Någon mer med asperger/autism?

[grodan21]

Hur kommer det sig att du fick avslag? Tycker dom att du är kapabel att jobba 100% ändå? Är så dumt att vi ska behöva hamna i den typen av spiral, att vi jobbar mer än vad vi klarar av, blir sjukskrivna, tillbaka till jobb, sjukskriven och så håller det på.

De tycker jag har 100% arbetsförmåga. Och borde byta jobb, till något enklare. Så just nu jobbar jag 35 timmar i veckan. Funkar bättre än 40 timmar. Och nu när jag får jobba hemma funkar det ännu bättre, vill aldrig börja jobba på kontoret igen

 

[Brassneck]

Hur kommer det sig att du fick avslag? Tycker dom att du är kapabel att jobba 100% ändå? Är så dumt att vi ska behöva hamna i den typen av spiral, att vi jobbar mer än vad vi klarar av, blir sjukskrivna, tillbaka till jobb, sjukskriven och så håller det på.



Förstår att det är knapert! Jag har egentligen inte heller några jättedyra omkostnader och relativt billiga hobbys men bara min hyra ligger på 6000.

Hur gick det till när du fick ersättning? Är det hos FK man ansöker och dom som tar beslut?



Det låter väldigt lika, ja! Vad roligt att du har hittat något som fungerar för dig. Synd att jag inte har nån bra idé på lur och också kan starta eget, kanske hade det fungerat? Har visserligen aldrig tänkt mig själv som en chefsperson men att vara sin egna chef kanske inte alls är samma sak.

Att gå ner i arbetstid är som sagt också något jag har funderat på, men det känns svårt att dra ned på sina omkostnader, kanske är lättare än vad man tror dock om man bara tar tag i det.

Blir så trött på att det är så mycket som inte syns utåt i den här typen av problematik, det känns som om majoriteten bara ser en person som är lat och vill vara hemma av bekvämlighets skäl. I själva verket så försöker man (jag) mer än vad man klarar av och gör istället våld på sig själv. Känns så hopplöst just nu.

Jag har också varit i jobba ihjäl sig - sjukskriven - fortsätta jobba... Jättetråkigt. Jag fick inte heller sjukskrivning så jag kunde jobba 50% och vara sjukskriven resten när jag hade ett ”vanligt jobb”. Samtidigt så ville jag inte strida för det, för jag visste ju någonstans att jag hade kapacitet att jobba mer (med det jag gör nu) men inget jobb som kunde passa det.

Jag hade inte klarat det om jag inte haft min partner. Möjligtvis att jag hade gjort det i liten skala och använt faktureringstjänster. Men bokföring och sånt fixar jag inte. Nu har vi ett ganska enkelt företag där vi i nuläget bara säljer tjänster, så det är inget att dra av och sånt.

Angående att dra ner sina kostnader så går det. Såklart beror det på individuella förutsättningar. Lättare om man är två förstås eftersom det bara bli halva hyran var man än bor. Jag tycker såklart att det är lite tråkigt att vi inte har råd med saker som mina jämnåriga kompisar har (hus, bilar, barn, djur) men på ett sätt känns det värt det just nu. Ju mindre omkostnader, desto mindre stress för min del. Och äger man saker måste de ju skötas = fler måsten. Och måsten fixar jag inte. Men jag vet många som inte hade kunnat ha det som vi av bekvämlighetsskäl. Vi bor litet och obekvämt, vi bor i obygden (=billigt), vi har en skrotbil som vi köpte kontant som vi inte kör så mycket, cyklar mycket, äter aldrig ute, äter superbilligt och enkelt, köper sällan något och alltid det billigaste. Å andra sidan får man väl se den krassa verkligheten lite som den är. Samhället kommer inte hjälpa mig ekonomiskt, ok då får jag anpassa mig efter det just nu. Det kanske inte är för alltid.

 

[Lillefrun]

Sjukersättningen baseras inte på den sjukpenninggrundande inkomsten utan på antagandeinkomsten, tror de räknar ihop de tre bästa åren av de senaste åtta man haft förvärvsinkomst.
Jag har också sjukersättning, hade jobbat knappt 1,5 år så får både inkomstbaserad och garantiersättning. tror det är runt 9900 före skatt(?)

Har du inte bostadstillägg? Det kan hjälpa mycket.

