Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

I dag hade vi faktiskt en föreläsning på mitt jobb om just aspberger men även autism, adhd, add, "helt vanliga koncentrationssvårigheter" mm.
Det var så sjukt lärorikt och jag blev helt slut. Det bjöd på massor med skratt och massor med allvar.
Det var så mycket jag inte visste
Så mycket man känner igen i sig själv också, bara det att det är väldigt mycket mer för de som faktiskt har diagnos.

Hon som föreläste hade autism, hon var fruktansvärt rolig och ärlig om alltsammans. Berättade om många roliga situationer hon och hennes vänner hamnat i. Hon visade en matematisk uträkning med diagram och allt över hur hon kom fram till att man kunde säga hej till en kollega max 7 gånger på en dag när man går förbi varandra i korridoren.

Haha, ja en del saker man tar till för att klara vardagen kan vara lite "charmiga och roliga" utåt sätt och för en del med problematiken så ser dom kanske själva eller lär sig av andra att det är lite udda och att det inte är något problem som ställer till det för en. Har själv en drös av situationer som jag kan skratta åt och skämta om som bara är så komiska och jag ser inget problem med att skämta om det.

Men det finns vissa svårigheter som ställer till det som är mer känsliga, kanske om det är tvång eller en egen försvarsmetod för att klara vardagen som man behöver göra för att stå ut och hålla sig samlad och liksom "överleva".

 

[Qelina]

@Parrot När det gäller flickor och kvinnor med autism så är det ofta så att man med tiden lär sig hantera sociala situationer. Jag hade och har också nära vänner som jag är mycket tacksam över. Utåt sett ses kanske inte kampen inom inom mig men det är ofta jag känner mig "fel" och oroar mig för hur jag ska hantera det. Men just den sociala biten är inget konstigt att man vill ha, men på sina villkor. Jag orkar t.ex. inte alls lika länge som dom flesta andra, jag har lättare när man är en och en eller kanske någon mer om jag är trygg med dom.

 

[Qelina]

Flickor-med-Aspergers-syndrom

lastips-om-kvinnorflickor-och-autism

Aspergers-syndrom

Om man googlar på flickor och kvinnor med autism får man upp mycket material, jag letade efter material från en konferens mamma och jag var på om det temat, Svenny Kopp höll en jätte bra föreläsning som var som att den var skriven om just mig. Hittade inte materialet nu men om jag gör det lägger jag upp länken.

 

[Hoarfrost]

Haha, ja en del saker man tar till för att klara vardagen kan vara lite "charmiga och roliga" utåt sätt och för en del med problematiken så ser dom kanske själva eller lär sig av andra att det är lite udda och att det inte är något problem som ställer till det för en. Har själv en drös av situationer som jag kan skratta åt och skämta om som bara är så komiska och jag ser inget problem med att skämta om det.

Men det finns vissa svårigheter som ställer till det som är mer känsliga, kanske om det är tvång eller en egen försvarsmetod för att klara vardagen som man behöver göra för att stå ut och hålla sig samlad och liksom "överleva".

Absolut, hon hade ett bra sätt att berätta om det dock. Om man ska ta just den här hej-situationen som exempel berättade hon med humor men förklarade även hur jobbigt det är att ens behöva tänka på hur många gånger man kan säga hej till en kollega i korridoren, att ständigt grubbla och gå och ha ont i magen över det. Att varje gång hon sagt hej undrat om hon upplevdes som konstig, och likadant tvärtom. Att ringa sin mamma och gråta över att man sagt hej och undrar om det kanske var för många gånger. Få som ångestattacker över att inte sagt hej en annan gång.

Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det är, men kan absolut ta till mig och förstår mycket bättre hur alla dessa svårigheter kan ställa till det rätt rejält. Eftersom jag förstår bättre kan jag även bemöta sådana saker på ett bättre sätt än innan! (jobbar på en plats där det finns en del personer med sådana svårigheter)

 

[Qelina]

Nu babblar jag... Tänker hur som helst att, tänk om jag vore utåtagerande? Tänk om jag fått utbrott, skrikit, slagits, istället för att vända allting inåt. Tänk om jag slagit till folk istället för att skära i mig själv. Om jag skrikit istället för att tänka elaka saker om mig själv. Om jag kastat saker omkring mig istället för att tröstäta. Hade omgivningen haft mer förståelse då? Kanske inte. Men hade de accepterat att mina svårigheter är just svårigheter, och anpassat sig mer efter mig också istället för att alltid kräva anpassning av mig? Förmodligen. Och det gör mig så jävla förbannad och ledsen över att det är så. Jag ska inte behöva vara utåtagerande för att slippa dubbelbestraffas och jag ska inte behöva vara utåtagerande för att respekteras.

