Någon mer med asperger/autism?

[Grazing]

Och för mig är det precis tvärtom, jag behärskar inte det där "normala" tillräckligt bra, med resultatet att jag i sociala sammanhang känner mig som en tickande bomb - när och hur kommer jag att göra bort mig? Pressen att vara Rätt finns alltid där, och jag känner ingen som helst trygghet i andras förväntningar att jag ska framstå på ett visst sätt. Jag är inte typen som förändras beroende på hur andra ser mig, så det är svårt att vara flexibel beroende på umgänget.

Jag har provat det där med att försöka gå undan och det har inte haft någon större effekt eftersom det inte är mängden tid som är grundproblemet. Roligt om den metoden har fungerat för dig, men personligen så verkar den enda konkreta lösningen vara att främst (eller till och med endast) umgås med personer som vet varför jag kan bete mig på ett sätt som verkar udda. Vet de att jag är ett ufo så kanske de inte ser sådär hjärtekrossande förbryllade ut och skrattar obekvämt när jag råkar säga fel sak för 10,000:e gången, liksom...

Att uppehålla charaden i år efter år är inte värt det - jag går bara sönder inombords. Men jag är medveten om att det sticker i ögonen på folk att säga så - jag får ju inte ge upp, jag måste fortsätta slita ont så kanske jag kan träna bort hela min problematik och bli som en Riktig Människa till slut.

Fast det handlar inte om att träna bort någonting, det handlar om att lära sig leva med det och acceptera hur man är. Som min läkare var tydlig med att problematiken aldrig kommer försvinna och det kommer alltid vara lite jobbigare för mig och det är bara att acceptera och försöka hitta en balans som fungerar i livet.

Iallafall har jag märkt att problemen som autismen medför hindrar mig väldigt i livet och visst jag kommer aldrig förmodligen ha det lätt i livet men jag kan fortsätta sträva efter att fungera okej iallafall. Och det är ett ständigt kämpande, tyvärr. Jag har lärt mig efter många år av kämpande att läsa av mina egna signaler och kan oftast bryta depressionen och destruktivare tankar i tid, ibland orkar jag inte och då får det gå utför men det är så det är. Och det är inget fel på det, då får man börja om igen bara.

Rädslan att något ska bli fel finns alltid för mig, jag gör helst inget om jag inte vet att jag får till det perfekt men den ångesten och dom tankarna går att jobba med och även om det aldrig blir enkelt kan det bli hanterbart. Mycket går faktiskt att jobba med, även om inte tankarna och ångesten försvinner så går det att lära sig att ta sig fram i livet på ett tillfreds sätt.

Visst ska man acceptera saker och ting som dom är men vissa problem och tankar tror inte jag gynnas av att låta dom vara som dom är. Iallafall jag går sönder oavsett pga allt slit och all ångest som tär men livet kan bli roligare iallafall under tiden man förfaller. Det är så jag resonerar iallafall, men det beror ju på helt och hållet vad det är man vill i livet, man måste inte utmana sig om man inte vill det.

 

[TinyWiny]

Det värsta är faktiskt också när dom insinuerar att dom är bättre än vi. Att vårat föräldraskap ifrågasätts på det viset. Sen har vi dom som berättar för oss hur vårat barn är.
Nu har det visserligen inte hänt på länge. Tack och lov.

Ja. Just det där, att folk klappar sig på bröstet och menar att "det är bara, se på mina barn" gör mig spyfärdig. Att folk förklarar för en hur något de inte har en aning om är kan också göra en skogstokig. Du vet inte! Håll bara käften! Du kan tro och ha teorier men lägg för tusan inte sten på redan tung börda! Sedan har vi de som gärna berättar alla fel man gör och när man då ber dem berätta/förklara hur man ska göra istället blir de helt tysta. Det är lätt att se fel andra gör men att se till att bli insatt och komma med konstruktiv kritik som gör att det går framåt, nä, då är det inte så intressant längre.

 

[Tonto]

Fast det handlar inte om att träna bort någonting, det handlar om att lära sig leva med det och acceptera hur man är. Som min läkare var tydlig med att problematiken aldrig kommer försvinna och det kommer alltid vara lite jobbigare för mig och det är bara att acceptera och försöka hitta en balans som fungerar i livet.

