Ryttare med neuropsykiatriska diagnoser, hur funkar det med träning?

[Habina]

Det där låter mer som en otroligt kass tränare, självklart ska man lita på tränaren om man ska träna för den. Det har ju inte med någon diagnos att göra. Däremot som ryttare och ägare diagnos eller ej så måste man lära sig att säga nej till det som känns fel. Känns det inte rätt för en tränare så slutar man träna för den.

Ja, helt klart kass tränare (en av flera jag ridit för). Kruxet är ju att jag i stunden litar mer på tränarens order än på min magkänsla, det är först på väg hem från träningen som jag reflekterar över vad som egentligen hände (dvs inte bara gången vi kraschade, utan även andra träningar där vi gjort andra svåra övningar). Då är det lite för sent att säga nej.

Jag är väldigt plikttrogen dessutom, så har jag bokat upp mig för en termins träning, ja då blir det att jag tränar en termin för den tränaren. Sen är det många gånger i efterhand, som jag beskrivit en träning för en kompis och hon reagerat på hur oerhört svåra övningar vi fått göra. Det kan vara allt ifrån fel avstånd (fyrstuds på 3,3 m för en liten d-ponny. Förvisso har hon stor galopp, men hon måste komma perfekt in i den serien för att få det att funka, flera gånger blev det ett galoppsprång emellan på sista hindret) till att vi ska träna på att korta/länga galoppen över maxade oxrar. Eller svåra svängar, många repetitioner etc.

Jag har fått tips om en tränare i närheten som jag ser fram emot att träna för. Fördel där är att man inte måste binda upp sig för en hel termin, utan kan boka lektion när det passar en. För mig skulle det vara lagom att hoppträna 1-2 gånger/månad.

 

[Habina]

Spinner vidare... En tränare vi tränade för (centrerad ridning) var mycket för att man skulle göra en övning enligt hens anvisningar, sen göra halt och analyserad vad som hänt, varför och vad man kunnat göra annorlunda. För mig gav det massor, för då hann jag liksom med att känna efter under passet och inte bara efter. Den tränaren fick dock kritik för att det blev "för lite ridning", så det passar såklart inte alla ekipage.

 

[Grazing]

Ja, helt klart kass tränare (en av flera jag ridit för). Kruxet är ju att jag i stunden litar mer på tränarens order än på min magkänsla, det är först på väg hem från träningen som jag reflekterar över vad som egentligen hände (dvs inte bara gången vi kraschade, utan även andra träningar där vi gjort andra svåra övningar). Då är det lite för sent att säga nej.

Men det tror jag inte har så mycket med diagnos att göra, många människor är sådana och speciellt svårt är det ju att gå emot en tränare som ju ska vara duktigare än en själv. Det är svårt inom alla områden med hästar tycker jag även när det gäller hovslagare osv där man känner att man tycker dom skor fel men samtidigt är det dom som är dom "duktiga". Det har ju med ens självkänsla att göra och våga stå upp för sig och säga ifrån att det här passar inte. Eller som jag gjort att jag helt enkelt slutar att boka ny tid. En sådan typ av tränare skulle aldrig lyssna på en elev iallafall.

Jag är väldigt plikttrogen dessutom, så har jag bokat upp mig för en termins träning, ja då blir det att jag tränar en termin för den tränaren. Sen är det många gånger i efterhand, som jag beskrivit en träning för en kompis och hon reagerat på hur oerhört svåra övningar vi fått göra. Det kan vara allt ifrån fel avstånd (fyrstuds på 3,3 m för en liten d-ponny. Förvisso har hon stor galopp, men hon måste komma perfekt in i den serien för att få det att funka, flera gånger blev det ett galoppsprång emellan på sista hindret) till att vi ska träna på att korta/länga galoppen över maxade oxrar. Eller svåra svängar, många repetitioner etc.

Jag har fått tips om en tränare i närheten som jag ser fram emot att träna för. Fördel där är att man inte måste binda upp sig för en hel termin, utan kan boka lektion när det passar en. För mig skulle det vara lagom att hoppträna 1-2 gånger/månad.

Som sagt, det har mer med självförtroende och självkänsla att göra, att lära sig att stå upp för sig och säga nej. Det är har inte med diagnosen att göra. Det är någonting alla behöver träna på.

