Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vallmo]

Var glad att dina ögon öppnats nu och att du inser allt det här.

Jag levde 20 år med en man som till slut inte tyckte att något jag gjorde var bra. Inget alls. Han sa dessutom att jag inte såg något vidare ut men att jag klädde mig så det inte märktes. Det ha gått tio år sedan vi skildes. Men fortfarande klarar jag inte av att se foton på mig själv utan ångest. Jag avskyr speglar och jag äcklas av mig själv. Jag är fullt medveten om att det är hans syn på mig och min kropp som hänger kvar. Jag har fortfarande inte klarat att ta mig bort från det.

Bravo att du kommit till alla dessa insikter. Jag hejar på och hoppas att du en dag kan se att du hela tiden är en jättebra mamma och en stark och kapabel person. Alla dagar i veckan. Inte bara ibland.

@tanten jag blir alldeles tårögd och förfärad av vad du skriver.
Fy, fan vilken självupptagen rövhatt (du också) hade.

Dels för att det är hemskt och dels för att jag själv är på god väg dit också.
Min sambo säger inte direkt att jag är ful, men han konstaterar att jag är fet och han ger mig aldrig komplimanger.

När vi träffades var jag smal med snygg kropp, glad, social och söt.
Nu är jag fet, ledsen asocial och börjar se äldre ut.
Jag avskyr också spegeln. Jag undrar vem den tjocka tanten som jag ser är.

Men jag trotsar min vikt och min depression varje dag genom att klä mig i färgglada kläder i rosa, rött (gärna blandat), grönt, blått och lila.
Jag har precis köpt en bubbelgumsrosa vinterkappa och ett par helt onödiga, rosa bilhandskar a la 50-talet till. Prislappen ska vi inte tala om.

När allt det här är över ska jag ta tillbaka min kropp igen, gå ner i vikt, framförallt för kroppens skull.
Jag fyller 50 nästa år så det är hög tid så jag inte råkar ut för mer fysiska sjukdomar än dom jag redan har.
Behövs det tar jag hjälp av kniven. Jag har kämpat tillräckligt så behövs det så gör jag det. Åtminstone det kan jag unna mig om det behövs.

 

[Isafold]

Ja, jag tror också det handlar om det.
Alltså det dåliga samvetet. Hittills har jag ju alltid trott att jag får det jag förtjänar, typ och att jag verkligen inte har någon som helst rätt att kräva något i det här läget.

Ja, det är mycket möjligt att han faktiskt har större problem än vad jag har och att han saknar självinsikt totalt.
Men han har ju valt att placera allt i min korg, även sonens problem.
Ända tills det blev uppenbart att han hade ASD efter sista utredningen på Prima.
Fast inte ens då i början, kunde han acceptera det.
Nu har väl poletten trillat ner till slut och han har faktiskt accepterat det.

Ja, han ser nog sig själv som felfri.
Dom problem han har eller om han agerar orättvist är egentligen bara en följd av mina problem och/eller mitt agerande.
Även vissa uppenbara problem som bara är hans, som jag vet att han även hade med sin fd fru, försöker han adressera till mig. Men där tar jag faktiskt inte åt mig ett dugg.

Det stämmer ju det där med att människor som ser sig själv som felfria är svårare att behandla. Skulle han nu ha någon diagnos så skulle han aldrig acceptera det.
Det är väl också svaret på hur han står ut med sig själv genom att vara som han är mot mig.
Han rättfärdigar det med att jag antagligen i hans ögon förtjänar det.
Det måste ju vara så för annars gör man inte som han har valt att göra.
Dessutom är han ju medveten om sitt beteende eftersom han har ändrat sig totalt till det bättre efter den här tråden kom upp och att jag hamnade här, på sjukhuset alltså.

När det gäller det där med hans psykolog så tror jag att psykologen pratade om orosanmälan, men att han hade sagt att "jag tar hand om det själv" med hänsyn till mig då, som han ofta påpekar.
Vad han har sagt där vet inte jag.
Jag var verkligen ingen bra förälder vid den tidpunkten.
Jag skäms oerhört för den tiden.
Det var verkligen inte så att jag gav mig på mina barn, men jag hade otroligt dåligt tålamod och fick ofta överdrivna utbrott särskilt mot äldsta sonen.
Jag tycker det är jättejobbigt att tänka på det och hur jag var då.
Men idag är jag helt annorlunda mot mina barn och våra relationer är numera bra.
Jag kan även hantera sonen med ASD och allt som kommer med det på ett hyggligt sett, oftast.
Men visst, jag brottas ofta med oerhörda skuldkänslor men samtidigt vet jag att relationer alltid är något pågående och att man har makten själv att förbättra sig.

