Hur hantera vuxet barn med autism nivå 1?

[Inte_Ung]

Jag får omformulera mig. Hen kan inte visa att hen förstår och sätter sig in i vår situation. Hur ska vi då kunna veta att hen tar in det vi berättar för hen?

Det måste vara skitjobbigt att känna sig missförstådd hela tiden. Jag kan omöjligt sätta mig in i den situationen. Och det är väl lite där vi befinner oss. Hen kan inte lägga ord på hur hen känner/tycker/vill och vi kan inte läsa hens tankar.

Det kan ni nog inte.
Ni får förklara tydligare och då sedan fråga om vederbörande bryr sig om problemet.

 

[Rosett]

Måste bara inflika att man inte automatiskt har rätt till bostad via LSS för att man har autism utan man ska ha ett behov av anpassat boende och det bestäms utifrån en utredning.

 

[Inte_Ung]

Så kan det vara, men hur hjälper man då hen att börja reda i det så att hen faktiskt så småningom vet vad hen vill. Som det är nu så kommer ju ingen fram till något svar på problemen. Vi kan inte förstå oss på barnets situation och hen står och stampar i "vet inte".

Ni skall nog egentligen bry er om er själva i det här läget.
Vad vill ni?
Sätt sedan era egna gränser runt er själva.
Risken är att det inte finns och aldrig kommer att finnas något svar på vad ert vuxna barn vill göra.
Och att då försöka pressa fram ett svar ger nog både ångest och stress.

Att i stället arbeta utefter så här måste det bli för så vill vi ha det är betydligt enklare och tydligt.

Typ "Nu så är du för gammal för att bo kvar hos dina föräldrar och det är dags för dig att ta hand om dig själv."

 

[Badger]

Det är säkert det bästa om man klarar av att göra det. Det finns ju helt säkerligen en anledning till att personen sökte hjälp och utredning från början. Dvs det fanns ett problem och hen sökte hjälp för det och blev utredd. Nu har hen svar på vad problemet består i men inga verktyg för att hantera det. Själv brände jag ut mig under min examensuppsats genom att bara köra på. Med följden att jag sedan är dåligt fungerande i arbetslivet. Jag har inte autism på någon nivå.

Jo så kan det såklart vara också. Men även att ha den kvar kan antagligen ge en knut och dåligt mående även flera år efter att den fortfarande är kvar ogjort sannolikt. Att vara klar kan däremot minska problemet. Men det är såklart då givet att det är väldigt viktigt för personen att få uppsatsen klar.

Kort sagt det är ju fullt möjligt att må väldigt dåligt och få en total mental knut av att inte ha en sak klar och mitt förslag var inte att personen ska klara den helt själv med mycket stor press och utbrändhet utan att personen ska klara det med stöd och hjälp av sina föräldrar och ha hela resten av våren, sommaren och sedan hösten på sig. Om det inte är så att personen skulle kunna få upp en fascination för ämnet och komma igång och göra den av sig själv snabbt. Så fokuserat som man ibland kan arbeta när man är fascinerad av ett område och jobbar intensivt i flow, en sak som kan vara mindre pressande och stressande och ångestskapande än att inte göra arbetet. Föräldrarna ger verktygen och ramen, personen gör jobbet. Sannolikt är inte uppsatser vad yrket sedan består i.

Men vi är säkert olika och vi vet inte hur den här personen är. Själv mådde jag dåligt av undvikandebeteende och bra av att ta tag i det jag försökte undvika.

 

[monster1]

Jo så kan det såklart vara också. Men även att ha den kvar kan antagligen ge en knut och dåligt mående även flera år efter att den fortfarande är kvar ogjort sannolikt. Att vara klar kan däremot minska problemet. Men det är såklart då givet att det är väldigt viktigt för personen att få uppsatsen klar.