Har man svårt så får man om man tränaren inte är ett as säga till att det är för svårt, vi måste backa lite. Som jag sa till min tränare när jag började för henne när jag bara inte fick till skolorna riktigt på min då nya häst, hon ville att vi skulle ta det i trav men jag av någon anledning fick inte till det och sa att sorry men kan vi ta det i skritt och förklara mer exakt vad det är som händer när och varför så jag får ordning på kroppen. Sen var det lättare att gå vidare.

Det handlar i slutändan om att våga prata, våga säga till när något är för svårt och om tränaren är bra så lyssnar den på en och backar.

Jag personigen hade aldrig bokat upp mig heller för en tränare en hel termin för jag klarar inte av att fortsätta träna för tränare jag inte trivs med och jag vet inte om man kan avbryta när man bokat för en termin på det sättet.

 

[Grazing]

Jag tror inte det är svårare än att hitta en schysst tränare helt enkelt som tränar ekipage utefter vad ekipaget behöver, som kan se vad ryttare och häst behöver och förstår att inte alla träningssätt fungerar för alla. Jag har hittat ett par sådana tränare så dom finns. Tror inte det handlar om huruvida dom kan något om en diagnos eller inte att göra utan sunt förnuft och är duktiga på att se vad ekipaget behöver.

Sen tränade jag för en tränare som var rå som bara den, alla hästar skulle fungera på hennes sätt annars var dom både fel på och felridna och var dom inte det så var man kass som ryttare. Noll pedagogik och ingen känsla alls. En sån tränare är ju inte ens någon ide att försöka prata med, den slutade jag för efter två träningar.

 

[Habina]

Men det tror jag inte har så mycket med diagnos att göra, många människor är sådana och speciellt svårt är det ju att gå emot en tränare som ju ska vara duktigare än en själv. Det är svårt inom alla områden med hästar tycker jag även när det gäller hovslagare osv där man känner att man tycker dom skor fel men samtidigt är det dom som är dom "duktiga". Det har ju med ens självkänsla att göra och våga stå upp för sig och säga ifrån att det här passar inte. Eller som jag gjort att jag helt enkelt slutar att boka ny tid. En sådan typ av tränare skulle aldrig lyssna på en elev iallafall.

Som sagt, det har mer med självförtroende och självkänsla att göra, att lära sig att stå upp för sig och säga nej. Det är har inte med diagnosen att göra. Det är någonting alla behöver träna på.

Har man svårt så får man om man tränaren inte är ett as säga till att det är för svårt, vi måste backa lite. Som jag sa till min tränare när jag började för henne när jag bara inte fick till skolorna riktigt på min då nya häst, hon ville att vi skulle ta det i trav men jag av någon anledning fick inte till det och sa att sorry men kan vi ta det i skritt och förklara mer exakt vad det är som händer när och varför så jag får ordning på kroppen. Sen var det lättare att gå vidare.

Det handlar i slutändan om att våga prata, våga säga till när något är för svårt och om tränaren är bra så lyssnar den på en och backar.

Jag personigen hade aldrig bokat upp mig heller för en tränare en hel termin för jag klarar inte av att fortsätta träna för tränare jag inte trivs med och jag vet inte om man kan avbryta när man bokat för en termin på det sättet.

Jag har iaf fått veta från psykolog att detta är en del av min diagnos, så jag litar mer på den personen än en okänd på buke.

 

[Grazing]

Jag har iaf fått veta från psykolog att detta är en del av min diagnos, så jag litar mer på den personen än en okänd på buke.

Det är dock något som många många har svårt med diagnos eller inte, att säga emot någon som ska vara duktig och veta vad den gör är otroligt svårt att göra. Det krävs mycket av en för att klara det. Visst kan en diagnos göra det något svårare för en och kanske göra en mer godtrogen men det är trots allt något som alla kan träna sig på, att stå upp för sig själv och lita på sin magkänsla och lära sig att säga ifrån. I ditt fall måste du lära dig att lita på och gå efter din magkänsla och träna på att ifrågasätta när något känns fel. Det är något som för övrigt alla borde träna sig på. Ens magkänsla har väldigt sällan fel.

 

[Habina]

Det är dock något som många många har svårt med diagnos eller inte, att säga emot någon som ska vara duktig och veta vad den gör är otroligt svårt att göra. Det krävs mycket av en för att klara det. Visst kan en diagnos göra det något svårare för en och kanske göra en mer godtrogen men det är trots allt något som alla kan träna sig på, att stå upp för sig själv och lita på sin magkänsla och lära sig att säga ifrån. I ditt fall måste du lära dig att lita på och gå efter din magkänsla och träna på att ifrågasätta när något känns fel. Det är något som för övrigt alla borde träna sig på. Ens magkänsla har väldigt sällan fel.