Känner igen mig så otroligt mycket, jag var tyst och inåtvänd och är det nu också. Visar sällan något utåt så enda gången folk ser att jag mår dåligt är när den där sociala orken är i botten och jag inte längre klarar att spela med och vara på alerten, då märker folk helt plötsligt att jag verkar må dåligt, när jag inte längre orkar använda en glad röst, när jag inte orkar hålla ögonkontakten längre, när jag sjunker ihop rent kroppsligt och inte hänger med i samtal och vad som sagts tidigare eller vad man pratar om. Men inte innan kroppen kraschar, det psykiska syns ju inte. Som barn och hela tiden till jag fick min diagnos var jag totalt oförstådd av alla, trots att tecknen fanns där sen min barndom. Nu har jag min närmsta vänner som vet hur det är och jag har mina föräldrar som förstår mer, mamma förstår väldigt mycket.

En sak dom inte förstår är mitt självhat, i måndags skulle jag till tandläkaren men mobilen hade laddat ur sig under natten så alarmet gick ju aldrig. Jag blev så arg och ledsen och besviken på. mig själv och kunde bara tänka på hur värdelös jag var och att jag var den sämsta människan på jorden. Var tvungen att ringa mamma fast hon jobbade för att jag inte kunde hantera situationen och att det inte blev som planerat.Hon hjälpte mig att komma ur det värsta i paniken och lugnade mig. När jag pratade med pappa om samma sak blev han arg för att jag alltid rackar ner på mig själv och är så elak mot mig själv och att jag letar fel på mig själv och varför jag inte bara kan se dom bra sakerna med mig själv och inte bryta ihop för minsta lilla. Tror ni självhatet blev mindre då?

Jag började inte skära mig som du beskriver men jag blev sjuk i anorexi när jag var 17 år och nu i januari blir det 14 år som sjuk. Så otroligt många år bortkastade men jag hade så mycket ångest och förstod inte varför jag mådde dåligt hela tiden, varför jag kände att jag var fel, ett misslyckande, att jag inte borde få finnas, att det blev något fel när jag föddes och jag förstod inte varför jag hela tiden kände mig som att jag inte var gjord för dagens samhälle. Starka känslor som kom när jag var ett litet barn redan.

 

[gul_zebra]

Känner igen mig så otroligt mycket, jag var tyst och inåtvänd och är det nu också. Visar sällan något utåt så enda gången folk ser att jag mår dåligt är när den där sociala orken är i botten och jag inte längre klarar att spela med och vara på alerten, då märker folk helt plötsligt att jag verkar må dåligt, när jag inte längre orkar använda en glad röst, när jag inte orkar hålla ögonkontakten längre, när jag sjunker ihop rent kroppsligt och inte hänger med i samtal och vad som sagts tidigare eller vad man pratar om. Men inte innan kroppen kraschar, det psykiska syns ju inte. Som barn och hela tiden till jag fick min diagnos var jag totalt oförstådd av alla, trots att tecknen fanns där sen min barndom. Nu har jag min närmsta vänner som vet hur det är och jag har mina föräldrar som förstår mer, mamma förstår väldigt mycket.

En sak dom inte förstår är mitt självhat, i måndags skulle jag till tandläkaren men mobilen hade laddat ur sig under natten så alarmet gick ju aldrig. Jag blev så arg och ledsen och besviken på. mig själv och kunde bara tänka på hur värdelös jag var och att jag var den sämsta människan på jorden. Var tvungen att ringa mamma fast hon jobbade för att jag inte kunde hantera situationen och att det inte blev som planerat.Hon hjälpte mig att komma ur det värsta i paniken och lugnade mig. När jag pratade med pappa om samma sak blev han arg för att jag alltid rackar ner på mig själv och är så elak mot mig själv och att jag letar fel på mig själv och varför jag inte bara kan se dom bra sakerna med mig själv och inte bryta ihop för minsta lilla. Tror ni självhatet blev mindre då?

Jag började inte skära mig som du beskriver men jag blev sjuk i anorexi när jag var 17 år och nu i januari blir det 14 år som sjuk. Så otroligt många år bortkastade men jag hade så mycket ångest och förstod inte varför jag mådde dåligt hela tiden, varför jag kände att jag var fel, ett misslyckande, att jag inte borde få finnas, att det blev något fel när jag föddes och jag förstod inte varför jag hela tiden kände mig som att jag inte var gjord för dagens samhälle. Starka känslor som kom när jag var ett litet barn redan.

Bra att det finns förståelse även om den är sen. Här är det tvärtom. När det märks att jag är nere blir de stötta och så är det synd om de som inte får glada svar på precis allt och då är det som vanligt mitt fel allting. Idag var jag tydligen hemsk som inte svarade exalterat över nån "regnbåge som inte är rund" (var tydligen en halo ute). Är ofta så, de kan bete sig hur fan som helst men jävlar om jag tar illa upp och blir sur...

För ett par dagar sen hade jag tydligen tom gett mamma magkatarr av stress. Att hon stoppat i sig en massa skit hon inte tål kunde inte vara en orsak till magsmärtorna inte, utan hon skyllde hellre på mig. Rent intellektuellt fattar jag ju att det är skitsnack men jag tar åt mig ändå och så sitter det och gnager att jag är så jävla hemsk att jag orsakar magkatarr hos min egen mamma.

Nåja... Idag kan jag tanka bilen så så snart jag skjutsat systern som jag lovat ska jag ta en åktur nånstans. Mammas födelsedag ska firas men jag verkar onekligen bara oönskad så då kan jag gott ta lite egentid istället.

 

[MiaMia]

jag letade efter material från en konferens mamma och jag var på om det temat, Svenny Kopp höll en jätte bra föreläsning som var som att den var skriven om just mig. Hittade inte materialet nu men om jag gör det lägger jag upp länken.

Är det denna du menar? https://www.autism.se/rfa/uploads/konferens/Svenny-Kopp-autkonf2018a.pdf
Finns ett radioprogram också (lite äldre) http://t.sr.se/1cEdOWV

 

[Qelina]

Är det denna du menar? https://www.autism.se/rfa/uploads/konferens/Svenny-Kopp-autkonf2018a.pdf
Finns ett radioprogram också (lite äldre) http://t.sr.se/1cEdOWV

Ja precis, vet inte om den är så lätt att förstå om man inte var på föreläsningen men lite kan man nog få ut av den. Toppenbra föreläsning faktiskt!

En av sakerna hon tog upp var att en av dom värsta sakerna man kan säga till en flicka med asperger/autism är "Gör bara ditt bästa". De här är något jag kämpat med hela livet och som jag som tonåring och även sen som vuxen försökt pränta in i mina föräldrar är att begära alldeles för mycket. För för mig är mitt bästa MVG+++ eller att prestera på topp, när har man gjort sitt bästa? När ska man stoppa upp och vara klar? Mamma tittade på mig och vi kunde faktiskt skratta lite åt det då, för att det jag försökt få fram hela mitt liv plötsligt sades av någon professionell med exakt dom orden jag fått höra hela livet. Mamma och pappa har i hela mitt liv hävdat att dom inte har några krav på mig, att dom inte förstår min prestationsångest och var den kommer ifrån. Jag har däremot upplevt skyhöga krav både inom skolan, fotbollen, basketen, ridningen, det sociala ja precis allt.

 

[Qelina]

Är det denna du menar? https://www.autism.se/rfa/uploads/konferens/Svenny-Kopp-autkonf2018a.pdf
Finns ett radioprogram också (lite äldre) http://t.sr.se/1cEdOWV

Tack för att du hittade den

 

[Hoarfrost]

Får jag fråga en sak jag tänkt lite på sedan jag var på föreläsningen? Jag sitter ju i reception på en skola där en del elever har diverse diagnoser och ganska många har koncentrationssvårigheter.
Jag tycker det är viktigt att kunna bemöta alla på deras villkor, och på ett sätt som är så lite obekvämt för dem som möjligt. På föreläsningen nämndes mängder av saker som kan vara jobbiga, så jag försöker att eliminera så många jobbiga saker som jag bara kan.

