardinerna öppna, men skymtar han en rörelse utanför så sätter han sig vid fönstret och skäller och ylar. Ibland upplever jag att han kan göra så även om ingenting är utanför men gissar att det är något som triggat ändå fastän jag inte ser (tänker en katt som gömmer sig i några buskar eller något) för mig kan det ibland se helt dött ut och han har ändå reagerat på något. Det mystiska är just det där att han ser så avslappnad ut först men att han bara far upp som en kanonkula vid minsta lilla stimuli. Därav valde jag att börja dra för gardinerna. Från relativt ung ålder hade jag också problem med att få sova på natten då han väckte mig titt som tätt under nätterna när han hörde något. Jag testade till slut musik och det funkar oftast, han skäller kanske 1 natt på två veckor om jag har musik och då är det inte ihållande utan kanske några skall vid tre tillfällen under natten. Vi har nu en särskild "sovmusik" som han starkt förknippar med sovdags, samma musik varje natt. Eftersom jag märke att det funkade har jag tagit till det när han är inne i sina uppvarvade perioder på dagtid också så småningom, jag sätter på någon spellista (behöver inte vara samma som på natten). Det funkar inte alltid, om ljuden utifrån överröstar musiken så skäller han ändå, men det döljer väl de små ljuden. Så på den vägen är det, jag har väl lindat mer och mer bomull runt honom kan man kanske säga, för att undvika att han går upp i stress.

Kan tillägga att han skäller aldrig när han är ensam hemma. Han hade separationsångest i början, men vi tränade och tränade och det gav resultat, jag kan se genom fönstret att han sover när jag kommer hem (tills han hör mig, då står han såklart vid dörren när jag öppnar). När en släkting skulle hämta honom för att vara hundvakt en dag trodde han först inte att min hund var hemma, för han knackade (han trodde att en annan familjemedlem skulle vara hemma då vi just då inte var hemma hos mig utan bodde hos mina föräldrar under sommaren), ingen var hemma utom hunden, vilket släktingen inte visste. Men min hund var helt tyst, så släktingen ringde och frågade om min hund verkligen var där. Så han har ingen som helst vakt när han är själv.

Jag bor i en etta så han har en egen bädd, min säng, en filt som brukar ligga på golvet (men ofta ihopknölad för att han bäddat) och två mattor att ligga på, så han kan vila var som helst egentligen. Han går generellt och lägger sig själv och han ligger och vilar mycket när vi är inne. Han kan leka en stund med en leksak, men generellt vilar han mycket inne (när han inte flyger upp i skäll- och ylattack då). Jag styr inte vilan. Han kan kommandot "lägg dig", men han ser inte det som vila då han väntar på belöning. Så han ligger och vilar när han är trött/inte har annat för sig, och det gör han där han själv känner för. Så ser det ut idag

Får skärpa mig på den punkten. Tycker det är så svårt att inte visa den typen av glädje som man gör i lek ibland. Vilka lekar är helt förbjudna? Tänker typ att när det är mer mys-lek, dvs han rullar runt på rygg och jag kliar på magen och han "nafsar" (på ett snällt mys-sätt) efter mina händer, där är han inte i stress utan rätt lugn, kan man "leka" sånt? Förstår att vi inte ska leka lekar när han går upp i stress. Får man leka något ute? Tänker just som belöning vid träning eller så? Var ska jag sätta gränsen liksom? Känns som vår relation skulle bli negativt påverkad av nolltolerans.

"På så vis omdirigerar du hundens explosiva energi och stress så den inte blir ett direkt problem för eventuella vita byxor men hundens sinnesstämning förblir oförändrad. Det är att godkänna och till och med uppmuntra stressen och det enda positiva det för med sig är att han kanske inte gör besökarna lika obekväma/trängda. Det är som att säga till hunden "Ja, jag ser att du är stressad och det får du väldigt gärna fortsätta vara, men var det ett par meter bort istället!" Är du med på vad jag menar?"

