Jämställdhet och föräldraledighet

[Linn-Nora]

Jag är faktiskt inte så väldigt insatt, det vet jag. Har inte läst studier etc på grund av ointresse.
Min tanke är ju lönenivåerna, de måste vara lika för lika arbete. Alltså enbart prestation.
En tanke skulle kunna vara att om man lever i ett föräldraskap som par så skulle det kanske kunna vara lagstiftat att den som inte tar ut dagar på något vis ska kompensera den som gör det. Typ med pensionssparande eller något.
OBS, spånar bara! Inser att det säkert finns massor med problem med det. Men orkar inte tänka vidare just nu

Hur som helst, de biologiska skillnaderna kommer vi aldrig ifrån tror jag.
Jag tror att många kvinnor många gånger känner starkare för att vara hemma den första tiden och att det inte bara är pga normer utan att det är biologiskt. För min del är det ett fysiskt och mentalt behov jag har att vara med mitt barn. Och då var jag väldigt inställd innan på att åka iväg och göra både det ena och det andra innan hon föddes. Det är såklart individuellt, men så är det för mig så never att jag hade velat jobba nu. Hade mått kasst. Och som sagt tror har det är hormonellt.

 

[Roheryn]

Vi har inga barn, men jag hoppas att vi ska kunna dela jämnt om det blir några i framtiden.
Utan att veta hur jag kommer känna i den situationen, så hade jag allra helst sett att vi delade halvtid så att vi jobbade 2- och 3-dagarsveckor, varannan vecka, efter några månader. Men det ska ju vara praktiskt genomförbart med jobb osv också.

Det ska ju också kännas rätt då - vi får väl se om det gör det om vi hamnar i den situationen. Jag har haft flera (kvinnliga) kollegor som också älskat sina jobb och velat börja tidigt, men sedan varit hemma länge ändå.

Just det där att dela på veckorna - jobba 2/3-dagarsveckor - gjorde jag och dotterns pappa när jag började jobba efter att ha varit hemma i ca 9 mån. Det var toppen för alla inblandade - hade gärna haft det så under längre tid än vi fick till! Eftersom den andra föräldern (samt i vårt fall även dotterns farfar 1 dag/vecka) tar hand om barnet så är man ju som den som arbetar en viss dag helt "fri" att ägna sig åt sitt jobb den tid det tar utan stress till dagistider mm. Och de dagar man är hemma är man hemma "på riktigt" och kan vara med barnet hela tiden utan att tänka på jobbet. Den hösten vi hade så var en toppentid för mig, både som förälder och på jobbet faktiskt!

 

[stjarnhimmel]

Det jag tycker är intressant med denna diskussion är att vissa inte verkar vilja se att de val man gör får konsekvenser. Dvs jag har hört män som är irriterade på att kvinnor anses vara mer föräldrar och att frun har bättre kontakt med barnen än vad han har samtidigt som han knappt tagit någon föräldraledighet/knappt vabbat/hon har gått ner i tid etc.

En vanlig kommentar är att mannen tjänar mer och därför behöver hon vara hemma mer. En intressant aspekt man sett i studier är att den skillnaden ofta snarare ökar än minskar. Dvs hon tar hela föräldraledigheten/ mer vabb/ går ner i arbetstid/. Då kommer han kunna satsa mer på jobbet och får mer löneökningar/högre tjänster etc.

Så jag tänker att vi man måste tänka på att allt får konsekvenser. Om kvinnor tar största ansvaret för barnen- vem kommer arbetsgivaren satsa på? Företag vill ju gå med vinst och det är mer krångligt och dyrare att ha kvinnor i barnafödande ålder anställda än män i samma ålder.
Vilken arbetsmarknad vill vi ha?

 

[AraSlei]

Just det där att dela på veckorna - jobba 2/3-dagarsveckor - gjorde jag och dotterns pappa när jag började jobba efter att ha varit hemma i ca 9 mån. Det var toppen för alla inblandade - hade gärna haft det så under längre tid än vi fick till! Eftersom den andra föräldern (samt i vårt fall även dotterns farfar 1 dag/vecka) tar hand om barnet så är man ju som den som arbetar en viss dag helt "fri" att ägna sig åt sitt jobb den tid det tar utan stress till dagistider mm. Och de dagar man är hemma är man hemma "på riktigt" och kan vara med barnet hela tiden utan att tänka på jobbet. Den hösten vi hade så var en toppentid för mig, både som förälder och på jobbet faktiskt!

Vad kul att läsa att det fungerade så bra för er!
Jag skulle jättegärna vilja ha det så, om det är möjligt att lösa på våra respektive jobb På mitt jobb tror jag inte att det skulle vara några problem alls, snarare tvärtom, och jag hoppas att det skulle gå att lösa smidigt även på sambons jobb.

