Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

Vilande ersättning är bra om man inte klarar av studierna eller pluggar på samma tid man jobbade... det där med att få en bättre passande utbildning och testa långsam uppgång i tid på nya jobbet efteråt för att se om man kan gå upp i tid med de nya förutsättningarna verkar de ju tycka är onödigt

Men vad hemskt du också hade det under det försöket Leva på soc för att FK tar så lång tid för nåt som borde ligga i planeringen är ju helt galet



Säkert typ butiksjobb el Mcdonalds som det " påstås" alla kan få o inte kräver utbildning.


Skrev läkaren specifikt på intyget att diagnosen är livslång och ingen förbättring kan väntas(el liknande formulering)? Första läkaren som skrev sånt intyg till mig var väldigt noga med den biten, de kan tydligen va nitiska på formuleringar.

Ja det där sista om att det är livslångt är typ a och o. Men mina läkare har aldrig hängt i länge dom senaste åren, jag byter hela tiden och dom har ingen koll, i senaste ansökan skrev läkaren att jag gått dagvård 1 gång, varit inlagd på sjukhuset 1 gång och 1 gång på behandlingshem när det handlar om tio 8-10 gånger dagvård, 3 omgångar behandlingshem, öppenvård sen 2005, 10 inläggningar på Psyk och en gång på medicinkliniken pga anorexin och ytterligare ett par gånger pga överdoser och epilepsianfall triggade av anorexin då jag ramlade ihop på gatan och tuggade fradga och var medvetslös en bra stund. Man kan liksom till och med se på ett EEG att mina hjärnsignaler fungerar annorlunda och inte som dom ska, att det är något som inte stämmer vilket dom tror är för att jag haft anorexi så länge.

Jag har försökt plugga, jobba, gå på ett sådant där program som FK, arbetsförmedlingen och kommunen har och gått i så många behandlingar att jag knappt vet hur mycket längre. Provat Mc Donalds också men kraschade efter 3 dagar på 25% även där

 

[Qelina]

Nu ska jag inte svara för @Qelina men för egen del upplever jag att det är en fördel att få den typen av begränsningar. Jag har haft liknande tendenser att ha höga krav på mig själv och att tendera att prestera på en högre nivå än vad som krävs på exempelvis gymnasienivå.

I mina nuvarande studier är nästan alla inlämningsuppgifter av den naturen att det krävs ett exakt sidantal, vilket jag med tiden kommit att uppskatta. Men jag kan tänka mig att den typen av exakta krav kan fungera annorlunda för andra med autism/asperger, eftersom det också kräver att man kan sortera ut vad som är relevant eller att man upplever det som alltför jobbigt att stryka delar av texten som man vill ha med men som inte får plats.

Håller med om allt du skriver om att det är svårt att veta vad som är relevant och sortera allt

 

[avslutat medlemskap]

Leva på soc för att FK tar så lång tid för nåt som borde ligga i planeringen är ju helt galet

Det är vi många som har upplevt, det fick jag göra när utredningen om sjukpension efter hästolyckan pågick så det är inget nytt fenomen och mycket nudlar och gröt blev det,,,,,,,

 

[gul_zebra]

Vilande ersättning är bra om man inte klarar av studierna eller pluggar på samma tid man jobbade... det där med att få en bättre passande utbildning och testa långsam uppgång i tid på nya jobbet efteråt för att se om man kan gå upp i tid med de nya förutsättningarna verkar de ju tycka är onödigt

Men vad hemskt du också hade det under det försöket Leva på soc för att FK tar så lång tid för nåt som borde ligga i planeringen är ju helt galet



Säkert typ butiksjobb el Mcdonalds som det " påstås" alla kan få o inte kräver utbildning.


Skrev läkaren specifikt på intyget att diagnosen är livslång och ingen förbättring kan väntas(el liknande formulering)? Första läkaren som skrev sånt intyg till mig var väldigt noga med den biten, de kan tydligen va nitiska på formuleringar.

