Hur hantera vuxet barn med autism nivå 1?

[_Elly_]

Jag förstår att det är frustrerande när man inte når fram. Det är säkert jobbigt för er båda att inte kunna kommunicera
Du pratar en del om att han klarat sig långt i studierna, rätt klassiskt att klara av att studera med tydliga krav men samtidigt bränna ut sig själv och därefter få diagnos. Saker som ni tycker varit svårt var säkert svårt men det är andra hinder för honom och hur förmågan att komma vidare finns varierar. Att han ens tog tag i att utredas tyder på att det är något han tänkt på länge och inget som görs bara sådär. Han har inte varit så välfungerande som han verkat. Det är just nu mycket att smälta för honom och det kommer ta tid. Pressen han känner är osynlig och behöver inte vara för att ni faktiskt sagt något just då, han är inte dum utan han vet att detta med pluggandet är ett "misslyckande" och att han egentligen borde klara det och flytta.

 

[skiesabove]

Fast, om barnet inte kan fokusera på studierna när hen bor hemma, vad är oddsen för att det ska gå bättre utan inkomst i en osäker andrahandskarusell? Håller med om att det är så det ser ut för de flesta, men osäkerhet kring ekonomin och boendet brukar ge mer stress, inte mindre.

Nej, givetvis inte flytta hemifrån utan inkomst. Det går ju ändå inte, hyran ska ju betalas.

Men steg 1 är väl för personen att prata med kommunen och hab om vad det finns för stöd och möjligheter den vägen.

Sen börja söka jobb över hela Sverige, för på vissa orter är det ju galet svårt att få bostad, och vissa yrken finns det fler jobb av på en del ställen än andra. Och att få jobbet är inte avhängigt på examensarbetets vara eller icke vara, många arbetsplatser skriker efter någorlunda utbildad arbetskraft just nu, och med en nästan färdig master är Personen mer än "någorlunda utbildad".

 

[Mabuse]

Nej, givetvis inte flytta hemifrån utan inkomst. Det går ju ändå inte, hyran ska ju betalas.

Men steg 1 är väl för personen att prata med kommunen och hab om vad det finns för stöd och möjligheter den vägen.

Sen börja söka jobb över hela Sverige, för på vissa orter är det ju galet svårt att få bostad, och vissa yrken finns det fler jobb av på en del ställen än andra. Och att få jobbet är inte avhängigt på examensarbetets vara eller icke vara, många arbetsplatser skriker efter någorlunda utbildad arbetskraft just nu, och med en nästan färdig master är Personen mer än "någorlunda utbildad".

Då är ju det ett större beslut - att ge upp studierna för tillfället, och istället skaffa ett jobb och flytta till en annan del av landet.

Som jag fattar det är personen i nuläget inriktad på att bo kvar hemma till hösten och fokusera på sitt fritidsintresse, eventuellt då skriva klart uppsatsen i mån av tid och ork.

Så det låter ganska långt mellan din plan och personens plan just nu.

 

[skiesabove]

Då är ju det ett större beslut - att ge upp studierna för tillfället, och istället skaffa ett jobb och flytta till en annan del av landet.

Som jag fattar det är personen i nuläget inriktad på att bo kvar hemma till hösten och fokusera på sitt fritidsintresse, eventuellt då skriva klart uppsatsen i mån av tid och ork.

Så det låter ganska långt mellan din plan och personens plan just nu.

Ja, det var vad jag skrev tidigare i tråden . Att ta itu med utflyttandet till hösten.

Men vad jag försöker säga är att det är Personen själv som ska göra det. Mamman kan fokusera på att sluta stressa och pressa istället.

 

[Badger]

(felcitat, ska vara @Badger ) Fast, om barnet inte kan fokusera på studierna när hen bor hemma, vad är oddsen för att det ska gå bättre utan inkomst i en osäker andrahandskarusell? Håller med om att det är så det ser ut för de flesta, men osäkerhet kring ekonomin och boendet brukar ge mer stress, inte mindre.

Ja säkert är det så. Så även om det bästa såklart antagligen hade varit en studentlägenhet för fem år sedan är nog det bästa just nu att riva av uppsatsen, få ett jobb och sedan flytta.

