Kan jag vab:a?

[Raderad medlem 6459]

@Jannice Jag menar inte att skuldbelägga enskilda individer, each to her own. Ville bara belysa att problemen vi har i stort har att göra med summan av hur familjerna väljer att göra (just när det gäller barn gör ju de flesta likadant, av en enormt stor "slump" tydligen).

Att aldrig prioritera något framför tid med sina barn låter jättesvårt. Har man inga hobbies då? Inga vänner man umgås med på tu man hand? Alltså hur funkar det rent praktiskt? Kan man någonsin resa bort när den andra har barnen till exempel eller ska man vara på standby dygnet runt så att barnen inte behöver vara hos farmor och farfar eller dylikt för att farsan måste göra något annat och inte kan ta barnen en kväll?

Om man är frånskild och inte vill fuska med sjukskrivning eller vab från jobbet för att fadern inte kan få ihop barnvakt tycker jag inte säger ett endaste någe om 1) hur mycket man älskar sina barn eller 2) hur bra man är som förälder. Frånskilda mammor kan inte förväntas gå på knäna jämt och täcka upp för lata fäder med kravet på sig att annars får barnen inte tillräckligt med kärlek hemifrån, det blir ju helt ohållbart.

Och ovanstående säger jag nu inte att du menar men många gånger i såna här diskussioner så spårar allt bara ut i nån absurd diskussion om vem som offrar mest för sina barn, som om det är nån form av tävling. Man kan faktiskt säga nej till att ta ungarna för att farsan ska på bröllop och ändå vara en bra mamma och förälder.

 

[Raderad medlem 6459]

@niphredil
Du har så rätt så. Jag vet exempelvis att ja skjuter mig själv i foten allt för många ggr och tänker precis som @Jannice vid många tillfällen. Men fasen, de är inte lätt alla ggr...

Jag förstår att det är svårt och att det kanske är en hel del motstridiga känslor. Särskilt som mamma, för pappor verkar det gälla helt andra spelregler på nåt vis.

 

[Calazirya]

Jag förstår att det är svårt och att det kanske är en hel del motstridiga känslor. Särskilt som mamma, för pappor verkar det gälla helt andra spelregler på nåt vis.

Tyvärr är det så verkligheten ser ut rent generellt. Personligen så står(stod) jag ofta och väljer mellan pest eller kolera känns det som, motstridiga känslor deluxe..

 

[mandalaki]

@Jannice Ja, barn minns vem som var där för dem. Det är nog därför som Kamratpostens unga läsare, när de fick frågan Vem pratar du med när du är ledsen? placerade pappa på femte plats. Mamma kom etta. Till och med svarsalternativet "ingen" kom före pappa.

Så visst minns de vem som var där (och vem som t ex hellre gick på bröllop).

 

[mandalaki]

@Calazirya

Känslomässigt är det naturligtvis skitsvårt, det förstår man. Det är väl ungefär därför man aldrig aldrig ALDRIG ska skaffa barn med någon som barn och ansvar är mindre viktiga för än de är för en själv.

 

[Jannice]

@niphredil

Jag kan ju bara svara för mig själv: Jag har hobbies i form av mina hästar och en hund. Det är ju hobbies som jag kan pyssla med även när barnen är hemma, sedan har jag ju också en sambo som vart med sen dottern var 1,5 och sonen 2,5 så han funkar ju som en extraförälder. Han tar mer än gärna barnen den stund som jag är med hästarna och hunden kan jag ju träna medans barnen är med.
Vänner umgås jag också med, både med allas barn och bara vi vuxna.

Även fast jag alltid försöker lösa det och omplanera om barnen behöver komma hem så går det ju inte klockrent varje gång. De gånger jag inte kunnat vara med dem rakt av så har jag fixat så de iaf kan komma hem och antingen vara med sambon eller med mormor. Då är de iaf hemma och de uppskattar ensamtiden de får med sambon de gånger han har vart med dem.

Sen är ju mina barn riktiga hemmabarn, de älskar att vara hemma och bara vara.

