Jämställdhet och föräldraledighet

[Badger]

Det var inte jag som frågade det och du citerade mig. Men nu förstår jag vad du syftar på, det var en annan fråga, ställd av en annan och utifrån en annan utgångspunkt.

Precis

 

[Sedna]

Jag började tro att jag hade varit helt förvirrad. Jag tog ut fem dagar i veckan, dvs inte lördag söndag, eftersom jag jobbar fem dagar i veckan normalt.

Men det är att spara på dagar eftersom hel föräldrapenning räknas på 7 dagar. Men då sparade du omedvetet.

 

[Badger]

Men det är att spara på dagar eftersom hel föräldrapenning räknas på 7 dagar. Men då sparade du omedvetet.

Vid det laget insåg jag nog att man kunde spara och att spara var bra för jag hade i alla fall kopplat att förskola och skola smäller igen så det ryker om det 4 dagar per år, minst och att man kan vilja ha en extra vecka på semestern eftersom min semester är kortare än skolans. Men vi hade väl en del innebrända, lågbetalda dagar.

 

[Sedna]

Dom veckopendlade under utbildningen, för att sedan kunna ta ett jobb 3 mil bort......
De finns fler exempel på att kvinnan i familjen jobbat borta, och mannen funnits hemmavid.
Men vem vet? kanske vi fjällbor är bättre på jämställdhet, även om det inte alltid syns på papperet?
Men så har vi inte en massa barn som driver vind för våg i vår närhet?

* Jenny *

Jag tror inte fjällbor är varken bättre eller sämre på jämställdhet. Däremot tror jag mentaliteten många gånger skiljer sig. Eller jag vet att den gör det- uppvuxen i Västerbotten och boendes i Stockholm.

Kvoteringstanken tar sin utgångspunkt hos medelinkomsttagaren som är akademiker och bor i en stad. Där dela lika ofta har en bokstavlig innebörd.

En annan sida av myntet är att dela som i att var och en drar sitt strå till stacken. Det blir svårt att dela bokstavligt under tuffare förhållanden. Att vara fjällbo är att bo i områden med avbefolkning, långt till jobb och utbildning. Sådana förhållanden kan leda till normbrytande. Men det blir inte jämställdhet som i att dela lika, men man drar sitt strå till stacken och hjälps åt. Man räknar definitivt inte föräldraskap i dagar.

 

[Badger]

Givetvis är det så att de som är för 50/50 själva delat rätt lika (eller tänker sig att de skulle dela lika om de hade haft barn.) Det ligger i sakens natur. Utgångspunkten är kan jag kan alla, men det är svårt att se längre än den egna näsan räcker.

Inte alls, utgångspunkten för mig är inte alls kan jag så kan alla. Den är snarare, kan vi så kan en betydligt större del av Sveriges befolkning också. En betydligt större andel än vad som gör det nu. Det kommer självklart alltid finnas en viss andel som inte kan, där mannen eller kvinnan måste ta hela ledigheten.

Jag tänker som så att om bara alla som faktiskt kan dela sätter sig den på att göra det så kanske de övriga som inte kan slipper en dum tvingande regel om tvingat delade dagar.

Och om man då har en man som fräser att det är kvinnogöra och att sonen kan gå och sätta på sig en rosa klänning med rosetter om han tänker gråta och tar ut sina månader när yngsta barnet är 6 år. Så kanske det vore lite av en ögonöppnare för honom att få ha varit hemma med en baby i 5 månader. Eller i det här fallet fem babys.

 

[Sedna]

Inte alls, utgångspunkten för mig är inte alls kan jag så kan alla. Den är snarare, kan vi så kan en betydligt större del av Sveriges befolkning också. En betydligt större andel än vad som gör det nu. Det kommer självklart alltid finnas en viss andel som inte kan, där mannen eller kvinnan måste ta hela ledigheten.

Jag tänker som så att om bara alla som faktiskt kan dela sätter sig den på att göra det så kanske de övriga som inte kan slipper en dum tvingande regel om tvingat delade dagar.

Och om man då har en man som fräser att det är kvinnogöra och att sonen kan gå och sätta på sig en rosa klänning med rosetter om han tänker gråta och tar ut sina månader när yngsta barnet är 6 år. Så kanske det vore lite av en ögonöppnare för honom att få ha varit hemma med en baby i 5 månader. Eller i det här fallet fem babys.

