Qelina
Trådstartare
Tack alla ni som delar med er i tråden!
Jätteintressant när man försöker skaffa sig lite mer kunskap och ni är duktiga på att förklara så att jag kan förstå litegrann hur det kan vara, även om det ju är svårt att sätta sig in i det helt. Jag har flera kompisar med ADHD sådär har jag fått en del "inifrånkunskap" via dem men asperger är fortfarande ganska okänt för mig annat än som teoretisk baskunskap. Faktarutorna man läser blir så opersonliga eller vad man ska säga, så det ger verkligen mycket att ni delar med er från er vardag.
Det här var intressant...jag är en sån där som ofta säger "bara man gör sitt bästa"Jag menar förstås väl med det och har aldrig tänkt på att det skulle uppfattas på något annat sätt. Vill du förklara lite mer hur det kan uppfattas från ett AS-håll? (Jag har inte kollat länkarna än men ska göra det också, kanske har jag svaret där...men jag hör gärna en förklaring från dig också om du vill förklara med dina egna ord)
Ska försöka förklara
Jag har alltid varit en svart/vit person. Antingen ska det vara perfekt eller så är det ingen idé att göra det. Jag har dålig självkänsla och ofta dåligt självförtroende också. Det jag gör måste helt enkelt vara perfekt för att jag ska känna mig värdefull och värd att leva, kan inte heller se alternativet att "misslyckas". OCH det blir panik inombords.
Jag visste t.ex. i skolan att högsta betyg var möjligt att nå eftersom det var det jag alltid fick i precis alla ämnen och kurser, helst ville jag ha extra +++poäng även om dom inte syntes i betyget sen. Fick jag ett MVG- så var jag en minusperson= misslyckad och värdelös och inte värd att leva för jag såg bara minustecknet.
Jag kan inte sätta gränser, i högstadiet fick vi en uppgift där vi skulle skriva 4 A4 sidor om ett ämne, jag skrev 34 sidor. Om det på ett prov var öppna frågor blev det problem, om jag ombads att skriva allt jag visste om Egyptens gudar eller Gotlands historia så fanns det ju inget stopp, för allt jag visste och allt jag hade kunnat läsa mig till var ju så mycket att det varken fick plats på pappret eller tidsmässigt på provet vilket var extremt stressande och oroligt för mig, jag var alltid nervös inför prov och arbeten för att jag var så rädd att misslyckas och i min lilla bubbla var ett misslyckande samma sak som att jag som person var misslyckad. När jag då fick höra att det bara var att göra mitt bästa blev det ju en enorm press, jag tolkade det som att alla andra också värderade mig efter betyg och siffror och prestationer. Som med min hund nu också, om något blir fel där bryter jag ihop. Jag visste inte som yngre och inte ens nu hur jag jag ska ta mig an samhälle jag inte känner att jag inte passade in i.
Jag lärde mig lätt, om vi hade kemi och skulle lära oss saker fastnade även sånt som andra inte ens tänkte på, detaljer som var helt onödiga men jag hade någon sorts särskilt minne, jag lärde mig av att läsa och skriva själv, men även dom där sakerna jag inte skrev med fastnade i mitt huvud, saker som var långt ifrån nödvändiga. jag visste t.ex.hur många grader olika molekyler vred sig i och sådana saker, sånt som jag var tvungen att kunna enligt aspergern som såg detaljerna. I bättre perioder har jag så att jag kan titta på en text och liksom lära mig det som står utantill, bara av att titta på sidan så fastnar det, jag behöver inte ens alltid läsa utan jag minns hur sidan sig ut.
Så om någon i min närhet säger att jag bara ska göra mitt bästa kan jag inte hindra mig, i åttan läste jag först ämnena på gymnasienivå för att lärarna på grundskolan inte kunde tillräckligt, sen gick jag över till universitet nivå och hamnade till slut på sidor som typ Nasa eller liknande.
Nu tillbaka till just det här med att göra "sitt bästa" det sägs väldigt ofta som något som ska lugna men det blev ju tvärtom vilket ingen förstått. Jag tar mycket ordagrant och då blir det så fel i mitt huvud,
Så om man vet att man kan prestera på topp så blir ju orden "Du kan bara göra ditt bästa" ett extremt problem, stressande och pressande. Jag hatade och gör det fortfarande dom orden. I vår familj levde vi dessutom enligt mottot att "När man tror att man är helt slut har man 70% kvar att ge.
I gymnasiet hade jag MVG i alla kurser förutom förutom en kurs som var matte D, jag hade fixat A-C med högsta betyg men sen blev jag sjukskriven, orkade inte vara i skolan även efter att sjukskrivningen men lyckades ta mig igenom dom kurserna ned MVG men när jag varit borta så länge låg jag 200 sidor efter i boken, och många ämnen klarade jag ju av att att fixa på egen hand om men matte är min svaga punkt. En lärare sa till mig att om jag kämpade på så skulle jag kunna få ett G, då hoppade jag av direkt och sa tack och hej till det för att det så svårr´t fö att jag ser mig som är värdelös, otroligt värdelös att inte prestera pp topp juli vill hamvg men om lggerä;VG, Gen jag gick ut med ca 34 MVG i alla fall...Och matten kunde jag skippa och lägga det utanför utanför betygsdokumentet för att jag hade läst utökat program så fanns det möjligheten,.
Jag klarar inte av öppna frågor, arbeten för där är det min favorit och att ta sig sn arbetet där det bara finns ett en gräns hur mycket jag ska jag är en pers
Så för mig har det varit en extra kamp, tårar , det har förstört stora dela av mitt liv, krav, måsten och prestation oc h.
Senast ändrad:
