Jämställdhet och föräldraledighet

[Sedna]

Hur menar du att kopplingen till arbetsmarknaden saknas? Vi går en forskarutbildning och är tidsbestämt anställda under tiden. Hela målet med forskarutbildningen är att disputera och därmed bli anställningsbar - lönen är nästan dubbelt så hög för en lektor/postdoc/adjunkt (alltså även de icke-disputerade!) som för en doktorand.

Det ligger inom utbildningsväsendet och är som du skriver en forskarutbildning, alltså ingen väletablerad tjänst på arbetsmarknaden. Jag vill minnas att jag läst studier om att lönen inte spelar så stor roll som positionen på arbetsmarknaden i valet av en lång föräldraledighet.

 

[inverterad]

Det ligger inom utbildningsväsendet och är som du skriver en forskarutbildning, alltså ingen väletablerad tjänst på arbetsmarknaden. Jag vill minnas att jag läst studier om att lönen inte spelar så stor roll som positionen på arbetsmarknaden i valet av en lång föräldraledighet.

I det här specifika fallet borde familjerna definitivt förlora på att en är hemma i stort sätt hela föräldraledigheten, eftersom att det innebär att tiden som går med väldigt dålig lön blir väldigt mycket längre. Speciellt om en väljer att skaffa flera barn under doktorandtiden (mycket vanligt). Och utbildningen är en väg in i en väletablerad tjänst på arbetsmarknaden. De borde däremot tjäna på att dela lika med sin partner, oavsett kön. Men de gör det inte. Jag tycker det är märkligt, och synd.

 

[Emtherlia]

Jag tycker lägstanivådagarna ska bort. Så istället för 380+90 vill jag endast ha fulla ersättningsdagar. Vet inte vad som är rimligt samhällsekonomiskt men kanske 410 dagar totalt och så kvotera det nästa jämnt säg 180 dagar var och behålla 50 dagars flexibilitet. Sedan tycker jag man ska införa en kvot på sparade dagar redan vid 3 år. Män ska uppmuntras att vara hemma när barnen är små i första hand. Inga långa semestrar under fotbolls-VM.

Angående SGI så måste man ju ändå utgå från att mamman är hemma först pga återhämtning och eventuell amning. Men skulle man kunna kvotera även SGI-skyddet så det gäller 6 månader per förälder? Så om mamman är hemma första året kan pappan nyttja SGI-skyddat sitt första halvår hemma. Med mitt system innebär det att om det nyttjas till fullo har varje förälder kvar 50 dagar vid barnets tvårsdag plus 50 flexibla dagar. Hur låter det ur såväl jämställdhets- som barnperspektiv. Detta är inget jag övervägt i detalj, men en möjligt utgångspunkt.

Men låt mig gissa att några ändå kommer haka upp sig på det faktum att jag inte valt att kvotera föräldradagarna 50/50 i mitt exempel.

Intressanta tankar! Tycker det låter som en bra ide att SGI-skyddet är kopplat till föräldern i stället för barnet som det blir idag. På så sätt kan ju även den som inte är hemma direkt få dagarna att räcka lika länge (och om det ammas så blir det inte stressande att sluta amma tidigt (när räknas det som tidigt egentligen?).

Men jag tycker fortfarande det ska vara 50/50 i uppdelningen av dagar

 

[Sedna]

I det här specifika fallet borde familjerna definitivt förlora på att en är hemma i stort sätt hela föräldraledigheten, eftersom att det innebär att tiden som går med väldigt dålig lön blir väldigt mycket längre. Speciellt om en väljer att skaffa flera barn under doktorandtiden (mycket vanligt). Och utbildningen är en väg in i en väletablerad tjänst på arbetsmarknaden. De borde däremot tjäna på att dela lika med sin partner, oavsett kön. Men de gör det inte. Jag tycker det är märkligt, och synd.

Det är det jag menar har ett samband. Det är inte ekonomin som avgör utan positionen på arbetsmarknaden. Då inte positionen kvinnan kan få utan positionen kvinnan har.

