Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Gnist]

Tack!
Det värsta är bara att jag mår ÄNNU värre här.
Jag håller ihop mig så mycket hemma så jag tror att jag kommer gå sönder snart.
Det är bara så vidrigt jobbigt när locket lyfts. Det gör det nu.

Helt normal och vanlig reaktion när man känner sig trygg nog för att slappna av efter att ha gått på högspänn under längre tid. Jobbigt som f.n såklart, när alla tankar och känslor släpps fram och får fritt tillträde, men det kan ändå kännas tryggt att ha vetskapen att det är så för många tänker jag.

Och du är på ett bra ställe för att gå igenom det, få hjälp att hantera det och återta kontroll över ditt liv igen, så det här fixar du. Både för stunden och i längden.

 

[Vallmo]

Lite uppdatering; har haft det jättejobbigt och igår var egentligen första dagen jag inte tillbringade i dvala, halvsovande hela dagen.

Dagen innan så blev jag helt förstörd i magen. Hade haft konstant migrän sen jag kom in och alvedon hjälpte inte.
Köpte egen Treo och tog det och straffet för det, förutom taskigt bemötande från EN personal, gjorde att min mage pajade fullständigt.
Så det blev ännu en dag i sängen, omväxlande med toa då.

Det känns som hela jag pajar ihop fullständigt, kropp och själ.

Igår var jag även och fick massage på ett ställe i närheten.
Det var jättebra och min massör där vet om hur jag funkar så jag känner mig väldigt trygg där.

Annars är personalen här jättebra.
Vården här är väldigt långt ifrån den vård som vi bedriver på min egen arbetsplats och det är jag otroligt tacksam för.
Här får bara vårdpersonal vårdas och personer med behov av ökad sekretess (kändisar) så det känns tryggt.
Skulle verkligen inte vilja möta mina egna patienter här.

Jag har fått eget rum, vilket är jätteskönt.

Idag fick jag dessutom taktil massage av en sjuksköterska här på avdelningen vilket var väldigt bra.
Min kropp är så slut. Jag tror jag har satt alla mina känslor i kroppen, därav allt psykosomatiskt.
Oroar mig också för vikten.
Jag väger mycket och det frestar på kroppen och jag är inte jätteung direkt, så det är verkligen något jag måste ta tag i.
Förutom arbetsträning och jobb, då.

Jag börjar ta in lite mer hur mitt liv har sett ut och det är skönt med distansen även om jag saknar barnen.
De kommer på besök idag (med sambon) så det ser jag fram emot.

Nu ringde sambon och sa att dom är här, så jag kanske skriver mer sen......

 

[Vallmo]

........fortsätter; dom har varit här och dom har åkt hem.
Var jättehärligt att få träffa barnen , även om dom sjönk in i sin Pokémonvärld ganska fort. Har saknat dom massor.

Var däremot helt oförberedd på att träffa sambon, tydligen.
Jag tror att jag fick en panikångestattack, faktiskt.
Huvudet började snurra, blev torr i munnen och var tvungen att rusa på toa.

Vi skulle gå ut så jag bad dom gå i förväg lite snyggt, medan jag var på toa.
Gick också och bad om en lugnande tablett.
Sen gick resten ganska bra. Vi var ute och sen åkte dom hem.

Har haft samtal med min kontaktperson här också.
Jag känner att det rör upp en massa känslor. Jobbigt!

Hon frågar varför det är viktigt för mig att få det bekräftat att det handlar om psykisk misshandel. Inte ifrågasättande eller så utan en mer reflekterande och öppen fråga.
Och jag kan ju ställa mig själv den frågan och även er; varför är det så viktigt?

Jag hör ju själv när jag beskriver vårt liv att det låter antagligen helt miserabelt.
Jag vet inte själv hur jag skulle kunna göra och förändra mig för att vi skulle få det bättre.
Jag tycker själv att jag inte är så rolig att leva med, men när min KP bad om exempel kunde jag inte komma på något direkt att säga.
Jag kunde inte heller komma på någon mot-hypotes till varför min sambo behandlar mig som han gör.