Jo absolut, men det gäller såklart att det fungerar också.

Eller hur! Så jävla orimligt alltihop, hur tänker de sig att man ska komma vidare till jobb när de stressar sönder en först liksom? Och att inte ens betala ut ersättning under sommaren, så jävla dåligt! Nedsättningen tar ju inte semester för att skolan är stängd

 

[Hoarfrost]

Jag skulle definitivt hellre gå och prata enskilt för att kunna fokusera och kanske våga öppna mig mer

Brukar, när jag ser att det blir lite problematiskt för personen bara stänga till dörren och säga att det är så himla stojigt där ute - nu kan vi prata lättare. Inte göra så stor grej av det.
Märks ofta stor skillnad och känns som det är lättare för dem att liksom få fram vad de vill.

Jag är mest osäker på om jag kanske uppfattas som knasig när jag gör så av vissa. Ibland märks det ju att det blir lite "oj vad konstigt att hon stänger" men då gör jag ju bara inte om samma grej med den personen.

 

[Qelina]

Det här dåliga samvetet, usch för det Vi firade mamma idag, gästerna kom vid tre och fikadags och sen vid fem var det soppa och bröd. Jag gick då när maten åkte fram, tänkte att jag kunde slinka förbi lite obemärkt. jag hade redan puschat mig över mina gränserJag ville hem snabbt, min energi är låg men tvingade mig att vara kvar två timmar och tjugo minuter, då var både hjärnan och kroppen i strejk.jag klarade det inte, känner mig som usel dotter till båda mina föräldrar, min bror och i liknande situationer oavsett vad det är smärtgränsen är och mycket handlar om att stå ut rodda det sociala

 

[Thaliaste]

Ska försöka förklara

Jag har alltid varit en svart/vit person. Antingen ska det vara perfekt eller så är det ingen idé att göra det. Jag har dålig självkänsla och ofta dåligt självförtroende också. Det jag gör måste helt enkelt vara perfekt för att jag ska känna mig värdefull och värd att leva, kan inte heller se alternativet att "misslyckas". OCH det blir panik inombords.

Jag visste t.ex. i skolan att högsta betyg var möjligt att nå eftersom det var det jag alltid fick i precis alla ämnen och kurser, helst ville jag ha extra +++poäng även om dom inte syntes i betyget sen. Fick jag ett MVG- så var jag en minusperson= misslyckad och värdelös och inte värd att leva för jag såg bara minustecknet.

Jag kan inte sätta gränser, i högstadiet fick vi en uppgift där vi skulle skriva 4 A4 sidor om ett ämne, jag skrev 34 sidor, tyvkerängrn gymnrdirt vr Om det på ett prov var öppna frågor blev det problem, om jag ombads att skriva allt jag visste om Egyptens gudar eller Gotlands historia så fanns det ju inget stopp, för allt jag visste och allt jag hade kunnat läsa mig till var ju så mycket att det varken fick plats på pappret eller tidsmässigt på provet vilket var extremt stressande och oroligt för mig, jag var alltid nervös inför prov och arbeten för att jag var så rädd att misslyckas och i min lilla bubbla var ett misslyckande samma sak som att jag som person var misslyckad och väckte upp i min familj där ingen själv upplevt det. känner mig som ett svarts får bland bland en massa glada och vita fluffiga får.

När jag då fick höra att det bara var att göra mitt bästa blev det ju en enorm press, jag tolkade det som att alla andra också värderade mig efter betyg och siffror och prestationer. Som med min hund nu också, om något blir fel där bryter jag ihop för att jag den usel hundägare. Jag visste inte som yngre och inte ens nu hur jag jag ska ta mig an samhälle jag inte känner att jag inte passade in i.