Usch, hajade till väldigt när jag läste dina senaste inlägg om din sambo. Det känns sååååå väl igen.
Mitt ex är likadan. Har fått höra enormt märkliga saker från den rövhatten.

Exempel på resonemang:
Jag reagerar bara på andra. Gör de saker reagerar jag på det dvs inte mitt fel utan personen jag reagerade på, jag gör inget fel.
Och angående din sambos sätt att "studera" psykologer har mitt ex en liknande approach i sitt yrkesliv. Älskar sitt jobb och sina pengar mer än allt annat och många gånger fick man höra att det var underbart att "planen gick i lås". Frågade vad han menade och fick till svar att människor är så enkla, man kan spela ut dem mot varandra och få exakt det resultatet man vill om man tänker strategiskt osv.

På de nästan 15 åren jag kände honom så bad han om ursäkt EN enda gång till mig. Oavsett vad det gällde så var det med ett undantag aldrig hans fel...

Tror du gjort helt rätt som ser till att du får distans men mitt allra största råd är att ta dig därifrån så fort du kan. man förgiftas av att finnas under samma tak. Jag tror faktiskt att det finns en stor risk att du kommer gå under om du inte kommer bort därifrån så fort som möjligt. Förstår och känner igen alla de tankarna du skriver om att du ska ta det stegvis men för din skull hade jag sett till att 1. Ta dig därifrån 2. hitta en tillfällig lösning för boende för dig och barnen 3. Fixa bodelning/arbetsträna så du kommer tillbaka till jobbet 4. Jobba på att fixa långsiktigt boende för dig och barnen
Och var beredd på att du kommer gå förlorande ur bodelningen tyvärr. Det kommer att vara jobbigt just då men sakerna kommer du inte att sakna sen utan se till att få ut så mycket pengar du bara kan så du kan satsa på framtiden med dina barn istället. Krasst skrivet jag vet men önskar att någon hade sagt samma till mig när jag satt i den situationen. Klamrade mig fast vid gardiner osv men orkade inte fajtas för att få ut mer pengar. Lång utdragen bodelning med advokater/jurister, han tröttade ut mig. Till sist gav jag mig vilket jag ångrar bittert. Och desutom fick betala för genom att bo 2,5 år hos mina föräldrar och spara vartenda krona för att kunna komma tillbaka på fötter igen. Och de där jäkla gardinerna vill jag inte ens se längre. Allt gammalt är bara en påminnelse och lämnar bara en bitter smak i munnen så de får ligga i garderoben tills jag orkar ta tag i att sälja/slänga det.

 

[tigerflicka]

Jag har följt tråden i tysthet, och känner att jag vet inte riktigt vad jag kan säga, mer än att jag tycker du är grym! Jag hejar på dig!
Och jag blir återigen alldeles rörd hur Buke finns där för dem som behöver det.

 

[Vallmo]

Usch, hajade till väldigt när jag läste dina senaste inlägg om din sambo. Det känns sååååå väl igen.
Mitt ex är likadan. Har fått höra enormt märkliga saker från den rövhatten.

Exempel på resonemang:
Jag reagerar bara på andra. Gör de saker reagerar jag på det dvs inte mitt fel utan personen jag reagerade på, jag gör inget fel.
Och angående din sambos sätt att "studera" psykologer har mitt ex en liknande approach i sitt yrkesliv. Älskar sitt jobb och sina pengar mer än allt annat och många gånger fick man höra att det var underbart att "planen gick i lås". Frågade vad han menade och fick till svar att människor är så enkla, man kan spela ut dem mot varandra och få exakt det resultatet man vill om man tänker strategiskt osv.

På de nästan 15 åren jag kände honom så bad han om ursäkt EN enda gång till mig. Oavsett vad det gällde så var det med ett undantag aldrig hans fel...