Jag anser inte att jag absolut inte kan göra upp planer, för det gör jag. Det är bara inte så ofta jag gör det då jag förutom barnen har hästarna och hunden att ta hand om, så jag kan ändå inte bara fara iväg hur som helst. Jag skulle ju t.ex inte avboka en utlandsresa för att deras pappa ska gå på bröllop, så extrem är jag inte.

Jag skulle heller inte fuska med sjukskrivning eller VAB, behöver jag vara hemma med barnen och de inte är sjuka tar jag ledigt. Skulle det inte gå så fixar jag barnvakt, då jag har större familj så har jag lättare att fixa till det. Sen har jag inga förväntningar alls på andra frånskilda mammor, jag gör bara det som känns mest naturligt för mig.

Jag kan tänka mig att det ofta spårar ur och jag hoppas att jag inte bidrar allt för mycket till det jag

Det ska absolut inte vara någon tävling, men jag tycker absolut inte att barn ska behandlas som någon sorts belastning. Sen ska ju inte de heller "curlas", men det anser inte jag att överösning med kärlek är.

 

[Jannice]

@Calazirya

Känslomässigt är det naturligtvis skitsvårt, det förstår man. Det är väl ungefär därför man aldrig aldrig ALDRIG ska skaffa barn med någon som barn och ansvar är mindre viktiga för än de är för en själv.

@Jannice Ja, barn minns vem som var där för dem. Det är nog därför som Kamratpostens unga läsare, när de fick frågan Vem pratar du med när du är ledsen? placerade pappa på femte plats. Mamma kom etta. Till och med svarsalternativet "ingen" kom före pappa.

Så visst minns de vem som var där (och vem som t ex hellre gick på bröllop).

Jag håller med sig så väldigt mycket så jag känner att dina inlägg behöver citeras och läsas en gång till

 

[mandalaki]

Jag håller med sig så väldigt mycket så jag känner att dina inlägg behöver citeras och läsas en gång till

Ja, fast jag inser att det var en onödig släng till krulltroll om bröllopet där. Hade inte tiden för att ändra gått ut hade jag ändrat till att barnen vet vem som var där, och vem som inte var det.

Ber om ursäkt för det, @KrullTroll

 

[Raderad medlem 6459]

@Jannice

Sen har jag inga förväntningar alls på andra frånskilda mammor, jag gör bara det som känns mest naturligt för mig.

Och det är ju kanon, jag menar mer bara att det lätt blir en press på mammor ändå. Med kommenterar som att man ju såklart och minsann vill få SÅ MYCKET tid som möjligt med sina barn (angående TS tråd då) så blir det ju som att det är nåt fel på den mamman som kanske inte tänker "YAY! Mer tid med barnen!" när pappan krånglar och ställer in barnumgänget i sista minuten. Att den frånskilda mamman som ser fram emot att få göra något speciellt, eller bara trivs på sitt jobb och vill kunna utföra det, blir förbannad och less när pappan återigen strular ska behöva känna sig som en dålig morsa för att hon inte gladeligen vabar eller sjukar sig för att lösa HANS soppa. Att med kommenterar som att det är viktigt att täcka upp för farsans bristande kärlek lägger ännu en börda på ensamstående mammors axlar, som om ifall att de någonsin säger till pappan "lös det själv! Ordna barnvakt!" när han strular så kommer barnens liv gå under för att mamman inte kompensationsälskar dem även denna gången.

