Någon mer med asperger/autism?

[Lillefrun]

I fall då någon vill bli lyssnad på ska man inte vara rädd för att ställa frågor och våga ta även i svåra ämnen fungerar bra för mig. Många är rädda för att ta upp känsliga ämnen eller sånt som man tror kan vara för jobbigt men i princip alla jag pratar med säger att dom är glada att jag inte går som katten kring het gröt utan frågar rakt ut det som andra inte gör. Jag har sagt till dom närmsta att jag frågar och vill förstå för att jag bryr mig och att det bara är att säga till om jag frågar något för jobbigt men hittills har alla blivit lättade av att prata om saker utan att det görs till något tabu eller något som blir mer och mer laddat, jag får ofta höra att det är bra att jag är så rakt på sak och att dom inte kunnat prata så öppet med någon innan Så lyssna, fråga för att visa att du hör och bryr dig så pass att du vill veta mer och var inte rädd att vara rakt på sak om det inte är någon man vet inte klarar det.

Men nu var det ju någon som ville ha distraktion. @MiaMia har också bra förslag, att prata om sådant som ligger en nära eller saker man läst, sett, hört, varit med om är bra distraktion och att få den andre personen med i det samtalet om det går. Jag har en vän som får frånvaroattacker då hen inte kan prata utan låser sig och försvinner iväg, man ser det i ansiktet och kroppsspråket. Jag frågade vad hen vill att jag ska göra när det blir så. Lämna mig inte sa hen, prata med mig om precis vad som helst för jag blir så rädd i attackerna och samtidigt kan jag inte svara eller visa att jag hänger med. Men hen hör mig så jag pratar om mina hundar, om vad jag håller på med just då som att jag städar eller lagar mat eller om jag sett eller läst något, det är när hen är närvarande rent fysiskt hos mig.

Jag kan köra en livesändning/egen pod då jag pratar med en kompis som mår dåligt och berättar vad jag gör just då hela tiden, som nu knallar jag iväg till ICA och oj vilka fina apelsiner, nu går jag hem och det regnar jätte mycket men jag har bra kläder så jag blir ju inte så blöt och nej nu gick påsen sönder, attans. Låter skittråkigt men det blir som att kompisen följer med mig när jag handlar, lagar mat, städar, är ute med hundarna osv. Då behövs inget manus.

 

[TinyWiny]

Jag lyssnar för fullt. Personen i det här fallet vill dock ha mer respons (vilket är svårt pga det specifika fallet mer än det sociala) och just nu hade hen helt enkelt velat bli distraherad med prat om annat snarare än att bli lyssnad på. Och där failar jag totalt tyvärr vilket innebär att jag inte är kapabel att stötta som jag skulle vilja.

Distraktion kan ju vara vad som helst. Jag har en mycket kär vän som i mina mörker stunder skickar knasfilmer på sina barn Själv skickar jag knasfilmer på min busiga hund till min kusin och bilder från platser jag vet att hon älskar. Distraktion på avstånd kan såklart vara svårt men sådant man vet att en människa uppskattar annars är nog det bästa tipset jag kan ge.

 

[transmission]

(OBS! Vet inte om vi TW i den här tråden men kommer skriva lite om självskada så är du känslig för det scrolla förbi det som är markerat med *).

Är det någon här som har erfarenhet av att gå i samtalsgrupp tillsammans med andra med autismdiagnos? Hur fungerar det, vad gör man, fick ni ut något utav det?

Jag har efter en extremt jobbig höst/vinter kraschat bl a pga dåliga besked på dåliga besked, stress på nya jobbet (som jag egentligen trivs otroligt bra med), olycka på jobbet som påverkade mig väldigt mycket (men fått bra stöd från chefer) dåligt mående på andra jobbet som jag snart jobbat mitt sista pass på (tack och lov). Det har helt enkelt varit för mycket och med en sambo som gått in i väggen har vi svårt att stötta varandra och vi båda känner att allt det här tär på vår relation.

****
***
Eftersom flera år som fri från självskada hände det igen. Det var som att någon annan bara tog över och jag hade noll kontroll över mig själv. Ambulans, sy, sen psykakut.
***
***

Tyvärr kunde inte dom göra så mycket mer än att remittera mig till min gamla mottagning (som jag slutade gå till pga gillade inte min nya psykolog och har svårt att säga sådant till folk, och inbillade mig att jag mådde tillräckligt bra igen utan hjälp. Extremt dumt såhär i efterhand) eller ännu hellre ringa mottagningen själv då jag förmodligen kunde få hjälp snabbare då.

Ringer min gamla mottagning och får höra att det är fullt, dom kan inte ta emot fler patienter, men jag kan göra en egen anmälan på 1177, det är dock inte säkert vart eller hos vem jag hamnar. Men framför allt tyckte dom jag skulle vända mig till habiliteringen, dels för att dom har psykologer där men också för att jag måste lära mig förstå min problematik, gå i sådan samtalsgrupp med andra och även anhörigstöd. Och inse att jag faktiskt kanske inte kan jobba heltid exempelvis. Hon jag pratade med var väldigt pedagogisk och jag fick väl ett litet uppvaknande, att oavsett hur normal alla andra tycker jag är (den klassiska "va? är du autist? det märks inte alls, det hade jag aldrig trott!" har jag fått höra massor av gånger) så måste JAG inse att jag inte är det (och jag känner mig faktiskt inte "normal" om ni förstår vad jag menar).

Ringde habiliteringen och väntar nu på att få en tid dit. Men det kommer ju dröja... Förhoppningsvis blir jag prioriterad, dom kan ju läsa mina journaler och se allt vad jag gått igenom genom åren. Har dessutom haft kontakt med dom tidigare så finns i deras system. Men jag känner mig lite desperat. Så desperat att jag kommer på mig själv att SAKNA psyket, att bara vara där och bli omhändertagen och inte behöva bry sig om något överhuvudtaget.

Är i chock över att jag självskadat igen, trodde jag var färdig med det där. Är också lite rädd, även om jag känner att jag verkligen vill leva och inte vill självskada. Och skammen och skulden såklart. Vill må bra bara och och leva ett lugnt liv. Men tanken på att jag kanske tappar kontrollen sådär igen gör mig rädd. Tänker om det går för illa utan att jag menar det?

Så, ja. Ni som har med habiliteringen och deras olika typ av insatser att göra, vad har ni att säga? Vill höra allt!
Och tack till er som orkat läsa ända hit! Betyder jättemycket för mig! Och sorry om det är osammanhängande, känner mig lite rörig i huvudet, men det är väldigt skönt att skriva av sig.

 

[MiaMia]

(OBS! Vet inte om vi TW i den här tråden men kommer skriva lite om självskada så är du känslig för det scrolla förbi det som är markerat med *).

Är det någon här som har erfarenhet av att gå i samtalsgrupp tillsammans med andra med autismdiagnos? Hur fungerar det, vad gör man, fick ni ut något utav det?

Jag har efter en extremt jobbig höst/vinter kraschat bl a pga dåliga besked på dåliga besked, stress på nya jobbet (som jag egentligen trivs otroligt bra med), olycka på jobbet som påverkade mig väldigt mycket (men fått bra stöd från chefer) dåligt mående på andra jobbet som jag snart jobbat mitt sista pass på (tack och lov). Det har helt enkelt varit för mycket och med en sambo som gått in i väggen har vi svårt att stötta varandra och vi båda känner att allt det här tär på vår relation.

****
***
Eftersom flera år som fri från självskada hände det igen. Det var som att någon annan bara tog över och jag hade noll kontroll över mig själv. Ambulans, sy, sen psykakut.
***
***

Tyvärr kunde inte dom göra så mycket mer än att remittera mig till min gamla mottagning (som jag slutade gå till pga gillade inte min nya psykolog och har svårt att säga sådant till folk, och inbillade mig att jag mådde tillräckligt bra igen utan hjälp. Extremt dumt såhär i efterhand) eller ännu hellre ringa mottagningen själv då jag förmodligen kunde få hjälp snabbare då.

Ringer min gamla mottagning och får höra att det är fullt, dom kan inte ta emot fler patienter, men jag kan göra en egen anmälan på 1177, det är dock inte säkert vart eller hos vem jag hamnar. Men framför allt tyckte dom jag skulle vända mig till habiliteringen, dels för att dom har psykologer där men också för att jag måste lära mig förstå min problematik, gå i sådan samtalsgrupp med andra och även anhörigstöd. Och inse att jag faktiskt kanske inte kan jobba heltid exempelvis. Hon jag pratade med var väldigt pedagogisk och jag fick väl ett litet uppvaknande, att oavsett hur normal alla andra tycker jag är (den klassiska "va? är du autist? det märks inte alls, det hade jag aldrig trott!" har jag fått höra massor av gånger) så måste JAG inse att jag inte är det (och jag känner mig faktiskt inte "normal" om ni förstår vad jag menar).

Ringde habiliteringen och väntar nu på att få en tid dit. Men det kommer ju dröja... Förhoppningsvis blir jag prioriterad, dom kan ju läsa mina journaler och se allt vad jag gått igenom genom åren. Har dessutom haft kontakt med dom tidigare så finns i deras system. Men jag känner mig lite desperat. Så desperat att jag kommer på mig själv att SAKNA psyket, att bara vara där och bli omhändertagen och inte behöva bry sig om något överhuvudtaget.

Är i chock över att jag självskadat igen, trodde jag var färdig med det där. Är också lite rädd, även om jag känner att jag verkligen vill leva och inte vill självskada. Och skammen och skulden såklart. Vill må bra bara och och leva ett lugnt liv. Men tanken på att jag kanske tappar kontrollen sådär igen gör mig rädd. Tänker om det går för illa utan att jag menar det?

Så, ja. Ni som har med habiliteringen och deras olika typ av insatser att göra, vad har ni att säga? Vill höra allt!
Och tack till er som orkat läsa ända hit! Betyder jättemycket för mig! Och sorry om det är osammanhängande, känner mig lite rörig i huvudet, men det är väldigt skönt att skriva av sig.

Spontant tänker jag att det är lite för enkelspårigt att avfärda alla behov av annan vård med att du inte klarar dig pga din autism. Det kan ju faktiskt vara så att du lever på en nivå som i grunden fungerar för dig, men drabbats av för många andra belastningar/andra orsaker till vad som händer ändå. Å andra sidan kan det ligga en hel del i att mer egenförståelse kan göra nytta (oavsett om det är dominerande orsak till det som händer just nu eller inte)

Jag tror att en psykolog som är mer specifikt autismkunnig kan göra första steget, att bena ut vad du behöver av "hab" resp. "annan vård", bättre än en stressad mottagning som inte har tid. Utan att direkt vara insatt, så tror jag du kommer ha nytta av habiliteringen om du inte varit där innan. Och så kan du låta dem göra jobbet med att putta dig vidare till annan vård om de tycker att det behövs.

Skriv så mycket du vill om du har nytta av det. Och ta hand om dig.

 

[transmission]

Spontant tänker jag att det är lite för enkelspårigt att avfärda alla behov av annan vård med att du inte klarar dig pga din autism. Det kan ju faktiskt vara så att du lever på en nivå som i grunden fungerar för dig, men drabbats av för många andra belastningar/andra orsaker till vad som händer ändå. Å andra sidan kan det ligga en hel del i att mer egenförståelse kan göra nytta (oavsett om det är dominerande orsak till det som händer just nu eller inte)

Jag tror att en psykolog som är mer specifikt autismkunnig kan göra första steget, att bena ut vad du behöver av "hab" resp. "annan vård", bättre än en stressad mottagning som inte har tid. Utan att direkt vara insatt, så tror jag du kommer ha nytta av habiliteringen om du inte varit där innan. Och så kan du låta dem göra jobbet med att putta dig vidare till annan vård om de tycker att det behövs.

Skriv så mycket du vill om du har nytta av det. Och ta hand om dig.

Ja, jag håller med lite om att det känns som om det inte bara är autismen som gör som jag mår. Det har ju som sagt hänt massor av jobbiga grejer den här hösten. Även om jag säkert hanterat det på ett annat sätt om det inte vore pga den.

Ja, jag tror och hoppas jag kan få bra hjälp av haben. Har tidigare fått hjälp där med kedjetäcke och upplevde det som om dom är väldigt måna om sina patienter.