Tror du gjort helt rätt som ser till att du får distans men mitt allra största råd är att ta dig därifrån så fort du kan. man förgiftas av att finnas under samma tak. Jag tror faktiskt att det finns en stor risk att du kommer gå under om du inte kommer bort därifrån så fort som möjligt. Förstår och känner igen alla de tankarna du skriver om att du ska ta det stegvis men för din skull hade jag sett till att 1. Ta dig därifrån 2. hitta en tillfällig lösning för boende för dig och barnen 3. Fixa bodelning/arbetsträna så du kommer tillbaka till jobbet 4. Jobba på att fixa långsiktigt boende för dig och barnen
Och var beredd på att du kommer gå förlorande ur bodelningen tyvärr. Det kommer att vara jobbigt just då men sakerna kommer du inte att sakna sen utan se till att få ut så mycket pengar du bara kan så du kan satsa på framtiden med dina barn istället. Krasst skrivet jag vet men önskar att någon hade sagt samma till mig när jag satt i den situationen. Klamrade mig fast vid gardiner osv men orkade inte fajtas för att få ut mer pengar. Lång utdragen bodelning med advokater/jurister, han tröttade ut mig. Till sist gav jag mig vilket jag ångrar bittert. Och desutom fick betala för genom att bo 2,5 år hos mina föräldrar och spara vartenda krona för att kunna komma tillbaka på fötter igen. Och de där jäkla gardinerna vill jag inte ens se längre. Allt gammalt är bara en påminnelse och lämnar bara en bitter smak i munnen så de får ligga i garderoben tills jag orkar ta tag i att sälja/slänga det.

Det låter väldigt likt! Tyvärr!
Min sambo beskriver sig själv alltid som en lugn och sansad person, jämn i humöret, blir aldrig arg osv.
Han är nöjd med livet och lever i nuet till skillnad mot en hel del andra som inte klarar av det.

Han kan också beskriva andra som enkla, förutsägbara (idioter) och precis som din säger han att det går att styra dom lite som man vill.
Han har ofta en extremt nedlåtande syn på dom flesta.
Ingen, eller väldigt få duger att prata med.
Han själv är egentligen en social person men det är väldigt få som håller hans "mått" så därför verkar han inte så social, men det är han. Under rätt förutsättningar.

Och precis som din, han reagerar också bara på andra.
Gör han något dumt eller fel någon gång så beror det på att den andre sagt eller gjort något som får honom att reagera.
Han säger till exempel på fullt allvar att jag (min sjukdom) har gjort honom till den han är idag mot mig.
Och skulle han göra något fel så beror det också på något jag har sagt eller gjort.
Han ber heller aldrig om ursäkt.
Han kan säga, "ja, det var dumt" eller så, men aldrig bara förlåt!

Inser också att det här kommer aldrig gå.

Han ringde för ett tag sedan och frågade var sonens badbyxor var (jag har inte varit hemma på snart en vecka).
Efter det samtalet fick jag nästan en impuls att jag var tvungen att kräkas.
Förutom att jag var helt borta innan så blev det ännu värre av att prata med honom.
Även personalen märker att jag blir annorlunda när jag pratar om honom.
Jag ändrar ansiktsuttryck, färg i ansiktet, pratar annorlunda osv.

Det går bra att skriva om honom, konstigt nog.

Det känns nästan värre nu när jag inte är hemma och mitt upp i allt.
Jättekonstigt!
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till.

 

[Vallmo]

Ä

Jag har följt tråden i tysthet, och känner att jag vet inte riktigt vad jag kan säga, mer än att jag tycker du är grym! Jag hejar på dig!
Och jag blir återigen alldeles rörd hur Buke finns där för dem som behöver det.

Tack!
Alla som läser men inte skriver betyder också mycket.
Jag ser ju hur många visningar tråden har.

Jag tycker också det är helt otroligt hur mycket hjälp jag och andra har fått här.
Att säga att man är tacksam är inte nog.
Det är helt enkelt obeskrivligt att känna det här stödet från så många.
Och då tror jag ändå att jag är i stort sett helt anonym här för de allra flesta, och ändå; sånt engagemang.

 

[vallhund]

Ä
Tack!
Alla som läser men inte skriver betyder också mycket.
Jag ser ju hur många visningar tråden har.

Jag tycker också det är helt otroligt hur mycket hjälp jag och andra har fått här.
Att säga att man är tacksam är inte nog.
Det är helt enkelt obeskrivligt att känna det här stödet från så många.
Och då tror jag ändå att jag är i stort sett helt anonym här för de allra flesta, och ändå; sånt engagemang.