Förstår vad du menar (även om jag skulle säga att det är värre än nedfläckade byxor i hans fall, snarare söndersliten halsduk eller tröja eller dragen i håret. Min morfar fick en "skärsår" på näsan av en tand då min hund hoppade med munnen öppen (han bet alltså inte utan tanden rispade), men det ger en bild av hur högt han hoppar och obehaget det kan ge människor som inte är väldigt hundvana (min morfar är som tur är en hundälskare)). Hur är ditt förslag att jag gör istället? Övar passivitet vid besökare, dvs koppel? (det har vi ändå ibland då jag har hundrädda småkusiner). Vi får väldigt sällan besökare hemma hos mig, oftare när vi bor hos mina föräldrar (vilket vi ofta gör under sommar, jul, påsk ect.). De som hälsar på hos mig är min pojkvän och mina föräldrar främst. Pojkvännen kommer generellt en gång i veckan och mina föräldrar några gånger per år. Så har inte extremt många träningstillfällen vad gäller besökare.

Du är väldigt bra på att beskriva och jag tycker att bilden klarnar ännu mer!
Det är väldigt intressant att din hund är cool när han är själv. Stanna upp en sekund och reflektera över det. "Min hund är lugn när han är ensam. Vem är därför källan till instabiliteten?"
Är du redo för lite tough love? Jag vill börja med att betona att detta är MINA reflektioner och du får själv avgöra vad du vill ta till dig och inte. Med det sagt, here it goes!

Det är nog många bäckar små som har lett till denna å, eller kanske till och med hav av bekymmer ni upplever idag. Min gissning är att du i all välvilja varit väldigt tillåtande under din hunds uppväxt med rädsla för att uppfattas som sträng och tråkig och därmed få en dålig relation. Stämmer det? Har det känts olustigt att sätta gränser och vara tydlig mot hunden var dessa går? Har du varit anspråklös? Är hunden alltid välkommen in i ditt personliga space? Tenderar du att ge hunden tillgivenhet i form av klappar och gos utan att först checka vilken sinnesstämning hunden befinner sig i (det är lätt hänt att handen slinker dit bara för att hunden råkar gå förbi eller sitter nära men ja, det spelar roll)?

Alla dessa faktorer har betydelse för helheten och är man obekväm med att stå på sig resulterar detta gärna i att du blir helt irrelevant i hundens ögon. Hundar behöver trygghet och vägledning. Det handlar inte om ett gammalt alfa-tänk där man tror att hundar till varje pris vill klättra i rang och armbåda sig fram utan det handlar om att NÅGON måste fatta de tuffa besluten och om denne någon inte är du, vem tvingas ta på sig den uppgiften då? Jo, din hund. Som när Långben hoppar över från bilen till husvagnen och de andra frågar "vem är det som kör egentligen?"

Trots att jag tycker man ska vara restriktiv med att göra distansbedömningar kan jag inte låta bli att tänka att din hund snabbt blir reaktiv av två viktiga anledningar som båda hänger ihop;
1. "Jag måste hålla koll och vara redo att försvara mig själv då min matte inte kommer göra det åt mig. Da heck, hon kan inte ens säga ifrån mot mig så hur ska jag lita på att hon kan skydda mig mot saker som gör mig obekväm?"
2. "Jag måste beskydda min matte då jag vet att hon inte kan stå upp för sig själv vilket gör henne till ett easy target" (I det vilda riskerar den svagaste individen att bli middag)

Att förmedla till hunden att "Jag tar över ratten nu och händer det något kan du lita på att jag löser det" is key och inte minst för en osäker hund då denna naturligt inte är bäst lämpad att köra bilen utan den har blivit illa tvungen då ingen annan gör det.

"Inkallning" är också ett spännande ämne. Du kan få en hund som kommer när du ropar genom att belöna med mat, leksak eller hota med våld om den inte lyssnar men en lydig hund är inte samma sak som en följsam hund. Jag har slutat träna inkallning och istället blivit mer nonchalant där, typ "Jag tänker gå dit jag hade för avsikt att gå. Följ med eller låt bli, jag struntar i vilket". Även de mest självständiga hundarna går ofta igång på sin egen sort och där hjälper det ofta att vara lika självständig själv, precis som timida och försiktiga hundar sällan går igång på personer som är onödigt strikta, hårda och skarpa.

