Jämställdhet och föräldraledighet

[mandalaki]

Själv så förstår jag inte hur man orkar engagera sig så i hur andra familjer väljer att fördela föräldradagarna?

För att det ojämna uttaget är ett samhällsproblem?

 

[mandalaki]

Med "ER" menade jag samhället i allmänhet. Inte just ni som sitter här och diskuterar som så.

Samhället har all rätt i världen att ”lägga sig i”. Det är ju samhället som ger oss föräldraledigheten.

 

[WildWilma]

Jag förstår absolut hur snett det blir, men enda sättet att helt komma ifrån den snedbelastningen är ju om man tar bort valfriheten och då blir det ju att man lägger sig i vad enskilda par gör för val. Detta är ett stort problem absolut men någonstans så är man ju inne och rotar i familjens sätt att hantera sina liv/ sin ekonomi.

Valfriheten finns till 100% ändå men de som väljer att dela på ett sådant sätt som inte gynnar utveckling mot ett jämställt samhälle kanske inte skulle få lika mycket skattemedel till det som till det idag.

Skulle förutsättningarna ändras skulle de nog inte ske över en natt utan de som planerar barn skulle troligen vara väl medvetna om förutsättningarna och kunna välja/planera utifrån det precis som idag! För de där det är viktigt att kvinnan/mannen är hemma mycket mer än den andra skulle de vara medvetna om att bidraget från staten skulle vara mindre än om de valde att dela mer lika.

Jag säger inte att det måste vara precis 50-50 och jag anser att även andra saker måste ses över i föräldraförsäkringen. Skyddad SGI 6 månader per förälder tyckte jag lät som ett lovande förslag, kanske ska kompletteras med upp till en viss ålder på barnet. Men för mig är det fel med ett samhälle som ekonomiskt sponsrar ett fasthållande i normer som leder till ojämställdhet så väl arbetsliv och föräldraskap. Klart att jag som betalar skatt är intresserad av vad den används till, får jag inte vara det?

 

[AraSlei]

Är det nån här som tycker det?

Jag har inga problem lämna bebis med sin pappa, den enda jobbiga gången var när jag var på möhippa och fick mjölkstockning och inte hade med mig bröstpumpen. Då fick han komma förbi med bebis .

Men åka och jobba hela dagar, nej det är jag inte redo för än. Inte för att jag inte litar på pappan, men jag är mentalt inte redo.

Inte i den här tråden, men jag läser frekvent i alla föräldratrådarna och har gjort i flera år, och jag tycker att det verkar vara relativt vanligt.
Att steget att gå från att vara helt ledig till att jobba heltid med en liten bebis, är mer komplicerat är jag helt med på.

Tillägg: Nu vet jag att ni har en lite speciell situation pga din sambos arbetssituation och din sjukskrivning, men hur hade du sett på det om du genom att inte vara mentalt redo att jobba hela dagar försakar din sons tid med sin pappa? Om du inte är redo för jobb när barnet är äldre, låt oss säga 1 år, heller?

Steget från någon timme till att vara borta hela dagar och jobba är väl rätt så långt?

Ja, men jag har inte skrivit något om att vara borta hela dagar, utan just om enstaka timmar.

 

[Badger]

Det kan säkert finnas fler anledningar men det blir ju rätt förminskande mot de som inte känner sig bekväma i att vara ifrån bebisen om man har retoriken att "jag upplevde inte det så det är nog mest normer och föreställningar som får mammor att vilja vara hemma". Alla är olika helt enkelt.

Så då kan ju de som inte klarar av att vara från bebisen utan att ha ångest skippa hormonpratet? Det antyder nästan att de är så som det ska vara och de som inte har känslan har hormonfel?

Jag körde inte på hormoner (verkar inte ha några, varken för "bebissug" eller "inte kunna vara ifrån" eller några slags "graviditetskänslohormoner") utan kunde åka och rida i tre timmar efter 4-5 veckor, vilket sammanföll med -när jag var i form för att kunna rida.