Kort sagt det är ju fullt möjligt att må väldigt dåligt och få en total mental knut av att inte ha en sak klar och mitt förslag var inte att personen ska klara den helt själv med mycket stor press och utbrändhet utan att personen ska klara det med stöd och hjälp av sina föräldrar och ha hela resten av våren, sommaren och sedan hösten på sig. Om det inte är så att personen skulle kunna få upp en fascination för ämnet och komma igång och göra den av sig själv snabbt. Så fokuserat som man ibland kan arbeta när man är fascinerad av ett område och jobbar intensivt i flow, en sak som kan vara mindre pressande och stressande och ångestskapande än att inte göra arbetet. Föräldrarna ger verktygen och ramen, personen gör jobbet. Sannolikt är inte uppsatser vad yrket sedan består i.

Men vi är säkert olika och vi vet inte hur den här personen är. Själv mådde jag dåligt av undvikandebeteende och bra av att ta tag i det jag försökte undvika.

Vi var bara tolv av 40 studenter som tog examen enligt schemat. Alla de andra blev klara inom ett år eller två efter oss. Jag förstår inte riktigt stressen här, det är ju många som tar tid på sig att göra färdigt sitt exjobb.

 

[Badger]

Vi var bara tolv av 40 studenter som tog examen enligt schemat. Alla de andra blev klara inom ett år eller två efter oss. Jag förstår inte riktigt stressen här, det är ju många som tar tid på sig att göra färdigt sitt exjobb.

Kanske har jag en motsatt erfarenhet och känner många som inte gjorde det.

 

[skiesabove]

Jag får omformulera mig. Hen kan inte visa att hen förstår och sätter sig in i vår situation. Hur ska vi då kunna veta att hen tar in det vi berättar för hen?

Det måste vara skitjobbigt att känna sig missförstådd hela tiden. Jag kan omöjligt sätta mig in i den situationen. Och det är väl lite där vi befinner oss. Hen kan inte lägga ord på hur hen känner/tycker/vill och vi kan inte läsa hens tankar.

Jamen det är ju för att hen är autistisk . Det är svårt att kommunicera med neuromajoriteten.

Du begär något ganska orimligt nu.

Fokusera på dig själv istället. Jag tycker inte_ung sa det bra.

Vad vill du? Lista ut det först. Och kommunicera sen ytterst tydligt om DINA planer och DINA gränser.

 

[grodan21]

Vi var bara tolv av 40 studenter som tog examen enligt schemat. Alla de andra blev klara inom ett år eller två efter oss. Jag förstår inte riktigt stressen här, det är ju många som tar tid på sig att göra färdigt sitt exjobb.

Just för att inte sitta tio år senare och fortfarande inte vara klar och få börja om från början?

 

[fejt]

Som jag tolkar det upplever du att ni befinner er i en slags rävsax. Du vill ditt barn väl, att hen ska ta examen, flytta hemifrån och leva ett vuxet liv. Men eftersom hen har svårt att klara det vet du inte hur mycket du kan kräva utan att det blir värre. Jag förstår att det blir stressigt för dig när examen skjuts upp. Hur länge ska det pågå? När och hur och om ska jag sätta ner foten?
Jag befinner mig i en liknande situation så jag hoppas att jag inte övertolkar eller överför vad jag känner på dig.
Har ni övervägt familjeterapi? Jag ber om ursäkt om förslaget diskuterats tidigare.

 

[a1agnlju]

Som jag tolkar det upplever du att ni befinner er i en slags rävsax. Du vill ditt barn väl, att hen ska ta examen, flytta hemifrån och leva ett vuxet liv. Men eftersom hen har svårt att klara det vet du inte hur mycket du kan kräva utan att det blir värre. Jag förstår att det blir stressigt för dig när examen skjuts upp. Hur länge ska det pågå? När och hur och om ska jag sätta ner foten?
Jag befinner mig i en liknande situation så jag hoppas att jag inte övertolkar eller överför vad jag känner på dig.
Har ni övervägt familjeterapi? Jag ber om ursäkt om förslaget diskuterats tidigare.

Huvudet på spiken skulle jag säga! Precis så känner jag. Jag ska se om vi kan få hjälp att förstå varandra via barnets habiliteringskontakt så kan vi kanske reda ut lite av den här röran i alla fall.

 

[TinyWiny]

Jag känner väl lite så också. Att diagnosen kanske inte hjälpte hen som hen trodde och att hen därför mår ännu sämre nu? Jag har ingen aning egentligen, famlar efter halmstrån känner jag...