Tillit och respekt är viktigt och kom ihåg att detta ska vara ömsesidigt!
Är du med på vad jag menar eller känns det mest flummigt?

 

[Wingates]

Har du provat tillskott som typ maxrelax?
Det är ju inte någon magi men det kanske kan hjälpa honom att slappna av något?

 

[SweetSunday]

Svar till @AlmostEasy Har nog tänkt att han är en hund som alarmerar, dvs han varnar bara när det finns någon som lyssnar, annars kan han lika bra låta bli. Det har varit min förklaring till varför han vaktar när någon är hemma, men inte när han är själv. Men kan även köpa din förklaring, då jag vet med mig att jag är rätt mesig när det gäller honom. Han får rätt ofta som han vill. Jag har under hans uppväxt sagt ifrån när han tuggat på saker han inte får och jag ryter ifrån om han försöker ta något från bordet (ost is to die for i hans värld). Fast när han var liten hände det att han fick smaka kött som var över eller så, men gav inte vid bordet utan sparade som godis till senare. Idag får han ju inte alls äta något så just i "inte äta något" är jag rätt hård, eftersom jag måste.

I början när han skällde försökte jag nog säga ifrån genom att ryta till att "nu räcker det" eller något i den stilen men insåg väl efter att ha testat 3 gånger att det inte gav till eller från. Insåg att uppfödaren redan sagt att de flesta hundar uppfattar den reaktionen som "bra matte, nu vaktar vi tillsammans, ryt i ordentligt så att banditerna försvinner"-ish och började därför hyscha varje gång han skällde. Testade nog att bli ofrivilligt förbannad någon gång mitt i natten när han väckte mig för 7e gången också, men kanaliserade mer det genom att klampa när jag gick och liknande, visste nog inte riktigt hur jag skulle förmedla "att man får inte skälla hela nätterna".

Har blivit arg några gånger vid hundmöten också när han gjort sina "utfall", men det är oftast när gränsen är nådd och det redan hänt sjuttioelva grejer som tärt på tålamodet, insåg där också att det inte funkar. Började sen sätta honom ner och lugna med massage på bringan och hyschande. Hjälper inte nämnvärt heller men är lättare att få honom att inte kasta sig av och an i kopplet utan iallafall sitta still och skrika. Nu har jag oftast inkopplad mental radar när det gäller hundar så jag ser dem oftast på långt håll och försöker hålla avståndet i alla fall som går (går det inte blir det hysch-varianten), håller vi tillräckligt avstånd går det att tjoa förbi honom om jag drar med mig honom (låter illa, men han lägger sig ju inte ner så att han släpas fram utan mer att han motvilligt rör fötterna åt samma håll som jag) och massa beröm när vi kommit förbi. Vet inte om detta är rätt metod heller.

Vad jag försöker få fram är nog att jag velat säga ifrån, men att jag inte vetat hur jag gör det för att få effekt. Och när jag blir arg (och inte bara låtsas bli arg(vilket jag brukar tänka är bättre för då kan man bli arg på rätt sätt) utan jag faktiskt känner frustration och ilska på riktigt) så har jag oftast fått dåligt samvete efteråt och har till och med kunnat brista ut i gråt för att "han har ju inte förstått, jag kan ju inte bli arg när han gör fel för han vet ju inte vad som är rätt" typ. Jag hamnar lätt i ett dåligt samvete. Är han stressad får jag dåligt samvete för då har jag tränat för lite (tänker jag oftast) och han är inte trött, och vilken dålig matte han har som inte ger honom mer tid. Hamnar lätt i dessa negativa tankespiraler (kan tillägga att jag förra året behandlats för utmattningssyndrom och nu har social ångest som kommit från det och som tär lite, så är inte alltid på topp psykiskt, så utifrån det vet jag att jag lätt hamnar i dessa negativa tankemönster). Jag tror att det dåliga samvetet gjort att jag gett efter mer och mer och tänkt att vi får träna. Vi åkte exempelvis in till stan en gång i veckan under en period för att träna på att vara i röriga miljöer, och det har gått väldigt bra (så länge vi är i träningsbubblan och inte möter hundar för nära). Men det var ett tag sen nu och nu är det ju mest den där vägen till och från skogen som vi möter folk på. Eller i skogen, men där undviker jag det så långt det är möjligt eftersom det mest blir jobbigt då.