Mycket vatten under broarna sedan du började skriva om din situation i @Hyacinth ´s tråd. Din resa har varit fantastisk att få följa!

 

[tanten]

Det känns nästan värre nu när jag inte är hemma och mitt upp i allt.
Jättekonstigt!

Inte det minsta konstigt.
Man ser ofta saker klarare på avstånd.

 

[Vallmo]

Mycket vatten under broarna sedan du började skriva om din situation i @Hyacinth ´s tråd. Din resa har varit fantastisk att få följa!

Tack!
Det har varit härligt också att vår något frostiga relation () har utvecklats och blivit toppen.
Inte bara en gång, utan fler gånger har du stått upp för mig i olika frågor.
Det är något jag uppskattar oerhört mycket.

 

[Vallmo]

Lite uppdatering...
Efter en ovanligt pissig dag igår så känns det bättre idag.
Har sett till att medicinera jämt hela dagen för att undvika dom värsta topparna.

Igår hade jag varit hos kiropraktorn och ibland blir jag lite mentalt påverkad av sån behandling och det blev jag igår.
Dels blev jag helt desorienterad och visste inte vilken dag det var och sen hade jag overklighetskänslor och kände mig psykosnära.
Riktigt illa, med andra ord.

Idag har jag tittat lite på "rum uthyres" på Blocket och lyckades hitta en pyttevilla några kvarter från där vi bor med den söta prislappen på 8500:- i månaden.
Har frågat om den är ledig och i sådana fall tänkte jag föreslå växelvis boende där varannan vecka eller annat valfritt intervall om vi kommer på något som passar bättre.
Om det nu blir såhär, har inte fått svar ännu från uthyraren, så tänker jag inte komma hem och städa upp huset efter hans period.
I sådana fall får han betala städhjälp efter sin period.

Får se om han är redo för en sån här lösning.
Antagligen inte, snarare kommer han lova bot och bättring.
Eller också sätter han på sig offerkoftan och blir "sjukare" än vad jag är.
Ja, det har hänt förr. Han tävlar gärna spelet om "vem som mår sämst".

Hade min käraste vän över på besök idag också.
Det var väldigt upplyftande på flera plan.
Hon känner ju min sambo också sen vi träffades och vi, hon och jag, har känt varandra ännu längre.
Det var intressant för hon kunde förklara utifrån vad hon trodde varför det har blivit som det har blivit mellan oss.
Som hon uppfattar min sambo så "tål" han ingenting utifrån, är väldigt sluten och vill inte "se" på sig själv.
Antagligen är det väl bland annat är det som är anledningen till att han lassar all skit på mig för han klarar inte av att ta in något själv.

Det är kanske han som är den svagaste av oss två?

Sen pratade vi lite om det juridiska.
Hennes man är jurist och det hon vet utifrån det är att min sambo måste gå med på att sälja huset om jag vill sälja.
Han kan inte "tvinga" mig till att låta honom köpa ut mig för det pris huset är värderat till, vilket antagligen skulle vara ett rejält underpris för det om det kommer ut på marknaden.
Han kan i praktiken även vara tvungen att lägga bud i en budgivning.

Jag kan ju säga att jag kommer se till att toppa allt så huset är i sitt allra bästa skick vid en försäljning.
Om vi nu pratar tidpunkt på året att sälja huset så är augusti-oktober bäst.
Har vi växelvis boende som gör att jag slipper honom så kan det vara möjligt att jag är igång på arbetet då också.
Tillräckligt i alla fall för att kunna ta egna lån. Så då kanske inte tajmingen är så dum i alla fall.

Sen kan man uppskatta tiden jag har lagt ner i arbetstid på huset och begära rimlig ersättning för det.
Skulle ändå tro att det går ganska jämt ut med att han har tjänat mer än vad jag har gjort.
MEN, han kan ju glömma att jag skulle kompensera honom för det vid en separation.
Allt som är inhandlat tillsammans ska delas lika, annars ska ekonomisk kompensation göras.

Dessutom är han skyldig att ge barnen underhållsbidrag efter vi har separerat så de kan ha samma levnadsstandard hos mig som hos honom.
Det ska också räknas utifrån var barnen bor mest.
Det här är alltså pengar till barnen och inte till mig.

