Jag är 30 år och fick min asperger/autism diagnos i vuxen ålder, det var en terapeut som äntligen förstod mig och anpassade behandlingen efter mig. Det var 2012 men själva utredningen och diagnosen fick jag 2014. För mig har diagnosen hjälpt otroligt mycket för vården förstår mig bättre och kan hjälpa mig mer, mina anhöriga och vänner kan anpassa och förstå mig och jag själv förstår och accepterar att det som förut bara sågs som fel hos mig inte är det, att jag bara har ett annorlunda sätt att tänka, agera och förstå omvärlden.
Sen jag var barn har jag levt med känslorna av att inte vara gjord för att leva, att jag inte passar in samhället, att något blev fel när jag föddes och att jag inte borde leva, tungt att bära som barn och som vuxen, tankar som blivit lättare att hantera när jag vet att jag inte är ensam och när jag vet varför men fortfarande finns dom där.
Är det någon mer med asperger/autism här? Hur fungerar nio vardagen? Förstår andra omkring er mer efter diagnosen?
Och ni som inte autism, vilka fördomar och/eller tankar har ni om autistiska personer?
Underbar tråd, ikväll skall jag läsa hela men här kommer mina tankar:
Min man har två kusiner, samt en syster med aspergers. Alla tre har haft så svår asperger att de inte har fungerat i normalt liv, det har blivit missbruk, total avskärmning från världen. De har inte i vuxen ålder kunnat leva ett fungerande liv. Mycket ångest som har dövats på eget sätt med missbruk i form av alkohol, droger, ätstörning etc. Totalt kaos i hemmet, disk och sopor från 4 månader är kvar i lägenheten. Ingen får komma in i lägenheten. Det är total misär hos en av dem. Min svägerska dog på grund av alkoholmissbruk. Hon hade jättesvårt att leva i sociala sammanhang. Hennes favoritlåt handlade om att någon var kär i alien. Jag tror hon kände sig som en alien i vårt samhälle. Och hon ville bara bli älskad, även om hon var en alien.
Vår dotter tror själv att hon har asperger, jag tror inte att hon har det, men hon har helt klart mycket starka tendenser dit.
Som barn var hon ganska lik det jag har läst här i tråden. Hängde lite med killar i när hon började skolan, fick svårt med kompisar. Har haft kusin som ställt upp mycket, tack och lov för henne.
Min man och jag har pressat oss massor och kämpat som fan för att hålla hennes sociala skills på färsk nivå. Jag har haft många samtal med henne om hur man kan läsa av människor, vad människor säger och vad de egentligen säger med mimik, ironi etc. Sådant är svårt och ointressant för min dotter. Raka puckar är hennes melodi. Säg det du vill eller håll käften. Kom inte med; säg en sak mena en annan…
Vi har från dagistiden alltid haft fokus på att underlätta att hon skall ingå i ett sammanhang. Vare sig det gällde att skjutsa till alla matcher/träningar, låta kompisar sova över, låta kompisar äta middag hos oss. Ju mera hon var ensam, desto svårare blev hennes problem. Ju mera vi underhöll sociala kontakter desto lättare blev det för henne.
Det som förbryllar mig är att hon idag säger att vara tillsammans med människor ger henne energi, och det brukar ju vara tvärt om. Däremot så när hon är med människor så dräneras min energi för hon har ingen som helst koll på att hon behöver ge mig viss information om vart hon är, om hon åker in till Stockholm etc. Hon är väldigt mycket ”där hon är” och hon har ingen koll på vad som förväntas av henne. Hon har lärt sig nu att fråga sina kompisar, eller så säger de till. Missar hon bussen och blir 1,5 timme sen så förstår hon inte att hon behöver meddela mig det som skall hämta henne på busstationen. Hon är bara där och då. Jag och min man lär oss fortfarande hur vi ska agera så att det blir så friktionsfritt för henne.
Min dotter har svårt att förstå andra människor. Hur de fungerar. Hon kan inte och är inte särskilt intresserad av att läsa av människor. Däremot har hon en fantastiskt förmåga att stänga människor ute och koncentrera sig på sina studier, matematik. Nu går min dotter på gymnasiet och går en mycket matteinriktad linje så nu kommer hon verkligen till sin rätt. Senaste åren har hon vänner, umgås inte med flick-flickor utan en tjejkompis som är lite pojkflicka, samt ett några killar. Jag tror det underlättar för min dotter att slippa intriger, maktspel och annat som vissa tjejergäng kan ägna sig åt. Hon skulle vara uträknad från dag ett om hon var i ett sådant gäng. .
Jag har ibland funderat på hur hennes liv skulle vara om hon fått vara mycket ensam som barn, utan vänner. Hur hade det då gått? Hade hon utvecklat mera tendenser mot asperger eller hade det varit det samma? Jag tycker mig se att när hon har haft kompisar så har de liksom fostrat henne i hur man fungerar i ett socialt sammanhang.
Hur hade min svägerskas liv sett ut om hon hade fått adekvat hjälp som barn? Det har jag funderat på så mycket. Jag och min svärmor pratar ofta om det. Min svärmor har dåligt samvete för att hon inte förstod att hennes barn behövde hjälp när hon var liten.