Jag lärde mig lätt, om vi hade kemi och skulle lära oss saker fastnade även sånt som andra inte ens tänkte på, detaljer som var helt onödiga men jag hade någon sorts särskilt minne, jag lärde mig av att läsa och skriva själv, men även dom där sakerna jag inte skrev med fastnade i mitt huvud, saker som var långt ifrån nödvändiga. jag visste t.ex.hur många grader olika molekyler vred sig i och sådana saker, sånt som jag var tvungen att kunna enligt aspergern som såg detaljerna. I bättre perioder har jag så att jag kan titta på en text och liksom lära mig det som står utantill, bara av att titta på sidan så fastnar det, jag behöver inte ens alltid läsa utan jag minns hur sidan sig ut.

Så om någon i min närhet säger att jag bara ska göra mitt bästa kan jag inte hindra mig, i åttan läste jag först ämnena på gymnasienivå för att lärarna på grundskolan inte kunde tillräckligt, sen gick jag över till universitet nivå och hamnade till slut på sidor som typ Nasa eller liknande.

Nu tillbaka till just det här med att göra "sitt bästa" det sägs väldigt ofta som något som ska lugna men det blev ju tvärtom vilket ingen förstått. Jag tar mycket ordagrant och då blir det så fel i mitt huvud,


Så om man vet att man kan prestera på topp så blir ju orden "Du kan bara göra ditt bästa" ett extremt problem, stressande och pressande. Jag hatade och gör det fortfarande dom orden. I vår familj levde vi dessutom enligt mottot att "När man tror att man är helt slut har man 70% kvar att ge.

I gymnasiet hade jag MVG i alla kurser förutom förutom en kurs som var matte D, jag hade fixat mattenivåerna A-C med högsta betyg men sen blev jag sjukskriven, orkade inte vara i skolan även efter att sjukskrivningen men lyckades ta mig igenom dom kurserna ned MVG men när jag varit borta så länge låg jag 200 sidor efter i boken på Matte D nivå , och många ämnen klarade jag ju av att att fixa på egen hand om men matte är min svaga punkt. En lärare sa till mig att om jag kämpade på så skulle jag kunna få ett G, då hoppade jag av direkt och sa tack och hej till det för att det så svårr´t fö att jag ser mig som är värdelös, otroligt värdelös att inte prestera pp ;VG, Gen jag gick ut med ca 34 MVG i alla fall...Och matten kunde jag skippa och lägga det utanför utanför betygsdokumentet för att jag hade läst utökat program så fanns den möjligheten,.

Vet inte ens om det här är läsbart inte med i läser igenom det igen imorgon med mer energi

Tack för ditt svar! Det gick utmärkt att läsa!

(Jag är själv uppvuxen i en prestationsinriktad familj så det har jag erfarenhet av, men det är ju ändå inte riktigt samma sak.)

 

[Qelina]

Jag önskar så mycket att det inte vore som det är, att jag skulle orka och klara av det där som "alla andra" gör, att inte gå hem tidigast från mammas firande nu i söndags för att jag efter ett tag av all yttre stimulans hade så ont i huvudet och var så trött att jag trodde att jag hade feber och jag gick till och med hem först på mitt eget 30års firande vi hade hos mina föräldrar.

Jag kan inte heller riktigt förstå syftet med att umgås så länge? Varför vill man vara flera timmar med andra? Vad gör dom andra alla dom där timmarna efter att jag gått hem? Tycker inte dom att det är obehagligt och ansträngande?Hur ska man veta vad man ska prata om efter ett tag?Jag kan liksom inte se syftet med det men vill ändå klara det för att det känns som att jag sviker alla andra annars och jag kan liksom undra om dom har det trevligt eller om dom lider? Vore jätte snällt om någon utan autism kan förklara och om någon med autism känner igen sig vore det så skönt att få höra om det

 

[Snubbelfot]

Jag kan inte heller riktigt förstå syftet med att umgås så länge? Varför vill man vara flera timmar med andra? Vad gör dom andra alla dom där timmarna efter att jag gått hem? Tycker inte dom att det är obehagligt och ansträngande?Hur ska man veta vad man ska prata om efter ett tag?