Dessutom, behöver jag fler juridiska råd så kan han bistå mig med det.
Han kan dessutom rekommendera en kollega om det skulle behövas för framtiden.

Ja, allt det här hade jag ingen som helst koll på, så jag var otroligt tacksam.

Är fortfarande inne på att helst bygga eget hus.
I sådana fall skulle jag nog bygga en fullt beboeligt friggebod först och bo där medans bygget av "mitt" hus pågår.
Inser när jag tittat på Blocket att man kan ju hyra ut sina små hus för ganska skapliga pengar.
Skulle jag ta 8500:- i månaden (som det hyresobjekt jag tittat på nu) så skulle jag kunna betala räntor och amorteringar dubbelt upp varje månad för det hus jag tänkt till mig själv.

Sammanfattningsvis, ehum efter ännu en uppsats....... ser jag ser lite ljusare på framtiden idag.
Imorgon kommer pappa på besök också.
Hade tänkt åka hem på permission imorgon eftersom det är sista dagen på keramiken.
Tror att jag skippar att komma hem, men det är möjligt att jag bara åker fram och tillbaka till keramiken, om jag orkar.
Känner att jag behöver vara lite mer stabil innan jag klarar av att komma hem igen.

 

[Intejag]

Dessutom är han skyldig att ge barnen underhållsbidrag efter vi har separerat så de kan ha samma levnadsstandard hos mig som hos honom.

Det där skulle jag ta med en stor nypa salt om jag var du
Jag själv har ju haft 0:- i inkomst /mån sedan jag separerade med mitt ex medans han fått ut mellan 22-30´ månaden efter skatt. Jag kontaktade FK för detta och de sa att det finns inget som kan ge barnen (märk väl INTE mig!) något enligt lag som stöder detta
I vårt fall så handlar det om att jag ansåg att utöver barnbidraget borde exet som ju HAR inkomst till skillnad från mig kunna anses ge underhållsstöd ur just samma synvinkel ( tex kunna köpa cykel, eller ha råd att gå på badhus osv) Men nope - tyvärr inte

 

[TinyWiny]

Det där skulle jag ta med en stor nypa salt om jag var du
Jag själv har ju haft 0:- i inkomst /mån sedan jag separerade med mitt ex medans han fått ut mellan 22-30´ månaden efter skatt. Jag kontaktade FK för detta och de sa att det finns inget som kan ge barnen (märk väl INTE mig!) något enligt lag som stöder detta
I vårt fall så handlar det om att jag ansåg att utöver barnbidraget borde exet som ju HAR inkomst till skillnad från mig kunna anses ge underhållsstöd ur just samma synvinkel ( tex kunna köpa cykel, eller ha råd att gå på badhus osv) Men nope - tyvärr inte

Ja precis. Det låter fint med samma levnadsstandard men så är det inte i praktiken. Ingen kan tvinga den andre föräldern att betala halva barnets levnadskostnader.

@Vallmo Underhållet är 1573 kr/månad/barn från försäkringskassan om barnen bor på heltid hos ena föräldern och den andre inte betalar något. https://www.forsakringskassan.se/pr...hos_dig/underhallsstod_nar_barnet_bor_hos_dig Men de uppmuntrar föräldrar att räkna på faktiska kostnader https://www.forsakringskassan.se/pr...om_inte_lever_ihop/berakna-underhallsbidrag#/ Det är dock inget någon kan kräva av den andre föräldern tyvärr utan räkna med 1573 kr/barn och månad om de ska bo hos dig på heltid. Har man väldigt låg inkomst kan man få ut halva underhållet, dvs.786 kr/barn och månad vid växelvis boende, dvs. barnen bor lika mycket hos båda föräldrarna, från försäkringskassan. https://www.forsakringskassan.se/wp...hallsstod-vid-vaxelvis-boende.pdf?MOD=AJPERES

 

[MiaMia]

Skilj på underhållsbidrag - pengarna från den andra föräldern och
underhållsstöd - pengar från FK om du får för lite från föräldern.

"Hur stort underhållsbidraget blir beror på vilka behov barnet har och på hur föräldrarnas sammanlagda ekonomi ser ut." http://www.domstol.se/Familj/Foraldrar-och-barn/Underhallsbidrag/

https://www.forsakringskassan.se/myndigheter/kommuner/foraldraforsakring/underhallsstod

 

[Isafold]

Det låter väldigt likt! Tyvärr!
Min sambo beskriver sig själv alltid som en lugn och sansad person, jämn i humöret, blir aldrig arg osv.
Han är nöjd med livet och lever i nuet till skillnad mot en hel del andra som inte klarar av det.