Nej jag menade att sjukpenning i särskilda fall är pga ingen sjukpenninggrundande inkomst för oss som haft aktivitetsersättning, vet inte om det verkade som att jag drog med sjukersättningen när jag skrev men menade inte den. Men ditt svar var hjälpsamt för jag har bara vetat att sjukersättningen beror på inkomst men inte på det sättet du berättade. Har dock ett litet problem där då jag bara haft sommarjobb och aldrig jobbat i vuxen ålder.

 

[Lillefrun]

Min första ansökan om sjukersättning avslogs pga att läkaren skrev att jag troligen aldrig skulle kunna arbeta igen. Just ordet troligen var det som avgjorde. Blev dock direkt när jag blev 30 år och inte kunde få aktivitetsersättning längre sjukskriven ett år på en enda ansökan till FK och min handläggare ringde upp och sa att dom inte brukar sjukskriva för 12 månader i taget men att dom gjorde ett undantag då dom inte kunde se mig i arbete.

Vid andra ansökan var jag med när hälsoutlåtandet skrevs och sa i princip exakt vad läkaren skulle skriva då den tidigare skrivit att jag varit inlagd på sjukhus 1 gång, gick dagvård en gång 2007 och varit på behandlingshem 1 gång. Sanningen är att jag varit inlagd ca 12 gånger i längre perioder plus någon natt här och där efter överdoser, gått dagvård 10 gånger varav den sista i 1,5 år i sträck fast man brukar gå 3 månader och bott på behandlingshem 3 gånger och haft kontakt med vården sen 2005. Min bipolär diagnos glömdes också bort första gången. När jag pratade med FK sa dom att det intyget var det bästa dom fått, borde kanske inte ha sjukersättning utan vara läkare eller någon sorts intygsskrivare. Varje litet ord och varje formulering spelar roll. Detaljer!

Min handläggare höll inte med om avslaget den första gången men hon kunde ju inte ta beslutet så när ansökan nummer två kom in skickade hon mig till en konsulterande läkare som utredde mig utan och innan.

Kan ha skrivit om det innan men det fanns i utredningen allt fysiskt, psykiskt och npf inbakat (allt som kan påverka en sjukersättning) men i och med att det var asperger/autism jag var där för mest hamnade mycket fokus där. Den läkaren skulle sedan skriva intyg och råd till FK och på varje punkt kunde man få "poäng" 0-4. 0= ingen nedsättning 4= helt nedsatt förmåga. Det fysiska fick jag mest 0 och några lägre siffror men på det som mätte affektiva och kognitiva funktioner/nedsättningar fick jag en 4 på varje. Hon hade gjort mer än 30 utredningar det året och bara satt en enda 4 på alla dessa, jag fick två stycken 4. Det och hennes utlägg gjorde att FK till slut tog mig på allvar. Trots 2 läkarintyg ville FK att deras läkare också skulle avgöra. Så det tog dom ca 5-6 månader...

Läkaren sa att om jag inte får sjukersättning nu så vet hon inte vad som krävs. Hon bad också om ursäkt när hon ringde upp när utlåtandet var klart för att hon hade gjort saker under utredningen som hon ångrade för att hon märkte att det blev jobbigt för mig, som att hon tog i mig t.ex. Att hon såg hur utmattad jag var och inte kunde hänga med i samtalet mer än 30- 45 minuter men inte vågade be om uppehåll och till sist knappt kunde sitta upp så att hon insett i efterhand att hon avbröt för sent och sådana saker och så skrev hon till FK att det var fel att skicka en så skör person på en så intensiv utredning. Det var en pärs men värt det då jag fick ersättningen.

Så det är ett tips om man inte får gehör av FK. Be dom om att få träffa en konsulterande/utomstående läkare som bara jobbar med att göra sådana utredningar.

 

[Raderad medlem 120709]

Hur gick det till när du fick ersättning? Är det hos FK man ansöker och dom som tar beslut?

Det är hos FK man ansöker, ja. Man behöver ett läkarutlåtande som tydligt visar att man är funktionsnedsatt, och det skickar man in i samband med ansökan. FK är nitiska med formuleringar osv så det är viktigt att få en läkare som är insatt i hur utlåtanden ska skrivas för att duga, och man ska vara beredd på att man kan få söka flera gånger om innan det lossnar.

Jag ansökte redan under 2018 och fick avslag trots att jag skickade med en hel lunta material som visade på min historik, sjukt stor otur med handläggare och beslutsfattare där tror jag, de hade bestämt sig för att avslå oavsett vad.