Iallafall har jag märkt att problemen som autismen medför hindrar mig väldigt i livet och visst jag kommer aldrig förmodligen ha det lätt i livet men jag kan fortsätta sträva efter att fungera okej iallafall. Och det är ett ständigt kämpande, tyvärr. Jag har lärt mig efter många år av kämpande att läsa av mina egna signaler och kan oftast bryta depressionen och destruktivare tankar i tid, ibland orkar jag inte och då får det gå utför men det är så det är. Och det är inget fel på det, då får man börja om igen bara.

Rädslan att något ska bli fel finns alltid för mig, jag gör helst inget om jag inte vet att jag får till det perfekt men den ångesten och dom tankarna går att jobba med och även om det aldrig blir enkelt kan det bli hanterbart. Mycket går faktiskt att jobba med, även om inte tankarna och ångesten försvinner så går det att lära sig att ta sig fram i livet på ett tillfreds sätt.

Visst ska man acceptera saker och ting som dom är men vissa problem och tankar tror inte jag gynnas av att låta dom vara som dom är. Iallafall jag går sönder oavsett pga allt slit och all ångest som tär men livet kan bli roligare iallafall under tiden man förfaller. Det är så jag resonerar iallafall, men det beror ju på helt och hållet vad det är man vill i livet, man måste inte utmana sig om man inte vill det.

Fast att fejka att man är normal låter så långt ifrån acceptans man kan komma.

 

[Vallmo]

Ja. Just det där, att folk klappar sig på bröstet och menar att "det är bara, se på mina barn" gör mig spyfärdig. Att folk förklarar för en hur något de inte har en aning om är kan också göra en skogstokig. Du vet inte! Håll bara käften! Du kan tro och ha teorier men lägg för tusan inte sten på redan tung börda! Sedan har vi de som gärna berättar alla fel man gör och när man då ber dem berätta/förklara hur man ska göra istället blir de helt tysta. Det är lätt att se fel andra gör men att se till att bli insatt och komma med konstruktiv kritik som gör att det går framåt, nä, då är det inte så intressant längre.

Jo, det är ju jättejobbigt.
Jag har fått höra att det inte är det minsta problem med sonen när han umgås med vissa släktingar på tu man hand. Att allt går så bra osv. Och att det naturligtvis beror på deras positiva inverkan.
Ända tills ganska nyligen har jag fått det inbankat i huvudet på släkten att han faktiskt kan skärpa sig och vara ”normal” för att sedan flippa ur totalt.
Ingen har förstått hur jobbigt vi har det med honom och det är svårt att få folk att förstå när dom bara ser hans bästa sidor. En del börja fatta vad man pratar om i alla fall och det känns åtminstone bra.

 

[TinyWiny]

Jo, det är ju jättejobbigt.
Jag har fått höra att det inte är det minsta problem med sonen när han umgås med vissa släktingar på tu man hand. Att allt går så bra osv. Och att det naturligtvis beror på deras positiva inverkan.
Ända tills ganska nyligen har jag fått det inbankat i huvudet på släkten att han faktiskt kan skärpa sig och vara ”normal” för att sedan flippa ur totalt.
Ingen har förstått hur jobbigt vi har det med honom och det är svårt att få folk att förstå när dom bara ser hans bästa sidor. En del börja fatta vad man pratar om i alla fall och det känns åtminstone bra.

I de lägena tycker jag att de ska tillbringa minst en vecka, 24 timmar per dygn med personen ifråga innan de uttalar sig. Hur svårt kan det vara att bara lyssna på den som vet hur det är?!

Skönt att vissa fattar numera iallafall.

 

[Vallmo]

I de lägena tycker jag att de ska tillbringa minst en vecka, 24 timmar per dygn med personen ifråga innan de uttalar sig. Hur svårt kan det vara att bara lyssna på den som vet hur det är?!

Skönt att vissa fattar numera iallafall.

Ja verkligen. Det vi pratar om här är bara ett par timmar på släkträffen med en massa annat folk.

 

[TinyWiny]

Ja verkligen. Det vi pratar om här är bara ett par timmar på släkträffen med en massa annat folk.