Ja, jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Massa svammel!

Att det är helt kört för oss är ju helt klart, känner jag.
Är det ens ide att gå i någon parterapi då?

 

[Lovisaleonora]

Är det ens ide att gå i någon parterapi då?

Utan tvekan: JA. Absolut. Just för att det är så rörigt för dig nu. Ni måste få ett bra avslut för att få en vettig fortsättning för barnens skull.

 

[tanten]

........fortsätter; dom har varit här och dom har åkt hem.
Var jättehärligt att få träffa barnen , även om dom sjönk in i sin Pokémonvärld ganska fort. Har saknat dom massor.

Var däremot helt oförberedd på att träffa sambon, tydligen.
Jag tror att jag fick en panikångestattack, faktiskt.
Huvudet började snurra, blev torr i munnen och var tvungen att rusa på toa.

Vi skulle gå ut så jag bad dom gå i förväg lite snyggt, medan jag var på toa.
Gick också och bad om en lugnande tablett.
Sen gick resten ganska bra. Vi var ute och sen åkte dom hem.

Har haft samtal med min kontaktperson här också.
Jag känner att det rör upp en massa känslor. Jobbigt!

Hon frågar varför det är viktigt för mig att få det bekräftat att det handlar om psykisk misshandel. Inte ifrågasättande eller så utan en mer reflekterande och öppen fråga.
Och jag kan ju ställa mig själv den frågan och även er; varför är det så viktigt?

Jag hör ju själv när jag beskriver vårt liv att det låter antagligen helt miserabelt.
Jag vet inte själv hur jag skulle kunna göra och förändra mig för att vi skulle få det bättre.
Jag tycker själv att jag inte är så rolig att leva med, men när min KP bad om exempel kunde jag inte komma på något direkt att säga.
Jag kunde inte heller komma på någon mot-hypotes till varför min sambo behandlar mig som han gör.

Ja, jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Massa svammel!

Att det är helt kört för oss är ju helt klart, känner jag.
Är det ens ide att gå i någon parterapi då?

Nej du svamlar inte. Inte alls.

jag tycker inte det låter konstigt att du vill sätta en etikett, att du vill ha en förklaring. Om du kan bekräfta för dig själv vad du levt i så hjälper det dig antagligen att kunna komma vidare?

Parterapi tycker jag personligen verkar helt meningslöst. @Lovisaleonora tycker tvärtom.
Ni har ju beslutat att separera. Varför ska ni prata då? För att komma fram till att ni ska försöka ändå? Vore inte det en väldigt usel idé? Bra avslut kanske är bäst att få när allt är lugnare, ni kommit ifrån varann och slutat påverka varann? Parterapi kanske också tar en väldig massa kraft och ork? Är det värt det?

Jag tror att det bästa är att koncentrera sig på framtiden istället. Att hitta ett ställe att bo på, att ordna upp praktiska och ekonomiska detaljer. Kunna börja arbetsträna.

Men allt det där vet du faktiskt bäst själv.

 

[Hyacinth]

Jag tror du letar förklaringar för att förstå hur det blev så illa. En del vill ha benämningar, andra inte.

 

[Gnist]

Hon frågar varför det är viktigt för mig att få det bekräftat att det handlar om psykisk misshandel. Inte ifrågasättande eller så utan en mer reflekterande och öppen fråga.
Och jag kan ju ställa mig själv den frågan och även er; varför är det så viktigt?

Att det är helt kört för oss är ju helt klart, känner jag.
Är det ens ide att gå i någon parterapi då?

Jag tror det är viktigt att identifiera det man mår dåligt av, för ens egna förmåga att därefter kunna bearbeta, acceptera, släppa och gå vidare.

Jag personligen hade inte ödat ens en sekund av min energi på parterapi i det här läget. Jag hade fokuserat helt på att läka mig själv.
Men med det sagt så är vi alla olika, jag har aldrig haft något behov av att lufta mina innersta känslor och funderingar med någon för mig främmande människa. Bara tanken får mig att rygga och att dessutom göra det med någon som får mig att må som något katten kräkts upp? Nej tack.