Jag har receptionen i ett "eget rum" - man går in genom en glasdörr så sitter jag här bakom mitt skrivbord med min dator och väntar. Fördelen är ju att jag kan styra omgivningsgrejer som ljus, ljud, temperatur och kan fokusera på en person åt gången och ge den hjälp enskilt, stänga dörren om det behövs och det är stökigt utanför mm. Tänker att nackdelen är att någon kanske tycker det är ett problem att det är så avskärmat/"stängt"? Hur ser ni på öppna vs "slutna" receptioner?

Jag har ändrat lite på hur jag bemöter studenterna nu på senare tiden, jag upplever faktiskt en positiv ändring. Speciellt från två studenter som jag vet har problem, det känns som de slappnar av lite mer.

 

[gul_zebra]

Får jag fråga en sak jag tänkt lite på sedan jag var på föreläsningen? Jag sitter ju i reception på en skola där en del elever har diverse diagnoser och ganska många har koncentrationssvårigheter.
Jag tycker det är viktigt att kunna bemöta alla på deras villkor, och på ett sätt som är så lite obekvämt för dem som möjligt. På föreläsningen nämndes mängder av saker som kan vara jobbiga, så jag försöker att eliminera så många jobbiga saker som jag bara kan.

Jag har receptionen i ett "eget rum" - man går in genom en glasdörr så sitter jag här bakom mitt skrivbord med min dator och väntar. Fördelen är ju att jag kan styra omgivningsgrejer som ljus, ljud, temperatur och kan fokusera på en person åt gången och ge den hjälp enskilt, stänga dörren om det behövs och det är stökigt utanför mm. Tänker att nackdelen är att någon kanske tycker det är ett problem att det är så avskärmat/"stängt"? Hur ser ni på öppna vs "slutna" receptioner?

Jag har ändrat lite på hur jag bemöter studenterna nu på senare tiden, jag upplever faktiskt en positiv ändring. Speciellt från två studenter som jag vet har problem, det känns som de slappnar av lite mer.

Jag blir alltid lite osäker på stängda, just om det öht är öppet eller inte. Nu går det bra men som ung var det ett aber. En skylt på dörren tycker jag hade underlättat många gånger.

 

[Hoarfrost]

Jag blir alltid lite osäker på stängda, just om det öht är öppet eller inte. Nu går det bra men som ung var det ett aber. En skylt på dörren tycker jag hade underlättat många gånger.

Tack!
Ska fixa fram en skylt där det kan stå öppet/stängt. Dörren är alltid öppen när det är öppet, men självklart är det ännu tydligare om det även står att det är öppet

 

[Qelina]

Får jag fråga en sak jag tänkt lite på sedan jag var på föreläsningen? Jag sitter ju i reception på en skola där en del elever har diverse diagnoser och ganska många har koncentrationssvårigheter.
Jag tycker det är viktigt att kunna bemöta alla på deras villkor, och på ett sätt som är så lite obekvämt för dem som möjligt. På föreläsningen nämndes mängder av saker som kan vara jobbiga, så jag försöker att eliminera så många jobbiga saker som jag bara kan.

Jag har receptionen i ett "eget rum" - man går in genom en glasdörr så sitter jag här bakom mitt skrivbord med min dator och väntar. Fördelen är ju att jag kan styra omgivningsgrejer som ljus, ljud, temperatur och kan fokusera på en person åt gången och ge den hjälp enskilt, stänga dörren om det behövs och det är stökigt utanför mm. Tänker att nackdelen är att någon kanske tycker det är ett problem att det är så avskärmat/"stängt"? Hur ser ni på öppna vs "slutna" receptioner?

Jag har ändrat lite på hur jag bemöter studenterna nu på senare tiden, jag upplever faktiskt en positiv ändring. Speciellt från två studenter som jag vet har problem, det känns som de slappnar av lite mer.