Om det tröstar något (för mig var det en form av lättnad att inse det) är det här något som alla som har någon form av långvariga problem har (och med långvariga menar jag inte något tillfälligt som någon har haft i några månader och som kommer gå över inom överskådlig framtid utan år, årtionden eller hela livet). Det kvittar om man sitter i rullstol, har hjärntrötthet eller en hjärna som inte fungerar som snittets gör eller något helt annat, skiljer man sig från mängden så ifrågasätts man jämt och ständigt och folk jämför den kroniska huvudvärken med den gången de hade huvudvärk en dag och kan inte se någon skillnad. Hur mycket man än förklarar och hur mycket jämförelser man än försöker göra för att få andra att förstå så går folk till sig själva och tror att trött betyder samma sak som trött gör för dem. Istället för att lyssna så drar de egna slutsatser och det verkar generellt vara lättare för människor att tycka att någon är/gör fel än att bara acceptera att det är som personen säger. Jag har slutat försöka förklara. Jag uttrycker mina behov och att jag inte kan göra på annat sätt. Acceptera eller strunta i det, det valet är fritt, jag tvingar ingen att umgås, leva med eller ens träffa mig men jag kan tyvärr inte ändra på hur det är hur gärna jag än hade velat. Jag måste prioritera att jag mår så bra som det möjligtvis går för att jag ska få någon form av liv och för att må så bra det möjligtvis går behöver jag det jag behöver. Det är inte konstigare än att alla behöver äta, sova och gå på toa men ändå ska det ifrågasättas för att behoven inte följer gängse norm och för att jag verkligen inte kan göra avsteg utan att betala väldigt dyrt för det. Ska jag göra avsteg och betala så dyrt för det så ska det iallafall vara mitt val. Inte något jag blir påtvingad av någon annan.

 

[godisklubba]

Min son har också ojämn begåvningskurva och ett väldigt annorlunda sätt att tänka som många inte förstår. Han spelar datorspel som kräver att man använder åtta(!!) fingrar samtidigt på tangentbordet, men han kan inte borsta tänderna. Som exempel. Han har en fantastisk talang när det kommer till teckning, hans teckningar är otroliga, men han har F i bild. Han kan inte måla sådant som han inte vill måla, och han kan verkligen inte beskriva en bild med ord. En bild är ju en bild liksom. ”Men kan du inte skriva vad du känner när du ser den?” ”Det är en bild, jag känner inget” å så skriver han ”inget” på pappret.

Hög igenkänning på det där med bilden! Jag brukade också få höra att "du som är så bra på att rita kan väl rita det här nu när jag ber om det" och tittade sedan på mig som om jag var ett ufo när jag försökte förklara att det inte gick. Även hög igenkänning på det där med att beskriva bilder... en bildlärare sa en gång "men godisklubba, jag har ju sett dina resonemang och utförliga texter i so ämnena. Kom igen nu, fjanta inte och gör det bara" men jag förstog ju inte vad för känslor det skulle komma ur bilden. Jag kunde med stor ansträngning skriva något kortfattat i stil med "bilden är fin för att den innehåller blått och jag gillar blått" vilket knappt gav godkänt.

Allt slutade med att jag skrev vad jag trodde att läraren ville se. Med andra ord så ljög jag (vilket jag innan den uppgiften inte ens trodde att jag kunde, då det aldrig har fungerat för mig) och hittade på. Jag skämdes så sjukt mycket över att jag hade hittat på och skrivit ner ord från tomma intet, för allt var ju fake. Men jag var sååå trött på att behöva göra om samma förbannade uppgift gång på gång. Och det gav resultat, blev mer än godkänd och fattade ingenting. Hur kan man bli mer än godkänd genom att ljuga tungan svart? Tänk om det kunde finnas mer hjälp och framför allt förståelse för oss med NPF. Om vi kunde bli sedda för vad vi kan och inte för vad vi inte kan, för det är ju inte så att man talar dagligen om var NTs inte kan. Det gör mig ledsen, att vi tvingas göra något vi faktiskt inte kan.
Att säga åt oss att öva på det vi inte kan, är jämförbart med att ta bort rullstolen för någon som sitter i rullstol och säga att hen ska öva på att gå i trappor för då kanske det magiskt kommer fungera en vacker dag. Det är inte så det fungerar, tyvärr. Visst ska vi utmana oss precis som alla andra, men det gör vi redan dagligen. Vi försöker dagligen att leva upp till precis samma krav som NTs och ändå ska vi utmana oss ännu mer liksom

 

[Grazing]

Fast att fejka att man är normal låter så långt ifrån acceptans man kan komma.

Vadå fejkar normalt, vad är normalt ens?

Jag pratar om att kunna utnyttja saker och ting i samhället på ett hyfsat sätt. Jag pratar inte alls om att man ska vara på ett visst sätt som person, pratar om att man inte ska låta ens funktionsnedsättningar hindra en för mycket och utmana sina problem för att kunna njuta av livet på ett annat sätt.

Ofta är det att välja mellan pest eller kolera när det gäller sånt här, problem och ångest och depressioner osv finns hos väldigt många autister även ifall dom inte alls utsätter sig för någonting dom tycker är jobbigt. Tankarna blir sällan bättre även om folk låter en leva ut sitt mående och leva efter begränsningarna.