Du är för att alla delar lika, men du beskriver kvotering som en dum tvingande regel? Då behöver du inte ta åt dig! Det jag syftar på med att vara för 50/50 är inte att vara för att folk ska dela lika, utan vara för kvotering 50/50. Ursäkta otydligheten.

 

[Badger]

Du är för att alla delar lika, men du beskriver kvotering som en dum tvingande regel? Då behöver du inte ta åt dig! Det jag syftar på med att vara för 50/50 är inte att vara för att folk ska dela lika, utan vara för kvotering 50/50. Ursäkta otydligheten.

Jag är dock mindre emot en kvotering än många andra, trots att jag ser det som ett totalt härke av administration och nödvändiga undantag.

 

[TinyWiny]

Nu är du orimlig i din anklagelse.
Jag tycker inte om den form av feminism som förespråkas av en del, där det ska vara millimeterlika. Det är helt sant.
Just av det skälet att det finns många varianter som inte är millimeterlika men som är bra ändå.

Mina föräldrar har haft - och har - en traditionell uppdelning av arbetsuppgifterna hemma. Mamma städar och lagar mat. Mamma planerar och planerade "allt". Mamma har hållit koll på födelsedagar och så vidare. Mamma skjutsade till fotbollsträningen.
Mamma var den som planerade klädinköp, tvättade och strök. Och så är det fortfarande.
Mamma lägger fram rätt kläder till pappa när de ska på kalas och liknande.
Pappa tankar bilen, tvättar bilen, klipper gräsmattan.
Den delen av min uppväxt är ju underkänt av vissa feminister. Sådana som tycker att det ska vara lika.

Jag anser inte att jag har beskrivit en idyllisk barndom. Jag har beskrivit en verklighet.
Jag har beskrivit en verklighet som blev som den blev av praktiska skäl.
Dock inte med en "traditionell" fördelning hela vägen.

Men nej, jag tycker inte att "millimeterlika" behöver vara bra.

Själfklart tycker jag att alla ska ha samma möjligheter att välja, och det tycker jag att alla kan få helt utan millimeterlika.
Alla ska ha lika värde oavsett kön.
Det kan man få utan millimeterlika. Utan extremism.
Och det är där jag blir ganska irriterad när man i sann kommunistisk anda ska bestämma vad som är bäst för alla.
Bäst för mig kanske inte är samma som bäst för dig.

Att anklaga mig för att inte tycka att alla ska vara lika värda är bara fult och fräckt.

Jag kommer, alltså, från en familj där utbildning har varit ovanligt. Och ändå har både min syster och jag uppmuntrats att läsa vidare. Trots att vi kommer från en lägre socialgrupp där man traditionellt inte studerat.
Farmor och farfar var bönder, min yngsta faster som bara är sex år äldre än jag, var den första i den "släkten" som läste vidare.
Mormor och morfar var "arbetare" på ett bruk. Mamma läste till lågstadielärare, hon var den första i den familjen som läste vidare. Sedan gifte hon sig med en bonde och fick två barn, det yngsta när hon var 24 år.

Idylliskt?
Nej, knappast.
Ekonomiskt lite lagom ansträngt, sådär, och vi barn var med och jobbade när vi var i tioårsåldern (behövdes i exempelvis höskörden, vi fick köra traktorn). För att det behövdes.

Att säga att man inte gillar feminism för att man inte gillar millimeterrättvisa är en total tankevurpa. Utgångsläget har i modern tid alltid varit att mannen är norm och att kvinnor inte kan göra annat än simpla saker som att ta hand om hem och barn. När kvinnor har tagit sig in på arbetsmarknaden i något yrke har yrket sjunkit i status för kan en kvinna så är det simpelt och inget värt. Kvinnor som vill in i en mansdominerad värld har kunnat det genom att bli mer manslika i sitt beteende vilket gör att manligt beteende fortsätter premieras. Nu är det ju så att mansrollen inte är bra för någon så varför vissa tycker att vi ska fortsätta pressa in småpojkar i en destruktiv roll övergår min fattningsförmåga.