Det var lite jobbigt på uppvaket efter kejsarsnittet i fem timmar. Men det fanns inte en enda person i sjukvården som antydde att jag hormonmässigt och biologiskt borde fallit psykiskt i bitar utan de verkade ju regelmässigt ha mammor som fått kejsarsnitt på uppvak utan att fråga om de skulle skicka psykologen pga hormonerna.

Så det känns konstigt att säga att någonting måste vara hormoner som verkar drabba helt olika för olika människor. Då är det kanske inte hormonerna i sig utan hur man är som person, med biologi och allt.

När det gäller att börja grina när barn råkat illa ut på nyheterna så verkar jag inte heller ha hormoner utan känslor. Eftersom min man (män har ju inte "hormoner") gråter lika mycket.

 

[Sedna]

Intressanta tankar! Tycker det låter som en bra ide att SGI-skyddet är kopplat till föräldern i stället för barnet som det blir idag. På så sätt kan ju även den som inte är hemma direkt få dagarna att räcka lika länge (och om det ammas så blir det inte stressande att sluta amma tidigt (när räknas det som tidigt egentligen?).

Men jag tycker fortfarande det ska vara 50/50 i uppdelningen av dagar

De 50 flexibla dagarna tycker jag då ska vara flexibla på så sätt att de ska kunna överlåtas till nära anhöriga. För att underlätta för andra familjenförhållanden än ”mamma, pappa, barn”. T.ex för att nära anhörig ska kunna avlasta ensamstående. Inte säker på optimal fördelning av dagar dock, men den aspekten tycker jag är viktig i dagens samhälle.

 

[Alindra2000]

Jag blir så uppgiven men samtidigt vill jag inte trampa runt i gravidtrådarna.

Alltså hur kan det vara möjligt att det fortfarande finns mammor som går och väntar på föräldraledigheten för då ska de äntligen vara hemma minst ett år och ha det mysigt och slippa jobba. Sen kanske pappan är hemma också då barnet är lite större.

Hur tänker man? Vilka är dom här papporna som inte strider med näbbar och klor för att få vara hemma med sitt barn, och vilka är kvinnorna som bildar familj med dehär männen?

Kan börja med att jag inte hunnit läsa igenom hela tråden.

Jag förstår din tanke men tycker att den är dömande och saknar förståelse för att det kan vara olika i olika familjer.
Oavsett om det är en ekonomisk, praktisk eller känslomässig anledning till en viss fördelning, så är det inte upp till någon annan att döma.

Nu delade vi ganska lika på föräldraledigheten. Jag möttes ofta av kommentarer om det ”hur bra det var” och blev ärligt talat mest provocerad av det. Vi har ju delat upp det för att det passade oss? Jag tycker inte att de som inte vill göra så gör fel. Jag var nog den som njöt mest av att vara föräldraledig, så hade vårt liv sett annorlunda ut så hade kanske fördelningen sett inte varit samma.

Politiskt är det en helt annan sak och jag håller helt med att det är ett ämne som ska tas upp. Men att argumentera att man tycker sig veta att amning och ekonomi är struntprat i den här frågan, är FÖR MIG, att gå över gränsen för hur mkt man har rätt att döma vad som är ett problem för någon man inte vet ngt om.

 

[Manji]

Jag paxade första halvåret och förklarade att det inte ens var upp till diskussion, för jag ska helamma (från bröstet - inte flaska).

Däremot använde vi dubbeldagar och obetald föräldraledighet så pappan har både varit helt ledig och nu 25% ledig. När barnet fyller halvåret kommer jag jobba 25 % och pappan 50 %. Funkar det bra lär vi fortsätta vara deltidslediga båda två. T ex köra halva veckor var eller något sånt.

Jämställdhet är dock inte anledningen, utan för att vi kan och vi vill. Det verkar helt enkelt najst att kunna dra ut på ledigheten och få mycket tid hemma under en längre tid. Och framförallt så passar det våra jobb och ekonomi.

