Hur hantera vuxet barn med autism nivå 1?

[Mkb]

Okej ja jag har väll inte upplevt det där med de gemensamma målen så mycket. Jag vet många som gjorde sina exjobb mot olika företag och organisationer så att deras arbete även används i verkligheten så att säga. Andra som läste andra ämnen gjorde sina exjobb som en del av någon annans forskning. Men alla kanske inte har den möjligheten. Det är ju väldigt olika uppenbarligen. Vi stöttade även varandra en hel del och träffades och pratade med varandra hur det gick och om någon kört fast osv. Även om man skrev om olika saker så såg ju processen likadan ut för alla. Även om vissa var helt teoretiska och andra mer praktiska så är ju formen för examensuppsatsen den samma och känslan av att vara överväldigad också.

Vet också många som gjort exjobb externt med väldigt konkreta problem att lösa eller frågor som det definitivt finns ett intresse av att besvara även utanför den enskildes utbildning. Eller de som gjort det som del av andras forskning som du säger, vilket ibland även kan innebära chans att få vara med på ett hörn på deras artikel och bli publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Det är rätt konkret.

Men jag kan dock tänka mig att om man har haft stora problem i sin skolgång eller vardag kanske man ändå i vissa fall tvekar att göra sådana exjobb ens om de skulle finnas tillgängliga för att de kan upplevas som alltför riskabla utifrån ens svårigheter. Det kanske kan bli ytterligare en press som man inte orkar ta, alltså att funktionsnedsättningen eller variationen där riskerar bli ett osynligt hinder. Det behöver förstås inte betyda att man istället gör något man upplever ha noll betydelse, utan kanske bara att man sänker ambitionsnivån lite och vill få det gjort först och främst. Det var åtminstone bland annat i de banorna jag funderade när jag valde mellan externt, chans till att vara med och bli publicerad, eller "vanlig uppsats". Det finns för och nackdelar med alla upplägg. Viktigast tror jag är att välja något man är intresserad av, men intresse löser förstås inte heller alla problem som kan uppkomma.

 

[skiesabove]

Hur ska man kunna acceptera något man inte kan förstå?

En riktigt fet filosofisk fråga. Den tåls att tänkas på, i många situationer och för oss alla.

 

[Hippocampus]

Jag har funderat lite på detta och undrar lite, har det ens med autism att göra?
Något som jag tycker är mycket vanligt, i massor av sammanhang, är mångas trygghetsmani. Kan det vara så att hen inser att efter alla dessa år är snart skolan slut? Skolan som gett hen trygghet i massor av år, där hen vet vad som gäller, kan ämnet, människor, rutiner och inser att med examens arbetet innebär detta en helt ny framtid?
Det är ju inte för inte det finns folk som ”pluggar hela livet och kommer aldrig från skolan”. Att då ta steget från plugget för att inte ”riskera” bli av med det.
Detta kan ju ske medvetet eller helt omedvetet.
Jag själv minns ju väl när min terapi-tid började gå mot slut och det var panik från min sida, jag trivdes väldigt bra med terapeuten, den enda jag litade på och nu skulle hon försvinna? Men hon var smart, hon förstod detta fast jag aldrig sa något och samtidigt som hon accepterade en extraträff så ”fasade” hon ut mig snyggt, det förstod jag i efterhand…

Så kan det vara något sådant?

 

[SaraXX]

Jag har det så som @monster1 beskriver. Jobbar som handläggare på statlig myndighet.

Jag har det också så. Ingen vet specifikt vad jag gör på dagarna, eller när. Jag sköter mitt jobb med fullt förtroende från min arbetsgivare både vad gäller arbetstid och upplägg.

 

[a1agnlju]

Jag har funderat lite på detta och undrar lite, har det ens med autism att göra?
Något som jag tycker är mycket vanligt, i massor av sammanhang, är mångas trygghetsmani. Kan det vara så att hen inser att efter alla dessa år är snart skolan slut? Skolan som gett hen trygghet i massor av år, där hen vet vad som gäller, kan ämnet, människor, rutiner och inser att med examens arbetet innebär detta en helt ny framtid?
Det är ju inte för inte det finns folk som ”pluggar hela livet och kommer aldrig från skolan”. Att då ta steget från plugget för att inte ”riskera” bli av med det.
Detta kan ju ske medvetet eller helt omedvetet.
Jag själv minns ju väl när min terapi-tid började gå mot slut och det var panik från min sida, jag trivdes väldigt bra med terapeuten, den enda jag litade på och nu skulle hon försvinna? Men hon var smart, hon förstod detta fast jag aldrig sa något och samtidigt som hon accepterade en extraträff så ”fasade” hon ut mig snyggt, det förstod jag i efterhand…

Så kan det vara något sådant?

Jo, det finns ju den typen av funderingar hos hen också. Men i huvudsak vill hen bli klar så hen kan vända blad. Vi hade ett jättebra samtal igår som lossade många knutar både hos mig och hos hen. Till stor del tack vare allt jag lärt mig i den här tråden. Hen fick verkligen visa hur långt hen kommit och jag kunde vända det från hens känsla att hen inte hunnit och därmed var misslyckad till hur mycket hen faktiskt har hunnit och klarat av så här långt. Hen och jag lade också upp lite strategier som kan användas när hen börjar låsa sig och inte kommer vidare. Jag känner att jag kan fråga hen mer om hur hen känner/tycker/mår/orkar nu och att jag inte behöver tassa på tå eller bli den domderande jobbiga morsan som ställer krav på fel sätt.

