Svans till höger eller vänster

[vilseniskogen]

Stötte på detta med att man kan läsa hundens känslotillstånd baserat på om svansen går till höger eller vänster.

Det finns dock en sak som gör mig lite perplex. Det teoretiseras då att positiva känslor bearbetas i vänster hjärnhalva, och då går svansen till höger (nerverna kopplas om så det blir spegelvänt) - och tvärtom. Enkelt sagt - hund glad: svans viftar till höger, hund ledsen: svans till vänster. (Om jag förstått det rätt).

När jag söker på det får jag dock upp illustrationer på hunden bakifrån, där hundens svans går till höger eller vänster utifrån den synvinkeln. Men anatomiskt brukar man ju beskriva hjärnhalvorna framifrån? Och då borde det också bli samma höger och vänster för svansen.

Vad gäller egentligen? Funderar då min hunds svans för det mesta ligger till vänster (inte viftandes men liksom som en plym bakom henne) när vi är ute och går, och jag hoppas verkligen hon inte går runt med en negativ grundinställning i livet... Om det är som jag tänker dock (att det beskrivs framifrån) struttar hon ju runt som en lagom nöjd krabat

Sen kan man ju diskutera hur mycket av detta som är 100%-igt och inte, om någon har insikt i det hade jag också varit intresserad.

 

[_Zacke_]

Stötte på detta med att man kan läsa hundens känslotillstånd baserat på om svansen går till höger eller vänster.

Det finns dock en sak som gör mig lite perplex. Det teoretiseras då att positiva känslor bearbetas i vänster hjärnhalva, och då går svansen till höger (nerverna kopplas om så det blir spegelvänt) - och tvärtom. Enkelt sagt - hund glad: svans viftar till höger, hund ledsen: svans till vänster. (Om jag förstått det rätt).

När jag söker på det får jag dock upp illustrationer på hunden bakifrån, där hundens svans går till höger eller vänster utifrån den synvinkeln. Men anatomiskt brukar man ju beskriva hjärnhalvorna framifrån? Och då borde det också bli samma höger och vänster för svansen.

Vad gäller egentligen? Funderar då min hunds svans för det mesta ligger till vänster (inte viftandes men liksom som en plym bakom henne) när vi är ute och går, och jag hoppas verkligen hon inte går runt med en negativ grundinställning i livet... Om det är som jag tänker dock (att det beskrivs framifrån) struttar hon ju runt som en lagom nöjd krabat

Sen kan man ju diskutera hur mycket av detta som är 100%-igt och inte, om någon har insikt i det hade jag också varit intresserad.

Man utgår från hundens höger och vänster, alltså som om vi står bakom den. Men man ska inte dra det riktigt så hårt. Att hon har en naturlig svanshållning lite till vänster behöver inte alls betyda att hon går runt och känner sig obekväm. Har du tänkt på hur hon rör sin svans när du t.ex kommer hem från jobbet när hon verkligen viftar på svansen? Eller om ni kommer till en ny lite läskig/spännande plats?

 

[vilseniskogen]

Ah när jag satt tidigt med morgonkaffet tänkte jag fel, du har rätt i att det är även så man beskriver mänsklig anatomi.

Hon har en väldigt fluffig svans, så kan inte tolka håll när den går fram och tillbaka särskilt bra. Är också oftast väldigt upptagen med att bli slickad i ansiktet just när jag kommer innanför dörren. Den har också en svag naturlig knorr som den lägger sig med uppe på rumpan, tror knorren för det mesta sker med samma böj så kan ju också kanske påverka hur den lägger sig naturligt.

Lite mer funderingar kring stressen om någon orkar läsa:
Jag funderar en del på om hon är osäker/stressad i många situationer jag inte tänker på, när hon upplevs glad och framåt. Hon slappar och leker mest hemma och där känns hon trygg, och många gånger ute på promenad. Sitter vi på ny restaurang kan hon ligga knuten vid en stol utsträckt på sidan och sova djupt till exempel. Men hon har lätt till stora känslor. Hon blir exempelvis supersuperhyperglad när hon träffar människor hon tycker om (på ett sätt jag inte försöker uppmuntra), har otroligt svårt för när flocken delar sig på ett lite panikartat sätt (relaterade antar jag), går lätt upp i "zoomies" (den mer maniska varianten med instucket grävande), försöker skälla till sig saker (andra hundar, människor, bussen hon vill åka), reaktiv oförutsägbart på cyklar etc (kan vara totalfine för att sen vara farligt), blir okontaktbar när hon blir överväldigad (oförutsägbart många gånger, kan vara helt ok med något ena gången och andra är det det värsta som hänt, att bli lämnad hemma ensam är en sån vilket gör att det är supersvårt att träna). Framför allt låter hon otroligt mycket så fort hon är i känsla. Hon ska alltid fram till allting, oavsett om hon tycker det är läskigt eller om hon tycker det är superkul. Hon har backat en gång, och det var runt nyår när det kom en drös smällare nära (tyckte inte smällar var illa till en början, men har fått jobba med det lite efter det - vet inte hur det skulle gå på BPH). Hon tar sig an det mesta, och jag i min naivitet har kanske sett det som mod, har liksom inte upplevt henne som att hon tycker det är jobbigt att skälla ut en man hon tycker går för nära mig etc utan snarare sett självsäkerhet. Men vet egentligen inte hur det ska se ut. Kloklippning var det absolut värsta i början, sen har jag sakta jobbat och desentitiserat det, men det är verkligen från gång till gång ifall hon tycker det är okej. Bad är samma. Står och skriker. Ögondroppar. Herregud vad illa det var till en början, men sakta jobbat det till ok också.. är så stora stora känslor varje gång. Första hunden så vet inte om det är normalt att en 1.5-åring är så "instabil" som hon är (vall/vakthund). Bilen var också bland det hemskaste som hänt henne, inte helt bra men bättre. Känns som det är utslag på allt liksom, enda träningen vi inte haft problem med är rumsrenhet. Det är liksom en blandning av uppenbara stressmoment, och de jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Har ganska mycket "reaktivitet" i släkten har det visat sig såhär i efterhand när vi träffat fler halvsyskon/syskon.