 

[Badger]

Så om hormoner och "mammabeteende".

https://www.fokus.se/2017/03/449070/

Dags för den ultimata kontrollen: råtthanar. De fick nyfödda råttungar till sig i buren. Och se – efter några dagar lade de sig i amningsställning, slickade på ungarna och bar i väg dem till ett skyddat hörn. Det enda hannarna var lite sämre på jämfört med honorna var att bygga bon. Deras omvårdnadsbeteende påverkades inte av om testiklar och andra hormon-organ avlägsnades.

Slutsatsen var att däggdjur har nervkretsar i hjärnan som styr »mammabeteende«. De finns hos båda könen och aktiveras vid kontakt med hjälplösa ungar. Om man använder dem så tränas de upp, annars ligger de och slumrar. Några hormoner behövs inte för att sätta i gång dem.

Det är logiskt att vi är så konstruerade – under vår historia har mödradödligheten oftast varit hög och barn har med framgång uppfostrats av släktingar och andra. Får de bara mat, går det bra. Däggdjursungarna har ju sina egna nervkretsar; de aktiveras av mat och omvårdnad och får dem att belöna och ty sig till dem som tillfredsställer deras behov.

Kort sagt, kapaciteten att gå sönder när man är ifrån sitt barn kan säkert även individuella män ha. Om de får chansen att bonda med barnet. Vilket många faktiskt aldrig får.
De går sönder senare https://mama.nu/aktuellt/klas-ingesson-jag-var-ingen-bra-pappa-fore-cancern/

Den svenska 80/20-fördelningen kan framstå som ett mysterium, eftersom de vanligaste förklaringarna inte håller – det är inte dyrt att dela lika och mamman kan helamma till sex månader (längre är inte att rekommendera!) och ändå låta pappan få sin halva av föräldraledigheten. Kvinnor har längre utbildning än män och knappast mindre viktiga jobb. Deras sex vanligaste yrken är: undersköterska, grundskolelärare, barnskötare, förskollärare, vårdbiträde och kontorist, medan männens är: lagerarbetare, snickare, försäljare, lastbilschaufför, programmerare, och metallarbetare.

Förklaringen ligger nog i vår däggdjurshjärna. Mamman börjar oftast föräldraledigheten för att kunna amma. Hennes föräldranervkretsar stimuleras nästan jämt. Hon lär sig förstå barnet, som samtidigt lär sig förstå henne. Den som är borta på dagarna får sämre träning av sitt omvårdnadsprogram och begriper därför inte så väl vad barnet vill. Barnet riktar sig alltmer till den förälder som är bäst tränad; det ger säkrast framgång. Så fort skillnader i föräldrarnas vårdnadskompetens uppträder, prioriterar barnet den skickligaste och den andra föräldern blir utanför. Lika grymt som naturligt.

Den svenska 80/20-praxisen är ett nationalekonomiskt slöseri med kvinnors höga utbildning och innebär en påfrestning på vården och skolan där de jobbar. Den ger kvinnorna dålig livsinkomst och pension.

Tänk tex om mitt barns lärare nu är föräldraledig i 8 månader efter jul och kommer tillbaka till hösten! storslam! alla barn kommer ihåg henne och någon har vikarierat i bara ett halvår och kan söka fast tjänst utan dåligt samvete någon annanstans. Föräldraledig ett år senare en termin, tillbaka ett år, föräldraledig en termin, tillbaka i jobb permanent.

Tänk om tex mitt barns lärare nu är föräldraledig i 1,5 år, varpå hon jobbar i en termin, är ledig i 1,5 år, jobbar en termin. Är ledig i 1,5 år, jobbar en termin. Mitt barn får världens mest upphackade skolgång med 1-5 vikarier som har osäker anställning.

 

[Sedna]

@inverterad hittar ingen samtida undersökning och känner inte att jag har tid att djupdyka i internet nu. Men denna från 2007 motsvarar mina minnen av den studien jag tänker på.

Att 18 mån föräldraledighet är längre än det kvinnliga genomsnittet (25% tar så lång eller längre enligt denna studie) och att det finns samband mellan anknytning till arbetsmarknaden och positionens ”prestige”, som jag tänker skulle kunna förklara att kvinnor som har arbetsmarknadskarriären framför sig i högre utsträckning väljer att ta lång föräldraledighet. Men annat talar emot som utbildningsnivå och karriärmöjlighet.