Det här var många år sen, sist jag tränade för tränare var 2020 och det var en bra tränare.

Men det jag ville lyfta fram är min tilltro till att andra har rätt och att ”lyda order”. Sen har det såklart blivit bättre ju äldre jag blivit, idag har jag inga problem att avbryta en situation (även utanför hästvärlden) som inte känns bra i magen.

 

[tuaphua]

Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän jag fick diagnosen förklarad för mig för ett drygt år sedan. Jag känner att diagnosen jag nu fått har gett mig mycket större förståelse för mig själv både arbetslivet, men också i hästlivet. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör och lätt blir till exempel rädd eller uppgiven. Jag förstår nu också varför jag ofta känt att jag bara INTE FÖRSTÅR vad tränaren menar. Ibland har jag förstått bättre och ibland inte, beroende på tränare eller ridlärare. Många instruktioner på samma gång har alltid lett till härdsmälta.

Nu när jag har större förståelse kring min egen hjärna vill jag ju såklart anpassa mitt liv så att jag kan leva "som vanligt", med större fokus och bättre självkänsla. På arbetsplatsen är det tämligen lätt, i vardagen hemma likaså. Men hur utbrett är det bland tränare och ridlärare att ha kunskap om hur man kan anpassa sitt sätt att lära ut på, så att det passar till exempel personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Sedan jag fick min diagnos har jag bara ridit islandshäst och har ännu inte känt att någon jag tränat för har passat min hjärna. Min häst ja - men inte mig själv. Jag har såklart nämnt att jag har ADHD, och att jag behöver uppdelade instruktioner och tid för att smälta saker, bland annat. Och såklart försöker tränarna uppfylla detta, men jag märker att det kan vara svårt att ändra sitt sätt att lära ut, särskilt då få säkert har en utbildning kring just neuropsykiatriska diagnoser. Och det klandrar jag ingen för.

Hur ser era erfarenheter ut? Oavsett disciplin och om ni själva har en diagnos. Kan er tränare anpassa sig till elevens sätt att lära? Är någon här tränare och kanske har insyn i vilka utbildningar som finns?

Jag både har ADHD och är tränare.

Jag är högfungerande och fick IOM det diagnos först runt 30-årsåldern.
Jag hade då ridit för mina tränare typ 3-7 ggr/v i 10 år. Jag frågade ena av de två tränarna om hon upplevde att jag hade svårt att fokusera. Och hon blev jätteförvånad och undrade varför i allsin dagar jag undrade det. Så det märks inte alltid utåt för mig IOM att jag är högfungerande. Men jag måste utan medicin överkompensera så väldigt att jag blir helt slut.

Jag tycker dock att just det system som jag via sagda tränare är utbildad i och jobbar enligt är otroligt logiskt och enkelt i både utbildningstrappa, hjälpgivning etc. Det är väl en grund av klassisk dressyr med moderna TR-influenser. För mig blir ett så logiskt system där man har lite annat tänk kring hjälper väldigt mycket enklare, för både mig och elever.
Jag har haft elever med diverse diagnoser. Och även odiagnosticerade problem. Jag anpassar alltid efter ekipagets förutsättningar.
Jag tycker att med ett enkelt system, med lagom svåra och lagom många uppgifter under lektion och till hemläxa lär sig folk/häst oavsett problematik. Jag tror på både teori och att både kunna gå in och rent fysiskt själv hjälpa dem hitta känslan man letar i etc. Lära folk ha visuella riktmedel där det om det ser ut så kan leta efter rätt känsla etc.

Jag har haft väldigt, väldigt bra tränare på så sätt. Den ena är utbildad ridlärare och berodarstipendiat som tävlat t.o.m. GP. Men hen är också utbildad gymnasielärare och den mest pedagogiska läraren jag mött. Fantastisk både på att läsa av elev, lära ut och även själv vara en kunskapsbank. Andra tränaren är en sådan gudabenådad talang som jag aldrig haft problem att förstå. Men som idag är enormt pedagogisk hen med tack vare tränare 1.
Jag är ju varm i systemet och känner tränarna väl efter 20 år. Då blir det inte så mycket ny input att hantera.

Jag har inga problem att att dela ridhus, att det händer grejer när jag jobbar häst. Men jag tyckte det var jobbigare som yngre när jag var grönare på häst. Det var svårt nog att försöka lära sig rida liksom.