Feminismens grund är allas lika värde. Allas lika rättigheter och skyldigheter. Det är möjligt att du tycker att millimeterrättvisa är löjligt men hur hade du känt om din röst i valet bara räknades som 0,75 istället för som 1 röst enbart och bara för att du är kvinna? Visst vill vi ha millimeterrättvisa! Men i fallet med barn och att vara hemma med dem så vill vissa inte alls ha någon rättvisa överhuvudtaget. Då blir det plötsligt löjligt, dumt och ett intrång i privatlivet och man väljer att glömma allt elände det drar med sig att inte dela.

Jag vet flertalet bönder där båda i paret arbetar på gården, precis lika mycket och lika hårt. Ändå är det hon som kan vara föräldraledig. Hennes del i arbetet löser sig medans han är så viktig att han omöjligt kan vara hemma med sina barn. Ser du inte hur larvigt det är? Hur styrt av normer det är? I de fallen ser jag verkligen ett jättesteg framåt om föräldraledigheten delades lika.

Du har missuppfattat totalt vad feminism är om du tror att din uppväxt skulle underkännas. Det fungerar liksom inte så att någon feministpolis springer runt och underkänner hur folk gör hemma. Däremot är det oändligt sorgligt med friska vuxna människor som behöver en mamma för att de inte klarar av att ta hand om sig själva och det är oändligt sorgligt när barn växer upp i tron att de inte är kapabla att göra det och detta pga sitt kön. Det är att göra fullt friska människor funktionshindrade och är verkligen inte okej.

Om det är en idyll att ha haft sina föräldrar närvarande eller inte beror nog på hur man ser det. Jag ser det som något helt fantastiskt och något som alla barn borde få ha. Sedan finns det alltid sådant som inte har varit bra i alla familjer och i allas barndom men att ha en nära relation till sina föräldrar under uppväxten ger en helt annan grund att stå på som vuxen än om man inte har haft det.

Vad gäller att hjälpa till hemma så är det något bra. Att känna att man har en mening, att man behövs och har ett värde är en av det viktigaste sakerna i livet som skapar lycka. Utan någon mening och utan något värde kan livet te sig ganska värdelöst.

 

[Badger]

Ett barn som inte har en relation till sin förälder som de känner sig trygg med lär inte prata med den föräldern när hen är ledsen. Det krävs endel tid för att skapa en relation till sitt barn. En tidig relation ökar chansen att få en bra relation senare i livet och att vara med sitt barn är vad som krävs för att skapa den relationen. Det är ju inte hjärnkirurgi precis att förstå att vara föräldraledig och då särskilt för den part som inte varit gravid/ammat ökar chanserna att skapa den relation som behövs.

Rent anekdotiskt hände det tex bara på mitt jobb. En kvinna var hemma sina månader, hennes man de tvingade tre, surt, onödigt. Enligt henne sa han att förändrade det hela hans syn på barnen från vad han trodde var kärlek innan till någonting som faktiskt var det. Det blev liksom hans barn inte bara hennes. Där har han då nog fått ett frö till en relation senare. Och han verkade absolut vara en god far redan innan.

 

[Sedna]

Men vi kan inte basera ett system på en yttepytteliten andel. Då får man skriva in möjligheter till undantag i försäkringen efter bedömning. Som det är nu missgynnas ju kvinnor i allmänhet i arbetslivet.

Jag funderar mycket kring hur den här möjligheten till dispans ska fungera i paktiken? Det blir ju en stor adminstration. Vad är legitima skäl? Vem bedömer det? Jag kan inte se hur det ska fungera i praktiken utan att bli grovt överförmynderi.

Jag uppfattar det mest som en kontring från dem som förstår att det finns problem kring kvotering, men som (av principskäl?) har jättesvårt att tänka sig visst mått av flexibilitet utifrån individens egen uppfattning.

I rapporten som länkades, där fyra tänkbara vägar presenterades, fanns inte ens detta alternativ formulerat. Annat än som undantag vid extraordinära omständigheter t.ex sjukdom. Det låter mer som ett rimligt sätt att kunna hantera det. Men det innebär ju väldigt begränsade möjligheter till dispans.

 

[Sedna]

Jag är dock mindre emot en kvotering än många andra, trots att jag ser det som ett totalt härke av administration och nödvändiga undantag.

Jag är också mindre emot en kvotering än många andra. Den här tråden är verkligen inte representativ för befolkningen i stort. Vi som framstår som kvoteringsmotståndare är egentligen kvoteringsförespråkare.