 

[Mabuse]

Ja, det var vad jag skrev tidigare i tråden . Att ta itu med utflyttandet till hösten.

Men vad jag försöker säga är att det är Personen själv som ska göra det. Mamman kan fokusera på att sluta stressa och pressa istället.

Problemet är väl att det personen menar med stress och press är att någon av föräldrarna är hemma i vaket tillstånd. Tänker du att föräldrarna ska försöka hålla sig hemifrån tills barnet av sig själv skaffat jobb och flyttar? Jag tänker att det kan ta många år, lång tid för föräldrarna att behöva hålla borta från sin bostad.

 

[Mabuse]

Ja säkert är det så. Så även om det bästa såklart antagligen hade varit en studentlägenhet för fem år sedan är nog det bästa just nu att riva av uppsatsen, få ett jobb och sedan flytta.

Jag tror också att det är lättare att få en inkomst först, och lösa bostaden sen. Har man pengar har man också en bättre sits på bostadsmarknaden. Studier, jobb, bostad vore väl den optimala ordningen, om det är ett alternativ.

 

[skiesabove]

Jag tror också att det är lättare att få en inkomst först, och lösa bostaden sen. Har man pengar har man också en bättre sits på bostadsmarknaden. Studier, jobb, bostad vore väl den optimala ordningen, om det är ett alternativ.

Beroende på vad det är hen är utbildad inom, är det inte så säkert att det går att få jobb utan att flytta.

 

[Mabuse]

Beroende på vad det är hen är utbildad inom, är det inte så säkert att det går att få jobb utan att flytta.

Är det en bransch där det är svårt att få jobb, så är det nog ett ännu större vågspel att flytta först, utan jobb eller inkomst. Vem ska betala hyran om man inte får jobb?

Men, är personen ens inriktad på jobb och flytt? Jag fick intrycket att personen fokuserar på fritidsintressen, dataspel och att se på TV?

 

[skiesabove]

Är det en bransch där det är svårt att få jobb, så är det nog ett ännu större vågspel att flytta först, utan jobb eller inkomst. Vem ska betala hyran om man inte får jobb?

Men, är personen ens inriktad på jobb och flytt? Jag fick intrycket att personen fokuserar på fritidsintressen, dataspel och att se på TV?

Men jag har ju redan sagt det? Finns två vägar, se om kommunen kan hjälpa till med boende innan jobb, eller börja söka jobb.

Till hösten, efter att Personen gjort ett försök att ta sin master trots att hen samtidigt ska bearbeta en färsk diagnos.

Och tills dess får mamma sitta lugnt i båten med stress och press, en sak i taget. Först försöka göra klart, sen om det inte går just nu så söka stöd för att bo själv / söka jobb för att bli helt självständig.

Eller så är det kanske läge att pausa mastern och fokusera på att flytta ut med hjälp av kommunen, så att hen kan få smälta diagnosen i lugn och ro och lära sig rodda vuxenlivet själv.

Man behöver som sagt inte en examen för att få jobb inom sitt område, men det hjälper såklart för att man ska bli attraktivare och kunna kräva en högre lön. Men det känns ju rätt oviktigt med hög lön just nu, i relation till det där stora klivet att starta ett självständigt liv.

Om hen är utbildad inom något som är attraktivt så är det dessutom fullt möjligt att jobbet kan hjälpa till med att leta boende inför en flytt till annan ort.

 

[Mabuse]

Men jag har ju redan sagt det? Finns två vägar, se om kommunen kan hjälpa till med boende innan jobb, eller börja söka jobb.

Till hösten, efter att Personen gjort ett försök att ta sin master trots att hen samtidigt ska bearbeta en färsk diagnos.

Och tills dess får mamma sitta lugnt i båten med stress och press, en sak i taget. Först försöka göra klart, sen om det inte går just nu så söka stöd för att bo själv / söka jobb för att bli helt självständig.

Eller så är det kanske läge att pausa mastern och fokusera på att flytta ut med hjälp av kommunen, så att hen kan få smälta diagnosen i lugn och ro och lära sig rodda vuxenlivet själv.