 

[Jannice]

@Jannice

Och det är ju kanon, jag menar mer bara att det lätt blir en press på mammor ändå. Med kommenterar som att man ju såklart och minsann vill få SÅ MYCKET tid som möjligt med sina barn (angående TS tråd då) så blir det ju som att det är nåt fel på den mamman som kanske inte tänker "YAY! Mer tid med barnen!" när pappan krånglar och ställer in barnumgänget i sista minuten. Att den frånskilda mamman som ser fram emot att få göra något speciellt, eller bara trivs på sitt jobb och vill kunna utföra det, blir förbannad och less när pappan återigen strular ska behöva känna sig som en dålig morsa för att hon inte gladeligen vabar eller sjukar sig för att lösa HANS soppa. Att med kommenterar som att det är viktigt att täcka upp för farsans bristande kärlek lägger ännu en börda på ensamstående mammors axlar, som om ifall att de någonsin säger till pappan "lös det själv! Ordna barnvakt!" när han strular så kommer barnens liv gå under för att mamman inte kompensationsälskar dem även denna gången.

Jag håller med dig, även om det kan vara svårt med tanke på hur jag själv resonerar

Jag har vänner som känner så, att det är skönt att få de där dagarna för sig själv, och även om jag själv känner helt annorlunda så skulle jag aldrig se ner på dem eller anse mig vara en bättre mamma för det. Visst kan jag också uppskatta ensamtid, men inte så mycket som varannan vecka. För mig blir det för mycket, så därför tar jag gladeligen alla chanser jag kan att få mer tid med dem.

Jag hoppas verkligen inte att jag fått det att framstå som så dramatiskt att barnens liv går under för att mamman inte kan ta dem varje gång pappan strular till det. Däremot så står jag fast vid att ett barn som har en förälder där det brister behöver någon som kompenserar upp för det för att de ska må bra. Sen om det är mamma/mormor/farmor/pappa/morfar/farfar eller fru Agda och herr Gösta spelar inte så stor roll.

 

[Raderad medlem 6459]

@Jannice

Däremot så står jag fast vid att ett barn som har en förälder där det brister behöver någon som kompenserar upp för det för att de ska må bra.

Detta tror jag majoriteten av ensamstående mammor med struliga ex är plågsamt medvetna om.

 

[Korven]

Så gjorde man ofta på mitt jobb tidigare. Man sökte semester, fick inte beviljat och då blev man sjuk

Och samma människor varje gång

 

[Amha]

@niphredil ja det såklart, det finns flera som har hittat riktiga arslen till pappor åt sina barn och det är ju de som skriker högst, såklart. Hur ofta ser man folk som startar trådar om vilka fantastiska män de har, ärligt talat? Ett tag undrade jag om jag var en av de som dragit en nit men jag valde att ställa lite krav på min sambo (hjälp med städning när jag ber om det, sovmorgon när jag ber om det, tid att utöva min hobby, inte bara räkna kallt med att jag ordnar allt osv). Numer har vi ett bra förhållande och han är inte tidernas enklaste man att styra. Därför tror jag att flertalet män faktiskt skulle ta större ansvar om kvinnorna begärde det. Om det inte funkar på egen hand finns det familjerådgivning (vilket var en del av vår process).

Kanske är det så att samhället fostrat kvinnorna till att tiga i stället för att lösa problemen en gång för alla och att det är där det ligger? Hur som tror jag ändå att det är ett förhållandeproblem mer än manscurling. Min sambo kommer säkerligen ha lättare att vabba med kort varsel än mig utan att sätta avdelningen totalt i skiten, om jag blir kvar på nuvarande. Risken är att han i så fall får ta första dagen (möjligen halvdag) och sen kan jag ta övrig tid men nu är jag gärna hemma och pysslar om vårt barn också. Han gör det han med om det krävs av honom, precis som att han har föräldradagar men av olika anledningar tror jag att jag gör det mer gärna än honom.

Hade vi varit separerade och haft varannan vecka hade jag självklart försökt att städa upp efter honom, allt för att få träffa vårt barn lite mer. Hade det varit vanligt förekommande eller att jag haft annat planerat hade jag naturligtvis även där tagit upp problemet med honom. Att han tar mig förgivet och räknar med att jag löser saker med kort varsel är aldrig okej varken nu eller senare.