Snarare tvärtom. Att få en sådan diagnos kan väcka en enorm sorg. Sorg över att ha fått kämpa så enormt utan förståelse och den hjälp hen hade behövt få. Det kan också väcka ilska för att ingen har förstått men också det faktum att ingen särskild hjälp finns att få väcker mycket jobbiga känslor. Bara att gå igenom en sådan utredning tar mycket också får man diagnos och sedan händer absolut ingenting.

Det kan mycket väl vara så att hen precis som så otroligt många andra i hens sits har dolt sina svårigheter genom att överkompenserat hur mycket som helst för att ingen ska se att hen inte är som alla andra så det du ser som "inte svårare än för någon annan" kan ha krävt oceaner av kraft för hen.

Jag ser inte diagnosen eller förändringen efter hen fick veta som problemet. Problemet är att hen bor hos er som inte vill/kan/har råd (absolut inget fel med det! Vuxna ska inte bo med sina föräldrar, det är inte bra för någon) ha hen boende hos er. Det får du vara tydlig med att hen får finna en lösning på inom x månader.

 

[monster1]

Just för att inte sitta tio år senare och fortfarande inte vara klar och få börja om från början?

Ja, tyvärr är det ju ingen universallösning och få ur sig exjobbet. Det fungerar ju bara som lösning om det är exjobbet som är problemet.

I vissa yrken är ju såklart exjobbet och examen ett krav för att kunna söka jobb inom det yrket tex läkare, tandläkare, sjuksköterska till viss del lärare men där kan man ju fortfarande jobba, bara svårare att få fast och man får en något lägre lön. Det här kanske är ett sådant fall, vad vet jag.

Men jag tänker att yrkeslivet i sig ställer ganska mycket krav och om man då inte har exekutiva funktioner så är det ju det som kommer att fortsätta orsaka problem. Att själv tillsammans med vården hitta nycklarna till att komma förbi problemet med brist på exekutiva funktioner blir då viktigare än att ta sig igenom exjobbet eftersom på andra sidan om det finns bara mer av samma sak.

 

[Red_Chili]

Justja. Ang det här med exjobbet.
Min partner har autism (och add), har pluggat massor... och det gick jättebra tills det skulle skrivas exjobb. Nu har jag själv aldrig pluggat på den nivån, så jag har ingen aning om hur sånt där fungerar, men för hans del var det just att exjobbet skulle göras tillsammans med andra, skulle skrivas på ett så väldigt speciellt sätt osv som helt enkelt blev för mycket.

Partnern mådde just då väldigt dåligt, tänkte tankar som att om han inte klarar studierna ens, hur ska han då klara att jobba sedan? Han var slutkörd och mådde allmänt uselt och med självförtroendet på botten.

Men. Han fick jobb utan avklarat exjobb. Förvisso bara tidsbegränsat projekt och inte med lika bra lön som om exjobbet varit avklarat (dock bättre lön än vad jag fått på mina jobb...). Då fick han plötsligt mer saker att skriva på sitt CV och kort efter att den anställningen tog slut så började han söka andra jobb. Han fick erbjudande av flera olika företag redan första vändan han skickade ut ansökningar och lyckades tack vare det få en anställning som passar honom jättebra.

Idag jobbar han heltid på ett bra företag med bra lön och inga som helst problem att klara sig ekonomiskt. Och ja, han har otroligt mycket bättre självförtroende nu, är mycket gladare och bortsett från att han ofta är trött så mår han riktigt bra.

Så, det är inte nödvändigtvis så att man behöver exjobbet avklarat för att få jobb.

 

[Badger]

Ja, tyvärr är det ju ingen universallösning och få ur sig exjobbet. Det fungerar ju bara som lösning om det är exjobbet som är problemet.

I vissa yrken är ju såklart exjobbet och examen ett krav för att kunna söka jobb inom det yrket tex läkare, tandläkare, sjuksköterska till viss del lärare men där kan man ju fortfarande jobba, bara svårare att få fast och man får en något lägre lön. Det här kanske är ett sådant fall, vad vet jag.