Det är en ständig kamp att utveckla sig själv, men ingen tjänar på att helt styras av rädslorna och ångesten och begränsningarna. Även NPF folk kan utvecklas och göra det som en gång var omöjligt för dom, även om det är extremt tufft och att det garanterat kommer ge bakslag tillslut men det är så det är.

Jag kommer aldrig och vill aldrig acceptera att "jag inte kan" det ena och det andra i folks ögon, speciellt när jag vet att jag egentligen kan det. Man ska acceptera att man har problem men man ska aldrig acceptera att dom hindrar en från att leva.

 

[Grazing]

Att säga åt oss att öva på det vi inte kan, är jämförbart med att ta bort rullstolen för någon som sitter i rullstol och säga att hen ska öva på att gå i trappor för då kanske det magiskt kommer fungera en vacker dag. Det är inte så det fungerar, tyvärr. Visst ska vi utmana oss precis som alla andra, men det gör vi redan dagligen. Vi försöker dagligen att leva upp till precis samma krav som NTs och ändå ska vi utmana oss ännu mer liksom

Det är orättvist tyvärr att vi får dubbelt, att vi både måste kämpa igenom en vanlig vardag med allt vad det innebär och samtidigt måste utmana oss för att komma ur rädslor och andra problem och tankar och känslor som känns omöjliga att styra.

Det är ett liv i ständig kamp på ena eller andra sättet, men det kan utvecklas till det bättre. Med rätt typ av utmaning och rätt typ av livsstil så kan även vi göra det där omöjliga som en gång inte gick alls. Jag tycker alldeles för många med autism pratar ner sig själva och även på det sättet intalar sig att det ena och det andra inte går.

Man ska absolut acceptera att man är som man är men man bör inte acceptera att det styr ens liv för mycket. För dåligt mår många oavsett om dom kämpar för ett "normalt" liv eller låter sig helt styras av begränsningarna och tankarna.

Jag kommer alltid att leva med djupare depressioner och ha svårt att kommunicera med folk utan ångest men samtidigt så får jag ut mer av livet om jag utmanar det mer, bakslag kommer alltid och det får man acceptera att man får och då får man börja om. Men för mig har det blivit mycket bättre sen jag slutade tänka på hur orättvist livet är och att jag önskade att jag hade det lättare och att folk borde förstå osv. Visst är det frustrerande ibland när folk menar att det tex "bara" är att slänga tomma förpackningarna som ligger i kylen osv, när dom inte förstår hur mycket energi det kan ta att göra det men samtidigt, folk förstår inte och kommer aldrig göra det.

Man får hitta sitt sätt att ta sig runt i livet helt enkelt, göra sig en livsstil där man kan utmana sig på rätt sätt. Inte lätt men det går.

 

[Lillefrun]

Det måste finnas mer kunskap i skolan kring oss tysta tjejer som ingen märker av, dom där tjejerna som jag som hade högsta betyg i allt och aldrig skrek eller bråkade. Mamma är specialpedagog och hon säger att hon med åren har lärt sig så mycket av mig, att man måste ta dom tysta tjejerna på allvar och inte bara pojkarna och flickorna som är utåtagerande, bråkar och slåss och skriker och stör. Vi tysta finns också, och vi lider vi med.

Att vara tyst och duktig i skolan gjorde att lärarna alltid satte alla bråkiga elever med mig, för då slapp ju dom jobba med dom barnen. Grupparbetena vi skulle göra slutade alltid med att jag gjorde allt själv och gav hela gruppen högsta betyg, ända in i trean på gymnasiet då jag en dag bara gick in i rummet där mina "gruppmedlemmar" som jag försökt få någon sorts kontakt med senaste veckorna utan att dom brytt sig alls och sa att i och med att arbetet skulle in om några dagar och dom inte hjälpt till så bestämde jag mig för att lämna in det i mitt namn och att dom fick lösa det bäst dom ville. Dom stod tysta på redovisningen och hade inget att lämna in, jag fick MVG och dom IG. Det var så skönt, att sätta ner min fot.

