Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[hallonsaft]

Jag har sträckläst från sidan 1 och ena stunden nästan bankat huvudet i väggen, en sväng kom tårarna och mellanåt har jag knytit näven och jublat för dina ord, för svar och input och vissa svar har jag inte delat åsikter med men samtidigt så många olika bra svar på samma saker så det har verkligen gett dig chansen att analysera hur du vill hantera saker.
Har sett tråden tidigare men valt att inte läsa av olika anledningar men nu är jag så glad att jag gjorde det till slut.

Just nu handlar det om mig och inte om oss.

Jag väljer att bara ta ut den korta meningen och jag önskar så att varenda gång du berömmer och peppar dig själv tänker den tyst, kanske vågar viska den en dag med till dig själv i spegeln

Du är grym och jag hoppas verkligen att allt går dig väl.
Advokat hade jag garanterat kollat upp noga.
När du pratade om att du ville bo kvar i huset kom jag att tänka min separation, jag bodde kvar men uhhh tyckte jag kände x:ets lukt i tapeterna typ och nej han luktade egentligen aldrig illa men då stank det äckligt.

Ps. om möjligt vill jag beställa lite brända lerfiguriner Ds.

Stor varm kram om du vill ha.

 

[vallhund]

Angående honom själv; De (få) gånger han har gått terapeut/läkare så beskriver han att det roar honom eftersom han studerar hur dom jobbar, hur dom responderar på det han säger och sedan bemöter utifrån det.
För mig är det ett väldigt udda sätt att lägga fokus på det.

Inte så udda för personer med vissa extremt störda personlighetsdrag.

En gång har han dock pratat om sina problem, dvs mig, och då beskriver han hur han gråtande står och försvarar mig när terapeuten säger att "han ska ta barnen och dra".
Detta berättade han för mig när jag var suicidal.

Han är farlig, förutom att han är utstuderat elak.

 

[Vallmo]

Æ

Jag har sträckläst från sidan 1 och ena stunden nästan bankat huvudet i väggen, en sväng kom tårarna och mellanåt har jag knytit näven och jublat för dina ord, för svar och input och vissa svar har jag inte delat åsikter med men samtidigt så många olika bra svar på samma saker så det har verkligen gett dig chansen att analysera hur du vill hantera saker.
Har sett tråden tidigare men valt att inte läsa av olika anledningar men nu är jag så glad att jag gjorde det till slut.



Jag väljer att bara ta ut den korta meningen och jag önskar så att varenda gång du berömmer och peppar dig själv tänker den tyst, kanske vågar viska den en dag med till dig själv i spegeln

Du är grym och jag hoppas verkligen att allt går dig väl.
Advokat hade jag garanterat kollat upp noga.
När du pratade om att du ville bo kvar i huset kom jag att tänka min separation, jag bodde kvar men uhhh tyckte jag kände x:ets lukt i tapeterna typ och nej han luktade egentligen aldrig illa men då stank det äckligt.

Ps. om möjligt vill jag beställa lite brända lerfiguriner Ds.

Stor varm kram om du vill ha.

Oj, det där var starkt! Tack! Jättefint! Kram vill jag ha, såklart!

Det har varit en jättebra tråd. Så många olika vinklingar, tips, erfarenheter.
Jag är så tacksam att jag har haft och har möjligheten att dela med mig och få feedback tillbaka.

Jag personligen tycker att det är jättebra att alla inte skriver samma sak.
Det har verkligen berikat mitt synfält att se saker ur flera perspektiv.

När det gäller huset så har jag ingen ekonomisk möjlighet att köpa ut honom och bo kvar efter separationen.

Han har gjort en kovändning från att inte vilja bo kvar med " att jag kan inte sköta allt det här" till att "du kan ju visa mig vad jag ska göra".
Det är en ganska stor möjligt att han har det, lite beroende på hur mycket bostaden visar sig vara värd.
Jag känner också för barnens skull att det kanske är bra om han kan bo kvar.

Jag kommer att kräva en provförsäljning och inte bara en värdering.
Jag har ingen lust att "ge" bort huset och allt jag gjort där.
Jag har skött allt, både invändigt och utvändigt och verkligen skapat något eget, nytt av ett egentligen ganska tråkigt 1 1/2 planhus från slutet av åttiotalet.
Jag har kommit fram till själv att jag, trots allt arbete, inte vill bo kvar.
Det är verkligen ett livsverk, särskilt trädgården, så det är inget enkelt beslut.