DU är den enda som kan avgöra om det skulle vara till gagn för just dig och ditt mående.

 

[Tora]

Parterapi är inte bara till för dom som vill hålla ihop ett förhållande. Det är även till för dom som skall/har gått isär.

Vad man försöker hitta är ett fungerande förhållningssätt till varandra för att slippa tex bråk och att ingen skall behöva känna sig överkörd.

(Lägger ingen värdering i om det är bra eller inte med parterapi)

 

[TinyWiny]

........fortsätter; dom har varit här och dom har åkt hem.
Var jättehärligt att få träffa barnen , även om dom sjönk in i sin Pokémonvärld ganska fort. Har saknat dom massor.

Var däremot helt oförberedd på att träffa sambon, tydligen.
Jag tror att jag fick en panikångestattack, faktiskt.
Huvudet började snurra, blev torr i munnen och var tvungen att rusa på toa.

Vi skulle gå ut så jag bad dom gå i förväg lite snyggt, medan jag var på toa.
Gick också och bad om en lugnande tablett.
Sen gick resten ganska bra. Vi var ute och sen åkte dom hem.

Har haft samtal med min kontaktperson här också.
Jag känner att det rör upp en massa känslor. Jobbigt!

Hon frågar varför det är viktigt för mig att få det bekräftat att det handlar om psykisk misshandel. Inte ifrågasättande eller så utan en mer reflekterande och öppen fråga.
Och jag kan ju ställa mig själv den frågan och även er; varför är det så viktigt?

Jag hör ju själv när jag beskriver vårt liv att det låter antagligen helt miserabelt.
Jag vet inte själv hur jag skulle kunna göra och förändra mig för att vi skulle få det bättre.
Jag tycker själv att jag inte är så rolig att leva med, men när min KP bad om exempel kunde jag inte komma på något direkt att säga.
Jag kunde inte heller komma på någon mot-hypotes till varför min sambo behandlar mig som han gör.

Ja, jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Massa svammel!

Att det är helt kört för oss är ju helt klart, känner jag.
Är det ens ide att gå i någon parterapi då?

Jag tror att det är viktigt för dig att få bekräftat att din sambo misshandlar dig för att du för dig själv ska kunna stå för att du måste gå. Du behöver förmodligen också en förklaring till varför, denna ständiga fråga som tar så mycket energi för så många.

Du ska inte förändra dig för att passa någon annan. Enda gången man ska förändra sig är för att man själv känner att behovet finns och då är det något som kommer successivt, inte något som krävs för att du ska duga i någon annans ögon utan för att du vill och kommer må bättre av förändringen. Ingen ska någonsin förändras för att duga i någon annans ögon. Vi ska duga i våra egna ögon och skulle någon i närheten inte tycka om vem vi är så är det hens förlust, inte våran. Det är helt omöjligt att duga i alla människors ögon så det kan man lika gärna släppa oavsett vem man är och oavsett vem den andre parten är.

Nej inte parterapi. Det tror jag kostar mer än det smakar. Familjerätten däremot tycker jag skulle vara en bra idé så att ni får allt nedskrivet hur ni har kommit överens. Framöver är det inte er relation som är i fokus, den är redan över och varken kan eller ska repareras, det är hur ni ska vara bra föräldrar åt era barn som är det viktiga nu.

 

[Tora]

Parterapi är inte bara till för dom som vill hålla ihop ett förhållande. Det är även till för dom som skall/har gått isär.

Vad man försöker hitta är ett fungerande förhållningssätt till varandra för att slippa tex bråk och att ingen skall behöva känna sig överkörd.

(Lägger ingen värdering i om det är bra eller inte med parterapi)

Rättar mig själv. Har kollat lite här och det heter Familjerådgivning och då kan parterapi vara en del av det beroende vad för hjälp man vill ha.

Så det jag tänker på är alltså Familjerådgivning och inte ren parterapi.