Men just den här undersökningen är främst en historisk översikt, har bara läst kapitlet om kvinnors föräldraledighet.

Egentligen är ju männen intressantare, men för att få en helhetsbild tycker jag inte kvinnans val är obetydligt.

https://www.scb.se/statistik/_publikationer/BE0701_2007A01_BR_BE51ST0703.pdf

 

[Nattljus]

Hur tänker du TS? @em-pirre

Om amningen inte är ett argument enligt dig, förklara då hur du tänker dig att det hela ska gå till. Hur ska barnet få sin mat första året enligt dig?

 

[BernT]

Så då kan ju de som inte klarar av att vara från bebisen utan att ha ångest skippa hormonpratet? Det antyder nästan att de är så som det ska vara och de som inte har känslan har hormonfel?

Jag körde inte på hormoner (verkar inte ha några, varken för "bebissug" eller "inte kunna vara ifrån" eller några slags "graviditetskänslohormoner") utan kunde åka och rida i tre timmar efter 4-5 veckor, vilket sammanföll med -när jag var i form för att kunna rida.

Det var lite jobbigt på uppvaket efter kejsarsnittet i fem timmar. Men det fanns inte en enda person i sjukvården som antydde att jag hormonmässigt och biologiskt borde fallit psykiskt i bitar utan de verkade ju regelmässigt ha mammor som fått kejsarsnitt på uppvak utan att fråga om de skulle skicka psykologen pga hormonerna.

Så det känns konstigt att säga att någonting måste vara hormoner som verkar drabba helt olika för olika människor. Då är det kanske inte hormonerna i sig utan hur man är som person, med biologi och allt.

När det gäller att börja grina när barn råkat illa ut på nyheterna så verkar jag inte heller ha hormoner utan känslor. Eftersom min man (män har ju inte "hormoner") gråter lika mycket.

Har heller aldrig känt av några hormoner. Varken som gravid, ammande eller efteråt (barnet är snart tre). När jag började jobba vid ca 2 månader var det bara glatt hej dååå sen jobbade jag och när jag kom hem var det supermysigt. Men fortfarande, noll såna där hormonkänningar som ''folk'' pratar om.

 

[Sedna]

Tänk tex om mitt barns lärare nu är föräldraledig i 8 månader efter jul och kommer tillbaka till hösten! storslam! alla barn kommer ihåg henne och någon har vikarierat i bara ett halvår och kan söka fast tjänst utan dåligt samvete någon annanstans. Föräldraledig ett år senare en termin, tillbaka ett år, föräldraledig en termin, tillbaka i jobb permanent.

Tänk om tex mitt barns lärare nu är föräldraledig i 1,5 år, varpå hon jobbar i en termin, är ledig i 1,5 år, jobbar en termin. Är ledig i 1,5 år, jobbar en termin. Mitt barn får världens mest upphackade skolgång med 1-5 vikarier som har osäker anställning.

Återigen, kvinnan gör fel och ska bli mer som mannen. Ska vi begränsa föräldraledigheten till 8 mån var så det blir krav på inskolning i barnomsorg vid 16 mån? Vi kan ju tvinga fram att alla kvinnliga lärare föder barn vid terminsslut också, rimligt?

 

[Linn-Nora]

Jag ammade med men kände aldrig att det gjorde ont att vara ifrån min dotter eller att jag skulle gå sönder. Så antingen så hade jag inte så höga doser av hormoner eller så kan det finnas flera anledningar

Dottern tog inte heller flaskan (vi kämpade på i 2 månader innan hon äntligen accepterade den, halleluja!) direkt. Men jäklar vad glad min man blev när även han kunde mata henne, verkligen värt att prova olika flaskor och flera gånger (även om det fortfarande inte funkar för alla ändå).