Jag vill starta om med något eget som en markering på att jag öppnar ett nytt kapitel i mitt liv.
Lite sorgligt men ändå nödvändigt, tror jag.

Jag vill tro att det ska kunna lösas utan advokat, men det kanske är lika bra att vara förberedd.
Bor han kvar så är det ju så lätt att lämna kvar saker för att "dom hör till huset, typ. " En sån situation skulle kunna vara ganska ofördelaktig för mig ekonomiskt.

Lite rövhattar av lera ska vi kunna fixa.
Nu har jag inte varit på keramiken på ett tag men @mandalaki har hållit ställningarna (hoppas jag) så det ska nog vara flera på gång.....

 

[Vallmo]

Roligt att läsa att du trots inläggningen och allt ändå är så väldigt mycket starkare nu än när du började skriva. Jag tror det här är precis vad du behöver just nu, få läka lite själsligen i lugn och ro utan hans provokationer, få släppa taget en stund och bara andas i din egen takt.

Skönt att du skriver så. Jag har svårt att se det själv.
Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Om inte det här funkar nu så vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till.
Eller rättare sagt, jag vet inte om jag orkar mer.

Men, jag får väldigt bra hjälp här. Bara det fysiska avståndet underlättar.
Det känns jobbigt dock att med barnen så kommer även han.
Svårt att undvika.
Helst skulle jag bara vilja slippa för all framtid, typ.

 

[tanten]

Skönt att du skriver så. Jag har svårt att se det själv.
Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Om inte det här funkar nu så vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till.
Eller rättare sagt, jag vet inte om jag orkar mer.

Men, jag får väldigt bra hjälp här. Bara det fysiska avståndet underlättar.
Det känns jobbigt dock att med barnen så kommer även han.
Svårt att undvika.
Helst skulle jag bara vilja slippa för all framtid, typ.

När ni väl är separerade finns det lösningar för att slippa mötas i samband med överlämning av barnen. Oroa dig inte för det.

När du mår så här dåligt av att möta honom - är det verkligen klokt att ni bor tillsammans? Hur har du tänkt dig de närmaste månaderna?

Du har resonerat i termer av flytt om en ganska lång tid? Vore det inte bättre att ni flyttade isär redan nu? Bodelning och praktiska detaljer kan säkert skötas ändå?
Hohoo - ni som är mer kunniga i sånt här

Jag går sönder lite av tanken på att du inte vill möta honom nu och snart ska åka hem till att bo samma hus.

 

[mandalaki]

Japp, jag har hunnit med så många rövhattar nu att jag ska sälja dem på Lisebergs julmarknad. Kommer bli årets julklapp

Men, allvarligare: du skrev att din kontaktperson frågade varför det var viktigt för dig att få ett begrepp för vad han utsatt dig för. Och du skrev att personalen säger åt dig att inte älta.

Och jag kommer att tänka på när jag gick i psykodynamisk terapi för 20 år sedan. Terapeuten sa till mig från start att hon inte ville att jag skulle prata med andra om det vi pratade om. Mina reaktioner och reflektioner skulle stanna i det rummet.

Även om det inte är terapi du får nu så kanske det är värt att lyssna på personalen. Din kontaktpersons fråga kanske är något du själv bör värka fram ett svar på, utan att blanda in oss. Och du kanske inte ska fly hit och älta om personalen gett dig rådet att inte älta.

Jag tror inte att tråden är dålig för dig, men jag tror att det finns två risker med den: den blir en tillflyktsort när dina behandlare gör det jobbigt för dig, och du riskerar bli alldeles för uppfylld av våra råd, hur välmenta de än är.

 

[MiaMia]

Men, jag får väldigt bra hjälp här. Bara det fysiska avståndet underlättar.
Det känns jobbigt dock att med barnen så kommer även han.
Svårt att undvika.
Helst skulle jag bara vilja slippa för all framtid, typ.

Varför då? Du bestämmer själv vem du vill träffa.
Du har ingen umgängesplikt med sambon. Han kan sätta sig i fiket och läsa eller hur han nu väljer att underhålla sig själv, medan du träffar dina barn.
Eller menar du att han skulle inte komma dit med dem då?

 

[vallhund]

Japp, jag har hunnit med så många rövhattar nu att jag ska sälja dem på Lisebergs julmarknad. Kommer bli årets julklapp

Men, allvarligare: du skrev att din kontaktperson frågade varför det var viktigt för dig att få ett begrepp för vad han utsatt dig för. Och du skrev att personalen säger åt dig att inte älta.