Tack!

 

[Lillefrun]

Ja, jag håller med lite om att det känns som om det inte bara är autismen som gör som jag mår. Det har ju som sagt hänt massor av jobbiga grejer den här hösten. Även om jag säkert hanterat det på ett annat sätt om det inte vore pga den.

Ja, jag tror och hoppas jag kan få bra hjälp av haben. Har tidigare fått hjälp där med kedjetäcke och upplevde det som om dom är väldigt måna om sina patienter.

Tack!

Vad är TW?

Jag har gått i en grupp för personer med autism. Vi fick själva välja ämnen att prata om första gången och så gjorde ledarna upp en planering. Tyvärr försvann folk vartefter så vi var bara två kvar. Jag upplevde det som givande förutom en sak och det var att ledarna pratade med oss som om vi vore små barn.

Där jag bor får man antingen tillhöra AST-teamet eller psyk, inte båda men dom har gjort ett undantag för mig så väntar på en tid som jag väntat på länge. Först vägrade chefen där ens utforska möjligheterna för han sa att jag inte hade någon riktig diagnos och ingen utredning. Problemet var bara det att han inte läste i mina journaler där utredningen gjordes 2014 och att jag sen dess i alla anteckningar hos psykiatrin haft autism skrivet i journalen och att jag hade fått gå i gruppen där plus pratat med AST-teamet massor av gånger och har kontakt med boendestöd som jag står i kö till. Min terapeut på psykiatrin fick kämpa för att få honom att ens läsa mina journaler innan han avfärdade mig och tji fick han när han insåg att det ju fanns en ordentlig utredning. Psyk känner sig otillräckliga och AST-teamet har sett mig som för sjuk. När jag rent fysiskt är bättre kanske kan jag därför nu få en plats. Men måste jag välja mellan psyk och AST-teamet är valet lätt, min terapeut är den bästa jag någonsin haft. Men för dig i din situation är det ju inte riktigt samma sak.

 

[Lillefrun]

Fortsätter i ett nytt inlägg för jag tenderar att skriva långt, har svårt att begränsa mig

Samma här, läs inte om ni är för trigger känsliga. Nämner inga siffror eller dylikt men iaf

Angående att falla tillbaka i gamla mönster så kom det du skrev som ett tecken på något jag behöver skriva om jag med. Funderade på att starta en egen tråd men vågade inte. Om när livet kraschar, när inget håller ihop en. Jag hamnade på akuten igår kväll. Inte självskador men en överdos som jag tog i ren och skär ångest. När jag svalt allt kom jag att tänka på min familj, på hur det skulle skada dom. Jag blev rädd och ville inte dö. Jag ville inte oroa mina föräldrar i onödan så jag ringde giftinformationscentralen och frågade om det var en farlig dos. Det var det och dom sa till mig att ta mig till akuten.

Jag ringde mamma och hon och pappa kom direkt. In på akuten och blev kvar ett tag tills dom märkte om tabletterna hade skadat mig eller skulle börja göra det. Läkaren ville ha kvar mig över natten, ville att psyk skulle komma och bedöma mig. Men jag lyckades prata mig ur det mot löftet att min mamma skulle sova över för att övervaka mig rent fysiskt och för att jag inte skulle skada mig igen. Men även det slingrade jag mig ur.

Det har blivit så här många gånger senaste tiden, värre överdoser som jag valt att inte berätta om, gånger då jag legat som i dvala i ett dygn och bara lyckats gå ut med hundarna för att rasta dom lite kort för dom får aldrig lida för att jag gör det. Snälla säg inget om att hundarna mår dåligt ändå när jag är sjuk. Jag har nog dåligt samvete och för det allra mesta tar jag alltid tabletter först efter att dom fått det dom behövt. En långpromenad i skogen eller i stan osv. Men när det krisat har det varit svårt. För någon utan problem låter det kanske sjukt att planera in att ta en massa tabletter, det handlar inte om att dö då. Bara stänga av, få vila från ångesten ett par timmar och tanken på möjligheten får mig att stå ut större delen av dagen. Jag vill ju liksom inte dö för det mesta, men jag orkar inte med livet och allt det innebär.

Ingen kan läsa av mig, utåt sett är jag frisk och pigg och pratsam och lite sprallig med svart humor och roliga saker att prata om. Min terapeut har gett mig i uppdrag att våga ta plats. Att jag alltid skyddar alla andra, att jag inte vill att någon ska vara orolig eller ledsen för att jag mår dåligt. Hon vill att jag ska släppa min glada fasad men jag tycker det är så otroligt svårt. Och det måste vara svårt för mina anhöriga i alla kontraster, hela förmiddagen var jag och mina föräldrar och min bror och hans sambo på utflykt i skogen och hade med oss lunch och var borta flera timmar. Jag pratade och skrattade och betedde mig helt normalt. Bara några timmar senare ringer jag mamma och säger att jag tagit tabletter.

Jag ringde upp min terapeut nu imorse för att akutläkaren sagt att hon ska prata med min psykmottagning och jag angav henne som min kontaktperson. Jag ville berätta för henne att jag var ok, att hon inte skulle bli orolig när akuten ringde. Men där i telefonen brast muren och jag grät och hade svårt att prata. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, hon gav mig numret till Självmordslinjen och sa att jag fick ringa henne när jag vill och så hör hon av sig så fort hon kan.

Och där är jag nu, ska till sjukgymnasten för att se om mina knän läkt så jag kan börja träna igen och jag kommer gå in där positiv och glad fast allt är en fasad.

 

[transmission]

Puttar liv i den här tråden och ber om ursäkt till dig @Lillefrun för att jag missat att svara på ditt inlägg.

Det där med gamla mönster är SÅ svårt, jag har inte självskadat något sedan mitt återfall i februari men samma tankemönster jag hade innan har dykt upp igen. "Nu mår jag dåligt" leder rätt ofta till planering av självskada men jag har tack och lov lyckats låta bli och planerar att fortsätta så.