Att ha använts som någon sorts extralärare sen jag började sexårsgruppen tärde på mig, hur skulle jag kunna hantera det? Det jag hatade mest i hela skolan var grupparbeten och att då gång på gång sättas med dom som skolkade, som hade dyslexi, som stammade, som alltid fick underkänt, som störde lektionerna så att jag fick dra dom med mig och ta hand om dom var för tungt. Jag fick till och med skäll när en klasskompis behövde vara med på redovisningen av "vårt" grupparbete för att han blev rädd och började stamma. Tydligen skulle jag först ha gjort hela jobbet, sen gjort hela redovisningen och sen lämnat in allt i allas namn och sett till att min gruppkompis inte skulle pressas till mer än vad han klarade vilket var att han som alla andra inte hade gjort något och det var tydligen helt ok. Men vad klarade jag? Dom andra skolkade och störde eller stammade eller vägrade samarbeta, jag grät inombords över plågan att jobba i grupp. Jag låg på köksgolvet i panikattacker.

 

[Irca]

Galet hur du blivit behandlad I skolan.

Har du försökt arbeta med bilder på dina listor? Och ha listor där du tydligt kan bocka av? Alltså en städlista. En ruta med bild och text. Vik kläder. Och sen en ruta att bocka av när du är klar. Sen en ruta för dammsuga. Och liknande. En likadan lista för packning. Bilder i dina förråd och garderober som visar var var sak har sin plats. Jag har sett det hjälpa några personer

 

[godisklubba]

Det måste finnas mer kunskap i skolan kring oss tysta tjejer som ingen märker av, dom där tjejerna som jag som hade högsta betyg i allt och aldrig skrek eller bråkade. Mamma är specialpedagog och hon säger att hon med åren har lärt sig så mycket av mig, att man måste ta dom tysta tjejerna på allvar och inte bara pojkarna och flickorna som är utåtagerande, bråkar och slåss och skriker och stör. Vi tysta finns också, och vi lider vi med.

Att vara tyst och duktig i skolan gjorde att lärarna alltid satte alla bråkiga elever med mig, för då slapp ju dom jobba med dom barnen. Grupparbetena vi skulle göra slutade alltid med att jag gjorde allt själv och gav hela gruppen högsta betyg, ända in i trean på gymnasiet då jag en dag bara gick in i rummet där mina "gruppmedlemmar" som jag försökt få någon sorts kontakt med senaste veckorna utan att dom brytt sig alls och sa att i och med att arbetet skulle in om några dagar och dom inte hjälpt till så bestämde jag mig för att lämna in det i mitt namn och att dom fick lösa det bäst dom ville. Dom stod tysta på redovisningen och hade inget att lämna in, jag fick MVG och dom IG. Det var så skönt, att sätta ner min fot.

Att ha använts som någon sorts extralärare sen jag började sexårsgruppen tärde på mig, hur skulle jag kunna hantera det? Det jag hatade mest i hela skolan var grupparbeten och att då gång på gång sättas med dom som skolkade, som hade dyslexi, som stammade, som alltid fick underkänt, som störde lektionerna så att jag fick dra dom med mig och ta hand om dom var för tungt. Jag fick till och med skäll när en klasskompis behövde vara med på redovisningen av "vårt" grupparbete för att han blev rädd och började stamma. Tydligen skulle jag först ha gjort hela jobbet, sen gjort hela redovisningen och sen lämnat in allt i allas namn och sett till att min gruppkompis inte skulle pressas till mer än vad han klarade vilket var att han som alla andra inte hade gjort något och det var tydligen helt ok. Men vad klarade jag? Dom andra skolkade och störde eller stammade eller vägrade samarbeta, jag grät inombords över plågan att jobba i grupp. Jag låg på köksgolvet i panikattacker.

Först vill jag bara säga att oj - vad mycket jag relaterar till precis allt. Precis så har hela min skolgång varit.

Jag gick i tre olika grundskolor och först på den sista fungerade det hyfsat. Bara för att det var frivilligt att arbeta i grupp, det var en rekommendation. Ville en inte var det minst lika okej att arbeta själv. Och vid grupparbeten fick vi alltid välja grupperna själva (med andra ord kunde jag välja att vara med folk som skötte sig och ville sammarbeta).