Det går ju egentligen bara att svara utifrån sig själv... och på kalas (motsv) så är det ofta kommunikation (läs: samtal) som jag ser som det stora värdet. Att prata med människor som jag känner och nästan ännu roligare med sådana som jag kanske inte känner alls sedan tidigare. Att diskutera, berätta om egna upplevelser och erfarenheter och ta del av andras. Ibland kanske man spelar något sällskapsspel tillsammans, man kanske lagar mat ihop eller gör något annat i samvaro. Underliggande finns ju också preferenser kring vilka människor som jag tycker om att göra det med och vilka jag upplever som mindre tilltalande att vara social med, men det känns svårt att rationalisera de känslorna. Jag kan också hamna i sällskap där jag känner att samvaron inte är tilltalande, intressant eller rolig... och då kan det hända att även jag väljer att bryta upp tidigt. Men ofta brukar jag tycka att det går att hitta gemensamma beröringspunkter med många människor.

 

[svea]

Hade gärna blivit arkivarie annars, känns som att det skulle passa mig. Men då krävs högskoleutbildning och det är där det skiter sig.

Nja. I de flesta jobbannonser krävs det 60 hp arkivvetenskap, och om man vill ha en befattning med vissa typer av ansvar är det säkert svårt att få jobb utan. Men det finns nog fortfarande arbetplatser där man kan ta sig in genom att ha en lönebidragsanställning där man blir upplärd.

 

[Qelina]

Det går ju egentligen bara att svara utifrån sig själv... och på kalas (motsv) så är det ofta kommunikation (läs: samtal) som jag ser som det stora värdet. Att prata med människor som jag känner och nästan ännu roligare med sådana som jag kanske inte känner alls sedan tidigare. Att diskutera, berätta om egna upplevelser och erfarenheter och ta del av andras. Ibland kanske man spelar något sällskapsspel tillsammans, man kanske lagar mat ihop eller gör något annat i samvaro. Underliggande finns ju också preferenser kring vilka människor som jag tycker om att göra det med och vilka jag upplever som mindre tilltalande att vara social med, men det känns svårt att rationalisera de känslorna. Jag kan också hamna i sällskap där jag känner att samvaron inte är tilltalande, intressant eller rolig... och då kan det hända att även jag väljer att bryta upp tidigt. Men ofta brukar jag tycka att det går att hitta gemensamma beröringspunkter med många människor.

Tack för ditt svar, väldigt intressant att höra från ditt perspektiv, grejen för mig är ju att jag i princip kollapsar efter en eller max två timmar. Det ser så mysigt ut när man går förbi hem och det lyser i fönstret men i och med hästeriet åt vi sällan mat tillsammans när jag var yngre heller förutom ibland på helgerna för jag var alltid i stallet, min bror tränade, pappa var fotbollstränare och mamma pendlade och kom hem trött

Jag har förstått att många tycker det är socialt men jag tycker ju inte det i så många sammanhang och den stunden jag är där kräver enormt mycket av mig. Och som nu i jul kommer jag kanske behöva hänga i längre men kommer nig försöka hänga i lite längre än annars, Det kan ju bli trevligt så jag ska inte ge upp direkt utan känna av kroppen och psyket. Och skippa det dåliga samvetet om jag går hem själv och tittar på en serie eller. Mamma och pappa har ett gästrum där dom sagt att jag kan vila men jag har aldrig gjort det, kanske ska prova det innan jag går hem helt ovh hållet...

 

[gul_zebra]

Nja. I de flesta jobbannonser krävs det 60 hp arkivvetenskap, och om man vill ha en befattning med vissa typer av ansvar är det säkert svårt att få jobb utan. Men det finns nog fortfarande arbetplatser där man kan ta sig in genom att ha en lönebidragsanställning där man blir upplärd.