 

[Sedna]

Just det där att dela på veckorna - jobba 2/3-dagarsveckor - gjorde jag och dotterns pappa när jag började jobba efter att ha varit hemma i ca 9 mån. Det var toppen för alla inblandade - hade gärna haft det så under längre tid än vi fick till! Eftersom den andra föräldern (samt i vårt fall även dotterns farfar 1 dag/vecka) tar hand om barnet så är man ju som den som arbetar en viss dag helt "fri" att ägna sig åt sitt jobb den tid det tar utan stress till dagistider mm. Och de dagar man är hemma är man hemma "på riktigt" och kan vara med barnet hela tiden utan att tänka på jobbet. Den hösten vi hade så var en toppentid för mig, både som förälder och på jobbet faktiskt!

Vi gjorde också så en period. Jag var hemma 10 månader heltid och sedan var pappan hemma 5 månader heltid. Därefter hade vi 7 månader då vi delade på veckorna och det var toppen. Vi båda fick arbeta, vi fick ett jämnt föräldraskap och dottern fick alltid vara hemma med en förälder. Inget jag hade velat göra från start dock. Jag behövde första tiden hemma och därefter var det bra för pappan att vara hemma heltid och leva det livet. De fem månaderna pappan var föräldraledig jobbade jag 6 dagar i veckan med 2 övernattningar i veckan på annan ort. Så att mamman tar första tiden hemma behöver såklart inte begränsa jämnt föräldraskap i längden, men många vänder aldrig någonsin på könsrollerna.

 

[MiniLi]

Vad kul att läsa att det fungerade så bra för er!
Jag skulle jättegärna vilja ha det så, om det är möjligt att lösa på våra respektive jobb På mitt jobb tror jag inte att det skulle vara några problem alls, snarare tvärtom, och jag hoppas att det skulle gå att lösa smidigt även på sambons jobb.

Man har laglig rätt att dela på tiden så arbetsgivaren kan inte säga ngt om saken. De får lösa det helt enkelt

 

[AraSlei]

Man har laglig rätt att dela på tiden så arbetsgivaren kan inte säga ngt om saken. De får lösa det helt enkelt

Det är ju toppen att veta
Samtidigt vill man ju lösa det så smidigt det går. Sambon är på en liten firma där de ofta jobbar två och två på olika projekt som löper över 6-18 månader. Med lite framförhållning tror jag dock inte att det ska vara några problem att lösa. Mitt jobb är okomplicerat på det viset - ju fortare jag kommer tillbaka desto gladare blir de

 

[Poison-heart]

Tycker det är ganska självklart att mamman ska vara hemma den första tiden. Speciellt om man kanske haft komplikationer under graviditet och förlossning. Och för mig som nybliven mamma så känns det inte så lockande att jobba dom första månaderna för att springa och pumpa mjölk varje rast...
Sen finns det ju dom papporna som inte tar ut sin FP knappt alls och det däremot är ju väldigt knepigt. Man borde ju vilja spendera den tiden med sitt barn.

 

[FengurLaugar]

Vad kul att läsa att det fungerade så bra för er!
Jag skulle jättegärna vilja ha det så, om det är möjligt att lösa på våra respektive jobb På mitt jobb tror jag inte att det skulle vara några problem alls, snarare tvärtom, och jag hoppas att det skulle gå att lösa smidigt även på sambons jobb.

Vi gjorde också så en period med andra barnet. Jag var hemma heltid 10 månader, sen var vi båda hemma halvtid i 4 månader och sen var maken hemma heltid 4 månader. Funkade bra

 

[Rolfan]

Själv så förstår jag inte hur man orkar engagera sig så i hur andra familjer väljer att fördela föräldradagarna?

 

[inverterad]

Jag har ju skrivit tidigare om hur vi delade på föräldraledigheten redan från början (förutom 1 månad då vi hade semester och 1 månad då vi båda var hemma). I början var jag borta en halvdag i veckan, sedan en dag, sedan två dagar och sedan tre dagar i veckan, och min partner var hemma motsvarande tid. Det funkade finfint trots att jag helammade tills dottern var 10 månader. Jag rekommenderar verkligen alla att dela på föräldraledigheten från start. Båda får vara ensamma hemma och ha fullt ansvar för barnet i alla dess åldrar och utvecklingssteg. Jag skulle tycka det var mycket orättvist om min partner gled in vid 10-11 månader och fick hela den roligaste tiden med barnet.

Det är märkligt att oavsett vilken situation en familj är i så är det alltid enklast och bäst för familjen att mamman är hemma längst? Det är såklart normerna som gör att det känns som det. Men det är inte bäst bara för att det känns så.