Man behöver som sagt inte en examen för att få jobb inom sitt område, men det hjälper såklart för att man ska bli attraktivare och kunna kräva en högre lön. Men det känns ju rätt oviktigt med hög lön just nu, i relation till det där stora klivet att starta ett självständigt liv.

Om hen är utbildad inom något som är attraktivt så är det dessutom fullt möjligt att jobbet kan hjälpa till med att leta boende inför en flytt till annan ort.

Men är inte problemet att mamman varken stressar eller pressar i egentlig mening, utan att stress och press för personen uppstår om mamman är i samma byggnad och vaken? Mammans existens i samma byggnad är för mycket stress och press. Menar du att föräldrarna ska försöka undvika att vara hemma av hänsyn till barnet?

Problemet, som jag förstår det, är att barnet för tillfället lagt ner studierna, och ägnar sig åt fritidsintressen istället, och avser att fortsätta på samma sätt till hösten. Det lär kanske inte leda till varken bostad, jobb eller avslutade studier, men det är väl just därför föräldrarna är oroade? Att barnet slagit in på en väg som inte leder till ett självständigt vuxenliv?

Sen finns det väl en massa saker barnet skulle kunna göra, som du föreslår, men hur komma dit?

 

[skiesabove]

Men är inte problemet att mamman varken stressar eller pressar i egentlig mening, utan att stress och press för personen uppstår om mamman är i samma byggnad och vaken? Mammans existens i samma byggnad är för mycket stress och press. Menar du att föräldrarna ska försöka undvika att vara hemma av hänsyn till barnet?

Problemet, som jag förstår det, är att barnet för tillfället lagt ner studierna, och ägnar sig åt fritidsintressen istället, och avser att fortsätta på samma sätt till hösten. Det lär kanske inte leda till varken bostad, jobb eller avslutade studier, men det är väl just därför föräldrarna är oroade? Att barnet slagit in på en väg som inte leder till ett självständigt vuxenliv?

Sen finns det väl en massa saker barnet skulle kunna göra, som du föreslår, men hur komma dit?

...det är också fullt möjligt att Personen inte i nuläget klarar av "självständigt vuxenliv" - men hen har fått en diagnos på papper, och vi lever i ett samhälle med socialt skyddsnät.

Om hen tycker att det är jobbigt att bo tillsammans med föräldrarna, vilket inte är så konstigt, så finns det faktiskt trådar att dra i.

Och det kan TS faktiskt hjälpa till med, att kolla upp vem hen ska kontakta och ge Personen mailadressen. Om det också är för mycket för Personen, så kan TS kolla hur mycket hon kan dra i tåtarna på egen hand, eller kanske kontakta hab och be dom hjälpa Personen hjälpa sig själv.

Men det är faktiskt inte ett BARN vi pratar om. Det är en vuxen person, med funktionsvariation, som inte fått börja sitt självständiga liv ännu.

 

[Mkb]

Har föreslagit det. Det vill hen inte. Hen säger att blockeringen börjar redan när hen vet att hen ska till skolan, eller bara plockar fram grejerna. Jag tror ärligt talat inte hen vet själv varför det låser sig och själv försöker hitta anledningen.

Sedan kan jag tycka att den press och stress som uppstår i samband med tentor och examensskrivningar etc. är ju en del av pluggandet. Sedan är det vissa som klarar pressen mindre bra. Själv klarade jag aldrig av muntliga tentor (och de flesta skriftliga egentligen) och mådde fruktansvärt dåligt både före och under dem. Men, jag hade inget val och fick göra minst en omtenta i varje ämne. Hade jag gett efter för stressen och ångesten hade jag nog inte tagit mig igenom mina studier tror jag.

Det låter lite likt det jag upplever när jag pressat mig själv för hårt över tid och liksom temporärt gett upp allt för att det bara inte går längre. Kunde packa sakerna och gå till en laborations-sal till exempel, för att väl där vända i dörren och gå hem och inte få något laborerande gjort den dagen.