Nej alla är ju såklart olika och det är inget fel i det. Jag menar bara att för mig hade en tvingande regel varit hemsk.
Vad gäller flaska hade det varit nice, men vi har testat flera och hon blir bara ledsen och spottar ut. Vill inte forcera när hon uppenbart verkligen inte vill och är bekväm

 

[Emtherlia]

Vi är alla olika i känsla och tanke. Och hur vi påverkas av saker och ting.

Det kan säkert finnas fler anledningar men det blir ju rätt förminskande mot de som inte känner sig bekväma i att vara ifrån bebisen om man har retoriken att "jag upplevde inte det så det är nog mest normer och föreställningar som får mammor att vilja vara hemma". Alla är olika helt enkelt.

Ja precis, vi är olika som individer, både pappor och mammor. Jag tror inte att hormoner har så mycket med saken att göra faktiskt (förutom precis efter förlossningen). Jag tycker det är förminskande att använda "hormon-kortet".

 

[Petruska]

Tror du män kommer vara hemma mer om kvinnor inte kan vara hemma utan ersättning?

Jag tänker snarare att med en individualisering av dagarna och med begränsad möjlighet att sträcka ut ledigheten i oändlighet genom att ta ut väldigt få ersatta dagar/vecka, så blir föräldraskapet mer jämställt och föräldraledigheten blir samtidigt betydligt mindre av kvinnofälla.

I annat fall kan ju parterna ta ut lika mycket föräldraledighet, men kvinnan är ändå hemma mycket längre tid.

 

[Sedna]

Kan börja med att jag inte hunnit läsa igenom hela tråden.

Jag förstår din tanke men tycker att den är dömande och saknar förståelse för att det kan vara olika i olika familjer.
Oavsett om det är en ekonomisk, praktisk eller känslomässig anledning till en viss fördelning, så är det inte upp till någon annan att döma.

Nu delade vi ganska lika på föräldraledigheten. Jag möttes ofta av kommentarer om det ”hur bra det var” och blev ärligt talat mest provocerad av det. Vi har ju delat upp det för att det passade oss? Jag tycker inte att de som inte vill göra så gör fel. Jag var nog den som njöt mest av att vara föräldraledig, så hade vårt liv sett annorlunda ut så hade kanske fördelningen sett inte varit samma.

Politiskt är det en helt annan sak och jag håller helt med att det är ett ämne som ska tas upp. Men att argumentera att man tycker sig veta att amning och ekonomi är struntprat i den här frågan, är FÖR MIG, att gå över gränsen för hur mkt man har rätt att döma vad som är ett problem för någon man inte vet ngt om.

Håller med. Det ska alltid ner på individnivå och hackas, istället för att lyfta frågan till strukturnivå. Vi rättar oss alla efter det samhälle vi lever i. Vissa har lättare att bryta normerna än andra, för somliga är det till och med fördelaktigt att bryta normen. Varför ska det berömmas så väldeliga? Varför är det så viktigt för många normbrytande att visa sig duktiga och överlägsna?

 

[Badger]

Jag är doktorand och vi delade alltså på föräldraledigheten enligt ovan (min partner har mycket tagit mer fl både i faktiska dagar uttagna och i tid hemma). Mina kvinnliga doktorandkollegor är alla hemma minst 1,5 år utan undantag. Mina manliga doktorandkollegor är som bäst hemma 3-4 månader när barnet är runt året, samt några ströveckor då och då kring jul, sommar och andra lov. Varför blir det så? När vi har samma typ av jobb?

Det är ju ganska hemskt onekligen och det får effekt lång tid framöver.