Tror även att jag är lite svag för hans ledsna blick (vet att det låter mjäkigt och fånigt, men så är det). Kan grunda sig lite i att den ledsna/ynkliga blicken har han ofta haft när han mått dåligt under sjukdomens gång och den har en ganska stor effekt på mig. Han har haft det svårt med sjukdomen och i höstas tog veterinären upp "samtalet", dvs hon sa att det inte finns hur många möjligheter som helst till och att man inte måste fortsätta försöka, men att det finns lite mer att testa. Just nu ser vi väl rätt ljust framåt, men det är väl mest för att jag vant mig vid det och inte ältar längre. Han äter för mycket kortison egentligen och kan den inte minskas (vilket vi försöker och försöker med) är risken att han bara blir 4-5 år gammal pga biverkningar. Det jag försöker säga här är väl att jag tror att jag på något sätt överkompenserar. Jag känner väl att jag vill att han ska få allt och lite till för att kompensera för den jobbiga tiden han haft och för den ev. förkortade livslängden.

Vill också säga att det jag skrivit här kanske låter som någon tip av ursäkt Det är det inte menat som utan det är förklaringar för hur vi hamnat där vi är och vart mitt motstånd mot att vara "sträng" grundar sig. Jag förstår ju att han skulle må mycket bättre av att jag tog över ansvaret så han kan släppa det och slippa ta det själv. Jag vet nog bara inte hur man gör? Hur ska jag agera?

"Har du varit anspråklös? Är hunden alltid välkommen in i ditt personliga space? Tenderar du att ge hunden tillgivenhet i form av klappar och gos utan att först checka vilken sinnesstämning hunden befinner sig i (det är lätt hänt att handen slinker dit bara för att hunden råkar gå förbi eller sitter nära men ja, det spelar roll)?"
Han får nog ofta klappar när han är uppe i varv just för att försöka lugna. Men vi myser ju även när han ligger och sover. Så ja, han får väl klappar när det råkar bli, typ om han ligger bredvid mig (ofta ligger han och sover på golvet när jag är vaken och lägger sig först i sängen bredvid mig när jag somnat, så just nu sover han på golvet, dvs jag klappar inte) Men när jag kom hem efter skolan fick han klappar och mys en stund då han verkade vilja det själv, han uppskattar inte alltid gos utan går iväg när han är nöjd. Det sist nämnda leder nog till att han alltid är välkommen in i mitt personliga space då jag snarare blir smickrad när han vill mysa och gosa än irriterad Jag blir överlycklig varje gång han lägger sig med huvudet i mitt knä, för det sker inte varje dag, kanske några gånger i veckan snarare. (Däremot ligger han i stort sett alltid bredvid när jag vaknar så då får han mys med klappar, men även det gör mig typ glad varje morgon och jag blir oftast besviken om han råkar ligga i fåtöljen just denna morgon) Jag är nog kanske i större behov av kärlek från hans sida än han är från mig och då blir det lite snett kanske. Borde jag alltså vara mer restriktiv med mitt personliga space?

Ifrån början fick jag jobba hårt för att han skulle vilja leka med mig och inte bara själv. Han är självständig och har i ungdomen tyckt att jag inte är så viktig. Numera känns det som att vi hittat en gemensam lek och det känns som att han tycker att jag har blivit en resurs. Men om jag inte svarar på hans lekinviter så går han och gör något på egen hand och hittar på egna bus i skogen och jag har väl lärt mig lite att ju mindre resurs han ser mig som desto svårare är han att ha lös. Är jag kul är han på en radie om 10 meter runt mig mest hela tiden, annars kan han bli lite väl självständig. Men kanske blir jag en resurs om jag är den som har kommandot och om jag kan ta hand om jobbiga situationer?