Jag blev bollad fram och tillbaka mellan hab, psykakuten, mobila teamet och min gamla mottagning ett tag innan jag till slut fick komma tillbaka till min mottagning och har nu varit där sedan i slutet på februari och även varit sjukskriven lika länge. Fick träffa en jättebra läkare som tog mig på allvar och utan något krångel sjukskrev hon mig en längre tid. Nu håller dock tiden på att rinna ur och jag känner mig inte alls redo att gå tillbaka till jobbet, och förhoppningvis kommer jag inte göra det heller, men gud vad det stressar mig att inte veta hur det ska bli. Eller ja, jag vet redan att förlängs inte sjukskrivningen så kommer jag säga upp mig.

I alla fall, vad jag ville med mitt inlägg. Min sjukskrivning har fått mig att tänka väldigt mycket på jobbsituationen, vad jag klarar av etc. och jag har väl insett att jag 1. Klarar inte av att jobba heltid. Det blir bara samma sak om och om igen, dvs att jag gör ett väldigt bra jobb i ungefär 1 år innan jag kraschar totalt. 2. Kanske inte ens 75%?! Nu när jag varit sjukskriven en längre tid inser jag att inte ens nu klarar jag av att ta det lugnt (har fortfarande inte fått tillbaka förmågan att läsa, vilket jag kunde göra i timmar förut), samtidigt som jag inte har någon aning om hur jag skulle hinna med det vardagliga livet och bolla ett jobb samtidigt? Möjligtvis 50%.

Hur fasen gör man då, rent ekonomiskt? Blir man delvis sjukpensionär? (Går det ens?) Skaffar ett asbra betalt jobb? Hur har ni hittat det jobb ni jobbar med, om ni nu jobbar? Allt med jobb stressar mig något otroligt, jag vet liksom inte vad jag ska ta vägen eller vart jag kan höra hemma, om det finns något för mig. Behöver tydliga ramar och "scheman" samtidigt som jag måste kunna få utrymme att må piss ibland, om det låter logiskt (alltså, jobba i stall till exempel fungerade SUPER, pga allt hände samma tid, på samma plats, på samma sätt varje dag utan undantag typ, jag kunde allt på rutin så även om jag mådde dåligt blev jobbet gjort på ett bra sätt).

Jag har märkt att jag har en otroligt hög arbetsmoral (säger väl alla), kan liksom inte lämna något oavslutat/slarvigt, tänker på jobbet ofta utanför arbetstid (gäller alla jobb jag haft, men vissa mer och vissa mindre) och har en strävan efter att vara riktigt duktig på det jag gör och omtyckt på arbetsplatsen. Skäms ihjäl om jag lämnar utan att det är gjort som jag egentligen vill. Detta tror jag har fått mig att stanna kvar i yrken (speciellt det senaste inom vården) enbart pga att alla andra tycker jag är duktig och gör ett bra jobb, trots att jag själv tycker att jag nästan gör våld på mig genom att gå till jobbet.

Ber om ursäkt för mastodontinlägg (tack du som orkade läsa ända hit!) men jag har nog aldrig känt mig så vilsen och icke-hemmahörande förut, som att arbetsmarknaden inte alls är till för mig. Kan man gå till en studievägledare fast man inte pluggar? Hur gör ni andra med NPF-diagnoser gällande jobb och så? Saknar att jobba, men märker också för första gången på väldigt länge att jag orkar träffa vänner igen och uppskatta det och att relationen mig och sambon emellan är bättre än på länge.

 

[Lillefrun]

Puttar liv i den här tråden och ber om ursäkt till dig @Lillefrun för att jag missat att svara på ditt inlägg.

Det där med gamla mönster är SÅ svårt, jag har inte självskadat något sedan mitt återfall i februari men samma tankemönster jag hade innan har dykt upp igen. "Nu mår jag dåligt" leder rätt ofta till planering av självskada men jag har tack och lov lyckats låta bli och planerar att fortsätta så.

Jag blev bollad fram och tillbaka mellan hab, psykakuten, mobila teamet och min gamla mottagning ett tag innan jag till slut fick komma tillbaka till min mottagning och har nu varit där sedan i slutet på februari och även varit sjukskriven lika länge. Fick träffa en jättebra läkare som tog mig på allvar och utan något krångel sjukskrev hon mig en längre tid. Nu håller dock tiden på att rinna ur och jag känner mig inte alls redo att gå tillbaka till jobbet, och förhoppningvis kommer jag inte göra det heller, men gud vad det stressar mig att inte veta hur det ska bli. Eller ja, jag vet redan att förlängs inte sjukskrivningen så kommer jag säga upp mig.

I alla fall, vad jag ville med mitt inlägg. Min sjukskrivning har fått mig att tänka väldigt mycket på jobbsituationen, vad jag klarar av etc. och jag har väl insett att jag 1. Klarar inte av att jobba heltid. Det blir bara samma sak om och om igen, dvs att jag gör ett väldigt bra jobb i ungefär 1 år innan jag kraschar totalt. 2. Kanske inte ens 75%?! Nu när jag varit sjukskriven en längre tid inser jag att inte ens nu klarar jag av att ta det lugnt (har fortfarande inte fått tillbaka förmågan att läsa, vilket jag kunde göra i timmar förut), samtidigt som jag inte har någon aning om hur jag skulle hinna med det vardagliga livet och bolla ett jobb samtidigt? Möjligtvis 50%.

Hur fasen gör man då, rent ekonomiskt? Blir man delvis sjukpensionär? (Går det ens?) Skaffar ett asbra betalt jobb? Hur har ni hittat det jobb ni jobbar med, om ni nu jobbar? Allt med jobb stressar mig något otroligt, jag vet liksom inte vad jag ska ta vägen eller vart jag kan höra hemma, om det finns något för mig. Behöver tydliga ramar och "scheman" samtidigt som jag måste kunna få utrymme att må piss ibland, om det låter logiskt (alltså, jobba i stall till exempel fungerade SUPER, pga allt hände samma tid, på samma plats, på samma sätt varje dag utan undantag typ, jag kunde allt på rutin så även om jag mådde dåligt blev jobbet gjort på ett bra sätt).