 

[vallhund]

Parterapi, familjeterapi, familjerådgivning, yada yada yada är inte begrepp som är huggna i sten som bara har strikt betydelse åt det ena eller andra hållet.
Det som kan begränsa är terapeuternas utbildning o erfarenhet, samt deras uppdrag från deras arbetsgivare/uppdragsgivare, vilket TS borde ha hyfsat koll på med tanke på sin utbildning.

 

[Vallmo]

Parterapi, familjeterapi, familjerådgivning, yada yada yada är inte begrepp som är huggna i sten som bara har strikt betydelse åt det ena eller andra hållet.
Det som kan begränsa är terapeuternas utbildning o erfarenhet, samt deras uppdrag från deras arbetsgivare/uppdragsgivare, vilket TS borde ha hyfsat koll på med tanke på sin utbildning.

Hugger sista svaret här.
Just det där med parterapin (som jag ställde in) var något som min sambo bokade väldigt fort och också valde en kvinnlig "för min skull".
När jag har frågat om kompetens och inriktning har jag fått lite luddiga svar, typ att de rekommenderas av dom där osv.......

Skulle det bli aktuellt så kommer jag naturligtvis, precis som du säger @vallhund med tanke på att jag själv jobbar inom psykiatrin och vet hur mycket klåpare det finns, att kolla upp kompetensen.
Det är nog bra om det står leg. framför titeln tänker jag.

Rent allmänt angående parterapin; många olika synpunkter från er och jag tar in allt ni säger.
Det finns inget rätt eller fel.
Ni har rätt allihopa med dom motiveringar ni har skrivit.

Parterapi är inte aktuellt nu för min del i alla fall.
Just nu handlar det om mig och inte om oss.

Jag är alldeles för sårbar (fattar jag nu) och jag tror att det skulle kunna bli en väldigt negativ upplevelse för mig om vi träffar någon som inte har erfarenhet och kompetens och kan läsa igenom fina ord.
Inget är väl så sympatiskt med en lågmäld man som lever i nuet och har så bra kontakt med sitt inre och känner sig stabil OCH dessutom alltid sätter barnen i fokus.
Till skillnad mot sambon (mig då) som är manipulativ, utåtagerande och har kraftiga humörsvängningar och är instabil (vilket inte är sant).
Jag har dessutom den diagnosen på pappret, så bevis finns.
Dessutom var jag hemsk mot barnen (och honom) för fyra år sedan (säger mannen som lever i nuet ) vilket diskvalificerar mig totalt som mamma.
Till skillnad mot honom då, som har haft hela ansvaret själv och dessutom haft problem med mig.

Jag är leden att säga det om honom, men jag tror att han är ytterst kapabel att kunna övertyga en oerfaren, men kanske även en mer erfaren terapeut med den där smörjan.
Det finns ingenting som väcker så mycket sympatier hos kvinnor (terapeuten då) som en man som sköter barn, hem och familj och dessutom har en psykiskt sjuk mamma till barnen.

Jag må vara paranoid , men åtminstone en av er som skriver här har läst det han skrivit i sina konstiga mail till mig och gett mig feedback på att det är väldigt mycket skuldbeläggande.
I princip skuldbelägger han mig för mitt beteende och han ursäktar sitt beteende genom att skylla på mig osv.
Skulle kunna skriva massor om det, men jag stoppar där....

Skulle vi gå i terapi längre fram så kommer fokus ligga på samarbete angående barnen efter en separation.
Jag är öppen för det men jag har inte bestämt mig utan jag får se längre fram.

 

[Vallmo]

Jag tror att det är viktigt för dig att få bekräftat att din sambo misshandlar dig för att du för dig själv ska kunna stå för att du måste gå. Du behöver förmodligen också en förklaring till varför, denna ständiga fråga som tar så mycket energi för så många.