 

[inverterad]

Det är det jag menar har ett samband. Det är inte ekonomin som avgör utan positionen på arbetsmarknaden. Då inte positionen kvinnan kan få utan positionen kvinnan har.

OK. Så mina manliga doktorander har alla kvinnliga partners som har sådan position att de vill vara hemma mycket längre än sina män?

 

[Emtherlia]

Hursomhelst, för oss, där jag helammar och dottern vägrar flaska går det inte att dels 50/50 nu.
Även om det vore skönt ibland. Sen håller jag med tidigare talare angående hormoner. Det gör fysisk t ont för mig att inte vara med min dotter. Gissar att det har med amningshormoner att göra. Min man känner av förklarliga skäl inte så. Därmed inte sagt att han inte älskar sin avkomma.

Jag ammade med men kände aldrig att det gjorde ont att vara ifrån min dotter eller att jag skulle gå sönder. Så antingen så hade jag inte så höga doser av hormoner eller så kan det finnas flera anledningar

Dottern tog inte heller flaskan (vi kämpade på i 2 månader innan hon äntligen accepterade den, halleluja!) direkt. Men jäklar vad glad min man blev när även han kunde mata henne, verkligen värt att prova olika flaskor och flera gånger (även om det fortfarande inte funkar för alla ändå).

 

[inverterad]

Jag ammade med men kände aldrig att det gjorde ont att vara ifrån min dotter eller att jag skulle gå sönder. Så antingen så hade jag inte så höga doser av hormoner eller så kan det finnas flera anledningar

Dottern tog inte heller flaskan (vi kämpade på i 2 månader innan hon äntligen accepterade den, halleluja!) direkt. Men jäklar vad glad min man blev när även han kunde mata henne, verkligen värt att prova olika flaskor och flera gånger (även om det fortfarande inte funkar för alla ändå).

Jag ammade också men kände inte heller att jag höll på att gå sönder av att vara borta några timmar/en dag när hon blev äldre - snarare var det väldigt skönt att komma ur huset och få dricka varmt kaffe och prata med andra vuxna en stund. Så enbart hormoner kan det nog inte vara som gör att en del har mycket svårt känslomässigt att lämna sina barn. En del av det är kanske att det fortfarande är ganska tabubelagt för en kvinna att faktiskt stå ut med att vara ifrån sitt barn en stund, som att hon inte älskar sitt barn ordentligt eller är en dålig mamma. Det finns en massa sådana fördomar fortfarande, eftersom normen är så stark att mamman SKA vara hemma i början och mest.

 

[hvala]

Jag fick tvär nej till sjukskrivning efter förlossning, snittades och hade hur gärna jag än velat absolut inte kunnat gå tillbaka till arbete de första 6v då jag inte fick lyfta mer än bebis vikt på så länge.
Fick besked (från läkare och FK) att endast de med svårare komplikationer kan sjukskrivas oavsett om vi pratar snitt eller vaginal förlossning. Så du får nog räkna med att driva det ganska långt om du behöver få igenom något sådant.
Lustigt nog blir jag sjukskriven NU 11 månader senare efter en ny bukoperation (delvis komplikationer efter snittet) som efteråt är betydligt mindre begränsande i min rörlighet än snittet

Det är så himla märkligt det där med eftervård efter en förlossning. Hur det viftas bort. Jag har också precis varit sjukskriven, efter en framfallsoperation. Jag var i ungefär samma skick nu efter operationen som efter min första förlossning. Skillnaden är att nu fick jag fem veckors sjukskrivning, fem smärtstillande preparat på recept, inbokad uppföljning efter en månad och order att inte lyfta något

Kanske att det skulle vara lättare för kvinnor att komma tillbaka till jobbet tidigare om eftervården sköttes bättre. Om den sköttes på samma sätt som vård efter t.ex. idrottsskador eller olycksfall.

 

[Sedna]

OK. Så mina manliga doktorander har alla kvinnliga partners som har sådan position att de vill vara hemma mycket längre än sina män?