Sedär! Kanske lönt att kika på när det är dags för utrekrytering sen

 

[Kattennizze]

Tack för ditt svar, väldigt intressant att höra från ditt perspektiv, grejen för mig är ju att jag i princip kollapsar efter en eller max två timmar. Det ser så mysigt ut när man går förbi hem och det lyser i fönstret men i och med hästeriet åt vi sällan mat tillsammans när jag var yngre heller förutom ibland på helgerna för jag var alltid i stallet, min bror tränade, pappa var fotbollstränare och mamma pendlade och kom hem trött

Jag har förstått att många tycker det är socialt men jag tycker ju inte det i så många sammanhang och den stunden jag är där kräver enormt mycket av mig. Och som nu i jul kommer jag kanske behöva hänga i längre men kommer nig försöka hänga i lite längre än annars, Det kan ju bli trevligt så jag ska inte ge upp direkt utan känna av kroppen och psyket. Och skippa det dåliga samvetet om jag går hem själv och tittar på en serie eller. Mamma och pappa har ett gästrum där dom sagt att jag kan vila men jag har aldrig gjort det, kanske ska prova det innan jag går hem helt ovh hållet...

Mina barn behöver ta pauser från det sociala. Då brukar den ena bygga lego och den andra brukar spela dataspel. Sen när de tankat energi en stund orkar de vara sociala igen. Vi är olika liksom. Jag får energi av att prata och umgås medan du inte orkar. Ha respekt för det och utnyttja dina föräldrars gästrum.

 

[Qelina]

Brukar, när jag ser att det blir lite problematiskt för personen bara stänga till dörren och säga att det är så himla stojigt där ute - nu kan vi prata lättare. Inte göra så stor grej av det.
Märks ofta stor skillnad och känns som det är lättare för dem att liksom få fram vad de vill.

Jag är mest osäker på om jag kanske uppfattas som knasig när jag gör så av vissa. Ibland märks det ju att det blir lite "oj vad konstigt att hon stänger" men då gör jag ju bara inte om samma grej med den personen.

Tror intre du behöver oroa dig för att vara konstig eller att göra fel, du verkar vara en inkännande person som vill ungdomarnas bästa.

 

[MiaMia]

Jag kan inte heller riktigt förstå syftet med att umgås så länge? Varför vill man vara flera timmar med andra? Vad gör dom andra alla dom där timmarna efter att jag gått hem? Tycker inte dom att det är obehagligt och ansträngande?Hur ska man veta vad man ska prata om efter ett tag?Jag kan liksom inte se syftet med det men vill ändå klara det för att det känns som att jag sviker alla andra annars och jag kan liksom undra om dom har det trevligt eller om dom lider? Vore jätte snällt om någon utan autism kan förklara och om någon med autism känner igen sig vore det så skönt att få höra om det

Alla människor skiljer sig åt när det gäller vad man har lätt för och inte. En del presterar bra i skolan utan att fundera nämnvärt på hur man gör för att lyckas med det, och en del får med nöd och näppe godkända resultat trots att de sliter sitt hår och kämpar allt de kan. För någon med dyslexi går det massor av ansträngning till att lyckas läsa en text och ändå blir det en del fel på vägen.

Sen skiljer man sig åt i vad som ger en energi och vad som fungerar som nöje eller avslappning. En del tycker det är dödande trist att vara i naturen en hel dag, andra tycker det finns oändligt mycket intressant att se där. Även normalisar skiljer sig åt i hur mycket vikt de lägger vid att vara sociala. Och det kan bero på typen av social situation om man trivs eller inte, vad för samtalsämnen som förekommer osv.

Om du har en kraftig social dyslexi och samtidigt inte får speciellt mycket glädje/nytta tillbaka för den ansträngning du gör så är det inte så konstigt att umgänge är en aktivitet som ger väldigt stort minus på energikontot för dig. Sen kanske stress bidrar till att suga ytterligare energi ur dig i dessa situationer.