 

[Mammas]

@niphredil ja det såklart, det finns flera som har hittat riktiga arslen till pappor åt sina barn och det är ju de som skriker högst, såklart. Hur ofta ser man folk som startar trådar om vilka fantastiska män de har, ärligt talat? Ett tag undrade jag om jag var en av de som dragit en nit men jag valde att ställa lite krav på min sambo (hjälp med städning när jag ber om det, sovmorgon när jag ber om det, tid att utöva min hobby, inte bara räkna kallt med att jag ordnar allt osv). Numer har vi ett bra förhållande och han är inte tidernas enklaste man att styra. Därför tror jag att flertalet män faktiskt skulle ta större ansvar om kvinnorna begärde det. Om det inte funkar på egen hand finns det familjerådgivning (vilket var en del av vår process).

Kanske är det så att samhället fostrat kvinnorna till att tiga i stället för att lösa problemen en gång för alla och att det är där det ligger? Hur som tror jag ändå att det är ett förhållandeproblem mer än manscurling. Min sambo kommer säkerligen ha lättare att vabba med kort varsel än mig utan att sätta avdelningen totalt i skiten, om jag blir kvar på nuvarande. Risken är att han i så fall får ta första dagen (möjligen halvdag) och sen kan jag ta övrig tid men nu är jag gärna hemma och pysslar om vårt barn också. Han gör det han med om det krävs av honom, precis som att han har föräldradagar men av olika anledningar tror jag att jag gör det mer gärna än honom.

Hade vi varit separerade och haft varannan vecka hade jag självklart försökt att städa upp efter honom, allt för att få träffa vårt barn lite mer. Hade det varit vanligt förekommande eller att jag haft annat planerat hade jag naturligtvis även där tagit upp problemet med honom. Att han tar mig förgivet och räknar med att jag löser saker med kort varsel är aldrig okej varken nu eller senare.

Jag ser en del problem i ditt inlägg. Som när du lägger över allt ansvar på kvinnorna. De här männen har väl en egen jävla hjärna att tänka med, och borde inse att det är en PARTNER de har, och inte en hushållerska/nanny/knulldocka. Vissa kanske är så efterblivna, men helt seriöst tror jag att de flesta är normalbegåvade människor som faktiskt själva får ta ansvar för sina val att skita i sina relationer. Grejen är ju att det här är ett problem som männen äger, men som kvinnor förväntas curla bort.

Och om en man bara förväntas pyssla med sitt barn om det "krävs av honom" kanske vi ska förändra synen på män överlag än att lägga ännu mer ansvar på kvinnorna att de ska agera annorlunda för att barnen inte ska få lida av männens tillkortakommanden.

 

[Raderad medlem 6459]

@deathslyna

Numer har vi ett bra förhållande och han är inte tidernas enklaste man att styra.

Vi har uppenbart helt olika syn på relationer. I min värld ska man inte styra någon, det ska inte behövas. Jag skulle hellre vara barnlös än skaffa barn med någon jag måste styra till att faktiskt göra det som fan borde vara självklart.

Därför tror jag att flertalet män faktiskt skulle ta större ansvar om kvinnorna begärde det.

Å men ja, som alltid är det kvinnornas fel! Fan vad dum jag är som inte fattade det! Till och med när det är männen som brister så är det kvinnornas fel som inte ber om det som borde vara fucking självklart. Gud så dumt av mig.

Du får ursäkta men jag blir mållös. Det du skriver är ett hån mot varenda kvinna som gång på gång på gång får tjata på sin snubbe att göra något som han från början borde fattat själv att han skulle göra! Har du ens läst trådarna här? Det spelar ingen roll om folk inte startar trådar om att deras snubbar är SÅ fantastiska på att underhålla gäster samt överraska en med presenter, det dåliga är SÅ dåligt att man blir mörkrädd. Män som lovat att ta föräldraledighet men inte gör det, män som vägrar ta ut föräldraledighet trots att kvinnan VILL jobba och de fixar det ekonomiskt, män som inte tar ut ungarna eller lämnar över dem till farmor om de nu är föräldralediga, män som vägrar ta nätter trots att kvinnan går på knäna och inte orkar mer, män som vägrar gå upp på morgonen när barnet gråter etc etc i all evig jävla tid. Detta är alltså kvinnornas fel? Kvinnorna som upprepade gånger bett männen att HJÄLPA dem och männen gör nada och ingenting? Eller alla dessa inlägg man läser om "småsaker" som ändå är supersorgliga: männen som liksom inte verkar ha nåt stort intresse för sina barn, män som inte verkar ha nåt intresse för att umgås med sina barn, män som förväntar sig att frugan ska göra och styra och organisera det mesta där hemma och som mest bara verkar haka på, följa med, hänga på. Sorgliga inlägg som visar hur ensamma mammorna är i sitt föräldraskap, hur de hoppats på mer men nu försöker göra det bästa av situationen.