Hela situationen att vara i slutet av en master kan förstås innebära en stor ovisshet inför framtiden som kanske också spelar in här? Pressen att klara skolan kan ju samverka med hur det sociala livet fungerar eller inte fungerar, bostadssituationen, och även sådant som att undra över hur man ska klara av resten av sitt liv. Om du oroar dig över hur hen ska klara sig själv så har hen sannolikt också oroat sig över det. Kanske går det inte heller för henom att helt isolera det här till ett problem med enbart att plugga? Nu blir det givetvis ett spekulerande, men att försöka klara uppsatsen existerar trots allt inte i ett vacuum. Allt kanske har blivit överväldigande?

Jag tänker att vi eventuellt beskriver lite olika saker runt pluggandet, där jag inte syftar riktigt på "vanlig" tenta-stress eller press som kanske slår till innan ett tenta-tillfälle utan den kontinuerliga stress över lång tid som kommer utifrån hur man konstant misslyckas med att lägga upp sina studier samt sin vardag. Det är inte att man ger efter för en känsla av stress och press utan pressen och stressen kommer främst som ett resultat av ens handlingar och/eller yttre omständigheter (det kan vara att inte lyckas få något pluggande gjort, att inte äta eller klara sin vardag på andra sätt, inget socialt liv och så vidare, i hens fall möjligen bostadssituationen). Skulle agerandet eller omständigheterna vara annorlunda skulle kanske även stressnivån därför se annorlunda ut. Men visst kan man som du är inne på fortfarande ha helt vanlig plugg-stress, även om man samtidigt lyckas ha en hyfsat fungerande vardag. Mina klasskamrater kunde till exempel vara nervösa och stressade inför en tenta, men också säga saker som att de åtminstone hade gjort sitt bästa eller gjort vad de kunnat utifrån den tid som de hade lagt ner inför provet. Så kände jag däremot i princip aldrig, eftersom jag visste att jag knappt lyckats plugga alls inför det hela och var väldigt dåligt förberedd i jämförelse med vad jag borde ha varit. Den stressen är inte nödvändigtvis kopplad till vilket resultat man sedan får. Tvärtom kunde jag när det väl var dags för tenta känna att det var lite av en axelryckning och att det får gå som det går bara, för då var det ju alldeles försent att påverka via inlärning.

 

[gul_zebra]

Det ligger nog mycket i vad du säger. Barnet sörjer troligtvis och det kan vara det som gör att hen har ännu svårare att fokusera än förut på grund av det.

Vi har varit med på någon förinspelad kurs om autism, men den var förstås generell och inte individanpassad. Tyvärr kan jag inte hitta att man kan få mer individanpassat stöd som anhörig till vuxna med diagnosen. Tipsa gärna om du hittar något ställe där man kan lära sig mer och kanske få stöd.

Har du ringt hab och kollat med de om du/ni kan få komma dit och prata med någon om just er? Det är väl lite olika på olika håll, men anhörigstöd brukar ju vara viktigt det också. Personalen på just habiliteringen upplever jag brukar vara riktigt duktiga på sitt område.

ABF brukar ju ha allehanda studiecirklar och så också. Kanske finns det någon cirkel för anhöriga där?
Attention riks kan vara värt att kolla också.

 

[a1agnlju]

Har du ringt hab och kollat med de om du/ni kan få komma dit och prata med någon om just er? Det är väl lite olika på olika håll, men anhörigstöd brukar ju vara viktigt det också. Personalen på just habiliteringen upplever jag brukar vara riktigt duktiga på sitt område.

ABF brukar ju ha allehanda studiecirklar och så också. Kanske finns det någon cirkel för anhöriga där?
Attention riks kan vara värt att kolla också.

Tack snälla för tips! Jag ska prata med barnet och se om vi kan gå till hab tillsammans, eller om jag och pappan kanske ska gå.

 

[Cha9]

Jag tror man behöver vända på resonemanget. Kanske hen helt enkelt behöver få höra att det är helt OK att ta en paus i pluggandet? Även om det är en "omöjlighet/ svårt ekonomiskt" så behöver hen landa i vad diagnosen innebär. Jag tror hen snarare behöver få stöd och information om sin AST. Många tankar snurrar säkert, kan vara en hel del destruktiva, och precis som TS antyder kan det mycket väl vara så att diagnosen inte alls "blev som hen hade tänkt sig".