Han kan också beskriva andra som enkla, förutsägbara (idioter) och precis som din säger han att det går att styra dom lite som man vill.
Han har ofta en extremt nedlåtande syn på dom flesta.
Ingen, eller väldigt få duger att prata med.
Han själv är egentligen en social person men det är väldigt få som håller hans "mått" så därför verkar han inte så social, men det är han. Under rätt förutsättningar.

Och precis som din, han reagerar också bara på andra.
Gör han något dumt eller fel någon gång så beror det på att den andre sagt eller gjort något som får honom att reagera.
Han säger till exempel på fullt allvar att jag (min sjukdom) har gjort honom till den han är idag mot mig.
Och skulle han göra något fel så beror det också på något jag har sagt eller gjort.
Han ber heller aldrig om ursäkt.
Han kan säga, "ja, det var dumt" eller så, men aldrig bara förlåt!

Inser också att det här kommer aldrig gå.

Han ringde för ett tag sedan och frågade var sonens badbyxor var (jag har inte varit hemma på snart en vecka).
Efter det samtalet fick jag nästan en impuls att jag var tvungen att kräkas.
Förutom att jag var helt borta innan så blev det ännu värre av att prata med honom.
Även personalen märker att jag blir annorlunda när jag pratar om honom.
Jag ändrar ansiktsuttryck, färg i ansiktet, pratar annorlunda osv.

Det går bra att skriva om honom, konstigt nog.

Det känns nästan värre nu när jag inte är hemma och mitt upp i allt.
Jättekonstigt!
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till.

Känns som att vi beskriver en och samma person. Kan ticka av boxen på allt du skriver. Känns ganska obehagligt faktiskt

Samma här, det går bra att skriva om människan men räcker att jag får ett sms eller ser hans bil i byn för att ångesten ska ge mig en käftsmäll. Att träffa människan hade varit ännu mycket värre gissar jag. Försöker förbereda mig mentalt påatt jag troligtvis kommer vara tvungen förr eller senare men vilken ångest det ger.

Allt du skriver att juristen säger fick jag också höra men det funkar tyvärr inte i praktiken. Ska försöka förklara utan att vara speciellt juridiskt insatt. Angående bodelning osv så finns ju sambolagen men den är ganska tandlös eftersom den inte ger något straff. Om jag förstått det rätt så ger den direktiv på hur man ska göra men om man inte gör som lagen säger kan man inte dömas till något straff så i verkligheten är den helt meningslös eftersom det inte blir några konsekvenser för de rövhattar som väljer att inte följa den.
Underhållsbidrag får du nog kallt räkna med de 1573kr/månad och barn om han inte själv känner för att punga ut mer. Och ersättning för arbetstid i huset tror jag tyvärr också att du kan glömma. Det är ingen "hård siffra" utan endast uppskattningar och vill det sig illa så kommer det bara innebära tragglanden mellan jurister fram och tillbaka i all oändlighet där man motsätter sig varandras uppskattningar på värden....tro mig, jag vet. Jag hade fokuserat på att få ut absolut max för huset istället och sedan bodelat tillhörigheter så smart som möjligt så jag inte hade behövt köpa så mycket nytt i början sedan stuckit så fort som möjligt och slickat såren från nederlaget, rest mig och börjat bygga upp mitt nya liv.

Att du kollar på rum uthyres låter bra. Då rör du dig i rätt riktning och försöker hitta en lösning. Att bo växelvis tror jag blir bara jobbigt i längden. Vill han separera så hade jag försökt att göra en bodelning så fort som möjligt. Säg till honom vad du tycker huset kan vara värt (ta i från tåååårna!!! eller kontakta 3-4 mäklare och be om värdering) och räkna på den siffran och se vart det landar. Har du tur går han med på det annars får ni göra som du säger att lägga ut det för provförsäljning och hela den processen. Kan man undvika det hade det nog varit smidigast. Och var inte rädd för att be om hjälp, angående allt för man orkar inte dra allt själv.

Självklart är det du som är så mycket starkare än honom. En stark person skyller inte på andra utan kan se sin del i sammanhanget, snarare kanske för mycket ibland och tar därför på sig alldeles för stor del av den också.