Ansökte då på min läkares inrådan om sjukpenning i särskilda fall, som man kan få om man inte har någon sjukpenningsgrundande inkomst. Det hade jag i nästan ett år tills det började dra ihop sig till utvärderingsmöte, så började jag plötsligt få vinkar från FK om jag ändå inte skulle söka sjukersättning igen? Jag antar att de såg under tiden jag hade sjukpenning att jag inte kommer att bli magiskt frisk och då bedömde att det nog var lika bra att ge mig sjukersättning, men vad jag vet får de inte säga rätt ut att de tycker man ska söka så det var nog därför de försökte uppmuntra "på omvägar".

I alla fall så tog jag kontakt med vuxenhabiliteringen för att få en läkartid och ett nytt utlåtande, de har ett bra samarbete med kunniga läkare där och jag kunde få träffa samma som hade skrivit intyget för sjukpenning. Hen visste ju historiken vid det här laget så jag slapp rabbla hela historien igen, och bara det hjälpte mycket; det är lätt hänt att viktiga bitar missas annars.

Jag skrev en extra utförlig ansökan där jag också också bifogade ett utlåtande från arbetsanpassare inom kommunens LSS-verksamhet, för det var det närmaste jag kunde trolla fram vad gäller bedömning av arbetsförmåga. Jag har dålig koll på vem det är man ska vända sig till om man har ett vanlig arbete, men ett utlåtande från ansvarig som visar på ens svårigheter är av stort värde.

Den här gången hade jag turen att få en betydligt bättre handläggare som faktiskt var villig att kommunicera. Vi pratade i telefon några gånger så att de skulle få en tydligare bild av min vardag, och då var jag extra noga med att poängtera hur varierande min dagsform är, hur lätt jag blir uttröttad och stressad, hur svårt jag har för sociala sammanhang, och hur extremt känslig jag är för olika intryck.

Tydligen gjorde jag någonting rätt för det gick nog inte mycket mer än en vecka innan handläggaren ringde upp och berättade att de övervägde att bevilja. Min erfarenhet är att om FK "överväger" något så har de oftast redan bestämt sig, det är bara att det ska formaliseras. Ett par veckor senare damp beslutet ner i brevlådan, och det var godkänt, sjukersättning fram tills ålderspension.

 

[Lillefrun]

Det är hos FK man ansöker, ja. Man behöver ett läkarutlåtande som tydligt visar att man är funktionsnedsatt, och det skickar man in i samband med ansökan. FK är nitiska med formuleringar osv så det är viktigt att få en läkare som är insatt i hur utlåtanden ska skrivas för att duga, och man ska vara beredd på att man kan få söka flera gånger om innan det lossnar.

Jag ansökte redan under 2018 och fick avslag trots att jag skickade med en hel lunta material som visade på min historik, sjukt stor otur med handläggare och beslutsfattare där tror jag, de hade bestämt sig för att avslå oavsett vad.

Ansökte då på min läkares inrådan om sjukpenning i särskilda fall, som man kan få om man inte har någon sjukpenningsgrundande inkomst. Det hade jag i nästan ett år tills det började dra ihop sig till utvärderingsmöte, så började jag plötsligt få vinkar från FK om jag ändå inte skulle söka sjukersättning igen? Jag antar att de såg under tiden jag hade sjukpenning att jag inte kommer att bli magiskt frisk och då bedömde att det nog var lika bra att ge mig sjukersättning, men vad jag vet får de inte säga rätt ut att de tycker man ska söka så det var nog därför de försökte uppmuntra "på omvägar".

I alla fall så tog jag kontakt med vuxenhabiliteringen för att få en läkartid och ett nytt utlåtande, de har ett bra samarbete med kunniga läkare där och jag kunde få träffa samma som hade skrivit intyget för sjukpenning. Hen visste ju historiken vid det här laget så jag slapp rabbla hela historien igen, och bara det hjälpte mycket; det är lätt hänt att viktiga bitar missas annars.

Jag skrev en extra utförlig ansökan där jag också också bifogade ett utlåtande från arbetsanpassare inom kommunens LSS-verksamhet, för det var det närmaste jag kunde trolla fram vad gäller bedömning av arbetsförmåga. Jag har dålig koll på vem det är man ska vända sig till om man har ett vanlig arbete, men ett utlåtande från ansvarig som visar på ens svårigheter är av stort värde.

Den här gången hade jag turen att få en betydligt bättre handläggare som faktiskt var villig att kommunicera. Vi pratade i telefon några gånger så att de skulle få en tydligare bild av min vardag, och då var jag extra noga med att poängtera hur varierande min dagsform är, hur lätt jag blir uttröttad och stressad, hur svårt jag har för sociala sammanhang, och hur extremt känslig jag är för olika intryck.