Jag har märkt att jag har en otroligt hög arbetsmoral (säger väl alla), kan liksom inte lämna något oavslutat/slarvigt, tänker på jobbet ofta utanför arbetstid (gäller alla jobb jag haft, men vissa mer och vissa mindre) och har en strävan efter att vara riktigt duktig på det jag gör och omtyckt på arbetsplatsen. Skäms ihjäl om jag lämnar utan att det är gjort som jag egentligen vill. Detta tror jag har fått mig att stanna kvar i yrken (speciellt det senaste inom vården) enbart pga att alla andra tycker jag är duktig och gör ett bra jobb, trots att jag själv tycker att jag nästan gör våld på mig genom att gå till jobbet.

Ber om ursäkt för mastodontinlägg (tack du som orkade läsa ända hit!) men jag har nog aldrig känt mig så vilsen och icke-hemmahörande förut, som att arbetsmarknaden inte alls är till för mig. Kan man gå till en studievägledare fast man inte pluggar? Hur gör ni andra med NPF-diagnoser gällande jobb och så? Saknar att jobba, men märker också för första gången på väldigt länge att jag orkar träffa vänner igen och uppskatta det och att relationen mig och sambon emellan är bättre än på länge.

Jag har sjukersättning, haft det i 1 år ungefär, innan dess har jag hunnit med aktivitetsersättning och sen sjukpenning i särskilda fall (för oss som haft aktivitetsersättning och inte jobbat som vuxna och inte har sjukpenninggrundande inkomst). Du kan ha sjukersättning på deltid.

Jag har försökt med studier och jobb men det går verkligen inte så jag är tacksam för sjukersättningen. Däremot får man ställa om rejält till låg inkomst. I och med att jag inte har någon sjukpenninggrundande inkomst får jag minimi ersättningen vilken det är mödosamt att försöka leva på.

 

[Raderad medlem 120709]

Hur gör ni andra med NPF-diagnoser gällande jobb och så?

Det här har jag förmodligen tagit upp i tråden förut, men orkar inte läsa igenom allt för att dubbelkolla, så jag tar det väl en gång till isåfall.

Sjukersättning kan man få ut delvis - du kan få 25%, 50%, 75% eller 100%. Beroende på vilket så är du alltså hemma och får pengar av FK en del av tiden och jobbar eller söker jobb resten. Det är nog en ganska vanlig lösning för de med NPF eller andra funktionshinder som klarar av att ha ett jobb men inte fulltid.

Jag är full sjukpensionär sedan november i fjol och får alltså ut 100% sjukersättning. Innan det så hade jag aktivitetsersättning hela vuxenlivet (18-30) och har varit ute på ett antal arbetsprövningar under den tiden. Det jag lärde mig av det är att det är kört att försöka passa in mig i arbetslivet, för även med kraftiga anpassningar så klappar jag ihop förr eller senare. Min dagsform är väldigt ojämn och jag fixar inte krav utöver att jag är allmänt socialt svår, så det säger sig självt att det inte finns en plats på arbetsmarknaden för mig.

Jag har en daglig verksamhet som jag går till ett par dagar i veckan (dock pausad nu pga Covid), men det går inte alls att likställa med ett jobb. Man får en sk habiliteringspeng av kommunen varje månad om man har DV beviljad, men det är så lite pengar även om man har full närvaro att det känns som ett skämt...

Som redan nämnts är inkomsten man får genom FK väldigt låg. Jag får ut strax under 7500/månad och det ska räcka till allt. En fördel med att ha haft aktivitetsersättning såpass länge är att jag är van vid att leva på det lilla, så det blev ingen stor omställning när sjukersättningen till slut godkändes, men har man haft ett vanligt jobb och en hyfsad inkomst tidigare så kan det komma som en kalldusch.

 

[transmission]

@Lillefrun och @Invicta tack för era svar!

Hur går det till när man börjar få sjukersättning, vem är det som ansvarar och bestämmer över vem som får/inte får?

Och nog för att jag förstår att ersättningen är låg men att klara sig på 7500 i månaden? Måste vara väldigt svårt. Nu är jag verkligen ingen slösa eller tjänar speciellt bra själv men jag skulle nog inte gå runt på det utan att behöva flytta (nu har jag ju sambo men det kan man ju inte förlita sig på för alltid).

 

[grodan21]

Puttar liv i den här tråden och ber om ursäkt till dig @Lillefrun för att jag missat att svara på ditt inlägg.

Det där med gamla mönster är SÅ svårt, jag har inte självskadat något sedan mitt återfall i februari men samma tankemönster jag hade innan har dykt upp igen. "Nu mår jag dåligt" leder rätt ofta till planering av självskada men jag har tack och lov lyckats låta bli och planerar att fortsätta så.

Jag blev bollad fram och tillbaka mellan hab, psykakuten, mobila teamet och min gamla mottagning ett tag innan jag till slut fick komma tillbaka till min mottagning och har nu varit där sedan i slutet på februari och även varit sjukskriven lika länge. Fick träffa en jättebra läkare som tog mig på allvar och utan något krångel sjukskrev hon mig en längre tid. Nu håller dock tiden på att rinna ur och jag känner mig inte alls redo att gå tillbaka till jobbet, och förhoppningvis kommer jag inte göra det heller, men gud vad det stressar mig att inte veta hur det ska bli. Eller ja, jag vet redan att förlängs inte sjukskrivningen så kommer jag säga upp mig.

I alla fall, vad jag ville med mitt inlägg. Min sjukskrivning har fått mig att tänka väldigt mycket på jobbsituationen, vad jag klarar av etc. och jag har väl insett att jag 1. Klarar inte av att jobba heltid. Det blir bara samma sak om och om igen, dvs att jag gör ett väldigt bra jobb i ungefär 1 år innan jag kraschar totalt. 2. Kanske inte ens 75%?! Nu när jag varit sjukskriven en längre tid inser jag att inte ens nu klarar jag av att ta det lugnt (har fortfarande inte fått tillbaka förmågan att läsa, vilket jag kunde göra i timmar förut), samtidigt som jag inte har någon aning om hur jag skulle hinna med det vardagliga livet och bolla ett jobb samtidigt? Möjligtvis 50%.