Du ska inte förändra dig för att passa någon annan. Enda gången man ska förändra sig är för att man själv känner att behovet finns och då är det något som kommer successivt, inte något som krävs för att du ska duga i någon annans ögon utan för att du vill och kommer må bättre av förändringen. Ingen ska någonsin förändras för att duga i någon annans ögon. Vi ska duga i våra egna ögon och skulle någon i närheten inte tycka om vem vi är så är det hens förlust, inte våran. Det är helt omöjligt att duga i alla människors ögon så det kan man lika gärna släppa oavsett vem man är och oavsett vem den andre parten är.

Nej inte parterapi. Det tror jag kostar mer än det smakar. Familjerätten däremot tycker jag skulle vara en bra idé så att ni får allt nedskrivet hur ni har kommit överens. Framöver är det inte er relation som är i fokus, den är redan över och varken kan eller ska repareras, det är hur ni ska vara bra föräldrar åt era barn som är det viktiga nu.

Ja, jag tror också att det är viktigt för mig att få en etikett eller få "bevis" för att det jag upplever stämmer.
När man inte ens litar på sitt eget omdöme längre så känns det på något vis som att man behöver bekräftelsen utifrån.

Och sen den stora frågan, varför?

Det jag har lagt märke till är att efter jag slutat i min gruppterapi, och uppenbarligen lärt mig något, så har jag stoppat alla dom där dränerande samtalen i tid.
Jag har förändrat mig ganska mycket, dels genom att inte längre nappa på hans bete.
Sen har jag förbättrat mig ungefär 1000 gånger när det gäller barnen.
Idag har jag inget dåligt samvete för mitt föräldrarskap. Jag tycker jag är en ok förälder.

I våras, under min arbetsträning och under sonens utredning på Prima samt dagen före hans egen 50-års födelsedag drog han upp separationskortet.
Trots det, levererade jag honom en trevlig födelsedag med många, fina personliga presenter, god middag osv.

Efter det kraschade jag!

Sen fick jag själv en vattenspridare i födelsedagspresent två månader senare.

Jag tror att han, eller jag snarare vet, att han bagatelliserar sitt eget beteende och menar att det är en konsekvens av hur jag själv är.
Jag får det jag förtjänar, med andra ord.
Det är möjligt att det är så, men det gör det inte lättare för mig att stå ut.

Hur som helst upplever jag den här ensidigheten som väldigt tröttande.
Har dessutom just kommit på att det är så.
Vi diskuterar bara "mina" problem och hur det i sin tur påverkar honom.
Allt negativt som han gör härstammar från mig ursprungligen.
Han själv har i grunden inga problem, som sagt.

Jag upplever också att han har blivit mer provocerande för att försöka få fram en reaktion hos mig.
Typ, jag lagar middag, städar undan middagen, viker tvätt, går upp och lägger barnen och sen tar jag ut soporna.
Under tiden sitter han och tittar på tv i ungefär två timmar, vilket det ungefär är den tid det brukar ta.
Detta har hänt åtskilliga gånger
Sen har han blivit mer utstuderad, blivit arg på att han fått lagat mat till barnen typ två dagar i rad och menat att jag ska hjälpa till också.
Han gör inga andra hushållsuppgifter så att "byta" tvätt eller städning mot matlagning gills inte, till exempel.

Under hela den här tiden har jag bitit ihop och väldigt, väldigt få gånger har jag tappat tålamodet och sagt något.
Ja, sen började jag ju skriva här och då hamnade korten på bordet och där är vi nu......

Angående honom själv; De (få) gånger han har gått terapeut/läkare så beskriver han att det roar honom eftersom han studerar hur dom jobbar, hur dom responderar på det han säger och sedan bemöter utifrån det.
För mig är det ett väldigt udda sätt att lägga fokus på det.
Man betalar väl för att prata om sina egna problem och hitta lösningar?

En gång har han dock pratat om sina problem, dvs mig, och då beskriver han hur han gråtande står och försvarar mig när terapeuten säger att "han ska ta barnen och dra".
Detta berättade han för mig när jag var suicidal.

Ja, det finns mycket att säga men jag ska inte älta för mycket enligt personalen så jag ska försöka låta bli......