Sitter släktingarna och "bara umgås" eller gör ni något tilsammans? Praktiska aktiviteter kan ge konkreta saker att prata om. "Sakfrågor" som att diskutera samhällsfrågor eller böcker man läst brukar vara lättare än mer allmänt "socialt fluff".
Men en del människor pratar nästan bara på ett sätt där innehållet i det som sägs är sekundärt. Samtalets huvudfunktion är istället att hålla sig informerad om andras göranden, låtanden och sociala status och bekräfta relationer (som när hundar nosar varandra i rumpan, typ) Kanske är dina släktingar av den typen och därmed mindre autismkompatibla än folk i genomsnitt?

Hur känns det om du kan sitta och pyssla med något (sticka? pussla?) som du kan rikta ditt fokus emot istället för de andra personerna? Så blir du lite avskärmad och kan slippa vara aktiv i interaktionen, men ändå sitta med tillsammans i rummet. På ett sätt som upplevs mer "legitimt" i deras ögon. (Det kan vara rent känslomässigt intuitivt som de reagarar att det ät "fel" att du inte är med lika mycket, utan något medvetet värderande)
Ett annat knep kan vara att låta andra stå för pratet när man sitter flera vid ett bord och agera "aktiv lyssnare" genom att flytta blicken till den som talar, humma med och ställa någon lite följdfråga som får dem att prata mer. (Om det inte är personer som envisas med att ställa en massa frågor till en bara för att man pratar lite...)

 

[Qelina]

Alla människor skiljer sig åt när det gäller vad man har lätt för och inte. En del presterar bra i skolan utan att fundera nämnvärt på hur man gör för att lyckas med det, och en del får med nöd och näppe godkända resultat trots att de sliter sitt hår och kämpar allt de kan. För någon med dyslexi går det massor av ansträngning till att lyckas läsa en text och ändå blir det en del fel på vägen.

Sen skiljer man sig åt i vad som ger en energi och vad som fungerar som nöje eller avslappning. En del tycker det är dödande trist att vara i naturen en hel dag, andra tycker det finns oändligt mycket intressant att se där. Även normalisar skiljer sig åt i hur mycket vikt de lägger vid att vara sociala. Och det kan bero på typen av social situation om man trivs eller inte, vad för samtalsämnen som förekommer osv.

Om du har en kraftig social dyslexi och samtidigt inte får speciellt mycket glädje/nytta tillbaka för den ansträngning du gör så är det inte så konstigt att umgänge är en aktivitet som ger väldigt stort minus på energikontot för dig. Sen kanske stress bidrar till att suga ytterligare energi ur dig i dessa situationer.

Sitter släktingarna och "bara umgås" eller gör ni något tilsammans? Praktiska aktiviteter kan ge konkreta saker att prata om. "Sakfrågor" som att diskutera samhällsfrågor eller böcker man läst brukar vara lättare än mer allmänt "socialt fluff".
Men en del människor pratar nästan bara på ett sätt där innehållet i det som sägs är sekundärt. Samtalets huvudfunktion är istället att hålla sig informerad om andras göranden, låtanden och sociala status och bekräfta relationer (som när hundar nosar varandra i rumpan, typ) Kanske är dina släktingar av den typen och därmed mindre autismkompatibla än folk i genomsnitt?

Hur känns det om du kan sitta och pyssla med något (sticka? pussla?) som du kan rikta ditt fokus emot istället för de andra personerna? Så blir du lite avskärmad och kan slippa vara aktiv i interaktionen, men ändå sitta med tillsammans i rummet. På ett sätt som upplevs mer "legitimt" i deras ögon. (Det kan vara rent känslomässigt intuitivt som de reagarar att det ät "fel" att du inte är med lika mycket, utan något medvetet värderande)
Ett annat knep kan vara att låta andra stå för pratet när man sitter flera vid ett bord och agera "aktiv lyssnare" genom att flytta blicken till den som talar, humma med och ställa någon lite följdfråga som får dem att prata mer. (Om det inte är personer som envisas med att ställa en massa frågor till en bara för att man pratar lite...)