 

[Roheryn]

Jag började tro att jag hade varit helt förvirrad. Jag tog ut fem dagar i veckan, dvs inte lördag söndag, eftersom jag jobbar fem dagar i veckan normalt.

Så gjorde jag/vi också!

Men vi hade ju inte som mål att förlänga tiden hemma på heltid maximalt, för oss var det viktigare att dottern fick en smidig övergång till förskolan, och att hon skulle hinna få föräldratid även sedan hon börjat på dagis och vi börjat jobba. Så hela sitt första dagisår gick hon från 7.30 (för att hinna få frukost som serverades 8) till 14.30 (då hon precis hunnit sova middag efter lunchen) fyra dagar per vecka. Det var, tycker jag, mycket viktigare att ha det så än att vara hemma på heltid länge. Sedan trappade vi gradvis upp tiden på förskola i takt med att hon blev äldre.

 

[Imogen]

Jag funderar mycket kring hur den här möjligheten till dispans ska fungera i paktiken? Det blir ju en stor adminstration. Vad är legitima skäl? Vem bedömer det? Jag kan inte se hur det ska fungera i praktiken utan att bli grovt överförmynderi.

Jag uppfattar det mest som en kontring från dem som förstår att det finns problem kring kvotering, men som (av principskäl?) har jättesvårt att tänka sig visst mått av flexibilitet utifrån individens egen uppfattning.

I rapporten som länkades, där fyra tänkbara vägar presenterades, fanns inte ens detta alternativ formulerat. Annat än som undantag vid extraordinära omständigheter t.ex sjukdom. Det låter mer som ett rimligt sätt att kunna hantera det. Men det innebär ju väldigt begränsade möjligheter till dispans.

Jag kan inte tänka mig annat än att möjlighet till dispens som du skriver då blir fall där annan myndighet redan fattat beslut. Permanent eller mycket långvarig sjukskrivning, långt fängelsestraff osv. Kanske om en förälder är skriven utomlands.

Att FK ska sitta och bedöma ifall folk ansträngt sig tillräckligt för att uppnå ett helt jämställt upplägg för familjelivet blir ju helt absurt.

 

[kamomillo]

Jag tror inte fjällbor är varken bättre eller sämre på jämställdhet. Däremot tror jag mentaliteten många gånger skiljer sig. Eller jag vet att den gör det- uppvuxen i Västerbotten och boendes i Stockholm.

Kvoteringstanken tar sin utgångspunkt hos medelinkomsttagaren som är akademiker och bor i en stad. Där dela lika ofta har en bokstavlig innebörd.

En annan sida av myntet är att dela som i att var och en drar sitt strå till stacken. Det blir svårt att dela bokstavligt under tuffare förhållanden. Att vara fjällbo är att bo i områden med avbefolkning, långt till jobb och utbildning. Sådana förhållanden kan leda till normbrytande. Men det blir inte jämställdhet som i att dela lika, men man drar sitt strå till stacken och hjälps åt. Man räknar definitivt inte föräldraskap i dagar.

Kloka ord!
Men jag erkänner att jag kan bli himla irriterad över att staden är normen, de känns som om att man ska be om ursäkt för att man har det bra, trivs, och ser fördelarna med hur vi har det.
Skulle vi dra allt precis lika, dvs byta två hjul var på bilen, skotta halva gården var, handla varsinn kasse mat,
Koka makaronen varannan gång... De funkar liksom inte!
Min man gör det han är bra på, jag gör det jag är bra på, resten delar vi på, och hjälps åt att pusta över.
Vi har lika många timmar/dygn var, och när vi hade sonen liten var han lika mycket med sin pappa som med mej.
Jag jobbade mindre, men all vår lediga tid var sonen med oss!
Han har varit precis lika trygg med sin far som med mej, inga problem alls där inte!

Han har inga problem med könsrollerna, är bättre än mej på att laga mat, städar mer, och kör traktor och byter däck på löpande band.
TROTS att han har haft en taskig uppväxt, där mamma och pappa inte varit HELT jämställda...
stackars barn.

Även om staden är normen, så finns det andra sätt att leva sitt liv. JAG blir inte lyckligare av millimeterrättvisa, snarare skulle det ta för mycket tid och energi, jag använder mitt liv till viktigare saker.

