Varför veckopendla för ett jobb tre mil bort? Det är ju ingen sträcka man inte kan åka varje dag.
Vem som hämtade och lämnade på förskolan säger ju inget om vem som gjorde mest hemma. Inte heller om att det var lika naturligt för papporna att hålla med marktjänsten och ta hand om barnen som för mammorna.
Det beror såklart på pappan, om han inser vad som krävs för att skapa relationen och lägger den tiden och energin på att göra det. Det beror också på hans arbetstider och om han är ensam med barnen när han kommer hem eller om mamman alltid finns där.
Jag har inte anklagat dig för att ljuga. Jag ifrågasätter om det verkligen var lika naturligt för mammorna att veckopendla (varför de nu skulle göra det ens om det handlade om tre mil?) som det hade varit för papporna. Det stämmer helt enkelt inte med hur det vanligtvis är men din ort kanske är undantaget som bekräftar regeln och papporna är särdeles bra och engagerade i sina barn där och lägger den tid och energi som krävs för att skapa en relation med sina barn och paren är ovanligt jämställda. Vad vet jag. Att bara vara hemma räcker ju inte. Man måste aktivt skapa och underhålla relationen för att den ska fungera, bli och vara bra och ju mer tid hemifrån under barnets första tid desto svårare blir det ju och då särskilt om man redan är efter pga graviditet och amning. Självklart finns det pappor som lägger den tiden och energin på relationen till sina barn trots att de jobbar hela barnets första tid och inte är föräldralediga alls eller väldigt lite men tyvärr är det inte det vanliga och de gör det svårare för sig själva än vad det behöver vara. Många verkar tro att det bara blir en bra relation för att de äter middag på kvällen ihop innan barnen ska lägga sig men så enkelt är det ju inte. Barnen till de papporna som tror att det bara blir lär ofelbart säga som skolbarn att de hellre pratar med ingen alls än med sin pappa när de är ledsna.