Men bli hoppryttare och åka och tävla tror jag hade lett till att jag mindes 3 hinder.
Jag är mer trygg i vad jag är van vid. Och arbetsminne med såna saker är väl typ noll.

 

[Roheryn]

Min stora fundering är väl egentligen hur mycket jag kan "kräva" innan jag letar vidare. Eller vart jag ska leta efter tränare. Hur ser utbildningen kring didaktik ut för gemene tränare? För vem som helst kan ju egentligen kalla sig för tränare (i alla fall inom min gren), utan att för den sakens skull ha en utbildning i att lära ut.

Inom vår gren är det, skulle jag säga, MYCKET vanligt att "tränare" inte har någon annan utbildning än att själva vara duktiga ryttare, vunnit SM, kanske ridit i landslaget osv. Och av dem kan man ju inte kräva någonting, nästan, i form av pedagogik. Vissa är såklart självlärda och/eller naturligt duktiga på att lära ut, men det varierar ju stort. För min del känner jag att jag inte vill lägga massor av pengar på någon som inte har mer utbildning än jag själv (förutom att jag inte har ridit på den nivån). Då tar jag hellre hjälp av min dotter som iaf har ridledarutbildning

Bland de som HAR utbildning så varierar det ju stort hur mycket och vilken utbildning de har. Min uppfattning är att om du vill rida för någon som har ett logiskt genomtänkt system för häst- och ryttarutbildning så bör du välja någon som gått på Hólar på Island. De som tar examen där får en BSc i hästträning och ridundervisning, och de jag tränat för med den utbildningen har liksom samma tänk, samma grundstenar för träningen. Och jag tänker att med ett logiskt system som går lätt att förklara så ökar chansen att eleven ska förstå dramatiskt, NPF-diagnos eller ej!

I Sverige utbildas ju "islandshippologer" på Wången, de har också en treårig utbildning men jag har inte träffat på någon tränare som gått den, så vet inte riktigt om de har motsvarande tänk kring träningen. Och så finns ju ridlärar- och tränarutbildningar i olika "steg" i SIF's regi med allt från ridledare till ridlärare nivå 4.

Förståelsen för NPF-diagnoser bland ridlärare är nog tyvärr begränsad förutom de som har personlig erfarenhet (dvs själva har en diagnos eller har anhöriga/elever som har). Men är man som ridlärare en rimligt lyhörd person som dessutom är utbildad på själva ridundervisningen så ska man som elev kunna tala om vad som funkar/inte funkar för att man ska lära sig så bra som möjligt.

 

[Fazeem]

Jag både har ADHD och är tränare.

Jag är högfungerande och fick IOM det diagnos först runt 30-årsåldern.
Jag hade då ridit för mina tränare typ 3-7 ggr/v i 10 år. Jag frågade ena av de två tränarna om hon upplevde att jag hade svårt att fokusera. Och hon blev jätteförvånad och undrade varför i allsin dagar jag undrade det. Så det märks inte alltid utåt för mig IOM att jag är högfungerande. Men jag måste utan medicin överkompensera så väldigt att jag blir helt slut.

Jag tycker dock att just det system som jag via sagda tränare är utbildad i och jobbar enligt är otroligt logiskt och enkelt i både utbildningstrappa, hjälpgivning etc. Det är väl en grund av klassisk dressyr med moderna TR-influenser. För mig blir ett så logiskt system där man har lite annat tänk kring hjälper väldigt mycket enklare, för både mig och elever.
Jag har haft elever med diverse diagnoser. Och även odiagnosticerade problem. Jag anpassar alltid efter ekipagets förutsättningar.
Jag tycker att med ett enkelt system, med lagom svåra och lagom många uppgifter under lektion och till hemläxa lär sig folk/häst oavsett problematik. Jag tror på både teori och att både kunna gå in och rent fysiskt själv hjälpa dem hitta känslan man letar i etc. Lära folk ha visuella riktmedel där det om det ser ut så kan leta efter rätt känsla etc.

Jag har haft väldigt, väldigt bra tränare på så sätt. Den ena är utbildad ridlärare och berodarstipendiat som tävlat t.o.m. GP. Men hen är också utbildad gymnasielärare och den mest pedagogiska läraren jag mött. Fantastisk både på att läsa av elev, lära ut och även själv vara en kunskapsbank. Andra tränaren är en sådan gudabenådad talang som jag aldrig haft problem att förstå. Men som idag är enormt pedagogisk hen med tack vare tränare 1.
Jag är ju varm i systemet och känner tränarna väl efter 20 år. Då blir det inte så mycket ny input att hantera.

