Förutom det man gör i praktiken, spelar det också ganska stor roll hur man pratar om ämnet med sina barn och andra.
Det här med 50/50 på allt verkar tämligen opraktiskt, men att sträva mot minst 75/25 på enskilda områden är inte så illa, eftersom det gör att båda parter i förhållandet ser till att ha förmågan när den andre är sjuk eller av annan anledning inte kan bidra lika mycket - dessutom gör det att förståelsen är mycket högre än när det existerar 100/0 (eller 95/5)-områden. Och så siktar man mot totalbalansen 50/50 så att båda får liknande möjligheter till annan utveckling på jobb och i intressen. Jag tänker också att man kan diskutera om det är så att majoriteten av områden faller i könsstereotypa fördelningar. Och inse att det inte är ett fritt val och att det kan ha kass påverkan på exempelvis ens barn syn på parförhållanden i framtiden.
Det handlar inte om att nå 50/50 på varje enskilt område; men det är ändå en god diskussionspunkt att hantera när det avviker från det, och inte slentrianmässigt avfärda.
Jag lagar 95 procent av maten och gör 95 procent av inköpen till livsmedel, sköter skolskjuts till 90% och sköter 100% av trädgård och odlingar, vilket inte är optimalt fördelat, men väldigt praktiskt i verkligheten vi lever i. För att inte balansen ska bli väldigt skev med belastning så finns det andra områden där jag bara gör en mindre del. Sen är det väldigt icke svart-vitt i vad som är ett basalt behov och vad som är mer av ett intresse, de går ihop. Exempelvis: man måste såklart inte odla något alls i den värld vi lever i, men det är också gynnsamt ur flera basala aspekter.
Det är inte lätt att hitta en bra balans för alla stakeholders; men jag tror den stora förlusten är den dagen vi slutar ifrågasätta och diskutera frågorna och försöka hitta bättre lösningar på det som är skevt.
Jag vill att alla mina barn ska bli människor med kompletta färdigheter att klara sig riktigt bra i sina liv och i samhället; utan att behöva hitta en partner för att de saknar sådana som drivkraft.
Det här med 50/50 på allt verkar tämligen opraktiskt, men att sträva mot minst 75/25 på enskilda områden är inte så illa, eftersom det gör att båda parter i förhållandet ser till att ha förmågan när den andre är sjuk eller av annan anledning inte kan bidra lika mycket - dessutom gör det att förståelsen är mycket högre än när det existerar 100/0 (eller 95/5)-områden. Och så siktar man mot totalbalansen 50/50 så att båda får liknande möjligheter till annan utveckling på jobb och i intressen. Jag tänker också att man kan diskutera om det är så att majoriteten av områden faller i könsstereotypa fördelningar. Och inse att det inte är ett fritt val och att det kan ha kass påverkan på exempelvis ens barn syn på parförhållanden i framtiden.
Det handlar inte om att nå 50/50 på varje enskilt område; men det är ändå en god diskussionspunkt att hantera när det avviker från det, och inte slentrianmässigt avfärda.
Jag lagar 95 procent av maten och gör 95 procent av inköpen till livsmedel, sköter skolskjuts till 90% och sköter 100% av trädgård och odlingar, vilket inte är optimalt fördelat, men väldigt praktiskt i verkligheten vi lever i. För att inte balansen ska bli väldigt skev med belastning så finns det andra områden där jag bara gör en mindre del. Sen är det väldigt icke svart-vitt i vad som är ett basalt behov och vad som är mer av ett intresse, de går ihop. Exempelvis: man måste såklart inte odla något alls i den värld vi lever i, men det är också gynnsamt ur flera basala aspekter.
Det är inte lätt att hitta en bra balans för alla stakeholders; men jag tror den stora förlusten är den dagen vi slutar ifrågasätta och diskutera frågorna och försöka hitta bättre lösningar på det som är skevt.
Jag vill att alla mina barn ska bli människor med kompletta färdigheter att klara sig riktigt bra i sina liv och i samhället; utan att behöva hitta en partner för att de saknar sådana som drivkraft.