Jag gick ut 9an för ett och ett halvt år sedan och ingen i skolan har reagerat på att det kan finnas något bakom mitt tysta jag som inte vill ställa till med problem eller synas mer än nödvändigt. Det enda som synts är min snabbhet att arbeta undan uppgifter, vilket gjort att jag fått extra uppgifter på löpande band alternativt fått agera extralärare åt andra elever. Sedan att jag ofta grät hemma och hade och har ångest över skolan och det sociala där, har ingen sett. Jag har varit inskriven på bup i närmare 10 år och de vägrar fortfarande skicka remiss för utredning. Med anledning att jag har för höga betyg för att kunna vara autistisk eller att de inte ser några tecken och således inte behöver skickar remiss.
Just nu väntar jag bara på att få diagnosen "på riktigt" och utredningen har blivit av för att vi själva skickat in en egenremiss till ett privat företag. När skolan fick häftet med frågor de skulle fylla i angående hur jag fungerar så visade det sig att de egentligen såg många "tecken" på att jag borde utredas, trots att de endast hade känt mig i 2 månader. Så hur skolorna som haft mig i flera år inte kunnat se något är lite av en gåta. Jag har i alla fall två teorier, antingen beror det på okunskap eller att de inte vill behöva göra anpassningar (trots att anpassningarna egentligen ska göras vid behov även utan diagnos, men diagnos väger tyngre och så vidare).

Vad jag egentligen ville säga är att jag helt håller med om att det måste finnas mer kunskap om oss tysta tjejer som inte drar åt oss uppmärksamhet i onödan. Men också att bra betyg inte automatiskt betyder att en inte kan ha en funktionsnedsättning.

 

[Lillefrun]

Det är svårt att veta gränsen för vad man kan pressa sig själv till eller en person med autism. Jag låg alltid långt före mina jämnåriga. I första klass läste och skrev jag på samma nivå som dom i fjärde klass. Med undantag att jag bara kunde skriva med stora bokstäver. Nä jag var 7 läste jag Nils Holgerssons underbara resa och förstod inte varför läraren reagerade på det.

I högstadiet hamnade jag på en riktigt dålig skola och vi hamnade långt efter i alla ämnen mot vad andra på andra skolor gjorde så när jag bytte skola i åttan och fick en ny lärare upptäckte han att jag trots det hade väldigt lätt för NO ämnena så jag gjorde hela högstadiets kemi, biologi och fysik på en termin. Sen fick jag läsa utöver det. Vet inte vad som är rätt och fel, på ett sätt är det bra att utmana och möta eleven där hen är, å andra sidan satte det press på mig att göra det som alla gjorde plus det här extra och jag var redan extremt pressad av hela skolsituationen.

Jag kan inte begränsa mig, som t.ex. då vi gick i åttan och fick till uppgift att skriva en uppsats på 4 sidor, jag skrev 34 sidor. Hade lätt kunnat skriva mer men sen fanns inte tiden till, fick veta att min uppsats låg på universitetsnivå och min svenskalärare började också ge extrauppgifter. Sen var det samma sak i spanskan, vi från min skola låg så långt efter eftersom vi inte haft riktig undervisning i hela sexan och sjuan och fick börja från start i åttan. På 2 år skulle vi läsa in 4 års spanska. Även här drog jag iväg och fick extra uppgifter att göra.

I gymnasiet blev jag sjukskriven, utmattad, deprimerad, hade panikattacker, slutade äta. En lärare i sjunde klass hade sagt till mig att jag aldrig skulle klara grundskolan med tanke på hur jag mådde, jag lyckades med det men nu var det väldigt nära att jag avbröt gymnasiet. Först var jag hemma utan att plugga alls, sen fick jag uppgifter mailade till mig av lärarna att göra hemma och sen började jag gå 3 lektioner i veckan. Precis när jag kom tillbaka skulle det vara biologiprov, dom andra hade jobbat med det i tre månader. Jag kom till skolan kvällen innan provet och läraren gick igenom allt med mig och jag bestämde mig för att göra provet dagen efter, jag läste igenom boken, skrev en egen sammanfattning som jag lärde mig utantill och fick alla rätt och var bäst i klassen. Matte var min svaga länk, jag klarade inte av den och efter första månaderna på gymnasiet slutade jag att ens göra läxor i matte för det gick inte. På 3 timmar klarade jag 2 uppgifter. När jag var hemma hamnade jag 200 sidor efter i boken så jag fick aldrig en föreläsning om hur man skulle göra på just det jag arbetade med så jag löste problemen på egen hand men kanske inte riktigt som dom anda eftersom jag inte lärt mig hur man skulle göra på "riktigt" jag använde bara logik.

Jag var tvungen att göra ett kemiprov på en annan dag än dom andra, hovslagaren skulle komma till hästen så jag stressade mig igenom provet för att kunna åka hem tidigare. När vi sedan gick igenom provet i klassen med läraren reagerade jag på att det som dom andra fått som prov inte alls stämde med mitt. Jag var tvungen att fråga och då sa läraren att han ville testa mig och hade gett mig ett prov från universitetsnivå i kemi fast jag bara gick i tvåan på gymnasiet. Det var alltså därför det hade varit lite annorlunda mot vad jag förväntat mig insåg jag och det var bara jag i hela klassen som gjorde det provet.

