Jag tänker att alla argument till varför man inte kan dela lika på föräldraledigheten, oavsett om det är normer, hormoner, ekonomi eller annat, är sådant man drar till med för att rationalisera sitt beslut. Anledningen är egentligen bara en enda: man vill av någon anledning inte. För VILL man dela lika så är det fullt möjligt, det har vi ju fått många exempel på i den här tråden.
Angående papporna, så finns det såklart sådana som faktiskt är så pass obrydda/omogna att de inte vill vara hemma för att "småbarn är tråkiga", men i många fall tror jag faktiskt att kvinnorna har större makt i just denna fråga. Vill en kvinna, som trots allt burit och fött barnet, vara hemma hela första året så tror jag att få pappor tar den striden. I min bekantskapskrets finns ett par där kvinnan vill ha ett fint (dyrt) boende i stan, medan pappan hellre vill bo lite längre ut på landet. Pappan vill verkligen vara föräldraledig och drar ett stort lass i allt som har med barnet att göra, men p.g.a. deras dyra bostadssituation så anser pappan inte att han har råd att vara föräldraledig på heltid. Detta är för mig extremt tragiskt och jag önskar att fler pappor faktiskt vågar stå upp för sin rätt att få vara lika delaktiga som mammorna i deras barns uppväxt. Till exempel genom att stå på barrikaden för en individualiserad föräldraförsäkring, vilket jag som flera andra i tråden anser vara det enda sättet att uppnå ett rättvist och jämställt uttag av dagarna.
Precis mina reflektioner också
Jag tror männen behöver stå på sig i denna fråga. En del/många kvinnor verkar utgå ifrån att de har störst bestämmande rätt i denna fråga. Vad händer i ett par där mannen ställer krav på att få vara hemma lika många dagar med sitt barn de första 1-2 åren som mamman är när hennes uppfattning är att hon har rätt att vara hemma 1 år eller mer på heltid? Jag tror få män tar den striden tyvärr.