Hur fasen gör man då, rent ekonomiskt? Blir man delvis sjukpensionär? (Går det ens?) Skaffar ett asbra betalt jobb? Hur har ni hittat det jobb ni jobbar med, om ni nu jobbar? Allt med jobb stressar mig något otroligt, jag vet liksom inte vad jag ska ta vägen eller vart jag kan höra hemma, om det finns något för mig. Behöver tydliga ramar och "scheman" samtidigt som jag måste kunna få utrymme att må piss ibland, om det låter logiskt (alltså, jobba i stall till exempel fungerade SUPER, pga allt hände samma tid, på samma plats, på samma sätt varje dag utan undantag typ, jag kunde allt på rutin så även om jag mådde dåligt blev jobbet gjort på ett bra sätt).

Jag har märkt att jag har en otroligt hög arbetsmoral (säger väl alla), kan liksom inte lämna något oavslutat/slarvigt, tänker på jobbet ofta utanför arbetstid (gäller alla jobb jag haft, men vissa mer och vissa mindre) och har en strävan efter att vara riktigt duktig på det jag gör och omtyckt på arbetsplatsen. Skäms ihjäl om jag lämnar utan att det är gjort som jag egentligen vill. Detta tror jag har fått mig att stanna kvar i yrken (speciellt det senaste inom vården) enbart pga att alla andra tycker jag är duktig och gör ett bra jobb, trots att jag själv tycker att jag nästan gör våld på mig genom att gå till jobbet.

Ber om ursäkt för mastodontinlägg (tack du som orkade läsa ända hit!) men jag har nog aldrig känt mig så vilsen och icke-hemmahörande förut, som att arbetsmarknaden inte alls är till för mig. Kan man gå till en studievägledare fast man inte pluggar? Hur gör ni andra med NPF-diagnoser gällande jobb och så? Saknar att jobba, men märker också för första gången på väldigt länge att jag orkar träffa vänner igen och uppskatta det och att relationen mig och sambon emellan är bättre än på länge.

Jag har på egen bekostnad gått ner i arbetstid, provade att ansöka om aktivitetsersättning på 25% men fick avslag. Får se hur länge det går denna gång innan sjukskrivning...

 

[Raderad medlem 120709]

Och nog för att jag förstår att ersättningen är låg men att klara sig på 7500 i månaden? Måste vara väldigt svårt. Nu är jag verkligen ingen slösa eller tjänar speciellt bra själv men jag skulle nog inte gå runt på det utan att behöva flytta (nu har jag ju sambo men det kan man ju inte förlita sig på för alltid).

Nej alltså det är knapert, men som sagt är jag van så det går ändå på något vis. Jag är mest hemma och pysslar med hobbies som inte har några stora återkommande kostnader så bara där har jag det nog lite lättare än personer som t ex gillar att gå ut och göra stan för att ha roligt. Matkontot är inte heller så stort, jag föredrar ganska enkel mat och äter rätt mycket vego så det blir inga exklusiva måltider med dyra råvaror. Största sorgen är väl att jag aldrig kommer kunna ha egen häst eftersom det är för dyrt...

Det är viktigt att veta att man kan (och bör?) söka bostadsbidrag utöver sjuk-/aktivitetsersättning; det hade jag när jag bodde i lägenhet, annars hade jag aldrig fått ihop det eftersom bara hyran låg på över 4000/månad...

Jag hade också sån tur att jag lyckades få ut en del pengar av mitt försäkringsbolag för ekonomisk invaliditet, så jag fick råd att köpa hus (bor i Norrland så man får väldigt mycket boende för liten peng). Det drog ner mina kostnader rejält eftersom jag bland annat slipper betala kallhyra. Men jag förstår att det är just en enorm tur jag har haft och att den här lösningen knappast är tillgänglig för de flesta som behöver söka ersättning.

 

[gul_zebra]

Nej alltså det är knapert, men som sagt är jag van så det går ändå på något vis. Jag är mest hemma och pysslar med hobbies som inte har några stora återkommande kostnader så bara där har jag det nog lite lättare än personer som t ex gillar att gå ut och göra stan för att ha roligt. Matkontot är inte heller så stort, jag föredrar ganska enkel mat och äter rätt mycket vego så det blir inga exklusiva måltider med dyra råvaror. Största sorgen är väl att jag aldrig kommer kunna ha egen häst eftersom det är för dyrt...

Det är viktigt att veta att man kan (och bör?) söka bostadsbidrag utöver sjuk-/aktivitetsersättning; det hade jag när jag bodde i lägenhet, annars hade jag aldrig fått ihop det eftersom bara hyran låg på över 4000/månad...

Jag hade också sån tur att jag lyckades få ut en del pengar av mitt försäkringsbolag för ekonomisk invaliditet, så jag fick råd att köpa hus (bor i Norrland så man får väldigt mycket boende för liten peng). Det drog ner mina kostnader rejält eftersom jag bland annat slipper betala kallhyra. Men jag förstår att det är just en enorm tur jag har haft och att den här lösningen knappast är tillgänglig för de flesta som behöver söka ersättning.

Bostadstillägg, inte bostadsbidrag. Rätt stor skillnad mellan de två

 

[Raderad medlem 120709]

Bostadstillägg, inte bostadsbidrag. Rätt stor skillnad mellan de två

Inte helt nödvändigt att citera hela inlägget för den kommentaren , men du har såklart rätt. Det är inte lätt att ha stenkoll på vad allt heter, speciellt eftersom FK gillar att ha saker som låter lika fast de fungerar annorlunda. Jag kunde ha svurit på att det hette bostadsbidrag på "min tid" men det är nästan sju år sedan jag flyttade ifrån lägenheten så det kan ha ändrats eller så är det mitt minne som felar.

 

[Rosett]

Jag har sjukersättning, haft det i 1 år ungefär, innan dess har jag hunnit med aktivitetsersättning och sen sjukpenning i särskilda fall (för oss som haft aktivitetsersättning och inte jobbat som vuxna och inte har sjukpenninggrundande inkomst). Du kan ha sjukersättning på deltid.

Jag har försökt med studier och jobb men det går verkligen inte så jag är tacksam för sjukersättningen. Däremot får man ställa om rejält till låg inkomst. I och med att jag inte har någon sjukpenninggrundande inkomst får jag minimi ersättningen vilken det är mödosamt att försöka leva på.