Men antar att det är en liten förbättring från min föräldrageneration (läs 40-talist, 50-talist) där båda utbildade sig, möttes på utbildningen. Barn, kvinnan blir assistent (labass el dyl) och mannen doktorerar "dubbelhänt". Mamma höll på att bli vansinnig på det och det är nedrans orättvist. Mannen kunde/kan alltså skippa föräldraledighet, jobba extra långa dagar, men också! jobba dubbelhänt. Dvs han jobbar mer än heltid på doktorsavhandlingen och hans fru jobbar 25-50% på densamma två personer på en avhandling, gissa om den blir bra. Samtidigt som hon är assistent och tar totalt hand om barnen. Kul för de ensamstående mammorna som försökte doktorera (de gifta kunde ju glömma till stor del att mannen skulle ta det lasset). Sedan sitter någon och undrar varför manliga professorer dominerar (detta är ju rent bortsett från att gubbarna sitter och mumlar -han kan gott behöva tjänsten han har ju familj, -hon har ju barn hon har nog inte tid med tjänsten.) På institutioner där det är helt kvinnodominerat däremot märks det nog inte så mycket, där kan man vara hemma 1,5 år utan att det påverkar lika mycket om alla gör det.

Tendenserna finns ju helt klart kvar nu även om de inte är lika markanta. Och på ett område inom tex STEM där både kvinnor och män finns på en institution i knivskarp konkurrens och utslagning så är 1,5 år extra på en doktorsavhandling antagligen ibland kört.

 

[Evenstar]

Vi kan ju tvinga fram att alla kvinnliga lärare föder barn vid terminsslut också, rimligt?

Det här är också en aspekt, att jobb ser olika ut. Jag är själv lärare, och det skulle vara oerhört jobbigt att hoppa in och börja jobba mitt i en termin. Vid terminsstart är det bästa. Allra helst skulle jag vilja börja i augusti, när det är nytt läsår och man kan vara med och forma gruppen och lägga grunden från början.
Fick barn i slutet av november förra året. Kände att augusti det här året var alldeles för tätt inpå att börja jobba. En niomånaders tuttgalen bebis och en 2,5-åring hemma, aldrig en lugn stund och sisådär med hur mycket sömn man får. Och ett jobb som är stressigt och intensivt - jag hade gått under. Jag hade inte kunnat göra ett bra jobb, eller hunnit vara en bra mamma. (Likadant om man ska jobba 2 eller 3 dagar och dela lite mellan sig - jag hade älskat det upplägget, men det skulle bara bli hattigt och svårlöst med just mitt jobb.)
Istället börjar jag jobba vid terminsstarten i januari. Minstingen är då strax över ett och får vara hemma med pappa några månader.
Jag kan tyvärr inte välja att börja jobba i t ex juni, i alla fall inte om jag vill ha lön. Egentligen är allt senare än höstterminsstart krångligt, då det är från och med då man börjar jobba in sommarlovet och om man ska få lön då.


Jag set problematiken med jämställdheten, men det är svårt att applicera 50/50 i varje enskilt fall.

 

[inverterad]

Det är ju ganska hemskt onekligen och det får effekt lång tid framöver.

Men antar att det är en liten förbättring från min föräldrageneration där båda utbildade sig, möttes på utbildningen. Barn, kvinnan blir assistent (labass el dyl) och mannen doktorerar "dubbelhänt". Mamma höll på att bli vansinnig på det och det är nedrans orättvist. Mannen kunde/kan alltså skippa föräldraledighet, jobba extra långa dagar, men också! jobba dubbelhänt. Dvs han jobbar mer än heltid på doktorsavhandlingen och hans fru jobbar 25-50% på densamma två personer på en avhandling, gissa om den blir bra. Samtidigt som hon är assistent och tar totalt hand om barnen. Kul för de ensamstående mammorna som försökte doktorera (de gifta kunde ju glömma till stor del att mannen skulle ta det lasset). Sedan sitter någon och undrar varför manliga professorer dominerar. På institutioner där det är helt kvinnodominerat däremot märks det nog inte så mycket, där kan man vara hemma 1,5 år utan att det påverkar lika mycket om alla gör det.

Varför ska man ens vara hemma i 1,5 år? ens totalt fördelat på två?

Jag tycker det är extra märkligt att människor som i sitt arbete forskar på samhällsutveckling/pedagogik inte gör annorlunda val för sig själva, mer i linje med vad deras egen forskning pekar på som det mest gynnsamma om en vill bryta patriarkala strukturer och på sikt nå jämställdhet. Men teori och praktik är inte samma sak, det är tydligt.