Dessa är inte de som valt de mest hemska männen - detta är saker som skiner igenom i MÅNGA inlägg här inne, från kvinnor som inte verkar vilja se hur det faktiskt ser ut.

(hjälp med städning när jag ber om det, sovmorgon när jag ber om det, tid att utöva min hobby, inte bara räkna kallt med att jag ordnar allt osv).

Skulle jag ens behöva be om det där skulle förhållandet vara slut för länge sedan.

 

[Amha]

Jag ser en del problem i ditt inlägg. Som när du lägger över allt ansvar på kvinnorna. De här männen har väl en egen jävla hjärna att tänka med, och borde inse att det är en PARTNER de har, och inte en hushållerska/nanny/knulldocka. Vissa kanske är så efterblivna, men helt seriöst tror jag att de flesta är normalbegåvade människor som faktiskt själva får ta ansvar för sina val att skita i sina relationer. Grejen är ju att det här är ett problem som männen äger, men som kvinnor förväntas curla bort.

Och om en man bara förväntas pyssla med sitt barn om det "krävs av honom" kanske vi ska förändra synen på män överlag än att lägga ännu mer ansvar på kvinnorna att de ska agera annorlunda för att barnen inte ska få lida av männens tillkortakommanden.

Jag förstår att du ser det problemet men alltså, för att det ska bli ändring på detta måste ju något ske i samhället så att säga. Hur man löser det på kort sikt om det nu inte är så att man begär det kan jag tyvärr inte se. På lång sikt har vi ju en rad förbättringar till nästa generation men det tar ju uppenbarligen tid. Man jobbar ju hela tiden mot jämställdhet osv och vi har ju kommit en jäkla bit sedan 50-talet t.ex men det är ju ingen förändring som sker över en natt. Förstår du hur jag menar? Det är synd som fan att det är så det ser ut men tyvärr är det ju så. Säg att man redan står där med någon som inte vill göra något. Förutom separation finns ju saker man kan göra för att jobba fram ett samarbete. Sen finns det självklart de som inte funkar med kommunikation men jag hoppas verkligen att de är få.

Och ja, det är klart att han pysslar med sitt barn. Annars hade han nog inte varit föräldraledig i flera månader. Skälen till att han förmodligen inte är hemma på vab lika gärna som jag är helt andra. Såsom hur mycket eller lite jag trivs på mitt jobb i förhållande till honom, avbrott i rutiner osv osv. Vi är olika personer, tar båda hand om vårt barn men jag valde (och bad) om att få vara hemma mer, annars hade hans dagar sparats för att ta mer ledigt längre fram när han fått sin paus från hemmapappalivet. Han behövde återgå till jobb precis som att jag behövde det en tid för att komma hem med ny energi.

 

[Amha]

@deathslyna


Vi har uppenbart helt olika syn på relationer. I min värld ska man inte styra någon, det ska inte behövas. Jag skulle hellre vara barnlös än skaffa barn med någon jag måste styra till att faktiskt göra det som fan borde vara självklart.


Å men ja, som alltid är det kvinnornas fel! Fan vad dum jag är som inte fattade det! Till och med när det är männen som brister så är det kvinnornas fel som inte ber om det som borde vara fucking självklart. Gud så dumt av mig.

