Hur hantera vuxet barn med autism nivå 1?

[monster1]

Eftersom det blev ett stort fokus på det där med projekt i arbetet. Ja de flesta jobb har fast delar man inte styr över själv men många innehåller en stor del självadministrerade arbeten.

 

[monster1]

Det låter som att du jobbar inom en bransch/yrkesgrupp som är högst olämplig för autister.

Jag kan inte ens förstå vad det är ditt jobb består av. Vadå "projekt". Sitter du och liksom hittar på vad du ska göra själv?

Får du inte tilldelat dig ett uppdrag?

Jag tar fram styrdokument på olika nivå bland annat, inte sällan som jag först föreslagit själv att organisationen behöver. Men det är ganska många yrkesgrupper som arbetar så här. Jag beställer emellanåt den här typen av uppdrag med och då vill jag att konsulter berättar för mig dels vad den anser ska vara med och sedan hur långtid den förväntar sig att det ska ta, vad det kommer att kosta och sedan släpper jag den lös så får den hantera problemet själv...

 

[Eurydome]

Men på en statlig myndighet lär du ju ha tydliga arbetstider, möten, och en hel hög med styrdokument över hur saker ska utföras?

Jag sitter på en serviceenhet och fungerar som konsult åt verksamheten kan man säga och såklart finns det ramar för de formella bitarna. Mitt projekt kan inte resultera i en dansuppvisning.

Men min chef lägger sig inte i tidplanen för de olika projekten, vilka möten jag bokar och med vem och hur de läggs upp, vilka överväganden/beslut/vägval jag fattar inom projekten, hur jag praktiskt går tillväga och vilken riktning slutresultatet tog.

Vi har inga särskilda avstämningar utan jag får höra av mig om jag behöver diskutera något vilket blir i princip aldrig. Stämmer hellre av kort med kollegor angående småsaker. Brukar dock meddela när jag är klar och hur det gick men inte på någon detaljnivå.

Vi har avdelningsmöte en gång varannan vecka (1,5 h), möte med teamet en gång i veckan (ca 30 min) och ett möte med sektionen en gång i månaden (1 h). Annars inga gemensamma möten förutom de jag bokar själv med verksamheten.

Jag har flextid och mycket generösa möjligheter att jobba hemma.

 

[skiesabove]

Jag tar fram styrdokument på olika nivå bland annat, inte sällan som jag först föreslagit själv att organisationen behöver. Men det är ganska många yrkesgrupper som arbetar så här. Jag beställer emellanåt den här typen av uppdrag med och då vill jag att konsulter berättar för mig dels vad den anser ska vara med och sedan hur långtid den förväntar sig att det ska ta, vad det kommer att kosta och sedan släpper jag den lös så får den hantera problemet själv...

...men tror du Personen, som är autistisk, utbildar sig inom någon av de yrkesgrupperna?

Lite fördomsfullt av mig / baserat på egna erfarenheter, men brukar ju vara naturvetenskap, IT, eller de "torra" samhällsvetenskapliga ämnena...

 

[monster1]

...men tror du Personen, som är autistisk, utbildar sig inom någon av de yrkesgrupperna?

Lite fördomsfullt av mig / baserat på egna erfarenheter, men brukar ju vara naturvetenskap, IT, eller de "torra" samhällsvetenskapliga ämnena...

De jag känner med diagnosen jobbar inom alla möjliga olika yrkesfällt.

 

[Sassy]

Jag tar fram styrdokument på olika nivå bland annat, inte sällan som jag först föreslagit själv att organisationen behöver. Men det är ganska många yrkesgrupper som arbetar så här. Jag beställer emellanåt den här typen av uppdrag med och då vill jag att konsulter berättar för mig dels vad den anser ska vara med och sedan hur långtid den förväntar sig att det ska ta, vad det kommer att kosta och sedan släpper jag den lös så får den hantera problemet själv...

Jag jobbar också på det sättet, men även om man har ensamt projektansvar och själv sätter ramarna så är det en enorm skillnad mot att skriva uppsats.

Man har kollegor att bolla med vid behov, en mottagare som ska ha resultatet, och ofta en del resurser som man behöver ha kontakt med. Det ger en helt annan kontext och mening än en uppsats, som är något man gör för en abstrakt egen nytta, ofta utan att någon ska ha resultatet till något och utan vidare bra möjligheter att bara prata några minuter med en kollega för att sätta sig själv i en kontext. Dessutom hamnar man inte som ensam projektledare och utförare som junior, alla vettiga arbetsgivare slussar in ansvaret (om inte annat så för att det är för dyrt att låta saker haverera pga orutinerad projektledare).