 

[Vallmo]

Rättar mig själv. Har kollat lite här och det heter Familjerådgivning och då kan parterapi vara en del av det beroende vad för hjälp man vill ha.

Så det jag tänker på är alltså Familjerådgivning och inte ren parterapi.

Ja, jag tror faktiskt att det han hade bokat var familjerådgivning.
Alltid något!
Man får typ sex gånger subventionerat från kommunen eller liknande, tror jag.

 

[Vallmo]

Jag tror du letar förklaringar för att förstå hur det blev så illa. En del vill ha benämningar, andra inte.

Ja, så är det nog.
Jag gillar dina enkla, självklara svar. Flera gånger har jag märkt att du skriver så.
Det är så kärnfullt, nästan poetiskt.

Hoppas du inte tycker jag är urlöjlig nu.
Hur som helst, jag ville bara säga det.

 

[Vallmo]

Nej du svamlar inte. Inte alls.

jag tycker inte det låter konstigt att du vill sätta en etikett, att du vill ha en förklaring. Om du kan bekräfta för dig själv vad du levt i så hjälper det dig antagligen att kunna komma vidare?

Parterapi tycker jag personligen verkar helt meningslöst. @Lovisaleonora tycker tvärtom.
Ni har ju beslutat att separera. Varför ska ni prata då? För att komma fram till att ni ska försöka ändå? Vore inte det en väldigt usel idé? Bra avslut kanske är bäst att få när allt är lugnare, ni kommit ifrån varann och slutat påverka varann? Parterapi kanske också tar en väldig massa kraft och ork? Är det värt det?

Jag tror att det bästa är att koncentrera sig på framtiden istället. Att hitta ett ställe att bo på, att ordna upp praktiska och ekonomiska detaljer. Kunna börja arbetsträna.

Men allt det där vet du faktiskt bäst själv.

Egentligen vet jag inte alls vad som är bäst för mig själv.
Jag har tappat det på vägen!

Jag hoppas vi kan samarbeta när det gäller barnen.
Jag tror det och vill gärna hålla fast vid det. Visar det sig sedan motsatsen, ja då får jag väl göra något åt det.

Mycket tack vare dig @tanten och alla ni andra här så har jag fått hjälp att hitta tillbaka till mig och vad jag vill.

 

[Kilauea]

Vill bara skicka en stor kram till dig @Vallmo . Du är duktig som fokuserar på dig själv just nu.

 

[Mia_R]

Roligt att läsa att du trots inläggningen och allt ändå är så väldigt mycket starkare nu än när du började skriva. Jag tror det här är precis vad du behöver just nu, få läka lite själsligen i lugn och ro utan hans provokationer, få släppa taget en stund och bara andas i din egen takt.

 

[TinyWiny]

Ja, jag tror också att det är viktigt för mig att få en etikett eller få "bevis" för att det jag upplever stämmer.
När man inte ens litar på sitt eget omdöme längre så känns det på något vis som att man behöver bekräftelsen utifrån.

Och sen den stora frågan, varför?

Det jag har lagt märke till är att efter jag slutat i min gruppterapi, och uppenbarligen lärt mig något, så har jag stoppat alla dom där dränerande samtalen i tid.
Jag har förändrat mig ganska mycket, dels genom att inte längre nappa på hans bete.
Sen har jag förbättrat mig ungefär 1000 gånger när det gäller barnen.
Idag har jag inget dåligt samvete för mitt föräldrarskap. Jag tycker jag är en ok förälder.

I våras, under min arbetsträning och under sonens utredning på Prima samt dagen före hans egen 50-års födelsedag drog han upp separationskortet.
Trots det, levererade jag honom en trevlig födelsedag med många, fina personliga presenter, god middag osv.

Efter det kraschade jag!

Sen fick jag själv en vattenspridare i födelsedagspresent två månader senare.

Jag tror att han, eller jag snarare vet, att han bagatelliserar sitt eget beteende och menar att det är en konsekvens av hur jag själv är.
Jag får det jag förtjänar, med andra ord.
Det är möjligt att det är så, men det gör det inte lättare för mig att stå ut.