Du får ursäkta men jag blir mållös. Det du skriver är ett hån mot varenda kvinna som gång på gång på gång får tjata på sin snubbe att göra något som han från början borde fattat själv att han skulle göra! Har du ens läst trådarna här? Det spelar ingen roll om folk inte startar trådar om att deras snubbar är SÅ fantastiska på att underhålla gäster samt överraska en med presenter, det dåliga är SÅ dåligt att man blir mörkrädd. Män som lovat att ta föräldraledighet men inte gör det, män som vägrar ta ut föräldraledighet trots att kvinnan VILL jobba och de fixar det ekonomiskt, män som inte tar ut ungarna eller lämnar över dem till farmor om de nu är föräldralediga, män som vägrar ta nätter trots att kvinnan går på knäna och inte orkar mer, män som vägrar gå upp på morgonen när barnet gråter etc etc i all evig jävla tid. Detta är alltså kvinnornas fel? Kvinnorna som upprepade gånger bett männen att HJÄLPA dem och männen gör nada och ingenting? Eller alla dessa inlägg man läser om "småsaker" som ändå är supersorgliga: männen som liksom inte verkar ha nåt stort intresse för sina barn, män som inte verkar ha nåt intresse för att umgås med sina barn, män som förväntar sig att frugan ska göra och styra och organisera det mesta där hemma och som mest bara verkar haka på, följa med, hänga på. Sorgliga inlägg som visar hur ensamma mammorna är i sitt föräldraskap, hur de hoppats på mer men nu försöker göra det bästa av situationen.

Dessa är inte de som valt de mest hemska männen - detta är saker som skiner igenom i MÅNGA inlägg här inne, från kvinnor som inte verkar vilja se hur det faktiskt ser ut.


Skulle jag ens behöva be om det där skulle förhållandet vara slut för länge sedan.

Delar av ditt inlägg finns i svar till mammas.

Att styra var kanske ett felaktigt ordval. Grejen är mer att det ibland är svårt att förklara på ett sätt där det faktiskt går in vad jag behöver för att jag ska må bra som person och att få honom att minnas det och tänka på det då och då.

Sen är du och jag inte alltid lika vilket inte är en nyhet. Jag har inga problem att be om hjälp med städning t.ex. Det är inte alltid så lätt för min karl att läsa mina tankar när jag sitter och tänker "Hm, ja vi kanske ska städa lite idag och jag vill ha hjälp". Jag kan inte läsa hans tankar när han tänker att han behöver göra nåt heller. Dock frågar han oftast om han ska göra nåt när jag börjar städa, plockar lite på eget initiativ också naturligtvis. Dock fanns inte det i början då vi har heeeelt olika syn på städat och stökigt. Det är helt okej för mig, eftersom att vi tog hjälp med hur vi skulle kommunicera för att båda skulle få fram vad de ville. Men visst 17 var det rörigt en tid.

Och precis som han inte kan läsa tankar när jag tänker att jag ska städa kan han inte heller läsa tankar när jag vill åka till stallet eller ha sovmorgon. Någonstans krävs det ju att vi kommunicerar för att få det möjligt. Jag kan inte minnas att han har nekat mig det men det är möjligt att det har hänt någon gång om han behövt jobba t.ex. dock räknade han en tid med att jag ordnade allt mest för att jag hade gjort det ett tag (eget initiativ från min sida) vilket vi sedan pratade om. Du är välkommen att diskutera mitt egna förhållande närmare än så i PM, eller varför inte här hemma hos oss.

Så, det är i grund och botten inte kvinnornas FEL, däremot så måste vi ju någonstans kräva av männen för att det ska bli förändring av tänket som samhället skapat. Precis på samma sätt som vi tvingats göra i åratal för att minska klyftan. Naturligtvis är det skitjobbigt och himla sorgligt för de vars män inte kan öppna ögonen och jag lider verkligen med dem men klyftan kommer ju inte minskas av att man säger "det ska inte vara så!" och sen inte aktivt handlar. Jag är absolut beredd att ta den striden för flera kvinnor än mig själv, jag har inga problem att tala om för någon att personen sätter sin kvinna i skiten som lämpar allt på henne. Jag tror faktiskt på att om man kan tala vissa män till rätta når man till slut den stora massan men det blir ju inte gjort i morgon och inte heller nästa år utan det kommer att ta ett antal år till.