Och jag kommer att tänka på när jag gick i psykodynamisk terapi för 20 år sedan. Terapeuten sa till mig från start att hon inte ville att jag skulle prata med andra om det vi pratade om. Mina reaktioner och reflektioner skulle stanna i det rummet.

Även om det inte är terapi du får nu så kanske det är värt att lyssna på personalen. Din kontaktpersons fråga kanske är något du själv bör värka fram ett svar på, utan att blanda in oss. Och du kanske inte ska fly hit och älta om personalen gett dig rådet att inte älta.

Jag tror inte att tråden är dålig för dig, men jag tror att det finns två risker med den: den blir en tillflyktsort när dina behandlare gör det jobbigt för dig, och du riskerar bli alldeles för uppfylld av våra råd, hur välmenta de än är.

Det kan bli ett sätt att sprida ut sin ångest på flera mottagare i stället för att ta den vid hornen.

 

[Korven]

Æ
Oj, det där var starkt! Tack! Jättefint! Kram vill jag ha, såklart!

Det har varit en jättebra tråd. Så många olika vinklingar, tips, erfarenheter.
Jag är så tacksam att jag har haft och har möjligheten att dela med mig och få feedback tillbaka.

Jag personligen tycker att det är jättebra att alla inte skriver samma sak.
Det har verkligen berikat mitt synfält att se saker ur flera perspektiv.

När det gäller huset så har jag ingen ekonomisk möjlighet att köpa ut honom och bo kvar efter separationen.

Han har gjort en kovändning från att inte vilja bo kvar med " att jag kan inte sköta allt det här" till att "du kan ju visa mig vad jag ska göra".
Det är en ganska stor möjligt att han har det, lite beroende på hur mycket bostaden visar sig vara värd.
Jag känner också för barnens skull att det kanske är bra om han kan bo kvar.

Jag kommer att kräva en provförsäljning och inte bara en värdering.
Jag har ingen lust att "ge" bort huset och allt jag gjort där.
Jag har skött allt, både invändigt och utvändigt och verkligen skapat något eget, nytt av ett egentligen ganska tråkigt 1 1/2 planhus från slutet av åttiotalet.
Jag har kommit fram till själv att jag, trots allt arbete, inte vill bo kvar.
Det är verkligen ett livsverk, särskilt trädgården, så det är inget enkelt beslut.

Jag vill starta om med något eget som en markering på att jag öppnar ett nytt kapitel i mitt liv.
Lite sorgligt men ändå nödvändigt, tror jag.

Jag vill tro att det ska kunna lösas utan advokat, men det kanske är lika bra att vara förberedd.
Bor han kvar så är det ju så lätt att lämna kvar saker för att "dom hör till huset, typ. " En sån situation skulle kunna vara ganska ofördelaktig för mig ekonomiskt.

Lite rövhattar av lera ska vi kunna fixa.
Nu har jag inte varit på keramiken på ett tag men @mandalaki har hållit ställningarna (hoppas jag) så det ska nog vara flera på gång.....

Ett sånt projekt som med husförsäljning och bodelning skulle jag absolut vilja ha advokathjälp med. Åtminstone nån med kunskaper om sånt.

 

[Vallmo]

Det tror jag med. Jag minns fortfarande första gången jag läste om psykiskmisshandel och insåg sanningen. Gud vad mycket dåligt samvete jag kunde släppa då.

Svaret på frågan varför är att han är ett svin. Han beter sig vidrigt illa mot den han borde värna om. Har man en sådan partner behöver man inga ovänner.

Han kanske intalar sig att du får vad du förtjänar men hade han varit vid sina sinnes fulla bruk så hade han inte betett sig så. Då hade han antingen lämnat för att han hade känt att han helt enkelt inte orkade längre eller så hade han stannat och betett sig normalt. Att bete sig så illa mot sin partner är aldrig någonsin okej oavsett vad denne har gjort/inte gjort och definitivt inte för att partnern är sjuk. Vi har alla ett val att stanna eller gå men att bete sig som han har gjort/gör är aldrig någonsin försvarbart.