 

[stjarnhimmel]

Själv så förstår jag inte hur man orkar engagera sig så i hur andra familjer väljer att fördela föräldradagarna?

För att vi andra påverkas av det?
Att kvinnor tar mest föräldraledighet/ mest vabb/ går ner i tid/lägger mer tid på att vara familjens projektledare etc
påverkar arbetsmarknaden mycket och det får även vi som inte har barn ta konsekvenserna av.

 

[inverterad]

Jag är doktorand och vi delade alltså på föräldraledigheten enligt ovan (min partner har mycket tagit mer fl både i faktiska dagar uttagna och i tid hemma). Mina kvinnliga doktorandkollegor är alla hemma minst 1,5 år utan undantag. Mina manliga doktorandkollegor är som bäst hemma 3-4 månader när barnet är runt året, samt några ströveckor då och då kring jul, sommar och andra lov. Varför blir det så? När vi har samma typ av jobb?

 

[TinyWiny]

Det som förvånar mig allra mest är hur någon kan tänka sig att sätta barn till världen men inte kan tänka sig att ta hand om dem. Var blev det fel? Hur kan man ens göra något så allvarligt som att sätta en ny individ till världen utan att ha någon som helst tanke på att livet inte kommer fortsätta som tidigare utan ta för givet att livet ska fortsätta som tidigare och att någon annan kommer ta hand om ens avkomma? Jag undrar om man ens har funderat över vad ett barn behöver och har rätt att kräva av sina föräldrar om man tänker att någon annan ska... Amningshormoner och ångest över att vara ifrån sitt barn i all ära men redan som sextonåring var jag fullständigt klar över att jag inte ville ha barn ensam. Jag ville dela det ansvaret med barnets pappa. Jag hade aldrig skaffat barn om han inte hade varit fullt på det klara med att hans barn är hans ansvar precis på samma sätt som jag var klar över att mitt barn är mitt ansvar.

I en utopi behövs ingen kvotering för föräldrapenning för i en utopi är alla föräldrar föräldrar och antalet dagar varje förälder tar ut är oviktigt utan det viktiga är tiden man tillbringar med sina barn. Vi lever inte där och därför krävs det politiska beslut för att få människor att fatta att deras barn är deras ansvar. Kan man inte ta ledigt från sitt jobb så kanske man inte heller kan skaffa barn.

 

[Sedna]

Jag är doktorand och vi delade alltså på föräldraledigheten enligt ovan (min partner har mycket tagit mer fl både i faktiska dagar uttagna och i tid hemma). Mina kvinnliga doktorandkollegor är alla hemma minst 1,5 år utan undantag. Mina manliga doktorandkollegor är som bäst hemma 3-4 månader när barnet är runt året, samt några ströveckor då och då kring jul, sommar och andra lov. Varför blir det så? När vi har samma typ av jobb?

Hade jag varit doktorand hade jag också velat dela på det sätt ni gjorde. Det måste ju finnas jättebra möjlighet för det, synd att inte fler tar den möjligheten. Men har för mig att det finns ett samband mellan etableringen på arbetsmarknaden och kvinnans längd på föräldraledigheten, kan det vara en delförklaring till att kvinnor som doktorerar blir hemma väldigt länge? För att kopplingen till arbetsmarknaden saknas? 1,5 år och mer torde vara längre än de flesta yrkesverksamma kvinnor är hemma.

 

[Ja88]

Mina kvinnliga doktorandkollegor är alla hemma minst 1,5 år utan undantag. Mina manliga doktorandkollegor är som bäst hemma 3-4 månader när barnet är runt året, samt några ströveckor då och då kring jul, sommar och andra lov. Varför blir det så? När vi har samma typ av jobb?

De kvinnorna är väl utmärkta goda exempel på att man absolut BÅDE kan prioritera tid med sina barn och göra karriär?

Istället för att ifrågasätta kvinnor som är hemma så mycket kanske man kunde lägga på fokuset på att ifrågasätta män som är hemma väldigt lite? Om man ni måste ifrågasätta någon. Fokuset tycks alltid hamna på att det är kvinnorna som gör fel val, som hamnar i "fällor", som får stå till svars för att kvinnor som grupp har sämre position på arbetsmarknaden, som sabbar männens anknytning och ansvarskänsla för sina barn, ...osv. Varför?

 

[inverterad]

Hade jag varit doktorand hade jag också velat dela på det sätt ni gjorde. Det måste ju finnas jättebra möjlighet för det, synd att inte fler tar den möjligheten. Men har för mig att det finns ett samband mellan etableringen på arbetsmarknaden och kvinnans längd på föräldraledigheten, kan det vara en delförklaring till att kvinnor som doktorerar blir hemma väldigt länge? För att kopplingen till arbetsmarknaden saknas? 1,5 år och mer torde vara längre än de flesta yrkesverksamma kvinnor är hemma.