Tack, tack, tack för ytterligare ett bra stöd. Min släkt sitter bara och pratar och när jag försöker vara med så vet jag antingen inte när det är min tur att prata och råkar avbryta, jag vet inte när andra är klara med sin mening och är rädd att inte svara i rimlig tid så jag sitter som på nålar. Jag upplever att allt jag gör och säger är fel och att jag inte passar in och att alla hatar mig, jag upplever vissa delar av släkten som extra svåra att förstå, att dom tycker allt jag säger är fel, jag har så svårt att tolka deras tonfall och vad dom säger. Det är lättare när det bara är vi i närmsta kretsen men jag har problem även med mina föräldrar och min bror.

Ofta pratar männen om sport som jag inte bryr mig om och kvinnorna om lite allt möjligt men kanske inget som riktigt intresserar mig där heller. Nu i jul är första gången vi ska spela spel, mamma köpte in två spel så det blir nog väldigt bra för mig. Jag kan sitta och virka och sticka eller göra luffarslöjd hemma men det var ett tag sen.

Försöker sparar på energin nu genom att som du skriver vara en aktiv lyssnare, vill ju vara med på mina villkor och prata för jag har ju också saker att säga men eftersom jag alltid upplever det som fel ska jag lägga ansvaret på dom andra och bara flyta med. Oavsett om jag säger inget, lite eller mer.

 

[transmission]

Tack för att ni skriver så mycket och så intressant i den här tråden! Känner igen mig i så mycket, blir nästan lite gråtfärdig för det är så många saker som faller på plats. Att självhatet är så vanligt visste jag inte, och jag har haft så svårt att förklara det för andra på ett bra sätt, många får det till att jag bara vänder allt till att handla om mig själv, när jag bara är livrädd för att göra eller säga fel. Eller bara att lista ut hur man ska bete sig, vad man ska säga, när man ska säga det osv. Skuldkänslorna över att aldrig vara en tillräckligt bra dotter, kompis, flickvän. Det kan bli helt förlamande!

Jag var på arbetsintervju förra veckan, det gick bra men efteråt kraschade jag totalt. Det blir en sådan känslostorm, jag vet inte alls hur eller vad jag ska känna/känner eller bete mig. Alla frågar hur det gick och jag ville bara skrika "men herregud hur ska jag veta det?!". Situationen är så främmande. Vill så gärna ha jobbet, samtidigt som jag är livrädd över hur jag överhuvudtaget ska klara av en ny arbetsplats?! Ser framför mig hur fel allt kommer gå. Jag sa ingenting om mina diagnoser på intervjun, och jag vet inte om jag ska eller bör göra det heller? Fram tills väldigt nyss trodde jag ju att jag var "som vem som helst" och så uppfattade alla andra mig också.

 

[Qelina]

Tack för att ni skriver så mycket och så intressant i den här tråden! Känner igen mig i så mycket, blir nästan lite gråtfärdig för det är så många saker som faller på plats. Att självhatet är så vanligt visste jag inte, och jag har haft så svårt att förklara det för andra på ett bra sätt, många får det till att jag bara vänder allt till att handla om mig själv, när jag bara är livrädd för att göra eller säga fel. Eller bara att lista ut hur man ska bete sig, vad man ska säga, när man ska säga det osv. Skuldkänslorna över att aldrig vara en tillräckligt bra dotter, kompis, flickvän. Det kan bli helt förlamande!