Han har kanske större problem än vad du har. Att se sig själv som så överlägsen som han gör, att inget någonsin är hans fel och att skippa sin del av ansvaret i familjen med gott samvete, då är det något som inte står rätt till. Hans problem är så stora att han inte ens inser att det är problem utan han fortsätter rättfärdiga sitt beteende. Som en psykiatriker sa en gång, "så länge människor inser att de är sjuka är det ingen fara, då går det att behandla, det är mycket värre när de inte har någon sjukdomsinsikt alls."

Antingen ljög han för terapeuten eller så ljuger han för dig. Ingen seriös terapeut skulle säga så utan att följa upp det med en orosanmälan till socialen om hen verkligen var orolig för barnen.

Ja, jag tror också det handlar om det.
Alltså det dåliga samvetet. Hittills har jag ju alltid trott att jag får det jag förtjänar, typ och att jag verkligen inte har någon som helst rätt att kräva något i det här läget.

Ja, det är mycket möjligt att han faktiskt har större problem än vad jag har och att han saknar självinsikt totalt.
Men han har ju valt att placera allt i min korg, även sonens problem.
Ända tills det blev uppenbart att han hade ASD efter sista utredningen på Prima.
Fast inte ens då i början, kunde han acceptera det.
Nu har väl poletten trillat ner till slut och han har faktiskt accepterat det.

Ja, han ser nog sig själv som felfri.
Dom problem han har eller om han agerar orättvist är egentligen bara en följd av mina problem och/eller mitt agerande.
Även vissa uppenbara problem som bara är hans, som jag vet att han även hade med sin fd fru, försöker han adressera till mig. Men där tar jag faktiskt inte åt mig ett dugg.

Det stämmer ju det där med att människor som ser sig själv som felfria är svårare att behandla. Skulle han nu ha någon diagnos så skulle han aldrig acceptera det.
Det är väl också svaret på hur han står ut med sig själv genom att vara som han är mot mig.
Han rättfärdigar det med att jag antagligen i hans ögon förtjänar det.
Det måste ju vara så för annars gör man inte som han har valt att göra.
Dessutom är han ju medveten om sitt beteende eftersom han har ändrat sig totalt till det bättre efter den här tråden kom upp och att jag hamnade här, på sjukhuset alltså.

När det gäller det där med hans psykolog så tror jag att psykologen pratade om orosanmälan, men att han hade sagt att "jag tar hand om det själv" med hänsyn till mig då, som han ofta påpekar.
Vad han har sagt där vet inte jag.
Jag var verkligen ingen bra förälder vid den tidpunkten.
Jag skäms oerhört för den tiden.
Det var verkligen inte så att jag gav mig på mina barn, men jag hade otroligt dåligt tålamod och fick ofta överdrivna utbrott särskilt mot äldsta sonen.
Jag tycker det är jättejobbigt att tänka på det och hur jag var då.
Men idag är jag helt annorlunda mot mina barn och våra relationer är numera bra.
Jag kan även hantera sonen med ASD och allt som kommer med det på ett hyggligt sett, oftast.
Men visst, jag brottas ofta med oerhörda skuldkänslor men samtidigt vet jag att relationer alltid är något pågående och att man har makten själv att förbättra sig.

 

[Vallmo]

Ä

Japp, jag har hunnit med så många rövhattar nu att jag ska sälja dem på Lisebergs julmarknad. Kommer bli årets julklapp

Men, allvarligare: du skrev att din kontaktperson frågade varför det var viktigt för dig att få ett begrepp för vad han utsatt dig för. Och du skrev att personalen säger åt dig att inte älta.

Och jag kommer att tänka på när jag gick i psykodynamisk terapi för 20 år sedan. Terapeuten sa till mig från start att hon inte ville att jag skulle prata med andra om det vi pratade om. Mina reaktioner och reflektioner skulle stanna i det rummet.

Även om det inte är terapi du får nu så kanske det är värt att lyssna på personalen. Din kontaktpersons fråga kanske är något du själv bör värka fram ett svar på, utan att blanda in oss. Och du kanske inte ska fly hit och älta om personalen gett dig rådet att inte älta.

Jag tror inte att tråden är dålig för dig, men jag tror att det finns två risker med den: den blir en tillflyktsort när dina behandlare gör det jobbigt för dig, och du riskerar bli alldeles för uppfylld av våra råd, hur välmenta de än är.

Bra att du håller ställningarna. Med rövhattarna alltså!