Jag hade bestämt mig för att ha MVG i alla ämnen och när det såg ut som att jag bara skulle få G eller VG i Matte D valde jag att hoppa av. För inget annat än MVG var godkänt. Trots att jag mådde hemskt dåligt och missade stora delar av undervisningen gick jag ut med MVG i 34 kurser och fick årets stipendie.

Jag skriver inte det här för att skryta utan för att visa att vi duktiga, tysta tjejer och killar som är högpresterande och ses som väldigt duktiga också kan ha problem. Det är inte alltid bra att skriva 30 sidor extra, det är inte alltid bra att alltid pressas att prestera mer och mer när intellektet kanske klarar det men det psykiska inte gör det. När man har en hjärna på högvarv behöver man istället någon som bromsar och får en att stanna upp.

 

[Lillefrun]

Galet hur du blivit behandlad I skolan.

Har du försökt arbeta med bilder på dina listor? Och ha listor där du tydligt kan bocka av? Alltså en städlista. En ruta med bild och text. Vik kläder. Och sen en ruta att bocka av när du är klar. Sen en ruta för dammsuga. Och liknande. En likadan lista för packning. Bilder i dina förråd och garderober som visar var var sak har sin plats. Jag har sett det hjälpa några personer

Listor har jag för just städningen, en väldigt detaljerad och en med större hållpunkter. Idag ska jag städa. Men det tar emot, har liksom ingen ork eller motivation. Bara det att vika 5 par strumpor i förmiddags var jobbigt, jag tvättade för en vecka sedan och ändå har jag inte vikt klart allt förrän nu. Måste organisera i lite lådor med kläder och handdukar och det är ca 10 lådor men jag har dragit mig för det sen lådställningen gick sönder för 4 veckor sedan. Bilder i listan tror jag inte behövs men just det där med att checka av kan hjälpa mig, att se resultatet. Att jag gjort något när jag torkat av alla köksbänkarna och det som återstår känns oöverstigligt, då är det bra med något konkret som visar att jag faktiskt fixat något. Har en whiteboardtavla där allt skrivs ner och bockas av och låser det sig helt tar jag fram den detaljerade listan med över 30 punkter och följer den till punkt och pricka.

Förr levde jag i resväskor, packade nästan aldrig upp mellan turerna men nu är det inte lika ofta, jag bor på samma ställe. Dom väskorna jag använder oftast för vardagsärenden har jag sett till har en egen uppsättning av allt som behövs så att jag bara kan ta en av dom och lägga ner ev. en kalender eller dricka. Allt annat ska alltid finnas i väskorna. Det är en rutin jag har.

Men bilder i garderob och byråer var ett riktigt bra tips, måste bara få till den där ordningen det ska vara så jag får en start på det hela

 

[gul_zebra]

En nackdel med att aldrig ha haft en drös vänner som normalt folk är ju brist på social träning. No sher shitlock liksom.
Nu har det där kommit ikapp mig. Inte i form av att jag har svårt för sociala koder och sådär, utan i form av att jag inte kan hantera när någon har det svårt. Jag kan inte vara det stöd jag vill vara och jag kan inte, vid behov, få personen på andra tankar. Jag kommer med en och annan rent praktisk idé men det är liksom allt. Jag kan inte bara börja babbla om nånting annat bara sådär när en person behöver det. Irl kan jag ge personen en kram eller så men över telefon eller text är det svårare.
Hur sjutton blir man bättre på det här? Jag kan ta att jag kan ställa till det socialt ibland men just det här känns ändå som nånting jag vill kunna hantera bättre än jag gör.

 

[monster1]

En nackdel med att aldrig ha haft en drös vänner som normalt folk är ju brist på social träning. No sher shitlock liksom.
Nu har det där kommit ikapp mig. Inte i form av att jag har svårt för sociala koder och sådär, utan i form av att jag inte kan hantera när någon har det svårt. Jag kan inte vara det stöd jag vill vara och jag kan inte, vid behov, få personen på andra tankar. Jag kommer med en och annan rent praktisk idé men det är liksom allt. Jag kan inte bara börja babbla om nånting annat bara sådär när en person behöver det. Irl kan jag ge personen en kram eller så men över telefon eller text är det svårare.
Hur sjutton blir man bättre på det här? Jag kan ta att jag kan ställa till det socialt ibland men just det här känns ändå som nånting jag vill kunna hantera bättre än jag gör.