Sjukersättningen baseras inte på den sjukpenninggrundande inkomsten utan på antagandeinkomsten, tror de räknar ihop de tre bästa åren av de senaste åtta man haft förvärvsinkomst.
Jag har också sjukersättning, hade jobbat knappt 1,5 år så får både inkomstbaserad och garantiersättning. tror det är runt 9900 före skatt(?)

Har du inte bostadstillägg? Det kan hjälpa mycket.

 

[gul_zebra]

Inte helt nödvändigt att citera hela inlägget för den kommentaren , men du har såklart rätt. Det är inte lätt att ha stenkoll på vad allt heter, speciellt eftersom FK gillar att ha saker som låter lika fast de fungerar annorlunda. Jag kunde ha svurit på att det hette bostadsbidrag på "min tid" men det är nästan sju år sedan jag flyttade ifrån lägenheten så det kan ha ändrats eller så är det mitt minne som felar.

Jag klickar bara på svara och ser ingen vits i att sitta och klippa i ett citat bara för att påpeka lite kort
Nej alltså det finns ju både bidrag och tillägg, men det är väldigt olika summor. Bostadstillägg kan man söka om man har aktivitetsersättning/sjukersättning och kan täcka upp till 90% av hyran eller nåt sånt upp till max, ehm... Vad det nu är för maxsumma nuförtiden. Bostadsbidrag har inte samma täckning. Själv fick jag 800 i bostadsbidrag när jag levde på socialbidrag tex, medan mitt bostadstillägg när jag haft aktivitets-/sjukersättning nästan täckt min hyra.
Det är helt klart inte lätt att hålla koll på allt sånt alla gånger så många blandar ihop de, precis som med aktivitetsersättning vs aktivitetsstöd som också ofta blandas ihop. Men det är ju bra om man ansöker om rätt grejer så man inte står där och lever på luft i onödan tänker jag

 

[MiaMia]

Jag klickar bara på svara och ser ingen vits i att sitta och klippa i ett citat bara för att påpeka lite kort
Nej alltså det finns ju både bidrag och tillägg, men det är väldigt olika summor. Bostadstillägg kan man söka om man har aktivitetsersättning/sjukersättning och kan täcka upp till 90% av hyran eller nåt sånt upp till max, ehm... Vad det nu är för maxsumma nuförtiden. Bostadsbidrag har inte samma täckning. Själv fick jag 800 i bostadsbidrag när jag levde på socialbidrag tex, medan mitt bostadstillägg när jag haft aktivitets-/sjukersättning nästan täckt min hyra.
Det är helt klart inte lätt att hålla koll på allt sånt alla gånger så många blandar ihop de, precis som med aktivitetsersättning vs aktivitetsstöd som också ofta blandas ihop. Men det är ju bra om man ansöker om rätt grejer så man inte står där och lever på luft i onödan tänker jag

Kan tillägga att bostadsbidrag förutsätter att du har barn eller är under 28/30 år (något i det häradet?) Och så finns det ett helt annat bostadstillägg som ges till de med låg pension...

Tror nivån på bostadstilläggen är konstruerade så att man ska hamna ungefär på/strax över nivån för försörjningsstöd så det ska gå att leva på bidraget utan att gå till socialen?

För den som har extra utgifter pga. en funktionsnedsättning kan det ibland vara aktuellt att söka Merkostnadsersättning.

 

[Brassneck]

Puttar liv i den här tråden och ber om ursäkt till dig @Lillefrun för att jag missat att svara på ditt inlägg.

Det där med gamla mönster är SÅ svårt, jag har inte självskadat något sedan mitt återfall i februari men samma tankemönster jag hade innan har dykt upp igen. "Nu mår jag dåligt" leder rätt ofta till planering av självskada men jag har tack och lov lyckats låta bli och planerar att fortsätta så.

Jag blev bollad fram och tillbaka mellan hab, psykakuten, mobila teamet och min gamla mottagning ett tag innan jag till slut fick komma tillbaka till min mottagning och har nu varit där sedan i slutet på februari och även varit sjukskriven lika länge. Fick träffa en jättebra läkare som tog mig på allvar och utan något krångel sjukskrev hon mig en längre tid. Nu håller dock tiden på att rinna ur och jag känner mig inte alls redo att gå tillbaka till jobbet, och förhoppningvis kommer jag inte göra det heller, men gud vad det stressar mig att inte veta hur det ska bli. Eller ja, jag vet redan att förlängs inte sjukskrivningen så kommer jag säga upp mig.

I alla fall, vad jag ville med mitt inlägg. Min sjukskrivning har fått mig att tänka väldigt mycket på jobbsituationen, vad jag klarar av etc. och jag har väl insett att jag 1. Klarar inte av att jobba heltid. Det blir bara samma sak om och om igen, dvs att jag gör ett väldigt bra jobb i ungefär 1 år innan jag kraschar totalt. 2. Kanske inte ens 75%?! Nu när jag varit sjukskriven en längre tid inser jag att inte ens nu klarar jag av att ta det lugnt (har fortfarande inte fått tillbaka förmågan att läsa, vilket jag kunde göra i timmar förut), samtidigt som jag inte har någon aning om hur jag skulle hinna med det vardagliga livet och bolla ett jobb samtidigt? Möjligtvis 50%.

Hur fasen gör man då, rent ekonomiskt? Blir man delvis sjukpensionär? (Går det ens?) Skaffar ett asbra betalt jobb? Hur har ni hittat det jobb ni jobbar med, om ni nu jobbar? Allt med jobb stressar mig något otroligt, jag vet liksom inte vad jag ska ta vägen eller vart jag kan höra hemma, om det finns något för mig. Behöver tydliga ramar och "scheman" samtidigt som jag måste kunna få utrymme att må piss ibland, om det låter logiskt (alltså, jobba i stall till exempel fungerade SUPER, pga allt hände samma tid, på samma plats, på samma sätt varje dag utan undantag typ, jag kunde allt på rutin så även om jag mådde dåligt blev jobbet gjort på ett bra sätt).