Det andra, du har faktiskt helt rätt i det du skriver.
Du är väldigt klok.
Det märks att du själv har erfarenhet av terapi, som du nämde.
Jag är också oerhört glad över att du har ett sånt civilkurage att säga en sån grej som kanske skulle kunna uppfattas som lite negativt.
Ska förtydliga mig själv med att jag tar det på verkligen på "rätt sätt".

Jag har känt av det lite själv också.
Så det är absolut något att reflektera över.

Jag har känt att jag har "smugit" lite med att jag skriver här för personalen och det visar ju att jag på ett plan själv förstår att det inte är bra för mig när det blir för mycket.

Jag måste ändå säga att dom råden jag får och dom erfarenheter som delas är oerhört värdefulla.
Jag upplever verkligen att jag har blivit respektfullt behandlad och det är något jag är så otroligt glad över.

Tycker också om att bryta av med tramstrådarna. Det är så oerhört skönt att kunna skratta lite mellan varven också.

 

[Vallmo]

Det kan bli ett sätt att sprida ut sin ångest på flera mottagare i stället för att ta den vid hornen.

Ja, precis!
Du fattar det här också!

Också en anledning till att avvakta ev parterapi, inser jag nu.

 

[Vallmo]

Inte så udda för personer med vissa extremt störda personlighetsdrag.


Han är farlig, förutom att han är utstuderat elak.

Vet du, jag har börjat undra också om det handlar om något sånt.
Det var bra att du skrev det där.

Det bekräftar min känsla lite även om jag hoppas att det inte är SÅ illa.

 

[mandalaki]

Ä
Bra att du håller ställningarna. Med rövhattarna alltså!

Det andra, du har faktiskt helt rätt i det du skriver.
Du är väldigt klok.
Det märks att du själv har erfarenhet av terapi, som du nämde.
Jag är också oerhört glad över att du har ett sånt civilkurage att säga en sån grej som kanske skulle kunna uppfattas som lite negativt.
Ska förtydliga mig själv med att jag tar det på verkligen på "rätt sätt".

Jag har känt av det lite själv också.
Så det är absolut något att reflektera över.

Jag har känt att jag har "smugit" lite med att jag skriver här för personalen och det visar ju att jag på ett plan själv förstår att det inte är bra för mig när det blir för mycket.

Jag måste ändå säga att dom råden jag får och dom erfarenheter som delas är oerhört värdefulla.
Jag upplever verkligen att jag har blivit respektfullt behandlad och det är något jag är så otroligt glad över.

Tycker också om att bryta av med tramstrådarna. Det är så oerhört skönt att kunna skratta lite mellan varven också.

Det låter som om du har bra koll!

Låt nu personalen hjälpa dig medan du är där, så att inte vilan blir den enda nyttan med vårdtiden.

 

[Mia_R]

Jag vill bara inflika att du @Vallmo absolut inte ska oroa dig för hur det blir med barnen vid en separation. Du och ex behöver öht inte ha någon personlig kontakt utan kan göra som en kompis till mig gjorde för att slippa ha människan utanför ytterdörren, de skötte all hämtning och lämning på dagis/skola. Den ene tog med och lämnade dem på morgonen och den andre hämtade dem på eftermiddagen, man måste ju inte byta varje helg utan kan ta vilken dag som helst som funkar för båda.

Som någon annan sa, be ex sitta i kafeterian så länge om ungar hälsar på dig medan du är inlagd så slipper du umgås med honom om du inte vill.

 

[MiaMia]

Jag var verkligen ingen bra förälder vid den tidpunkten.
Jag skäms oerhört för den tiden.
Det var verkligen inte så att jag gav mig på mina barn, men jag hade otroligt dåligt tålamod och fick ofta överdrivna utbrott särskilt mot äldsta sonen.

Men han har ju valt att placera allt i min korg, även sonens problem.
Ända tills det blev uppenbart att han hade ASD efter sista utredningen på Prima.

Du måste sluta med att lasta dig själv så. Du var sjuk, man kan inte göra mer än man klarar då. Det är inget som man ska skämmas för (och troligen är din sambo den som byggt det skuldberget för din räkning). Barnen hade en pappa och tog inte skada av det. Du har byggt relation och är en alldeles utmärkt förälder för dem nu.

Sen hade du ett odiagnostiserat barn. Det är svårt just för att saker inte fungerar, men man inte begriper vad man ska göra åt det. Även friska föräldrar tänker så om tiden före diagnos. Och speciellt om din sambo var bromskloss i fråga om att uppmärksamma och hantera att något var "mer fel" än som är normal, så slet du ju länge i den situationen. Och var dessutom ensam i den plus att bli pålassad skuld samtidigt. Det är mycket för vem som helst.