Tydligen gjorde jag någonting rätt för det gick nog inte mycket mer än en vecka innan handläggaren ringde upp och berättade att de övervägde att bevilja. Min erfarenhet är att om FK "överväger" något så har de oftast redan bestämt sig, det är bara att det ska formaliseras. Ett par veckor senare damp beslutet ner i brevlådan, och det var godkänt, sjukersättning fram tills ålderspension.

Det var sjukt att se det där "pensionärsintyget"/förmånsintyget och se att det var giltigt till 2053

 

[transmission]

Svarar er alla i samma inlägg, har mått så kasst senaste veckorna att jag inte orkat svara.

Det där med sjukpenning verkar ju vara ett riktigt aber, gud vad ni fått kämpa! Och att någon anser att man är 100% arbetsför när man verkligen inte är det... Får intrycket av att många verkligen tror att man bara vill gå hemma och göra ingenting och det är så fruktansvärt nedvärderande.

Jag har nu haft två möten med min psykolog och två olika läkare vid två olika tillfällen och känner mig så uppgiven. Min psykolog tycker det är tydligt att jag inte är redo att gå tillbaka jobbet och vi hade en plan för sommaren med sikte på att återgå till jobbet i höst. Men nej, läkarna kan inte se att jag inte är arbetsför, trots att jag förklarade att jag inte kommer kunna utföra en av dom viktigaste arbetsuppgifterna pga svårigheter som beror på autismen. Den ena läkaren sa till och med att jag inte skulle ha sjukskrivits i den omfattning jag blev från början.
Tycker det är så himla konstigt att en läkare man träffar i 15 minuter får fatta viktigare beslut än någon som träffar en regelbundet i flera månader. Hela mötet avslutades dessutom med att min psykolog frågade "Vad ska du göra nu?" och jag svarar "Jag vet inte. Men det är ju tur min sambo är hemma så jag inte gör något dumt". Medlidsamma leenden från både läkare och psykolog som svar på det.

@Invicta så i slutändan var det vuxenhab som hjälpte dig med sjukpenningen? Jag har haft lite kontakt med dom, men bara gällande kedjetäcken och ska ev. gå sådan basutbildning för NPF-diagnoser med anhörig. Känns som om habiliteringen kanske har bättre koll och förståelse än andra mottagningar, men ska fråga min psykolog vid nästa träff.

@Lillefrun Hur hittar man läkare som jobbar med att skriva sådana här typer av utlåtanden? Också habiliteringen? Känner att jag inte kommer få något gehör av läkarna på min mottagning så någon annanstans måste jag ju vända mig. Är ju dessutom inte intresserad av att få 100% sjukpenning utan räknar med att åtminstone kunna jobba 50%, bara jag hittar rätt typ av arbete.

Och tusen tack till alla för era svar! Den här tråden har varit till så mycket hjälp för mig.

 

[Raderad medlem 120709]

@Invicta så i slutändan var det vuxenhab som hjälpte dig med sjukpenningen? Jag har haft lite kontakt med dom, men bara gällande kedjetäcken och ska ev. gå sådan basutbildning för NPF-diagnoser med anhörig. Känns som om habiliteringen kanske har bättre koll och förståelse än andra mottagningar, men ska fråga min psykolog vid nästa träff.

De hjälpte mig att komma i kontakt med en kunnig läkare och med lite annat kring FK-cirkusen, i övrigt har jag haft väldigt lite kontakt med dem de senaste åren. Ordinarie vården har dålig koll på just autism och andra NPF, och därför vände jag mig till habiliteringen där jag vet att jag har att göra med kunniga människor. Jag skulle rekommendera alla med den här typen av problematik att göra likadant. Det brukar finnas någon form av kontaktbrevlåda hos hab man kan maila till, så tota ihop några rader och säg som det är att du funderar på sjukersättning och skulle vilja ha hjälp med läkarkontakt för att få ett utlåtande.

Min erfarenhet av habiliteringen är att de är vana att ha med FK att göra och ofta också kan hjälpa med andra funderingar. Ta gärna med i ditt intro-mail att du inte tagits på allvar av tidigare läkare, det lär inte vara första gången de träffat personer som råkat ut för det.
Jag har själv många gånger fått "komplimangen" att det inte alls märks på mig att jag har någon slags problematik; tacka fan för det, när jag sliter som ett djur för att inte verka för konstig när jag är bland människor... Fasaden må fungera när den måste men den tar död på mig.