Du ska ha en stor eloge för att du försöker hjälpa alla barn

 

[Parrot]

Min dotter går på gymnasiet.
Vi har pratat om att göra en utredning men hon ville inte då vi samtalade om det. Hon mår inte dåligt nu utan snare skulle jag säga att det har varit ett väldigt bra år, även om vi har haft en del sorger, bekymmer och besvär i övrigt.

Jag tycker det var svårare när hon gick på mellanstadiet och högstadiet. Då grubblade hon mera på sin egen personlighet. Senaste året flyter allting på och hon känns stabil. Naturligtvis så är hon tonåring och har som alla unga människor bekymmer och motgångar men jag upplever henne som ganska harmonisk just nu. Det kan bero på att hon kan få ut väldigt mycket glädje av ett specialintresse hon har nu som hon delar med sina vänner. Samt matten i skolan, den har gett henne mycket glädje.

På grund av att jag tycker att hon mår väldigt fint så skrev jag tidigare att jag inte tror att hon har AS men att hon har drag eller tendenser till AS. Det är så klart bara min egen hemsnickrade diagnos. Jag börjar vackla nu... det kanske inte bara är tendenser och drag av as utan det är nog som min dotter säger.
Angående utredning: Om någon här känner igen sig så är det nämligen så att det går inte att få min dotter att göra något som hon inte själv vill göra. Det är bara inte genomförbart. I vår familj har vi löst det med att saker och ting genomförs med konsensus.

Ju mer jag har tänkt på det under dagen ju mer förstår jag att utredning är nästa steg. Jag ska fundera på hur pass mogen hon är för det och om hon vill.



Tack alla för de inlägg jag har fått läsa. Jag har kommit till många insikter.

 

[gul_zebra]

Min dotter går på gymnasiet.
Vi har pratat om att göra en utredning men hon ville inte då vi samtalade om det. Hon mår inte dåligt nu utan snare skulle jag säga att det har varit ett väldigt bra år, även om vi har haft en del sorger, bekymmer och besvär i övrigt.

Jag tycker det var svårare när hon gick på mellanstadiet och högstadiet. Då grubblade hon mera på sin egen personlighet. Senaste året flyter allting på och hon känns stabil. Naturligtvis så är hon tonåring och har som alla unga människor bekymmer och motgångar men jag upplever henne som ganska harmonisk just nu. Det kan bero på att hon kan få ut väldigt mycket glädje av ett specialintresse hon har nu som hon delar med sina vänner. Samt matten i skolan, den har gett henne mycket glädje.

På grund av att jag tycker att hon mår väldigt fint så skrev jag tidigare att jag inte tror att hon har AS men att hon har drag eller tendenser till AS. Det är så klart bara min egen hemsnickrade diagnos. Jag börjar vackla nu... det kanske inte bara är tendenser och drag av as utan det är nog som min dotter säger.
Angående utredning: Om någon här känner igen sig så är det nämligen så att det går inte att få min dotter att göra något som hon inte själv vill göra. Det är bara inte genomförbart. I vår familj har vi löst det med att saker och ting genomförs med konsensus.

Ju mer jag har tänkt på det under dagen ju mer förstår jag att utredning är nästa steg. Jag ska fundera på hur pass mogen hon är för det och om hon vill.



Tack alla för de inlägg jag har fått läsa. Jag har kommit till många insikter.

Vill hon inte så vill hon inte såklart. Min tanke är mest att man inte bör vänta på problem utan hellre ligga ett steg före problemen.

Med tanke på åldern kan det vara värt att ha vuxna vänner i åtanke iaf. Man får mycket gratis i skolan och när skolan är över hamnar större ansvar för att bibehålla vänner på en själv. Många aspergare som haft vänner i skolan lyckas inte behålla de efteråt, så det kan helt klart vara bra att försöka förbereda på något vis, så hon klarar av det med tex telefonkontakt och allt vad det är

 

[Hoarfrost]

Du ska ha en stor eloge för att du försöker hjälpa alla barn

Tack

 

[Thaliaste]

Tack alla ni som delar med er i tråden!

Jätteintressant när man försöker skaffa sig lite mer kunskap och ni är duktiga på att förklara så att jag kan förstå litegrann hur det kan vara, även om det ju är svårt att sätta sig in i det helt. Jag har flera kompisar med ADHD sådär har jag fått en del "inifrånkunskap" via dem men asperger är fortfarande ganska okänt för mig annat än som teoretisk baskunskap. Faktarutorna man läser blir så opersonliga eller vad man ska säga, så det ger verkligen mycket att ni delar med er från er vardag.