Ska se om jag kan hitta studien jag tänker så blir det inte en diskussion tagen ur luften.

Men det jag reagerade på var alltså att kvinnorna var hemma 1,5år eller mer. Många skolor in sina barn på förskolan vid 1-1,5 år. Alltså inte att männen är föräldralediga lite, det tycks de ju vara oavsett position på arbetsmarknaden.

 

[Emtherlia]

Jag ammade också men kände inte heller att jag höll på att gå sönder av att vara borta några timmar/en dag när hon blev äldre - snarare var det väldigt skönt att komma ur huset och få dricka varmt kaffe och prata med andra vuxna en stund. Så enbart hormoner kan det nog inte vara som gör att en del har mycket svårt känslomässigt att lämna sina barn. En del av det är kanske att det fortfarande är ganska tabubelagt för en kvinna att faktiskt stå ut med att vara ifrån sitt barn en stund, som att hon inte älskar sitt barn ordentligt eller är en dålig mamma. Det finns en massa sådana fördomar fortfarande, eftersom normen är så stark att mamman SKA vara hemma i början och mest.

Japp, jag har liksom vänner som knappt vågar säga att det är skönt att vara ensam ibland. Det är som att de skäms för att tycka om egentid nu när de har barn.

Varje gång jag träffade folk utan bebis så var alltid frågan "var är bebis?", min make fick aldrig den frågan...

 

[pajaztar]

Jag ammade med men kände aldrig att det gjorde ont att vara ifrån min dotter eller att jag skulle gå sönder. Så antingen så hade jag inte så höga doser av hormoner eller så kan det finnas flera anledningar
.

Och jag tyckte det var SKITJOBBIGT att vara ifrån dottern och hade aldrig i livet vela börja jobba direkt. Hade jätteångest när jag var på läkarbesök och ifrån dottern två timmar när hon var sex veckor. Det var först när hon var kanske fyra-fem månader jag kände att det kunde vara skönt att komma bort lite och då tog jag en tur på grannens häst och det var alldeles lagom. Men jag är extremt hormonkänslig och blev helt oväntat världens hönsmamma och hökade över barnet. Man är ju olika.

 

[Kilauea]

Jag ammade med men kände aldrig att det gjorde ont att vara ifrån min dotter eller att jag skulle gå sönder. Så antingen så hade jag inte så höga doser av hormoner eller så kan det finnas flera anledningar

Dottern tog inte heller flaskan (vi kämpade på i 2 månader innan hon äntligen accepterade den, halleluja!) direkt. Men jäklar vad glad min man blev när även han kunde mata henne, verkligen värt att prova olika flaskor och flera gånger (även om det fortfarande inte funkar för alla ändå).

Vi är alla olika i känsla och tanke. Och hur vi påverkas av saker och ting.

 

[MiniLi]

Det är så himla märkligt det där med eftervård efter en förlossning. Hur det viftas bort. Jag har också precis varit sjukskriven, efter en framfallsoperation. Jag var i ungefär samma skick nu efter operationen som efter min första förlossning. Skillnaden är att nu fick jag fem veckors sjukskrivning, fem smärtstillande preparat på recept, inbokad uppföljning efter en månad och order att inte lyfta något

Kanske att det skulle vara lättare för kvinnor att komma tillbaka till jobbet tidigare om eftervården sköttes bättre. Om den sköttes på samma sätt som vård efter t.ex. idrottsskador eller olycksfall.

Det här behöver ju verkligen lyftas fram!
Det finns ju en önskan i samhället om att vi ska bli mer jämställda. Politiskt driver man detta på olika sätt, jämställt uttag av föräldraledighet är ju ett sånt spår. Om vi samtidigt har regler kring eftervård och sjukskrivning som hindrar familjer från att prova ett icke-traditionellt upplägg blir det ju jättesvårt.

Om jag har planerat att återgå till arbete efter säg 1 månad men fortfarande är så dålig att jag inte klarar att arbeta så blir det ju jättekonstigt om vi behöver planera om föräldraledigheten.