 

[Mammas]

@deathslyna Jag ser skillnaden i att tex om jag tycker att vi behöver städa hemma (vi är båda rätt duktiga på att skjuta på trista saker) så säger en av oss "Vi behöver verkligen städa idag" och sedan gör vi det. Jag ser det inte som att jag ska städa och behöver hjälp, utan att vi i vårt gemensamma hem behöver städa. På samma sätt med hobbys, den som vill göra något säger "Jag hade tänkt göra det här då, funkar det?" och så löser vi det på bästa sätt. Alltså inte att barnet är mitt ansvar tills jag ska åka iväg till min hobby, utan att vi båda har ansvar tills någ0n av oss ska iväg till vår hobby? Samma sak med sovmorgon, den som känner att den behöver sova längre säger det "Kan du ta L imorgon, jag skulle vilja sova lite längre?" När jag läser framförallt denna mening:

men jag valde att ställa lite krav på min sambo (hjälp med städning när jag ber om det, sovmorgon när jag ber om det, tid att utöva min hobby, inte bara räkna kallt med att jag ordnar allt osv).

Så tänker jag att det verkar som att städning är ditt ansvar som han hjälper till med om du ber honom, alla morgnar är dina tills du ber om sovmorgon, barnet är ditt ansvar tills du ber honom ta över för att du ska åka till din hobby etc. Det kanske inte är så du menade, men i inlägget är det så det framstår, och det reagerar jag på.

Och jag tycker inte att ansvaret då ska läggas på kvinnor som i princip är ensamstående med sin partner som extrabarn, utan att det är männen som beter sig som extrabarn som ska bära ansvaret. Vägen till förändring går inte genom att lägga ansvaret på kvinnorna.

 

[Amha]

@Mammas nyfiken fråga, om ingen i dåligt förhållande sätter ner foten och begär att männen ska öppna ögonen, hur ska det då bli förändring i de förhållanden som uppenbarligen inte funkar? För min egen del har det känts så självklart att jag måste ta upp problemet för att få en förändring inom närmaste tiden så jag har svårt att se vad annars som ska bli en lösning på problemet eftersom att jag vägrar invänta någon slags förändring i samhället. Jag har svårt att se hur extrabarnet rätt vad det är vaknar upp och inser att denne agerar just så.

I vår relation var det svårt att lösa praktiska ting själva i början utan att det tog på oss och vi tog hjälp utifrån vilket utvecklade oss som människor. Jag visste ju om att det skulle bli problem iom att jag kärade ner mig i just honom (för sakens skull kanske jag ska nämna att jag hängde efter honom och visste väldigt väl vad jag gav mig in på när jag behöll barnet, eller rättare sagt var jag beredd på att stå ensam i princip vilket inte är fallet) men att det skulle gå att lösa så pass omgående med hjälp utifrån och små verktyg hade jag inte drömt om. Därför råder jag även de som har problem med just de ting som nämns i tråden att ta upp det och, om det inte hjälper, ta hjälp utifrån. Det KAN göra underverk.

 

[Amha]

Sen får jag väl erkänna att mycket runt hushållet är saker som jag tagit på mitt "ansvar". Inte att utföra eller så utan att vara motorn som säger "nu ska VI göra ___". Jag har betydligt mer motor och jävlar anamma. Får energi av punktlistor osv vilket min sambo saknar. Det tillhör också sånt som jag inte stör mig på, så länge vi utför arbetet tillsammans. Varför det är så? Han är glömsk, jag är kontrollfreak. Jag accepterar viss stökighet och han accepterar mycket stökighet. Därför faller det sig naturligt att det är jag som drar igång projekten först.