Man klappar lite på dom, säger såja såja i någorlunda empatiskt tonfall, sätter på en film och matar dom med kladdkaka. Ett annat tips är att helt enkelt fråga, "vad kan jag göra för dig?".

 

[TinyWiny]

En nackdel med att aldrig ha haft en drös vänner som normalt folk är ju brist på social träning. No sher shitlock liksom.
Nu har det där kommit ikapp mig. Inte i form av att jag har svårt för sociala koder och sådär, utan i form av att jag inte kan hantera när någon har det svårt. Jag kan inte vara det stöd jag vill vara och jag kan inte, vid behov, få personen på andra tankar. Jag kommer med en och annan rent praktisk idé men det är liksom allt. Jag kan inte bara börja babbla om nånting annat bara sådär när en person behöver det. Irl kan jag ge personen en kram eller så men över telefon eller text är det svårare.
Hur sjutton blir man bättre på det här? Jag kan ta att jag kan ställa till det socialt ibland men just det här känns ändå som nånting jag vill kunna hantera bättre än jag gör.

Ofta behöver man inte göra så mycket mer än att lyssna. Man behöver inte komma med lösningar och man behöver inte komma med tips och råd utan just lyssna. Att lyssna på vad vederbörande faktiskt säger är underskattat och det behöver var och varannan bli bättre på. Att känna sig lyssnad på står däremot högt i kurs hos de allra flesta. Så, bli en bra lyssnare! Sitt inte och tänk på att du inte vet vad du ska säga/göra för att vara ett bra stöd utan lyssna på vad hen säger och var genom det ett bra stöd. Det är helt okej att säga att man inte vet vad man ska säga men att man lyssnar på och tror på det hen säger.

Få någon på andra tankar, behöver man det? Kan det inte räcka med att samtalet senare glider över i något annat eller menar du vid specifika tillfällen?

 

[gul_zebra]

Man klappar lite på dom, säger såja såja i någorlunda empatiskt tonfall, sätter på en film och matar dom med kladdkaka. Ett annat tips är att helt enkelt fråga, "vad kan jag göra för dig?".

Ja irl funkar som sagt bättre, men det är svårt att klappa, sätta på en film och mata med kladdkaka över telefon när personen är typ 50 mil bort...
Svaret på vad jag kan göra var i det här fallet just att bara prata och distraktion, vilket jag totalt failar på, helt enkelt för att jag inte vet vad jag ska säga.

Ofta behöver man inte göra så mycket mer än att lyssna. Man behöver inte komma med lösningar och man behöver inte komma med tips och råd utan just lyssna. Att lyssna på vad vederbörande faktiskt säger är underskattat och det behöver var och varannan bli bättre på. Att känna sig lyssnad på står däremot högt i kurs hos de allra flesta. Så, bli en bra lyssnare! Sitt inte och tänk på att du inte vet vad du ska säga/göra för att vara ett bra stöd utan lyssna på vad hen säger och var genom det ett bra stöd. Det är helt okej att säga att man inte vet vad man ska säga men att man lyssnar på och tror på det hen säger.

Få någon på andra tankar, behöver man det? Kan det inte räcka med att samtalet senare glider över i något annat eller menar du vid specifika tillfällen?

Jag lyssnar för fullt. Personen i det här fallet vill dock ha mer respons (vilket är svårt pga det specifika fallet mer än det sociala) och just nu hade hen helt enkelt velat bli distraherad med prat om annat snarare än att bli lyssnad på. Och där failar jag totalt tyvärr vilket innebär att jag inte är kapabel att stötta som jag skulle vilja.

 

[MiaMia]

just nu hade hen helt enkelt velat bli distraherad med prat om annat snarare än att bli lyssnad på. Och där failar jag totalt tyvärr vilket innebär att jag inte är kapabel att stötta som jag skulle vilja.

Om det verkligen är distraherade - med precis vad som helst, utan krav på kvalitativ konversation så borde det gå att ta även sådant som inte är superba ämnen annars.
Nyttja autismen till en lite för detaljerad och utförlig redogörelse () för vad råttorna hittade på för bus när de fick sin mat igår, och något som du såg när du var ute på promenad i förmiddags, eller dina funderingar på vad du ska planera att handla för mat till helgen, berätta om senaste boken du läst...
Som att vifta med ett annat hörn av verkligheten (mindre viktigt exakt vad) än det som hen fastnat i för tillfället så fokus kan rubbas lite.