Hur som helst upplever jag den här ensidigheten som väldigt tröttande.
Har dessutom just kommit på att det är så.
Vi diskuterar bara "mina" problem och hur det i sin tur påverkar honom.
Allt negativt som han gör härstammar från mig ursprungligen.
Han själv har i grunden inga problem, som sagt.

Jag upplever också att han har blivit mer provocerande för att försöka få fram en reaktion hos mig.
Typ, jag lagar middag, städar undan middagen, viker tvätt, går upp och lägger barnen och sen tar jag ut soporna.
Under tiden sitter han och tittar på tv i ungefär två timmar, vilket det ungefär är den tid det brukar ta.
Detta har hänt åtskilliga gånger
Sen har han blivit mer utstuderad, blivit arg på att han fått lagat mat till barnen typ två dagar i rad och menat att jag ska hjälpa till också.
Han gör inga andra hushållsuppgifter så att "byta" tvätt eller städning mot matlagning gills inte, till exempel.

Under hela den här tiden har jag bitit ihop och väldigt, väldigt få gånger har jag tappat tålamodet och sagt något.
Ja, sen började jag ju skriva här och då hamnade korten på bordet och där är vi nu......

Angående honom själv; De (få) gånger han har gått terapeut/läkare så beskriver han att det roar honom eftersom han studerar hur dom jobbar, hur dom responderar på det han säger och sedan bemöter utifrån det.
För mig är det ett väldigt udda sätt att lägga fokus på det.
Man betalar väl för att prata om sina egna problem och hitta lösningar?

En gång har han dock pratat om sina problem, dvs mig, och då beskriver han hur han gråtande står och försvarar mig när terapeuten säger att "han ska ta barnen och dra".
Detta berättade han för mig när jag var suicidal.

Ja, det finns mycket att säga men jag ska inte älta för mycket enligt personalen så jag ska försöka låta bli......

Det tror jag med. Jag minns fortfarande första gången jag läste om psykiskmisshandel och insåg sanningen. Gud vad mycket dåligt samvete jag kunde släppa då.

Svaret på frågan varför är att han är ett svin. Han beter sig vidrigt illa mot den han borde värna om. Har man en sådan partner behöver man inga ovänner.

Han kanske intalar sig att du får vad du förtjänar men hade han varit vid sina sinnes fulla bruk så hade han inte betett sig så. Då hade han antingen lämnat för att han hade känt att han helt enkelt inte orkade längre eller så hade han stannat och betett sig normalt. Att bete sig så illa mot sin partner är aldrig någonsin okej oavsett vad denne har gjort/inte gjort och definitivt inte för att partnern är sjuk. Vi har alla ett val att stanna eller gå men att bete sig som han har gjort/gör är aldrig någonsin försvarbart.

Han har kanske större problem än vad du har. Att se sig själv som så överlägsen som han gör, att inget någonsin är hans fel och att skippa sin del av ansvaret i familjen med gott samvete, då är det något som inte står rätt till. Hans problem är så stora att han inte ens inser att det är problem utan han fortsätter rättfärdiga sitt beteende. Som en psykiatriker sa en gång, "så länge människor inser att de är sjuka är det ingen fara, då går det att behandla, det är mycket värre när de inte har någon sjukdomsinsikt alls."

Antingen ljög han för terapeuten eller så ljuger han för dig. Ingen seriös terapeut skulle säga så utan att följa upp det med en orosanmälan till socialen om hen verkligen var orolig för barnen.

 

[Hyacinth]

Ja, så är det nog.
Jag gillar dina enkla, självklara svar. Flera gånger har jag märkt att du skriver så.
Det är så kärnfullt, nästan poetiskt.

Hoppas du inte tycker jag är urlöjlig nu.
Hur som helst, jag ville bara säga det.

Jösses

Men skönt att du uppskattar det, en del tycker det är burdust. Sen vet du ju bäst hur du funkar.