Jag har inga problem att att dela ridhus, att det händer grejer när jag jobbar häst. Men jag tyckte det var jobbigare som yngre när jag var grönare på häst. Det var svårt nog att försöka lära sig rida liksom.

Men bli hoppryttare och åka och tävla tror jag hade lett till att jag mindes 3 hinder.
Jag är mer trygg i vad jag är van vid. Och arbetsminne med såna saker är väl typ noll.

Jag känner verkligen igen mig i hur du beskriver din ADHD. Jag är väl också högfungerande, ingen i min närhet trodde att jag skulle ha det när jag nämnde att jag skulle få en utredning. Jag har omedvetet kompenserat för det hela livet, med otrolig stress och ångest som följd. Jag har också lätt blivit blockerad vid träning när jag tycker det blir för mycket. Och innan har jag mest klandrat mig själv för att jag inte KAN. Nu när jag fått min diagnos förstår jag mer varför jag reagerar som jag gör. På utsidan framstår jag som lättlärd, snabb och fokuserad. Och det är jag ju, men inne i huvudet är det mer

 

[tuaphua]

Jag känner verkligen igen mig i hur du beskriver din ADHD. Jag är väl också högfungerande, ingen i min närhet trodde att jag skulle ha det när jag nämnde att jag skulle få en utredning. Jag har omedvetet kompenserat för det hela livet, med otrolig stress och ångest som följd. Jag har också lätt blivit blockerad vid träning när jag tycker det blir för mycket. Och innan har jag mest klandrat mig själv för att jag inte KAN. Nu när jag fått min diagnos förstår jag mer varför jag reagerar som jag gör. På utsidan framstår jag som lättlärd, snabb och fokuserad. Och det är jag ju, men inne i huvudet är det mer

Hoppas diagnosen kan hjälpa dig! Just med att förstå och kanske t.o.m. hitta strategier etc.

Jag kan uppleva när jag ser hur många tränare jobbar och hur deras elever resonerar att folk faktiskt inte riktigt förstår vad de gör och varför.
Jag har tagit väldigt mycket teorilektioner av den pedagogiska läraren främst. Det tycker jag är en viktig bit som många hoppar över.
Teori utan känsla och förmåga att praktiskt utföra det blir ju inte bra. Men jag tror teorin kan hjälpa folk hitta känslan.
För mig har också arbete för hand, alltså i träns typ, gett mig mycket aha-upplevelser kring hästens psyke, biomekanik, hjälpgivningssystem och dess effekter etc.
När man ser att systemet fungerar för att man får en tydlig och direkt respons brukar man lära sig rätt fort IOM att man förstår. Precis som jag kan be ryttaren förklara vad som händer eller svara på en fråga. Ofta är det inte bara saker de vet redan. Utan man leder dem lite genom nya egna upptäckter så att säga. De får klura ut saker och minns då mer/lär sig hur saker funkar. Tycker det ofta fastnar bättre än om jag bara berättar. Och har upplevt samma när mina tränare gjort så gentemot mig.

Jag brukar försöka ge elever ca 3 saker att fokusera på under lektionen och till hemläxa. Det brukar vara rätt lagom. Och det kan vara tre ”rätt små saker”. Men det blir genomförbart, förståeligt och ger en känsla av att lyckas.

Jag tror jag kunde bli lite mer åt det blockerade hållet som yngre när jag red TR-ridning. För mig blev många saker onödigt svårt. Jag kände inte riktigt att jag greppade vad fasen jag skulle göra ellervarr det gick bra/dåligt. Och då var jag ju inte sämre än alla andra liksom. Ingen stjärna, men normal..
Nu fattar jag att det faktiskt också beror på att jag än idag inte tycker utbildningstrappa eller hjälpgivningssystem är helt 100.
Med det system jag jobbar efter nu känner jag att det är logiskt, jag fattar liksom IOM att det går ihop om man bryter ner allt och kikar på det biomekaniskt, psykologiskt etc.
Det har nog hjälpt min och andras ADHD-symptom etc.

Sen är det för mig lite så att jag blir lugn med hästarna. Det är en av få tillfällen jag kan gå in i bubblan och hyperfokusera typ. Så jag mår bättre som människa med hästar.
Förr sökte jag kickar och höll på med problemhästar. Nu kan jag jobba med såna hästar för att jag vill hjälpa dem och inte för att få kickar. Nu kan jag uppskatta att utmanas av svårare dressyrrörelser eller så. Förut när jag kunde mindre tror jag att jag behövde utmanas av problemhästarna IOM att jag iaf var för kass på dressyr för att det skulle vara riktigt intressant.