Så tänker det hade varit ett smidigt sätt att läsa hennes stressnivå innan den trissas upp så jag kan göra något med den innan det går överstyr, men har inte sett något jättemönster med svansen heller. Vet inte heller exakt hur jag ska stötta henne så hon känner sig tryggare. Brukar kalla henne till mig och göra någon övning, stanna av lite och chilla eller busa lite lätt - men det har också ibland förmågan att trissa upp mer.

Haha nu blev det långt...

 

[Wingates]

Ah när jag satt tidigt med morgonkaffet tänkte jag fel, du har rätt i att det är även så man beskriver mänsklig anatomi.

Hon har en väldigt fluffig svans, så kan inte tolka håll när den går fram och tillbaka särskilt bra. Är också oftast väldigt upptagen med att bli slickad i ansiktet just när jag kommer innanför dörren. Den har också en svag naturlig knorr som den lägger sig med uppe på rumpan, tror knorren för det mesta sker med samma böj så kan ju också kanske påverka hur den lägger sig naturligt.

Lite mer funderingar kring stressen om någon orkar läsa:
Jag funderar en del på om hon är osäker/stressad i många situationer jag inte tänker på, när hon upplevs glad och framåt. Hon slappar och leker mest hemma och där känns hon trygg, och många gånger ute på promenad. Sitter vi på ny restaurang kan hon ligga knuten vid en stol utsträckt på sidan och sova djupt till exempel. Men hon har lätt till stora känslor. Hon blir exempelvis supersuperhyperglad när hon träffar människor hon tycker om (på ett sätt jag inte försöker uppmuntra), har otroligt svårt för när flocken delar sig på ett lite panikartat sätt (relaterade antar jag), går lätt upp i "zoomies" (den mer maniska varianten med instucket grävande), försöker skälla till sig saker (andra hundar, människor, bussen hon vill åka), reaktiv oförutsägbart på cyklar etc (kan vara totalfine för att sen vara farligt), blir okontaktbar när hon blir överväldigad (oförutsägbart många gånger, kan vara helt ok med något ena gången och andra är det det värsta som hänt, att bli lämnad hemma ensam är en sån vilket gör att det är supersvårt att träna). Framför allt låter hon otroligt mycket så fort hon är i känsla. Hon ska alltid fram till allting, oavsett om hon tycker det är läskigt eller om hon tycker det är superkul. Hon har backat en gång, och det var runt nyår när det kom en drös smällare nära (tyckte inte smällar var illa till en början, men har fått jobba med det lite efter det - vet inte hur det skulle gå på BPH). Hon tar sig an det mesta, och jag i min naivitet har kanske sett det som mod, har liksom inte upplevt henne som att hon tycker det är jobbigt att skälla ut en man hon tycker går för nära mig etc utan snarare sett självsäkerhet. Men vet egentligen inte hur det ska se ut. Kloklippning var det absolut värsta i början, sen har jag sakta jobbat och desentitiserat det, men det är verkligen från gång till gång ifall hon tycker det är okej. Bad är samma. Står och skriker. Ögondroppar. Herregud vad illa det var till en början, men sakta jobbat det till ok också.. är så stora stora känslor varje gång. Första hunden så vet inte om det är normalt att en 1.5-åring är så "instabil" som hon är (vall/vakthund). Bilen var också bland det hemskaste som hänt henne, inte helt bra men bättre. Känns som det är utslag på allt liksom, enda träningen vi inte haft problem med är rumsrenhet. Det är liksom en blandning av uppenbara stressmoment, och de jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Har ganska mycket "reaktivitet" i släkten har det visat sig såhär i efterhand när vi träffat fler halvsyskon/syskon.


Så tänker det hade varit ett smidigt sätt att läsa hennes stressnivå innan den trissas upp så jag kan göra något med den innan det går överstyr, men har inte sett något jättemönster med svansen heller. Vet inte heller exakt hur jag ska stötta henne så hon känner sig tryggare. Brukar kalla henne till mig och göra någon övning, stanna av lite och chilla eller busa lite lätt - men det har också ibland förmågan att trissa upp mer.

Haha nu blev det långt...

Jag hade gått BPH med henne för att se hur hon reagerar - då kan ju beskrivaren hjälpa dig tolka hennes reaktioner med så får du kanske lite mer kött på benen i vad som är vad.
Det är svårt att säga när man bara har text att gå på nämligen.

Generellt säger man att aggression alltid kommer ur rädsla, men det kan ju vara en kort rädsla som sen går över i mod/dådkraft och aggression. Blir du inte det minsta rädd finns ju ingen anledning att bli arg heller sas.

 

[vilseniskogen]

Ja svårt att ge en rättvis bild! Iom att tränare har sett samma beteende och sagt helt olika saker känner jag mig ännu mer fundersam av hur jag ska tolka det.

Ja det känns väl som en bra väg framåt. Har hört av mig för att boka in det, men kom på att jag kanske borde följa upp iom att jag inte hört tillbaka på ett tag.

Har en uppfödare som potentiellt vill ha valpar undan henne, men iom att hon är som hon är vet jag inte om jag tycker det är en så bra idé. Är inte tillräckligt hundvan för att veta om det är en mognadsfråga eller om det kan lägga sig, eller om det helt enkelt är ett handhavandefel vi kan komma till rätta med