Jag har märkt att jag har en otroligt hög arbetsmoral (säger väl alla), kan liksom inte lämna något oavslutat/slarvigt, tänker på jobbet ofta utanför arbetstid (gäller alla jobb jag haft, men vissa mer och vissa mindre) och har en strävan efter att vara riktigt duktig på det jag gör och omtyckt på arbetsplatsen. Skäms ihjäl om jag lämnar utan att det är gjort som jag egentligen vill. Detta tror jag har fått mig att stanna kvar i yrken (speciellt det senaste inom vården) enbart pga att alla andra tycker jag är duktig och gör ett bra jobb, trots att jag själv tycker att jag nästan gör våld på mig genom att gå till jobbet.

Ber om ursäkt för mastodontinlägg (tack du som orkade läsa ända hit!) men jag har nog aldrig känt mig så vilsen och icke-hemmahörande förut, som att arbetsmarknaden inte alls är till för mig. Kan man gå till en studievägledare fast man inte pluggar? Hur gör ni andra med NPF-diagnoser gällande jobb och så? Saknar att jobba, men märker också för första gången på väldigt länge att jag orkar träffa vänner igen och uppskatta det och att relationen mig och sambon emellan är bättre än på länge.

Känns som att du och jag har väldigt lika problematik! Skulle kunna skriva under på allt det där. Har ADD och autistiska drag.

Jag har haft väldigt svårt att hitta jobb som passar mig. Har provat hur många olika som helst, har lätt att få jobb. Dels är jag fruktansvärt plikttrogen på gränsen till självutplåning (som jag tolkar det att du också är). Dels behöver jag fasta rutiner samtidigt som det måste vara oerhört flexibelt pgaväldigt ojämn kapacitet.

Måste jobba med nåt jag är väldigt intresserad av för att orka ens påbörja grejer men har också lätt att slå över och bli alldeles för engagerad och inte kunna släppa det. Uppgifter som kräver koncentration, administration och sånt är svårt, räcker med en halvtimmes sånt jobb för att jag ska vara slut hela dagen.

Jag har också trivts väldigt bra i stall men iom att jag är duktig och kapabel har jag ofta fått arbetsuppgifter med mer ansvar och krav och då pallar jag inte. Jag vill men jag orkar kanske i några månader. Samtidigt är det tråkigt att bara ha ”enkla” arbetsuppgifter, för då blir jag understimulerad. Får ångest av att vila och återhämta mig, känner mig lat och oduglig då. Det blir liksom moment 22 hela tiden.

Upplever att jag aldrig skulle klara av mer än 25-50% på ett ”vanligt” jobb. Har gått i åtgärder via arbetsförmedlingen där vi kommit fram till nåt liknande. Har dock inte orkat nysta i om jag skulle kunna få ersättning för de andra 50%, tror jag försökte nån gång men det beviljades inte (oklart vad som hände här).

Nu har jag ett företag med min partner inom ett annat stort intresse (inte hästar) och än så länge funkar det bäst hittills. Då kan jag vara min egen chef och lägga upp det med hjälp av min partner (som är bra på att skruva ner mig lite och beordra mig att ta det lugnt). Hen har hand om bokföring och sånt som jag tycker är svårt. Vi har mycket fria tider med planering och sånt varvat med intensiva perioder med jobb 1-3 veckor i stöten. Det funkar bra; jag blir trött de veckorna såklart men det ger också energi och jag känner att då kan jag funka som en ”normal” människa vilket är bra för mitt självförtroende.

Sen har vi också löst det så att vi har dragit ner rejält på kostnaderna och behöver inte jobba så mycket för att leva okej. På ett sätt tråkigt att behöva lägga om sitt liv så långt från ”det normala”, att det inte går att få hjälp. Men det är så bra vi kan lösa det just nu.

Har också tagit tag i att börja medicinera igen så jag hoppas att det ska bli lite bättre då och att inte varje dag ska vara en kamp.

 

[transmission]

Jag har på egen bekostnad gått ner i arbetstid, provade att ansöka om aktivitetsersättning på 25% men fick avslag. Får se hur länge det går denna gång innan sjukskrivning...

Hur kommer det sig att du fick avslag? Tycker dom att du är kapabel att jobba 100% ändå? Är så dumt att vi ska behöva hamna i den typen av spiral, att vi jobbar mer än vad vi klarar av, blir sjukskrivna, tillbaka till jobb, sjukskriven och så håller det på.

Nej alltså det är knapert, men som sagt är jag van så det går ändå på något vis. Jag är mest hemma och pysslar med hobbies som inte har några stora återkommande kostnader så bara där har jag det nog lite lättare än personer som t ex gillar att gå ut och göra stan för att ha roligt. Matkontot är inte heller så stort, jag föredrar ganska enkel mat och äter rätt mycket vego så det blir inga exklusiva måltider med dyra råvaror. Största sorgen är väl att jag aldrig kommer kunna ha egen häst eftersom det är för dyrt...

Förstår att det är knapert! Jag har egentligen inte heller några jättedyra omkostnader och relativt billiga hobbys men bara min hyra ligger på 6000.

Hur gick det till när du fick ersättning? Är det hos FK man ansöker och dom som tar beslut?

Känns som att du och jag har väldigt lika problematik! Skulle kunna skriva under på allt det där. Har ADD och autistiska drag.

Jag har haft väldigt svårt att hitta jobb som passar mig. Har provat hur många olika som helst, har lätt att få jobb. Dels är jag fruktansvärt plikttrogen på gränsen till självutplåning (som jag tolkar det att du också är). Dels behöver jag fasta rutiner samtidigt som det måste vara oerhört flexibelt pgaväldigt ojämn kapacitet.

Det låter väldigt lika, ja! Vad roligt att du har hittat något som fungerar för dig. Synd att jag inte har nån bra idé på lur och också kan starta eget, kanske hade det fungerat? Har visserligen aldrig tänkt mig själv som en chefsperson men att vara sin egna chef kanske inte alls är samma sak.

Att gå ner i arbetstid är som sagt också något jag har funderat på, men det känns svårt att dra ned på sina omkostnader, kanske är lättare än vad man tror dock om man bara tar tag i det.

Blir så trött på att det är så mycket som inte syns utåt i den här typen av problematik, det känns som om majoriteten bara ser en person som är lat och vill vara hemma av bekvämlighets skäl. I själva verket så försöker man (jag) mer än vad man klarar av och gör istället våld på sig själv. Känns så hopplöst just nu.