Vi är ju olika även vi med ADHD. Men en bra tränare ska ju oavsett kunna anpassa undervisning efter vad ekipaget behöver.

 

[crazyrabbitlady]

Inom vår gren är det, skulle jag säga, MYCKET vanligt att "tränare" inte har någon annan utbildning än att själva vara duktiga ryttare, vunnit SM, kanske ridit i landslaget osv. Och av dem kan man ju inte kräva någonting, nästan, i form av pedagogik. Vissa är såklart självlärda och/eller naturligt duktiga på att lära ut, men det varierar ju stort. För min del känner jag att jag inte vill lägga massor av pengar på någon som inte har mer utbildning än jag själv (förutom att jag inte har ridit på den nivån). Då tar jag hellre hjälp av min dotter som iaf har ridledarutbildning

Bland de som HAR utbildning så varierar det ju stort hur mycket och vilken utbildning de har. Min uppfattning är att om du vill rida för någon som har ett logiskt genomtänkt system för häst- och ryttarutbildning så bör du välja någon som gått på Hólar på Island. De som tar examen där får en BSc i hästträning och ridundervisning, och de jag tränat för med den utbildningen har liksom samma tänk, samma grundstenar för träningen. Och jag tänker att med ett logiskt system som går lätt att förklara så ökar chansen att eleven ska förstå dramatiskt, NPF-diagnos eller ej!

I Sverige utbildas ju "islandshippologer" på Wången, de har också en treårig utbildning men jag har inte träffat på någon tränare som gått den, så vet inte riktigt om de har motsvarande tänk kring träningen. Och så finns ju ridlärar- och tränarutbildningar i olika "steg" i SIF's regi med allt från ridledare till ridlärare nivå 4.

Förståelsen för NPF-diagnoser bland ridlärare är nog tyvärr begränsad förutom de som har personlig erfarenhet (dvs själva har en diagnos eller har anhöriga/elever som har). Men är man som ridlärare en rimligt lyhörd person som dessutom är utbildad på själva ridundervisningen så ska man som elev kunna tala om vad som funkar/inte funkar för att man ska lära sig så bra som möjligt.

Jag har ridit lite för personer som är utbildade på Holmar och på Wången samt personer som undervisar eller har undervisat på båda ställena. Dock lite för lite för att kunna säga något om detta.

Det jag kan säga är att hipplogerna på Wången examineras i samma steg/nivåer inom SIF som man kan göra separat. Det vet du säkert men för att förtydliga lite

Jag kan absolut tänka mig att de som undervisar på Wången kan tycka att det är ok är att svara på frågor om hur de tar upp sånt här i undervisningen.

 

[Roheryn]

Det jag kan säga är att hipplogerna på Wången examineras i samma steg/nivåer inom SIF som man kan göra separat. Det vet du säkert men för att förtydliga lite

Jo, så är det ju. Jag kan väl dock tycka, utan att på riktigt ha belägg för det, att det känns lite mer gediget med en "hel" utbildning, dvs flera år på heltid som hippologutbildningen på Wången, än att gå separata kurser som totalt sett blir betydligt mindre tid än en heltidsutbildning. Samtidigt så finns det ju väldigt duktiga instruktörer som "bara" gått de fristående kurserna också.

 

[crazyrabbitlady]

Jo, så är det ju. Jag kan väl dock tycka, utan att på riktigt ha belägg för det, att det känns lite mer gediget med en "hel" utbildning, dvs flera år på heltid som hippologutbildningen på Wången, än att gå separata kurser som totalt sett blir betydligt mindre tid än en heltidsutbildning. Samtidigt så finns det ju väldigt duktiga instruktörer som "bara" gått de fristående kurserna också.

Absolut. Det kan jag hålla med om.

Sen går de andra kurser med, de går ju kurser i unghästutbildning, ekonomi osv som inte nödvändigtvis alltid ger mervärde för just undervisning men de går väl även rena pedagogikkurser med som definitivt ger det.

De rena pedagogikkurserna (om de går sådana) kan ju säkert ta upp saker som är relevanta för trådens ämne.

 

[Roheryn]

Absolut. Det kan jag hålla med om.

Sen går de andra kurser med, de går ju kurser i unghästutbildning, ekonomi osv som inte nödvändigtvis alltid ger mervärde för just undervisning men de går väl även rena pedagogikkurser med som definitivt ger det.