Men jag tänker att yrkeslivet i sig ställer ganska mycket krav och om man då inte har exekutiva funktioner så är det ju det som kommer att fortsätta orsaka problem. Att själv tillsammans med vården hitta nycklarna till att komma förbi problemet med brist på exekutiva funktioner blir då viktigare än att ta sig igenom exjobbet eftersom på andra sidan om det finns bara mer av samma sak.

Dock verkar det ju som att så länge arbetsuppgifterna varit avgränsade så som vanliga studier så har det fungerat strålande. Många arbeten är ju betydligt mer inrutade än så. Få arbeten är lika flytande, oformliga och stora som ett exjobb. Men håller med om att just doktorandstudier kanske inte låter som en grej om hen inte är väldigt ivrig inför sådana.

Men det finns ju yrken som är väldigt av och på, exjobb klart -kan jobba, exjobb inte klart -kan inte jobba alls inom området. (jag har nog utgått från, baserat på texten, att det var den senare typen.)

 

[monster1]

Dock verkar det ju som att så länge arbetsuppgifterna varit avgränsade så som vanliga studier så har det fungerat strålande. Många arbeten är ju betydligt mer inrutade än så. Få arbeten är lika flytande, oformliga och stora som ett exjobb. Men håller med om att just doktorandstudier kanske inte låter som en grej om hen inte är väldigt ivrig inför sådana.

Men det finns ju yrken som är väldigt av och på, exjobb klart -kan jobba, exjobb inte klart -kan inte jobba alls inom området. (jag har nog utgått från, baserat på texten, att det var den senare typen.)

Av ren nyfikenhet undrar jag vilka jobb som är så inrutade?

 

[stjarnhimmel]

Av ren nyfikenhet undrar jag vilka jobb som är så inrutade?

På de flesta arbetsplatser är det ju mer inrutat. Man sitter ofta inte helt själv med en arbetsuppgift utan har ju ofta kollegor eller en chef som frågar hur det går eller som är beroende av att man blir klar.
Visst har man en handledare vid uppsatsskrivning men jag upplevde det som två väldigt skilda saker.

 

[monster1]

På de flesta arbetsplatser är det ju mer inrutat. Man sitter ofta inte helt själv med en arbetsuppgift utan har ju ofta kollegor eller en chef som frågar hur det går eller som är beroende av att man blir klar.
Visst har man en handledare vid uppsatsskrivning men jag upplevde det som två väldigt skilda saker.

Men de flesta jobb idag som kräver en master med examen är väll inte så inrutade? Jag upplever att de flesta jobb man har kräver rätt mycket självadministration?

 

[stjarnhimmel]

Men de flesta jobb idag som kräver en master med examen är väll inte så inrutade? Jag upplever att de flesta jobb man har kräver rätt mycket självadministration?

Jag undrar tvärtom
Jag tror inte att företag vill lägga pengar på att någon sitter helt fritt och jobbar. Jag menar att man vill väl ha koll på vad sina anställda gör och att det blir resultat. Och blir det inte resultat kommer chef och kollegor undra vad som händer.

 

[monster1]

Jag undrar tvärtom
Jag tror inte att företag vill lägga pengar på att någon sitter helt fritt och jobbar. Jag menar att man vill väl ha koll på vad sina anställda gör och att det blir resultat. Och blir det inte resultat kommer chef och kollegor undra vad som händer.

Att någon följer upp ditt resultat är ju inte samma sak som inrutat. Det har ju dessutom TS barn redan dvs en förälder som kollar om hen kommit någon vart med uppsatsen (och dessutom har koll på om hen jobbar med den) samt en handledare.

 

[a1agnlju]

Av ren nyfikenhet undrar jag vilka jobb som är så inrutade?

Såna jobb som har en specifik examenstitel skulle man väl kunna säga. I det här fallet är det så att det går att jobba som assistent (utan yrkestitel). Men jobben är ganska få och osäkra. har hen yrkestitel (dvs har tagit examen) kan hen lättare få ett fast jobb och kan bestämma betydligt mer över sitt arbete inom det området hen pluggar till. Alltså, utan yrkestitel kan hen inte söka jobb där den yrkestiteln krävs. Om man inte har examen som läkare får man ju inte jobba som läkare och får inte heller anställning som läkare. Detsamma gäller väl även sjuksköterska, veterinär osv.