Jag var på arbetsintervju förra veckan, det gick bra men efteråt kraschade jag totalt. Det blir en sådan känslostorm, jag vet inte alls hur eller vad jag ska känna/känner eller bete mig. Alla frågar hur det gick och jag ville bara skrika "men herregud hur ska jag veta det?!". Situationen är så främmande. Vill så gärna ha jobbet, samtidigt som jag är livrädd över hur jag överhuvudtaget ska klara av en ny arbetsplats?! Ser framför mig hur fel allt kommer gå. Jag sa ingenting om mina diagnoser på intervjun, och jag vet inte om jag ska eller bör göra det heller? Fram tills väldigt nyss trodde jag ju att jag var "som vem som helst" och så uppfattade alla andra mig också.

Vad skönt att du får ut något av tråden, det var därför jag startade den, vi är många som brottas med det här och när det gäller en själv är de svårt att ta till sig det men det där självhatet kommer bara från dig, ingen annan tänker så. Fast det är nog illa nog eller värre att hata själv än att någon annan person tycker lite illa om en.

Du har inget tvång att berätta på ditt nya jobb om det inte är så att det krävs särskilda insatser och upplägg för att du ska klara av jobbet så känn efter hur det känns. Ibland kan det få vara skönt att bara vara "Qelina" och inte tjejen med autism.

Det är så skönt att inse att man inte är ensam, vi är många i tråden och det finns tusentals fler därute.

Förändringar är svårt, hemska även om man tror att det i längden kommer bli bra, jag flyttar om en månad och känner paniken sprida sig

 

[Parrot]

Som arbetsgivare på ett mindre företag kan jag berätta att det har varit arbetssökande som har varit helt öppna med sina diagnoser. En med social fobi och en med ADHD.
Som arbetsgivare anser jag att det är inget problem med ovan diagnoser. Vi kan anpassa oss efter diagnosen för den plats vi hade vaccant. I detta fall var arbetsförmedlingen inblandad och vi fick visst stöd därifrån.
När vi fick en tydlig bild av personens svårighet så förstod vi genast vilken nytta vi skulle kunna ha av personen och vilka problem som skulle uppstå. Vi förstod att det som personen själv såg som en nackdel kan vara en fördel för oss. Samtidigt så skulle vi vara tvungna att göra vissa justeringar för att få det att fungera men med rätt information skulle det fungera.
Mitt företag har en palett av människor alla med sina egna bagage. Som samhället i övrigt.

Jag har inget facit om man skall berätta för sin nya arbetsgivare eller om man skall vara tyst. Det beror på vilka signaler arbetsgivaren sänder ut.

 

[Qelina]

Som arbetsgivare på ett mindre företag kan jag berätta att det har varit arbetssökande som har varit helt öppna med sina diagnoser. En med social fobi och en med ADHD.
Som arbetsgivare anser jag att det är inget problem med ovan diagnoser. Vi kan anpassa oss efter diagnosen för den plats vi hade vaccant. I detta fall var arbetsförmedlingen inblandad och vi fick visst stöd därifrån.
När vi fick en tydlig bild av personens svårighet så förstod vi genast vilken nytta vi skulle kunna ha av personen och vilka problem som skulle uppstå. Vi förstod att det som personen själv såg som en nackdel kan vara en fördel för oss. Samtidigt så skulle vi vara tvungna att göra vissa justeringar för att få det att fungera men med rätt information skulle det fungera.
Mitt företag har en palett av människor alla med sina egna bagage. Som samhället i övrigt.

Jag har inget facit om man skall berätta för sin nya arbetsgivare eller om man skall vara tyst. Det beror på vilka signaler arbetsgivaren sänder ut.

Jag tror det där är väldigt olika beroende på kunskapen hos dom som anställer men det gör mig väldig glad att läsa det du skriver. Universitetet där jag skulle börja 2017 var också anpassningsbara, dom skulle göra sitt bästa för att jag skulle klara av studierna, tyvärr gick det inte ändå men bara det att dom lyssnade, tog till sig direkt och ville hjälpa mig värmde väldigt mycket.