De rena pedagogikkurserna (om de går sådana) kan ju säkert ta upp saker som är relevanta för trådens ämne.

Jag tycker att de tränare som är utbildade i unghästträning och har ett helhetstänk i hästens utbildning också blir bättre tränare för ryttare med egna hästar. Man behöver ju, som ansvarig för sin egen hästs träning, faktiskt lära sig att lära sin häst saker och förstå i vilken ordning man bör göra saker även om man har en äldre häst. Jag vill ha en tränare som gör mig till tränare, inte bara ryttare som gör det tränaren säger.

Jag vet ju att SIFs utbildningstrappa också innehåller moment kring hur man lägger upp lektioner och träningspass för sina elever, men om det ingår någon ren pedagogik vet jag inte (vet inte hur det är på Hólar heller).

 

[tuaphua]

Jag tycker att de tränare som är utbildade i unghästträning och har ett helhetstänk i hästens utbildning också blir bättre tränare för ryttare med egna hästar. Man behöver ju, som ansvarig för sin egen hästs träning, faktiskt lära sig att lära sin häst saker och förstå i vilken ordning man bör göra saker även om man har en äldre häst. Jag vill ha en tränare som gör mig till tränare, inte bara ryttare som gör det tränaren säger.

Jag vet ju att SIFs utbildningstrappa också innehåller moment kring hur man lägger upp lektioner och träningspass för sina elever, men om det ingår någon ren pedagogik vet jag inte (vet inte hur det är på Hólar heller).

Jag valde att utbilda mig privat IOM att jag tyckte utbildningarna som funnits/finns inte känns helt 100 för mig. Det är ju på en rätt låg nivå ridmässigt etc. Så jag har tagit lektioner i att undervisa för den tränaren som både är utbildad ridlärare och gymnasielärare. Jag upplever att hon har en mycket djupare kunskap inom både didaktik och pedagogik än alla hästtränare jag känner till.

Jag upplever också att oavsett gren etc så vill jag ha en tränare som är långt gången i den utbildningstrappa så att säga. För när man nått långt inom den förstår man vikten av vilka grundstenar som ska läggas och hur viktigt det är att man gör det ordentligt och i rätt följd för individen.
Jag rider 1000 gånger hellre för den pedagogiska tränarens man som har noll tränarutbildning än för många utbildade. Just för att han vet vet och kan sånt många av dem inte gör.
Precis som min mentor i tex problemlösning, inridning, trick etc är självlärd och otroligt skicklig. Hellre honom än en hel del etologer.

 

[Roheryn]

Jag valde att utbilda mig privat IOM att jag tyckte utbildningarna som funnits/finns inte känns helt 100 för mig. Det är ju på en rätt låg nivå ridmässigt etc. Så jag har tagit lektioner i att undervisa för den tränaren som både är utbildad ridlärare och gymnasielärare. Jag upplever att hon har en mycket djupare kunskap inom både didaktik och pedagogik än alla hästtränare jag känner till.

Jag upplever också att oavsett gren etc så vill jag ha en tränare som är långt gången i den utbildningstrappa så att säga. För när man nått långt inom den förstår man vikten av vilka grundstenar som ska läggas och hur viktigt det är att man gör det ordentligt och i rätt följd för individen.
Jag rider 1000 gånger hellre för den pedagogiska tränarens man som har noll tränarutbildning än för många utbildade. Just för att han vet vet och kan sånt många av dem inte gör.
Precis som min mentor i tex problemlösning, inridning, trick etc är självlärd och otroligt skicklig. Hellre honom än en hel del etologer.

Det du beskriver är det jag också vill åt - en genomtänkt utbildningstrappa för både häst och ryttare, och en tränare som hjälper mig att följa den och att lösa de problem som uppstår. Jag har dålig koll på hur det ser ut inom dressyren, men inom islandshästridningen har jag främst hittat den här "röda tråden" hos de som både är utbildade och har kommit långt med sin egen ridning.

 

[Fiorano]

Nu har inte jag en ADHD-diagnos utan hjärntrötthet med en depression (som envist klänger sig fast). Det som har blivit väldigt viktigt för mig att tränaren har ett lugn och att hen är mjuk i röstläget. Då hamnar jag i ett mode där jag kan ta till mig instruktionerna. Vill även ha tydliga övningar; ex nu gör vi galopp-trav-galoppövergångar och så är fokus på ex form och balans-inte trehundra andra saker samtidigt.