"Att förmedla till hunden att "Jag tar över ratten nu och händer det något kan du lita på att jag löser det" is key och inte minst för en osäker hund då denna naturligt inte är bäst lämpad att köra bilen utan den har blivit illa tvungen då ingen annan gör det."
Hur gör jag detta? Jag vet inte hur man sätter gränser och hur jag tar över kommandot?

 

[SweetSunday]

Fortsatt svar... Blev långt

""Inkallning" är också ett spännande ämne. Du kan få en hund som kommer när du ropar genom att belöna med mat, leksak eller hota med våld om den inte lyssnar men en lydig hund är inte samma sak som en följsam hund. Jag har slutat träna inkallning och istället blivit mer nonchalant där, typ "Jag tänker gå dit jag hade för avsikt att gå. Följ med eller låt bli, jag struntar i vilket". Även de mest självständiga hundarna går ofta igång på sin egen sort och där hjälper det ofta att vara lika självständig själv, precis som timida och försiktiga hundar sällan går igång på personer som är onödigt strikta, hårda och skarpa."
Här är det lite klurigt. Jag gömde mig ofta när han var liten för att hans kulle lära sig ha koll på mig och han har bra koll. Jag tror det handlar lite om att hans bekväma avstånd från mig är större än mitt bekväma avstånd från honom. Går vi bara kan han hamna 30 meter bort och då är jag rädd att inte hinna agera om en annan hund skulle dyka upp eller liknande. Jag vill gärna ha den där 10 meters-radien. Han hänger på utan problem om jag går och han märker numera så fort att jag går att jag sällan hinner gömma mig, jag hinner tänka tanken, men sen är han hos mig igen. Men på ett rätt långt avstånd (eller alltså han kan komma och försöka ta en leksak från min fick eller nåt så han är nära också, men han är bekväm med att vara även 30 meter iväg). Ang: "Tillit och respekt är viktigt och kom ihåg att detta ska vara ömsesidigt!" Jag har inte 100% tillit i vissa situationer, jag känner nog precis som han ett jättestort ansvar att klara upp hundmöten osv för jag litar inte på att han fixar det (eftersom han brukar ha problem och skulle springa fram till andra hundar om jag inte är alert). Det är det som gör mig obekväm med långt avstånd mellan oss. Han har ju uppenbarligen inte 100% tillit till mig heller för han tycker väl inte att jag kan klara upp de svåra situationerna jag heller. Respekt däremot tycker jag nog vi båda har mot varandra.

Men du har förstått det rätt:
* Jag är rädd att han ska uppfatta mig som tråkig
* Jag har en stark vilja om att han ska tycka om mig (hör ju ihop med punkten innan) och blir smickrad när han ger mig uppmärksamhet (det "ska" väl vara tvärtom egentligen, dock blir han ju också glad när han får uppmärksamhet, men han blir gladare för lek än en klapp ex).
* Jag är dålig på att säga ifrån och han kan säkert känna att ansvaret är hans.

Jag vet bara inte hur jag säger ifrån på ett effektivt men schysst sätt? Hur förmedlar jag att ansvaret är mitt? Hur ställer man krav (hunden kan ju bara välja att låta bli, eller?)? Hur blir jag tydligare och hur blir jag den som han kan förlita sig på löser situationer? Hur kan jag vända det nu när våra "roller" redan är etablerade? Många frågor har jag För mig känns det mest flummigt för att jag inte kan se hur jag borde agera, resonemanget i sig är inte flummigt, jag förstår vad du menar och jag vet att jag är mesig, men vet nog inte hur jag ska bete mig på ett annat sätt...

 

[SweetSunday]

Har du provat tillskott som typ maxrelax?
Det är ju inte någon magi men det kanske kan hjälpa honom att slappna av något?

Har testat innan han fick diagnosen (dock inte särskilt mycket då bristen på aptit hos honom gjorde det svårt att få i honom det), men som det är idag får han inte äta protein som inte är hydrolyserat och MaxRelax innehåller tryptofan (har jag för mig att det är), så det vågar jag inte ge...