 

[TinyWiny]

Skilj på underhållsbidrag - pengarna från den andra föräldern och
underhållsstöd - pengar från FK om du får för lite från föräldern.

"Hur stort underhållsbidraget blir beror på vilka behov barnet har och på hur föräldrarnas sammanlagda ekonomi ser ut." http://www.domstol.se/Familj/Foraldrar-och-barn/Underhallsbidrag/

https://www.forsakringskassan.se/myndigheter/kommuner/foraldraforsakring/underhallsstod

Visst är det skillnad men bara från vem pengarna kommer. I praktiken är det samma summa. Ingen kan tvinga den andre föräldern att betala mer än den summan försäkringskassan betalar ut. Tro mig, jag har försökt åtskilliga gånger.

Att underhållet höjs varje år är dessutom inte sant. Mina barn började få underhåll i februari -93. Den summan höjdes med 100 kr efter något år. Sedan var det exakt samma summa fram till juni -11.

 

[vallhund]

Visst är det skillnad men bara från vem pengarna kommer. I praktiken är det samma summa. Ingen kan tvinga den andre föräldern att betala mer än den summan försäkringskassan betalar ut. Tro mig, jag har försökt åtskilliga gånger.

Att underhållet höjs varje år är dessutom inte sant. Mina barn började få underhåll i februari -93. Den summan höjdes med 100 kr efter något år. Sedan var det exakt samma summa fram till juni -11.

+ att FK inte krånglar med utbetalningarna, vilket ex har en tendens att göra.

 

[Vallmo]

Svarar er alla angående den ekonomiska biten.

Nej, jag vet att jag inte kommer kunna få igenom att få ersättning för det arbete jag har lagt ner på hus och trädgård. Det kommer jag inte ens försöka med.
Däremot har det givit mig en självkänsla bara att kunna tänka att mitt arbete, ja det är faktiskt värt något ekonomiskt.

När det gäller underhåll och bidrag så förstår jag att en sån process är jobbig att driva och att resultatet för det kan bli ganska klent.
Det positiva för mig var faktiskt bara då reda på det och förstå att, ja jag har rättigheter jag också.
Jag antar att jag bara behåller barnbidraget som redan nu betalas ut till mig.

Sen var det huset också. Jag kommer se till att få ut maximalt av det, så är det bara. Jag tänker inte skänka bort det till honom för ett underpris "för barnens skull".
Han har råd att betala. Han har fått ett ganska stort förskott på arv så han sitter med en stor summa pengar på ett annat bankkonto som inte är tillgängligt för mig. Han kan använda dom pengarna för husköp oavsett om han köper ut mig eller köper något annat.
Jag kommer också se till att ta hälften av bohaget om det nu är så att han inte vill behålla och ersätta mig ekonomiskt.

Åter igen, jag har idag bara sjukpenning och det gör att jag inte bara kan sälja och sticka i nuläget. Hade det varit så, så hade jag gjort det.
Jag måste vara i arbete för att få banklån, även om mina banklån troligtvis blir väldigt små summor.

En annan grej jag tänkt på är att vi har rätt att söka något slags bidrag för sonen med ASD. Alltså man går ner i arbetstid och får ersättning från FK .
Det kan ju om inte annat vara ett sätt för mig att inte behöva jobba heltid men ändå kunna få ersättning.
Det vet jag att man kan få och att det inte är särskilt svårt att få igenom heller.

 

[MiaMia]

Visst är det skillnad men bara från vem pengarna kommer. I praktiken är det samma summa. Ingen kan tvinga den andre föräldern att betala mer än den summan försäkringskassan betalar ut. Tro mig, jag har försökt åtskilliga gånger.

http://www.mfof.se/Documents/Vårdnad, boende och umgänge/utbildningsmaterial-barns-forsorjning.pdf

"En vanlig missuppfattning bland föräldrar är att underhållsbidraget ligger på samma nivå som underhållsstödet från Försäkringskassan. Men underhållsbidraget baseras på föräldrarnas ekonomiska förhållanden efter att förbehåll för egna kostnader och för bostad räknats bort. Det finns således ingen minsta eller högsta nivå på underhållsbidraget." (s 55)