Försöker verkligen ta till mig detta när jag har träningar att jag gör det enkelt för ryttaren att kunna ta till sig, att ha koncisa övningar och tydliga fokuspunkter. Jag frågar ofta ryttaren hur det känns för att få en feedback hur hen tar till sig träningen.

 

[Amanda_F]

Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän jag fick diagnosen förklarad för mig för ett drygt år sedan. Jag känner att diagnosen jag nu fått har gett mig mycket större förståelse för mig själv både arbetslivet, men också i hästlivet. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör och lätt blir till exempel rädd eller uppgiven. Jag förstår nu också varför jag ofta känt att jag bara INTE FÖRSTÅR vad tränaren menar. Ibland har jag förstått bättre och ibland inte, beroende på tränare eller ridlärare. Många instruktioner på samma gång har alltid lett till härdsmälta.

Nu när jag har större förståelse kring min egen hjärna vill jag ju såklart anpassa mitt liv så att jag kan leva "som vanligt", med större fokus och bättre självkänsla. På arbetsplatsen är det tämligen lätt, i vardagen hemma likaså. Men hur utbrett är det bland tränare och ridlärare att ha kunskap om hur man kan anpassa sitt sätt att lära ut på, så att det passar till exempel personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Sedan jag fick min diagnos har jag bara ridit islandshäst och har ännu inte känt att någon jag tränat för har passat min hjärna. Min häst ja - men inte mig själv. Jag har såklart nämnt att jag har ADHD, och att jag behöver uppdelade instruktioner och tid för att smälta saker, bland annat. Och såklart försöker tränarna uppfylla detta, men jag märker att det kan vara svårt att ändra sitt sätt att lära ut, särskilt då få säkert har en utbildning kring just neuropsykiatriska diagnoser. Och det klandrar jag ingen för.

Hur ser era erfarenheter ut? Oavsett disciplin och om ni själva har en diagnos. Kan er tränare anpassa sig till elevens sätt att lära? Är någon här tränare och kanske har insyn i vilka utbildningar som finns?

Jag har ADHD och jobbar som domare och tränare. Fick diagnosen sent och räknas som högfungerande och har bra hjälp av det hyperfokus jag får av att jag är väldigt intresserad av hästar och ridning. Så döma och träna är inte svårt att fokusera på, men jag kan ha svårt att avsluta i tid (så de bara får hjälp XX minuter), så det brukar jag be om hjälp med.

När jag själv rider har jag har haft tränare som förstått, och andra som inte alls förstått hur jag funkar. Det var t.ex. en tränare som fick mig att förstå att mitt sätt att alltid vilja skapa struktur och svara på tilltal inte var "normen". Det var därför jag påbörjade min utredning när jag var 38... Jag är också ofta bra på att vara fokuserad och lägga fokus här och nu. Men framridning på tävling och att fixa i ordning innan kan vara svårt, och då måste jag ha en tydlig plan.

Mina största svårigheter som ryttare när andra ryttare inte håller sig till överenskomna regler eller "moral". Det kan vara att ryttaren som ridit tiden innan "min tid" kommer och pratar med tränaren när jag har träningstid. Då har jag extremt svårt att hålla fokus.

En annan sak som hjälper mig är att jag kan sätta förväntningar i förväg. Både som tränare och som ryttare. Att innan träningen prata om vad vi vill göra, och varför. Samt vad vi kan förvänta oss för resultat och vad det hjälper oss att nå för mål framåt. Sen vet jag också att man kanske inte får det resultat som man vill. Men att det är ok, för då har jag lättare att sortera och fokusera på det som var viktigt idag. Och att analysera utifrån det för att göra planer framåt. Min hjärna behöver planer för att komma framåt. Annars blir det sidospår och spretigt.

 

[tuaphua]

Det du beskriver är det jag också vill åt - en genomtänkt utbildningstrappa för både häst och ryttare, och en tränare som hjälper mig att följa den och att lösa de problem som uppstår. Jag har dålig koll på hur det ser ut inom dressyren, men inom islandshästridningen har jag främst hittat den här "röda tråden" hos de som både är utbildade och har kommit långt med sin egen ridning.

Ja, utbildning kan ju vara ett sätt att iaf kunna veta vad man kan förvänta sig för garanterad lägsta-nivå. Och det är ju kanon!
Sen kan ju outbildade också vara fantastiska både ryttare, tränare etc.
Men det blir så klart väldigt svårt att veta vad man kan förvänta sig om man inte har den där garanterade lägstanivån och inte känner till personen. Oavsett inriktning!