 

[BobberiBoo]

Apropå trycka till: ”Vad ger ER rättighet att lägga er i hur vi löser föräldraledigheten i vår familj?” Det är lätt att få intrycket att du vill döda vidare diskussion genom att påstå dig vara personligen kritiserad.

För min del var trådstarten klockren.

Med "ER" menade jag samhället i allmänhet. Inte just ni som sitter här och diskuterar som så.

 

[Ja88]

Jag ammade med men kände aldrig att det gjorde ont att vara ifrån min dotter eller att jag skulle gå sönder. Så antingen så hade jag inte så höga doser av hormoner eller så kan det finnas flera anledningar
.

Det kan säkert finnas fler anledningar men det blir ju rätt förminskande mot de som inte känner sig bekväma i att vara ifrån bebisen om man har retoriken att "jag upplevde inte det så det är nog mest normer och föreställningar som får mammor att vilja vara hemma". Alla är olika helt enkelt.

 

[BobberiBoo]

Problemet är inte vilket val enskilda par gör utan att den totalt sett enorma snedfördelningen (kvinnor är hemma minst 3 gånger mer med barnen än männen) mycket stor påverkan i samhället när det gäller jämställdheten på i princip alla plan. Utan ett en totalt sett jämnare fördelning av föräldradagar och VAB kommer inte ojämställdheten bli märkbart mindre.

Det många ifrågasätter är om staten/skattebetalarna verkligen ska finansiera en sådan snedfördelning som ger så stor påverkan i samhället? Alla kan göra precis hur de vill, frågan är vad ska man få skattepengar för?

Jag kan se frågan ur flera perspektiv, detta perspektivet jag beskrev här är ovanifrån på totalen i Sverige utan att lägga värderingar i enskilda familjers val.

Jag förstår absolut hur snett det blir, men enda sättet att helt komma ifrån den snedbelastningen är ju om man tar bort valfriheten och då blir det ju att man lägger sig i vad enskilda par gör för val. Detta är ett stort problem absolut men någonstans så är man ju inne och rotar i familjens sätt att hantera sina liv/ sin ekonomi.

 

[AraSlei]

Jag hoppas verkligen att min sambo kommer kliva fram och kräva att också vara primärförälder åt vårt barn. Att inte kunna lämna barnet ensam hos sin pappa ens för någon timme, efter flera månader, låter inte helt sunt för mamman?

 

[inverterad]

Det kan säkert finnas fler anledningar men det blir ju rätt förminskande mot de som inte känner sig bekväma i att vara ifrån bebisen om man har retoriken att "jag upplevde inte det så det är nog mest normer och föreställningar som får mammor att vilja vara hemma". Alla är olika helt enkelt.

Det är för mig snarare så att jag vill lyfta fram att det är helt ok att stå ut med, eller till och med må bra av, att vara ifrån sitt lilla barn några timmar eller någon dag även i början. För det ses fortfarande som ganska så "fult", och det vill jag hjälpa till att ändra på. Det är helt galet att mammor ska guilt-trippas över några timmar här och där när ingen säger flaska över att pappan står ut med att vara ifrån sitt barn 5 dagar i veckan hela dagarna redan efter 10 dagar hemma.

 

[Kilauea]

Jag hoppas verkligen att min sambo kommer kliva fram och kräva att också vara primärförälder åt vårt barn. Att inte kunna lämna barnet ensam hos sin pappa ens för någon timme, efter flera månader, låter inte helt sunt för mamman?

Är det nån här som tycker det?

Jag har inga problem lämna bebis med sin pappa, den enda jobbiga gången var när jag var på möhippa och fick mjölkstockning och inte hade med mig bröstpumpen. Då fick han komma förbi med bebis .

Men åka och jobba hela dagar, nej det är jag inte redo för än. Inte för att jag inte litar på pappan, men jag är mentalt inte redo.

 

[Ja88]

Att inte kunna lämna barnet ensam hos sin pappa ens för någon timme, efter flera månader, låter inte helt sunt för mamman?

Steget från någon timme till att vara borta hela dagar och jobba är väl rätt så långt?