De jag känner med AST1 har svårt att skifta fokus när en tanke väl satt sig (även negativa självnedvärderande), svårt att bryta aktiviteter som intresserar, lätt att stänga av och behöver göra listor för att kunna organisera sig. Hen behöver kanske hjälp med att bryta ner målen i delmål (i det här fallet uppsatsen)? Skrivandet kan kännas övermäktigt - det kan vem som helst intyga - oavsett diagnoser. Men även vardagliga saker kan bli övermäktiga och behöver "listas" eller göras upp schema runt.

Jag skulle börja där, i det vardagliga. "Om du ska bo här så behöver vi rutiner och vi behöver hjälp med olika saker. Vad kan du tänka dig att du kan hjälpa till med? Ska vi prova att skriva ett schema?" Lämna luft till egen vald tid såklart och lämna hen i övrigt ifred ... Att få vardagen organiserad kan ge ett lugn och ge ork till andra viktiga saker. Små steg, med samtycke och utan tuffa ultimatum. TS känner såklart hen bäst men familjen behöver också skaffa sig kunskap om AST.

Att få en diagnos som AST kan ge upphov till många tankekaruseller, inte helt olikt att få en sjukdomsdiagnos. "Jag kommer aldrig att klara nånting", "Varför drabbade det här just mig?" etc. Då behöver man samtalsstöd.

 

[Cha9]

Det kan också vara så att en enkel grej som veta exakt när frukost och middag ska ätas (och att det helst är samma tid varje dag) skulle underlätta, att veta var övriga familjen ska göra, hur planerna inför helgen ser ut mm (AST-personer kan bli oerhört stressade av att andra verkar helt oberörda av sådana saker och gå helt i baklås)). Det är inte säkert att det är närvaron av familjen som stressar utan ovissheten om vad som händer/ska hända och att ingen verkar bry sig om det är planerat eller inte.

Att bli en "AST-familj" påverkar alla. Alla måste bli bättre på att tex: planera ("vi handlar på torsdagar, tvättar på lördagar"), bestämma tider, hålla det man lovar och informera. Jag vet, jag lever med en AST1 och saker som att försöka spontanshoppa på väg hem från jobbet eller inte planera semestern i månader i förväg skapar oerhörd stress och dåligt mående. Man får anpassa sig lite helt enkelt och snart blir det även rutin och självklarheter även för en annan. Men det är ovant i början ...

 

[the_connemara]

Jag tror man behöver vända på resonemanget. Kanske hen helt enkelt behöver få höra att det är helt OK att ta en paus i pluggandet? Även om det är en "omöjlighet/ svårt ekonomiskt" så behöver hen landa i vad diagnosen innebär. Jag tror hen snarare behöver få stöd och information om sin AST. Många tankar snurrar säkert, kan vara en hel del destruktiva, och precis som TS antyder kan det mycket väl vara så att diagnosen inte alls "blev som hen hade tänkt sig".

De jag känner med AST1 har svårt att skifta fokus när en tanke väl satt sig (även negativa självnedvärderande), svårt att bryta aktiviteter som intresserar, lätt att stänga av och behöver göra listor för att kunna organisera sig. Hen behöver kanske hjälp med att bryta ner målen i delmål (i det här fallet uppsatsen)? Skrivandet kan kännas övermäktigt - det kan vem som helst intyga - oavsett diagnoser. Men även vardagliga saker kan bli övermäktiga och behöver "listas" eller göras upp schema runt.

Jag skulle börja där, i det vardagliga. "Om du ska bo här så behöver vi rutiner och vi behöver hjälp med olika saker. Vad kan du tänka dig att du kan hjälpa till med? Ska vi prova att skriva ett schema?" Lämna luft till egen vald tid såklart och lämna hen i övrigt ifred ... Att få vardagen organiserad kan ge ett lugn och ge ork till andra viktiga saker. Små steg, med samtycke och utan tuffa ultimatum. TS känner såklart hen bäst men familjen behöver också skaffa sig kunskap om AST.

Att få en diagnos som AST kan ge upphov till många tankekaruseller, inte helt olikt att få en sjukdomsdiagnos. "Jag kommer aldrig att klara nånting", "Varför drabbade det här just mig?" etc. Då behöver man samtalsstöd.