Nu är det barnen och din sjukdom som blir verktyg för att skuldbelägga dig. Jag undrar om det inte varit så att han hade hittat något annat om inte dessa två funnits. Det är sambons beteende som bygger din skuld, inte att du gjort något dåligt.

Det du gör är tillräckligt bra, och när du har begränsade resurser är det det som ska vara målet. Det bästa du kan göra för dina barn är just nu att investera i dig själv.

 

[MiaMia]

Som någon annan sa, be ex sitta i kafeterian så länge om ungar hälsar på dig medan du är inlagd så slipper du umgås med honom om du inte vill.

Hjälper det att svänga till något om att maximalt nyttja tiden med ungarna för direktkontakt, om du inte kan säga direkt till sambon att du vill slippa se honom...?

 

[Vallmo]

Du måste sluta med att lasta dig själv så. Du var sjuk, man kan inte göra mer än man klarar då. Det är inget som man ska skämmas för (och troligen är din sambo den som byggt det skuldberget för din räkning). Barnen hade en pappa och tog inte skada av det. Du har byggt relation och är en alldeles utmärkt förälder för dem nu.

Sen hade du ett odiagnostiserat barn. Det är svårt just för att saker inte fungerar, men man inte begriper vad man ska göra åt det. Även friska föräldrar tänker så om tiden före diagnos. Och speciellt om din sambo var bromskloss i fråga om att uppmärksamma och hantera att något var "mer fel" än som är normal, så slet du ju länge i den situationen. Och var dessutom ensam i den plus att bli pålassad skuld samtidigt. Det är mycket för vem som helst.

Nu är det barnen och din sjukdom som blir verktyg för att skuldbelägga dig. Jag undrar om det inte varit så att han hade hittat något annat om inte dessa två funnits. Det är sambons beteende som bygger din skuld, inte att du gjort något dåligt.

Det du gör är tillräckligt bra, och när du har begränsade resurser är det det som ska vara målet. Det bästa du kan göra för dina barn är just nu att investera i dig själv.

TACK!
Måste bara få svara på det här.......

Jag blir nästan lite darrig när jag läser vad du skriver.
Du har nog ringat in situationen på pricken.
Herregud, vilken ögonöppnare. Där föll min polett ner i alla fall.

Klart att det är hans beteende som har byggt på min skuld som jag bär på.
Ingen, verkligen ingen annan i min familj eller folk runt omkring mig, grannar, släkt, vänner eller arbetskamrater tycker att jag är så lite värd som han tycker.

Jag är totalt obetydlig i hans ögon och allt jag gör är dessutom obetydligt.
Jag ska inte tjata mer om det nu........

Men tack!
Du gav mig faktiskt en bit tillbaka av mig själv.

 

[tanten]

Jag är totalt obetydlig i hans ögon och allt jag gör är dessutom obetydligt.
Jag ska inte tjata mer om det nu........

Men tack!
Du gav mig faktiskt en bit tillbaka av mig själv.

Var glad att dina ögon öppnats nu och att du inser allt det här.

Jag levde 20 år med en man som till slut inte tyckte att något jag gjorde var bra. Inget alls. Han sa dessutom att jag inte såg något vidare ut men att jag klädde mig så det inte märktes. Det ha gått tio år sedan vi skildes. Men fortfarande klarar jag inte av att se foton på mig själv utan ångest. Jag avskyr speglar och jag äcklas av mig själv. Jag är fullt medveten om att det är hans syn på mig och min kropp som hänger kvar. Jag har fortfarande inte klarat att ta mig bort från det.

Bravo att du kommit till alla dessa insikter. Jag hejar på och hoppas att du en dag kan se att du hela tiden är en jättebra mamma och en stark och kapabel person. Alla dagar i veckan. Inte bara ibland.

 

[hallonsaft]

@Vallmo Jag har inget att tillägga just nu många kloka som hunnit före.
Personer som ser sig själva som felfria är oftast dem som får flest röda bockar i skolboken när fröken rättar testen.
Givetvis ska du inte ge bort någonting av ekonomiskt värde, det är illa nog att han tagit ditt välmående och lämnat/r kvar ett sopberg med skräp för dig att sortera.


@mandalaki Liseberg blir perfekt, bor ju bara 1 tågstation ifrån.