För en neurotypisk människa kan det se väldigt lika ut, men då är man återigen där att man bedömer ramarna för personen med npf med neurotypiska glasögon på sig.

 

[monster1]

Jag jobbar också på det sättet, men även om man har ensamt projektansvar och själv sätter ramarna så är det en enorm skillnad mot att skriva uppsats.

Man har kollegor att bolla med vid behov, en mottagare som ska ha resultatet, och ofta en del resurser som man behöver ha kontakt med. Det ger en helt annan kontext och mening än en uppsats, som är något man gör för en abstrakt egen nytta, ofta utan att någon ska ha resultatet till något och utan vidare bra möjligheter att bara prata några minuter med en kollega för att sätta sig själv i en kontext. Dessutom hamnar man inte som ensam projektledare och utförare som junior, alla vettiga arbetsgivare slussar in ansvaret (om inte annat så för att det är för dyrt att låta saker haverera pga orutinerad projektledare).

För en neurotypisk människa kan det se väldigt lika ut, men då är man återigen där att man bedömer ramarna för personen med npf med neurotypiska glasögon på sig.

För mig är det ganska likt men jag är väll relativt neurotypisk och har inga kollegor som jobbar med samma sak som jag. Det där med att få ångest och gå i baklås tycker jag är rätt likvärdigt. Men en del av exjobbet är väll just att lära sig att driva egna projekt och att lära sig självadministrera. Frågan är ju om man lär sig det genom att trycka sig igenom uppgiften. Jag tänker som neurotypisk att det där med att lära sig hantera sin autism och hitta sina verktyg är en ganska stor del av att senare klara av ett arbetsliv.

 

[Shaggy]

Det är få stalljobb som kräver en mastersexamen. Men ja många jobb är precis så, du får ett uppdrag det är ditt ansvar att se till att det går i hamn inom tiden. Känner du att du inte möter detta så får du såklart ta upp det med din chef och ja ni stämmer av under tiden ofta på bådas initiativ men främst på ditt. Oftast har man inte ett sådant projekt utan någonstans mellan 5-30 parallela. Det är lite olika hur olika organisationer hanterar det hur ofta man stämmer och hur väl ramarna sitter. Det är inte helt olikt ett exjobb som trots allt bara löper över 3-4 månader.

Jag känner ingen som jobbar på de premisserna. Man jobbar iofs självständigt men man gör det i en grupp som har möten där man diskuterar hur det går för alla och varåt man ska jobba härnäst. Det du beskriver måste vara en anomali utifrån det jag hör och läser.

 

[a1agnlju]

Jag känner ingen som jobbar på de premisserna. Man jobbar iofs självständigt men man gör det i en grupp som har möten där man diskuterar hur det går för alla och varåt man ska jobba härnäst. Det du beskriver måste vara en anomali utifrån det jag hör och läser.

Jag har haft många sådana projekt både där jag har enda ansvaret för leverans, och där jag varit projektledare eller projektmedarbetare. Ofta flera projekt som pågår parallellt. Kanske inte finns inom alla branscher, men sådär helt ovanligt tror jag inte att det är.

 

[Sassy]

Jag har haft många sådana projekt både där jag har enda ansvaret för leverans, och där jag varit projektledare eller projektmedarbetare. Ofta flera projekt som pågår parallellt. Kanske inte finns inom alla branscher, men sådär helt ovanligt tror jag inte att det är.

Enda med ansvar för leverans, utan kollegor som du ens kan prata med (utanför eller i projektet), och utan att resultatet av projektet har en mottagare? Det låter verkligen som en anomali för mig.

Det var så jag upplever att många masteruppsatser är, dessutom med en stor känslomässig press för att det är första gången man gör något liknande, och det upplevs som en "övergångsrit". En punkt där man förväntas bli "något annat" efteråt.

Att vara ensam projektledare och en av få i hela Europa med min specialisering är inte alls samma sak. Inte att jobba som konsult med överlämning av projekt, och inte att jobba forskningsnära med projekt och processer som inte någon har gjort tidigare.

Det blir väldigt svårt att ha en konstruktiv dialog med någon som kanske dessutom är vilse i sin egen nya uppfattning om sitt funktionshinder om man envisas med att att vilja få personen att "funka som andra". Kanske behöver anhöriga också jobba med sin acceptans inför diagnosen och vad den innebär av att ni kanske faktiskt aldrig riktigt kommer kunna förstå. Att era tankemodeller kanske inte är giltiga här?

Det jag läser in osar av frustration över "varför kan hen inte vara 'normal'" och bara att känna av den känslan hos mottagaren kan göra att kommunikation blir helt omöjligt om man själv kämpar med att acceptera att man just inte kan vara som alla andra. Det är inte sällan en stor sorg, och en tuff process att ta sig igenom.