En av sakerna hon tog upp var att en av dom värsta sakerna man kan säga till en flicka med asperger/autism är "Gör bara ditt bästa". De här är något jag kämpat med hela livet och som jag som tonåring och även sen som vuxen försökt pränta in i mina föräldrar är att begära alldeles för mycket. För för mig är mitt bästa MVG+++ eller att prestera på topp, när har man gjort sitt bästa? När ska man stoppa upp och vara klar? Mamma tittade på mig och vi kunde faktiskt skratta lite åt det då, för att det jag försökt få fram hela mitt liv plötsligt sades av någon professionell med exakt dom orden jag fått höra hela livet. Mamma och pappa har i hela mitt liv hävdat att dom inte har några krav på mig, att dom inte förstår min prestationsångest och var den kommer ifrån. Jag har däremot upplevt skyhöga krav både inom skolan, fotbollen, basketen, ridningen, det sociala ja precis allt.

Det här var intressant...jag är en sån där som ofta säger "bara man gör sitt bästa" Jag menar förstås väl med det och har aldrig tänkt på att det skulle uppfattas på något annat sätt. Vill du förklara lite mer hur det kan uppfattas från ett AS-håll? (Jag har inte kollat länkarna än men ska göra det också, kanske har jag svaret där...men jag hör gärna en förklaring från dig också om du vill förklara med dina egna ord)

 

[Thaliaste]

Tack! Aldrig ens hört talas om. Den här är lik, men min hade oranget hår (och kroppsfärg vete sjutton, inte den här iaf), svart skinnväst och grå kedjor i västen. Precis som den där hade den horn och tänderna kan jag riktigt känna hur de känns än idag, fruktansvärt lika i utformningen, men vill minnas att min bara hade två. Storlek verkar skilja också, min var mycket mindre än de här bjässarna.

Känns som att det kan vara en billig kopia eller nåt. Växte upp fattigt så det vore inte helt otroligt, men givetvis något som gör det svårare att hitta tyvärr.

Förlåt, men jag kunde inte släppa detta... Är det denna då? Ingen grå kedja, men orange i håret och svart väst i alla fall...

 

[gul_zebra]

Förlåt, men jag kunde inte släppa detta... Är det denna då? Ingen grå kedja, men orange i håret och svart väst i alla fall...

Visa bifogad fil 22629

Tack men tyvärr inte. Tror inte att min var så färgglad ens, och kedjelös var den icke.
Är tämligen övertygad om att jag hade någon random kopia så jag fortsätter hålla utkik i second hand-butiker

 

[athena_arabians]

Tack alla ni som delar med er i tråden!

Jätteintressant när man försöker skaffa sig lite mer kunskap och ni är duktiga på att förklara så att jag kan förstå litegrann hur det kan vara, även om det ju är svårt att sätta sig in i det helt. Jag har flera kompisar med ADHD sådär har jag fått en del "inifrånkunskap" via dem men asperger är fortfarande ganska okänt för mig annat än som teoretisk baskunskap. Faktarutorna man läser blir så opersonliga eller vad man ska säga, så det ger verkligen mycket att ni delar med er från er vardag.



Det här var intressant...jag är en sån där som ofta säger "bara man gör sitt bästa" Jag menar förstås väl med det och har aldrig tänkt på att det skulle uppfattas på något annat sätt. Vill du förklara lite mer hur det kan uppfattas från ett AS-håll? (Jag har inte kollat länkarna än men ska göra det också, kanske har jag svaret där...men jag hör gärna en förklaring från dig också om du vill förklara med dina egna ord)

Jag har, som sagt bla från en kär vän som är aktiv i tråden, verkligen fått lära mig att tänka om i vissa situtioner hur jag bemöter de vars hjärna inte funkar som min. Tex att en sak som kan anses som artig gentemot normalstörda kan bli jättejobbig för någon som fungerar annorlunda. Väldigt nyttigt för mig, jag har garanterat ställt till kaos i skallen för flera utan att inse att det blir så