Det kan också vara så att en enkel grej som veta exakt när frukost och middag ska ätas (och att det helst är samma tid varje dag) skulle underlätta, att veta var övriga familjen ska göra, hur planerna inför helgen ser ut mm (AST-personer kan bli oerhört stressade av att andra verkar helt oberörda av sådana saker och gå helt i baklås)). Det är inte säkert att det är närvaron av familjen som stressar utan ovissheten om vad som händer/ska hända och att ingen verkar bry sig om det är planerat eller inte.

Att bli en "AST-familj" påverkar alla. Alla måste bli bättre på att tex: planera ("vi handlar på torsdagar, tvättar på lördagar"), bestämma tider, hålla det man lovar och informera. Jag vet, jag lever med en AST1 och saker som att försöka spontanshoppa på väg hem från jobbet eller inte planera semestern i månader i förväg skapar oerhörd stress och dåligt mående. Man får anpassa sig lite helt enkelt och snart blir det även rutin och självklarheter även för en annan. Men det är ovant i början ...

Många bra svar i tråden men detta är verkligen 1000% igenkänning! Jag fick min diagnos som 35+ och länge klarade jag mig rätt bra. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag öht klarade av mitt (normala men aktiva) liv och känner att jag varken har möjlighet eller önskan om att komma tillbaka till det.

Nu blev jag ganska dålig innan jag sökte hjälp och då på sikt fick min diagnos och fortfarande flera år efter åt går alla mina dagar åt att hitta bättre strategier för ett mer hållbart vardagsliv. Jag inser mer och mer hur många saker jag gjort och gör ut över min ork och förmåga och det blir tydligare och tydligare bakslag när jag pressar mig för mycket, jag blir fysiskt dålig, det "sitter inte bara i huvudet". Men jag tar faktiskt det som något positivt, att jag ens börjat förstå var mina gränser är och börjat försöka lyssna på dem. För jag vill ha en hållbar tillvaro, inte bara lyckas pressa mig när det skiter sig annars och sedan kämpa med att hålla mig över ytan.

Detta har ju dock också lett till att min lägstanivå är så mycket bättre och stabilare nu än tidigare. Borde nog tilläggas, insåg inlägget lät lite väl deppigt

 

[grodan21]

Det kan också vara så att en enkel grej som veta exakt när frukost och middag ska ätas (och att det helst är samma tid varje dag) skulle underlätta, att veta var övriga familjen ska göra, hur planerna inför helgen ser ut mm (AST-personer kan bli oerhört stressade av att andra verkar helt oberörda av sådana saker och gå helt i baklås)). Det är inte säkert att det är närvaron av familjen som stressar utan ovissheten om vad som händer/ska hända och att ingen verkar bry sig om det är planerat eller inte.

Att bli en "AST-familj" påverkar alla. Alla måste bli bättre på att tex: planera ("vi handlar på torsdagar, tvättar på lördagar"), bestämma tider, hålla det man lovar och informera. Jag vet, jag lever med en AST1 och saker som att försöka spontanshoppa på väg hem från jobbet eller inte planera semestern i månader i förväg skapar oerhörd stress och dåligt mående. Man får anpassa sig lite helt enkelt och snart blir det även rutin och självklarheter även för en annan. Men det är ovant i början ...

Mycket av detta har jag försökt förklara för min sambo, men blir tyvärr överkörd ofta. Tex att handla efter ha varit på kalas, jag kan göra det men jag orkar det egentligen inte!

 

[Migo]

Mycket av detta har jag försökt förklara för min sambo, men blir tyvärr överkörd ofta. Tex att handla efter ha varit på kalas, jag kan göra det men jag orkar det egentligen inte!

Jag säger helt sonika till maken att "mina skedar är slut, du får ta över en stund" så leder han runt mig som en unge och jag kan vila hjärnan en stund Jag orkar en, kanske två "projekt" på en dag. Om vi måste gå i fler än två butiker så är jag helt jäkla matt och rätt oanvändbar i den tredje.

Maken har liknande problem, men på andra områden. Skönt att iaf kunna referera till känslan och få hjälp med avlastning i stunden.