 

[monster1]

Jag känner ingen som jobbar på de premisserna. Man jobbar iofs självständigt men man gör det i en grupp som har möten där man diskuterar hur det går för alla och varåt man ska jobba härnäst. Det du beskriver måste vara en anomali utifrån det jag hör och läser.

Som student är man ju inte heller helt själv man har ju sina klasskamrater att diskutera med?

 

[a1agnlju]

Jag försöker dra tillbaka tråden till det den var tänkt från början. Vi har idag gått igenom barnets tankar om hur hen vill jobba för att slutföra sin uppsats fram tills i höst. Hen vill också få det ur världen, så kravet kommer inte från oss. Hen vill ha examen för att kunna få en större bredd av jobb att söka sedan. Hen har också en strategi för hur hen ska göra när det låser sig. En strategi som vi (barnet och jag) tror kommer fungera bra.

Jag har lärt mig oerhört mycket genom att få diskutera detta med er. Jag har fått förklarat för mig på ett annat sätt så jag har kunnat backa undan, tänka om och kunnat sätta mig in i mitt barns diagnos. För, som sagt, det är rätt svårt att hitta information om hur man ska agera som anhörig vilket inte har varit bra för vare sig oss föräldrar eller barnet.

 

[monster1]

Jag försöker dra tillbaka tråden till det den var tänkt från början. Vi har idag gått igenom barnets tankar om hur hen vill jobba för att slutföra sin uppsats fram tills i höst. Hen vill också få det ur världen, så kravet kommer inte från oss. Hen vill ha examen för att kunna få en större bredd av jobb att söka sedan. Hen har också en strategi för hur hen ska göra när det låser sig. En strategi som vi (barnet och jag) tror kommer fungera bra.

Jag har lärt mig oerhört mycket genom att få diskutera detta med er. Jag har fått förklarat för mig på ett annat sätt så jag har kunnat backa undan, tänka om och kunnat sätta mig in i mitt barns diagnos. För, som sagt, det är rätt svårt att hitta information om hur man ska agera som anhörig vilket inte har varit bra för vare sig oss föräldrar eller barnet.

Det låter ju jättebra.

 

[Shaggy]

Som student är man ju inte heller helt själv man har ju sina klasskamrater att diskutera med?

När jag skrev uppsats så skrev jag själv på mitt projekt. Mina klasskamrater hade inte kunnat hjälpa mig det minsta lilla.

 

[Sassy]

Som student är man ju inte heller helt själv man har ju sina klasskamrater att diskutera med?

Det är, åtminstone för mig och många jag diskuterat det med, en helt annan sak i fråga om anknytning och uppfattning om gemensamt mål som ger mening till den egna insatsen. Klasskamrater har samma mål, inte ett gemensamt mål. Min insats gynnar inte dem, deras insats hänger inte ihop med min. För i slutänden är uppsatsen bara en "abstraktion" vars enda egentliga syfte är att ta examen.

Ett jobb är en helt annan grej.

 

[a1agnlju]

Enda med ansvar för leverans, utan kollegor som du ens kan prata med (utanför eller i projektet), och utan att resultatet av projektet har en mottagare? Det låter verkligen som en anomali för mig.

Det var så jag upplever att många masteruppsatser är, dessutom med en stor känslomässig press för att det är första gången man gör något liknande, och det upplevs som en "övergångsrit". En punkt där man förväntas bli "något annat" efteråt.

Ja. Jag har med chefens hjälp sökt pengar för att genomföra projekt som genererar i informationsbroschyrer, fördjupade studier inom ett visst ämne osv. Leveransen av materialet har gagnat intresserade, men de har inte varit beställarna. Jag arbetar inte inom forskning eller på universitet, men på ett företag där man vill vara i framkant kunskapsmässigt.

 

[monster1]

Det är, åtminstone för mig och många jag diskuterat det med, en helt annan sak i fråga om anknytning och uppfattning om gemensamt mål som ger mening till den egna insatsen. Klasskamrater har samma mål, inte ett gemensamt mål. Min insats gynnar inte dem, deras insats hänger inte ihop med min. För i slutänden är uppsatsen bara en "abstraktion" vars enda egentliga syfte är att ta examen.

Ett jobb är en helt annan grej.

Okej ja jag har väll inte upplevt det där med de gemensamma målen så mycket. Jag vet många som gjorde sina exjobb mot olika företag och organisationer så att deras arbete även används i verkligheten så att säga. Andra som läste andra ämnen gjorde sina exjobb som en del av någon annans forskning. Men alla kanske inte har den möjligheten. Det är ju väldigt olika uppenbarligen. Vi stöttade även varandra en hel del och träffades och pratade med varandra hur det gick och om någon kört fast osv. Även om man skrev om olika saker så såg ju processen likadan ut för alla. Även om vissa var helt teoretiska och andra mer praktiska så är ju formen för examensuppsatsen den samma och känslan av att vara överväldigad också.