Hur menar du att kopplingen till arbetsmarknaden saknas? Vi går en forskarutbildning och är tidsbestämt anställda under tiden. Hela målet med forskarutbildningen är att disputera och därmed bli anställningsbar - lönen är nästan dubbelt så hög för en lektor/postdoc/adjunkt (alltså även de icke-disputerade!) som för en doktorand.

 

[Sedna]

De kvinnorna är väl utmärkta goda exempel på att man absolut BÅDE kan prioritera tid med sina barn och göra karriär?

Istället för att ifrågasätta kvinnor som är hemma så mycket kanske man kunde lägga på fokuset på att ifrågasätta män som är hemma väldigt lite? Om man ni måste ifrågasätta någon. Fokuset tycks alltid hamna på att det är kvinnorna som gör fel val, som hamnar i "fällor", som får stå till svars för att kvinnor som grupp har sämre position på arbetsmarknaden, som sabbar männens anknytning och ansvarskänsla för sina barn, ...osv. Varför?

Det är så osannolikt att män skulle vilja bli mer som kvinnor (trots att det är vad som egentligen behövs) att diskussionen lätt fastnar i att kvinnor ska bli som män. Faller lätt in där själv och det är så tråkigt!

 

[Emtherlia]

Fast jag accepterar faktiskt inte att valet att vara hemma en längre tid än 6-8 mån med sitt barn stämplas som kvinnofälla. Valfrihet är inte en fälla i min bok. Om systemet gör det till en fälla att välja tid med sina barn är det systemet som borde göras om. Sen så anser väl jag att vuxna människor är myndiga att göra sina egna val, det ska inte detaljstyras av staten.


Men om man är hemma utan ersättning som du i ett annat inlägg verkar tycka att man inte borde få så är det väl just det man gör, löser det själv?

Hur blir det för barnen i de fall där en förälder faktiskt inte kan vara hemma hälften av tiden under spädbarnsåret pga ekonomiska eller praktiska skäl? Oavsett könet på föräldern. Flexibilitet i föräldraförsäkringen gör att man kan lösa det bra i ändå i sådana fall medan en strikt uppdelning skulle innebära- vad för barnen? Fler aborter för att folk får panik över att de verkligen inte kan lösa det ekonomiskt, att fler kommuner måste börja erbjuda barnomsorg från 6 månaders ålder...?

Jag efterfrågar öht barnperspektivet bland alla röster som höjs om att " det enda rätta" är att man delar rakt av, skolar in barnet vid dryga året senast och sedan jobbar heltid på sina respektive förvärvsarbeten (jag är en SÅN som väljer att jobba 85% också, hujedamig). Jämställdhetsfrågan på papper är lättlöst men vad innebär det för de verkliga huvudpersonerna i frågan, barnen?

Fast kvinnan använder ju fortfarande största delen av fp och får därmed pengar för att ta ut ojämställda dagar? Och kan därmed vara hemma mycket längre än mannen.

Som WildWilma skrev:

Det många ifrågasätter är om staten/skattebetalarna verkligen ska finansiera en sådan snedfördelning som ger så stor påverkan i samhället? Alla kan göra precis hur de vill, frågan är vad ska man få skattepengar för?

Jag tycker alltså att staten inte ska subventionera ojämställdhet och tycker därför att dagarna ska vara 50/50. Om man ändå vill vara ojämställda så får man finansiera det själv.

Ang barnperspektivet så tycker jag att det är mkt tydligt i min argumentering: Barnen får ett bättre och närmre förhållande med båda sina föräldrar samt barnen växer upp i ett mer jämställt Sverige.

Om man väljer att skaffa barn utan att kunna vara hemma och ta hand om det så är det absolut ett problem och kanske något man ska fundera över innan man skaffar barn.

 

[inverterad]

De kvinnorna är väl utmärkta goda exempel på att man absolut BÅDE kan prioritera tid med sina barn och göra karriär?

Istället för att ifrågasätta kvinnor som är hemma så mycket kanske man kunde lägga på fokuset på att ifrågasätta män som är hemma väldigt lite? Om man ni måste ifrågasätta någon. Fokuset tycks alltid hamna på att det är kvinnorna som gör fel val, som hamnar i "fällor", som får stå till svars för att kvinnor som grupp har sämre position på arbetsmarknaden, som sabbar männens anknytning och ansvarskänsla för sina barn, ...osv. Varför?

Var nånstans har jag skrivit att jag ifrågasätter kvinnorna? Jag ifrågasätter familjernas beslut som skiljer sig så otroligt mycket åt beroende på kön, trots att yrkesvillkoren och möjligheterna att vara hemma är desamma.