 

[Badger]

Som student är man ju inte heller helt själv man har ju sina klasskamrater att diskutera med?

Nej inte om man inte arbetar i grupp på två eller tre som jag gjorde (och som var det normala för uppsats på kursen). Vi hade ingen som helst kontakt med några andra i kursen utöver ngt gruppseminarium i månaden eller så. En person som hade jobbat ensam (vilket ingen bad speciellt om vad jag vet) skulle ha jobbat helt ensam utan någon som helst att bolla med utöver handledaren, tre möten på en termin. En väldigt socialt kompetent och engagerad person skulle såklart kanske kunnat planerat att fika eller gå på nation med någon kurskamrat mellan möten antar jag.

 

[Badger]

borttaget

 

[a1agnlju]

Nej inte om man inte arbetar i grupp på två eller tre som jag gjorde (och som var det normala för uppsats på kursen). Vi hade ingen som helst kontakt med några andra i kursen utöver ngt gruppseminarium i månaden eller så. En person som hade jobbat ensam (vilket ingen bad speciellt om vad jag vet) skulle ha jobbat helt ensam utan någon som helst att bolla med utöver handledaren, tre möten på en termin. En väldigt socialt kompetent och engagerad person skulle såklart kanske kunnat planerat att fika eller gå på nation med någon kurskamrat mellan möten antar jag.

På barnets utbildning är det enbart enskilda arbeten när det gäller masteruppsatsen. Så det är egentligen bara handledaren som kan diskutera jobbet med hen. På det programmet jag gick var det samma.

 

[Araminta]

Jo, det finns ju den typen av funderingar hos hen också. Men i huvudsak vill hen bli klar så hen kan vända blad. Vi hade ett jättebra samtal igår som lossade många knutar både hos mig och hos hen. Till stor del tack vare allt jag lärt mig i den här tråden. Hen fick verkligen visa hur långt hen kommit och jag kunde vända det från hens känsla att hen inte hunnit och därmed var misslyckad till hur mycket hen faktiskt har hunnit och klarat av så här långt. Hen och jag lade också upp lite strategier som kan användas när hen börjar låsa sig och inte kommer vidare. Jag känner att jag kan fråga hen mer om hur hen känner/tycker/mår/orkar nu och att jag inte behöver tassa på tå eller bli den domderande jobbiga morsan som ställer krav på fel sätt.

Så fint att höra att ni hittat en kanal framåt. Önskar dig och hen all lycka till!

Jag känner mig igen mig själv i många av dina beskrivningar av hen. Även för var det uppsatsen på universitet som blev droppen som fick bägaren att rinna över. De autistiska dragen har funnits där genom hela livet men det var först då som jag kände ett behov av en diagnos. Kravkänsligheten du beskriver och oförmågan att sätta ord på (jobbiga) saker är också något som känns igen. Nu med dryga 30 år av träning (psykologdotter ...) så har det blivit lättare att prata även om de svårare bitarna men det har varit en lång resa. Skrift har alltid varit lättare.

 

[a1agnlju]

Så fint att höra att ni hittat en kanal framåt. Önskar dig och hen all lycka till!

Jag känner mig igen mig själv i många av dina beskrivningar av hen. Även för var det uppsatsen på universitet som blev droppen som fick bägaren att rinna över. De autistiska dragen har funnits där genom hela livet men det var först då som jag kände ett behov av en diagnos. Kravkänsligheten du beskriver och oförmågan att sätta ord på (jobbiga) saker är också något som känns igen. Nu med dryga 30 år av träning (psykologdotter ...) så har det blivit lättare att prata även om de svårare bitarna men det har varit en lång resa. Skrift har alltid varit lättare.

Ja, jag märker att jag har haft svårt att ta in att hen har fått en diagnos och att att hen alltid varit autistisk. Det är verkligen inte så att jag skäms eller så ( eller, jo, över min egen dumhet då möjligen) utan jag har liksom inte fattat. Tidigare tog ju hen sig igenom de flesta utmaningarna hen tog sig för utan till synes några jätte problem och sedan, efter diagnosen, förväntade jag mig väl att hen skulle fortsätta på samma sätt. Och så var det ju inte. Alldeles lysande att kunna få ett och annat förklarat från andra som inte är nybörjare i den här världen

 

[Badger]

På barnets utbildning är det enbart enskilda arbeten när det gäller masteruppsatsen. Så det är egentligen bara handledaren som kan diskutera jobbet med hen. På det programmet jag gick var det samma.

Jo precis, det är jätteolika och det är nog väldigt ofta som man har hela ansvaret själv med lite möten med handledaren och knappt ens hålltider. Det är ju svårt och jobbigt helt enkelt. (ska väl vara, men allt stöd man kan ge tycker jag det kan vara värt)