* Jenny *

 

[Hero]

Så oerhört trött på mannen-tjänar-för-mycket-för-att-vara-föräldraledig-argumentet.

Appropå min tidigare tråd som blev låst.
Det är ju sant. Kvinnor skaffar oftast barn med män som tjänar mer.
Så därför tjänar familjen också mer på att kvinnan är hemma och pappan jobbar. Så ser det ut med min bror och hans sambo också... Hon har varit hemma i 5 år med sina barn utan att jobba och lär nog vara hemma minst 2 år till när fjärde barnen är påväg.

 

[ako]

Vad är det som får dig att tro att lantbrukarens partner kan "hoppa in" och göra det jobbet?
Det är inte enkelt att "hoppa in" och mjölka kor (om man nu inte har robotar), sköta vårbruket, höstbruket, skörd.
Faktiskt.

Jag tänker mig att många som har lantbruk är engagerade hela familjen och även bor på gården och då finns det möjlighet för den som är f l att göra vissa sysslor så att partnerns kan vara hemma med barnet då,men jag kanske har fel.

 

[kryddelydd]

Att säga att man inte gillar feminism för att man inte gillar millimeterrättvisa är en total tankevurpa. Utgångsläget har i modern tid alltid varit att mannen är norm och att kvinnor inte kan göra annat än simpla saker som att ta hand om hem och barn. När kvinnor har tagit sig in på arbetsmarknaden i något yrke har yrket sjunkit i status för kan en kvinna så är det simpelt och inget värt. Kvinnor som vill in i en mansdominerad värld har kunnat det genom att bli mer manslika i sitt beteende vilket gör att manligt beteende fortsätter premieras. Nu är det ju så att mansrollen inte är bra för någon så varför vissa tycker att vi ska fortsätta pressa in småpojkar i en destruktiv roll övergår min fattningsförmåga.

Feminismens grund är allas lika värde. Allas lika rättigheter och skyldigheter. Det är möjligt att du tycker att millimeterrättvisa är löjligt men hur hade du känt om din röst i valet bara räknades som 0,75 istället för som 1 röst enbart och bara för att du är kvinna? Visst vill vi ha millimeterrättvisa! Men i fallet med barn och att vara hemma med dem så vill vissa inte alls ha någon rättvisa överhuvudtaget. Då blir det plötsligt löjligt, dumt och ett intrång i privatlivet och man väljer att glömma allt elände det drar med sig att inte dela.

Jag vet flertalet bönder där båda i paret arbetar på gården, precis lika mycket och lika hårt. Ändå är det hon som kan vara föräldraledig. Hennes del i arbetet löser sig medans han är så viktig att han omöjligt kan vara hemma med sina barn. Ser du inte hur larvigt det är? Hur styrt av normer det är? I de fallen ser jag verkligen ett jättesteg framåt om föräldraledigheten delades lika.

Du har missuppfattat totalt vad feminism är om du tror att din uppväxt skulle underkännas. Det fungerar liksom inte så att någon feministpolis springer runt och underkänner hur folk gör hemma. Däremot är det oändligt sorgligt med friska vuxna människor som behöver en mamma för att de inte klarar av att ta hand om sig själva och det är oändligt sorgligt när barn växer upp i tron att de inte är kapabla att göra det och detta pga sitt kön. Det är att göra fullt friska människor funktionshindrade och är verkligen inte okej.

Om det är en idyll att ha haft sina föräldrar närvarande eller inte beror nog på hur man ser det. Jag ser det som något helt fantastiskt och något som alla barn borde få ha. Sedan finns det alltid sådant som inte har varit bra i alla familjer och i allas barndom men att ha en nära relation till sina föräldrar under uppväxten ger en helt annan grund att stå på som vuxen än om man inte har haft det.

Vad gäller att hjälpa till hemma så är det något bra. Att känna att man har en mening, att man behövs och har ett värde är en av det viktigaste sakerna i livet som skapar lycka. Utan någon mening och utan något värde kan livet te sig ganska värdelöst.

Jag vill påpeka att jag inte skrivit "millimeterrättvisa" utan "millimeterlika".
Millimeterlika som i 50/50 i föräldradagar, millimeterlika i vem som gör vilka sysslor kring hemmet eller hushållet.