"Individuella förhållanden på barnets sida kan göra att barnet behöver högre underhåll än som följer av schabloner. Ju bättre föräldrarnas ekonomiska förmåga är, desto större anspråk på en högre standard och därmed underhåll kan barnet kräva." (s 56)

Om utjämnad standard vid växelvis boende kom praxis i en dom 2013. "En central princip är att barnet ska ha likartad ekonomisk standard som föräldrarna även om dessa inte lever tillsammans. Barnet ska därför ha rätt att leva på en nivå som inte alltför mycket avviker från den standard som den bäst ekonomiskt ställde föräldern har och, vid växelvis boende, inte endast under den tid barnet bor med föräldern." (s 60)

Skillnaden är väl att i fall ni inte själva kan enas i avtal så behöver det tas till domstol.
Medan belopp enligt FKs norm kan du få ut från dem och samhället sedan står för att kräva det från föräldern. Just för att du ska få pengarna även om ex inte kan betala tillräckligt eller strular av annat skäl.
Ganska nytt är att myndigheterna ska ge info och stöd som hjälper föräldrarna att veta vad som är rimliga nivåer även på det civilrättsliga och stödja dem att göra bra överenskommelser.

 

[MiaMia]

En annan grej jag tänkt på är att vi har rätt att söka något slags bidrag för sonen med ASD. Alltså man går ner i arbetstid och får ersättning från FK

Har du funderat på kontaktfamilj eller avlastning (LSS) istället?

Spontant tänker jag det skulle vara bättre för dig, när det är prioriterat att du ska komma tillbaka i arbete.
Så det ger utrymme för din återhämtning, hellre än att sänka din inkomst.
(Medan det för sambo är mer bekvämt att sätta dig på vårdbidrag!)

 

[ameo]

Svarar er alla angående den ekonomiska biten.

Nej, jag vet att jag inte kommer kunna få igenom att få ersättning för det arbete jag har lagt ner på hus och trädgård. Det kommer jag inte ens försöka med.
Däremot har det givit mig en självkänsla bara att kunna tänka att mitt arbete, ja det är faktiskt värt något ekonomiskt.

Tänk ett varv till.
Nej, du kanske inte direkt får ersättning för dina timmars arbete.
Men jag gissar att ditt pysslande har höjt värdet på huset. Och då får du ju betalt för arbetet i form av bättre betalt för huset. Dvs, indirekt ersättning för det arbete du lagt ner.

 

[Vallmo]

http://www.mfof.se/Documents/Vårdnad, boende och umgänge/utbildningsmaterial-barns-forsorjning.pdf

"En vanlig missuppfattning bland föräldrar är att underhållsbidraget ligger på samma nivå som underhållsstödet från Försäkringskassan. Men underhållsbidraget baseras på föräldrarnas ekonomiska förhållanden efter att förbehåll för egna kostnader och för bostad räknats bort. Det finns således ingen minsta eller högsta nivå på underhållsbidraget." (s 55)

"Individuella förhållanden på barnets sida kan göra att barnet behöver högre underhåll än som följer av schabloner. Ju bättre föräldrarnas ekonomiska förmåga är, desto större anspråk på en högre standard och därmed underhåll kan barnet kräva." (s 56)

Om utjämnad standard vid växelvis boende kom praxis i en dom 2013. "En central princip är att barnet ska ha likartad ekonomisk standard som föräldrarna även om dessa inte lever tillsammans. Barnet ska därför ha rätt att leva på en nivå som inte alltför mycket avviker från den standard som den bäst ekonomiskt ställde föräldern har och, vid växelvis boende, inte endast under den tid barnet bor med föräldern." (s 60)

Skillnaden är väl att i fall ni inte själva kan enas i avtal så behöver det tas till domstol.
Medan belopp enligt FKs norm kan du få ut från dem och samhället sedan står för att kräva det från föräldern. Just för att du ska få pengarna även om ex inte kan betala tillräckligt eller strular av annat skäl.
Ganska nytt är att myndigheterna ska ge info och stöd som hjälper föräldrarna att veta vad som är rimliga nivåer även på det civilrättsliga och stödja dem att göra bra överenskommelser.

Ja, jag tror att det var den biten min kompis pratade om. Det låter bekant.
Det är mycket att reda ut rent juridiskt, som jag tror att Jag dålig koll på.
Jag ska prata med min väns make så jag har koll och sen är det väl läge att gå vidare.

Ska läsa alla länkar också när tillfälle ges.