 

[Sassy]

Ja. Jag har med chefens hjälp sökt pengar för att genomföra projekt som genererar i informationsbroschyrer, fördjupade studier inom ett visst ämne osv. Leveransen av materialet har gagnat intresserade, men de har inte varit beställarna. Jag arbetar inte inom forskning eller på universitet, men på ett företag där man vill vara i framkant kunskapsmässigt.

Dvs du producerar något som någon annan ska få nytta av. Men nevermind, jag har försökt förklara den här skillnaden i på vilket sätt man relaterar till sin uppgift många gånger, och väldigt många verkar verkligen inte kunna tänka sig att vi relaterar olika till "nyttan" i uppgiften, och har olika tankemodeller för vad som kan motivera och vad som blockerar.

I många fall hade det verkligen, verkligen gjort en stor skillnad om ni som är neurotypiska kunde sluta argumentera utifrån hur ni fungerar, och istället verkligen acceptera att icke-neurotypiska inte har samma mentala modeller. (Och dessutom kan behöva hjälp med att förstå sin egen mentala modell, efter att ofta ha ägnat ett helt liv åt att bara försöka kopia det "rätta" sättet att fungera.)

 

[manda]

Jag försöker dra tillbaka tråden till det den var tänkt från början. Vi har idag gått igenom barnets tankar om hur hen vill jobba för att slutföra sin uppsats fram tills i höst. Hen vill också få det ur världen, så kravet kommer inte från oss. Hen vill ha examen för att kunna få en större bredd av jobb att söka sedan. Hen har också en strategi för hur hen ska göra när det låser sig. En strategi som vi (barnet och jag) tror kommer fungera bra.

Jag har lärt mig oerhört mycket genom att få diskutera detta med er. Jag har fått förklarat för mig på ett annat sätt så jag har kunnat backa undan, tänka om och kunnat sätta mig in i mitt barns diagnos. För, som sagt, det är rätt svårt att hitta information om hur man ska agera som anhörig vilket inte har varit bra för vare sig oss föräldrar eller barnet.

Men så bra att ni pratat OCH hittat gemensam strategi! Måste vara en lättnad för båda. Lycka till!

 

[a1agnlju]

Dvs du producerar något som någon annan ska få nytta av. Men nevermind, jag har försökt förklara den här skillnaden i på vilket sätt man relaterar till sin uppgift många gånger, och väldigt många verkar verkligen inte kunna tänka sig att vi relaterar olika till "nyttan" i uppgiften, och har olika tankemodeller för vad som kan motivera och vad som blockerar.

I många fall hade det verkligen, verkligen gjort en stor skillnad om ni som är neurotypiska kunde sluta argumentera utifrån hur ni fungerar, och istället verkligen acceptera att icke-neurotypiska inte har samma mentala modeller. (Och dessutom kan behöva hjälp med att förstå sin egen mentala modell, efter att ofta ha ägnat ett helt liv åt att bara försöka kopia det "rätta" sättet att fungera.)

Mitt examensarbete användes som referens i samband med förändringar i lagstiftningen inom ett område och jag läser ofta examensarbeten för att få en sammanfattning inom ämnen jag vill fördjupa mig i. Så, oavsett om det inte var meningen att uppsatserna/examensarbetena inte var menat direkt för någon annan så blev de ju det i slutänden i alla fall. I mitt huvud låter det jättekonstigt att skriva en uppsats eller genomföra ett projekt som inte har till syfte att arbetet ska kunna läsas eller användas av någon annan. Och när det gäller projekt där stor del innebär kunskapsinhämtning så är ju det något som man kan dela med sig av till andra.

Det är inte så lätt att förstå hur icke-neurotypiska fungerar om man inte är icke-neurotypisk själv heller. Det tycker jag den här tråden vittnar om i allra högsta grad. Jag tror inte att det handlar om acceptans eller ej, det är väldigt svårt för oss att förstå att något som är självklart och enkelt för oss är raka motsatsen för en annan.

Jag har först nu, genom den här tråden, fått en helt annan förståelse för varför mitt barn är som hen är och varför hen har betett sig på ett sätt innan hen fick diagnosen och på ett annat sätt efter diagnosen + att jag nu på ett bättre sätt kan prata med barnet på hens villkor. Information som jag inte har hittat någon annan stans. Hur ska man kunna acceptera något man inte kan förstå?