Du lägger kränkande (jodå!) värderingar i vad jag skriver.

Och nej, jag har inte haft en nära relation med mina föräldrar under uppväxten.
Jag var självmordsnära från ca 12-13 års ålder till ca 25 års ålder. Vilket min mamma inte visste om och min pappa gissade sig till.

 

[kryddelydd]

Du har missuppfattat totalt vad feminism är om du tror att din uppväxt skulle underkännas. Det fungerar liksom inte så att någon feministpolis springer runt och underkänner hur folk gör hemma..

Utom på detta forum, då. Där det är många feministpoliser som skriver att "jag borde intressera mig mer för bilen" eller som underkänner de familjer där kvinnan gör mer inomhusgöromål och mannen mer utomhusgöromål.

Nej, just du har inte gjort det så långt jag kan dra mig till minnes.
Men andra.
Flera andra, faktiskt.

Hela den här tråden handlar ju om att en del människor underkänner andra människors val.
Man gömmer sig bakom att skriva att det är generellt. Och att man verkligen inte menar att underkänna någons val.
Men när det beskrivs situationer där 50/50 faktiskt inte fungerar, så underkänns de exemplen.

 

[Sedna]

Kloka ord!
Men jag erkänner att jag kan bli himla irriterad över att staden är normen, de känns som om att man ska be om ursäkt för att man har det bra, trivs, och ser fördelarna med hur vi har det.
Skulle vi dra allt precis lika, dvs byta två hjul var på bilen, skotta halva gården var, handla varsinn kasse mat,
Koka makaronen varannan gång... De funkar liksom inte!
Min man gör det han är bra på, jag gör det jag är bra på, resten delar vi på, och hjälps åt att pusta över.
Vi har lika många timmar/dygn var, och när vi hade sonen liten var han lika mycket med sin pappa som med mej.
Jag jobbade mindre, men all vår lediga tid var sonen med oss!
Han har varit precis lika trygg med sin far som med mej, inga problem alls där inte!

Han har inga problem med könsrollerna, är bättre än mej på att laga mat, städar mer, och kör traktor och byter däck på löpande band.
TROTS att han har haft en taskig uppväxt, där mamma och pappa inte varit HELT jämställda...
stackars barn.

Även om staden är normen, så finns det andra sätt att leva sitt liv. JAG blir inte lyckligare av millimeterrättvisa, snarare skulle det ta för mycket tid och energi, jag använder mitt liv till viktigare saker.

* Jenny *

Jag är trött på att det är en på många sätt priviligerad grupp (medelinkomsttagare, akademiker , stadsbor- jag prickar själv tre av tre), som tar sig tolkningsföreträde i vad jämställdhet är och hur det uppnås.

Jag tycker båda synsätten ryms inom jämställdhetsdefinitionen och med medvetenhet tror jag båda ger fint utfall på föräldraskapet!

Tittar man på de tio bästa kommunerna i Sverige på att dela på FL så ligger 6 av 10 kommuner i Västerbottenslän! Där samsas akademikerstaden Umeå imed fjällkommunen Vilhelmina. Båda har en fördelning på ca 67/33 av föräldraledigheten. Inte i närheten av att dela lika- men föredömligt i förhållande till rikssnittet som är 72/28.

 

[kryddelydd]

Jag tänker mig att många som har lantbruk är engagerade hela familjen och även bor på gården och då finns det möjlighet för den som är f l att göra vissa sysslor så att partnerns kan vara hemma med barnet då,men jag kanske har fel.

Jag tror att du har rätt ibland och fel ibland.
De jag känner som bedriver jordbruk lever inte så som du föreställer dig med båda parter engagerade i jordbruket.
De jag känner (inte så många, bara dryga 20-talet i den omedelbara bekantskapskretsen) har det så att mannen (jodå, det är fortfarande vanligast så) är lantbrukaren, kvinnan har ett annat jobb. Kvinnan är inte utbildad inom jordbruket och behärskar inte traktorernas (de moderna) GPS och har inte kunskapen om inställningar på de olika maskinerna som används.

Jag uppfattar ditt förra inlägg som fyllt av fördomar om hur det fungerar på landet där det antagligen är rätt okvalificerat att "hoppa in" och sköta lantbrukarens arbetsuppgifter.
Den uppfattningen, att det är okvalificerat, är fel.