Första gången jag träffade läkaren via hab hade jag med mig ett dokument där jag i detalj beskrev hur min vardag ser ut och vad jag har störst problem med. Att dra hela historien muntligt när jag satt där öga mot öga var liksom inte att tänka på, och jag hade ändå några veckors väntetid innan den inbokade träffen, så jag tog det i den takt jag orkade och skrev litegrann dag för dag. Hen tyckte i alla fall att det var ett jättebra initiativ så jag tror absolut att det hjälpte med utlåtandet.

Och det är inte sjukpenning du ska söka om du vill ha en långvarig lösning, det är sjukersättning. Det är två väldigt skilda saker även om namnen är lika varandra - klassisk FK-manöver för maximal förvirring...
Förslagsvis söker du 50% sjukersättning och jobbar resten av tiden. FK brukar följa upp emellanåt även om man har 100% ersättning, så det är inte så att du måste ligga på exakt samma balans mellan arbete och "sjuktid" för all framtid heller.

 

[Lillefrun]

Svarar er alla i samma inlägg, har mått så kasst senaste veckorna att jag inte orkat svara.

Det där med sjukpenning verkar ju vara ett riktigt aber, gud vad ni fått kämpa! Och att någon anser att man är 100% arbetsför när man verkligen inte är det... Får intrycket av att många verkligen tror att man bara vill gå hemma och göra ingenting och det är så fruktansvärt nedvärderande.

Jag har nu haft två möten med min psykolog och två olika läkare vid två olika tillfällen och känner mig så uppgiven. Min psykolog tycker det är tydligt att jag inte är redo att gå tillbaka jobbet och vi hade en plan för sommaren med sikte på att återgå till jobbet i höst. Men nej, läkarna kan inte se att jag inte är arbetsför, trots att jag förklarade att jag inte kommer kunna utföra en av dom viktigaste arbetsuppgifterna pga svårigheter som beror på autismen. Den ena läkaren sa till och med att jag inte skulle ha sjukskrivits i den omfattning jag blev från början.
Tycker det är så himla konstigt att en läkare man träffar i 15 minuter får fatta viktigare beslut än någon som träffar en regelbundet i flera månader. Hela mötet avslutades dessutom med att min psykolog frågade "Vad ska du göra nu?" och jag svarar "Jag vet inte. Men det är ju tur min sambo är hemma så jag inte gör något dumt". Medlidsamma leenden från både läkare och psykolog som svar på det.

@Invicta så i slutändan var det vuxenhab som hjälpte dig med sjukpenningen? Jag har haft lite kontakt med dom, men bara gällande kedjetäcken och ska ev. gå sådan basutbildning för NPF-diagnoser med anhörig. Känns som om habiliteringen kanske har bättre koll och förståelse än andra mottagningar, men ska fråga min psykolog vid nästa träff.

@Lillefrun Hur hittar man läkare som jobbar med att skriva sådana här typer av utlåtanden? Också habiliteringen? Känner att jag inte kommer få något gehör av läkarna på min mottagning så någon annanstans måste jag ju vända mig. Är ju dessutom inte intresserad av att få 100% sjukpenning utan räknar med att åtminstone kunna jobba 50%, bara jag hittar rätt typ av arbete.

Och tusen tack till alla för era svar! Den här tråden har varit till så mycket hjälp för mig.

Du blandar ihop begreppen lite, sjukpenning är tidsbegränsat och det som kallas att vara sjukskriven. Sjukersättning har man oftast för resten av livet, det man förr kallade förtidspension. I och med att sjukersättningen är ett så stort steg att ta är det ju svårt att avgöra hela en persons arbetsförmåga för alltid. Förstår att det är svårt för läkarna och FK att ta beslut men ofta tvivlar man på hur dom resonerar och hur lite dom lyssnar på den det gäller.

Jag fick träffa läkaren genom FK, min handläggare förstod inte alls hur jag kunde bli nekad första gången så hon skickade mig dit. Så om du har en handläggare på FK skulle jag rekommendera att prata med hen. Men vad jag förstod var det ytterst sällan dom utredde asperger/autism tillstånd. Men absolut värt att försöka!

Sen kan du överklaga också om du får hälsoutlåtandet från din läkare och ansöker om sjukersättning och blir nekad. Jag gjorde det men i mitt fall brydde dom sig inte alls.

Är det sjukpenning eller sjukersättning dom nekar nu?

 

[Lillefrun]

Och som @Invicta skrev är det inte helt stängda dörrar, man kan ansöka om lägre eller högre grad och när man haft den ett år kan man prova att ha den vilande för att studera eller jobba