Sv: Jag kvävs
Jag tycker att det är konstigt att han inte hittar någonting skrivet om just kvinnors lust som försvinner vid småbarnsperioden/om de får göra det mesta hemma. Be han surfa runt lite om han tar upp det igen. Att ni dessutom har stora problem med kommunikationen och inte vet hur ni ska prata med varandra, gör också sitt till att lusten försvinner.
Många gånger kan ord skada lika mycket som annat, det är en hemsk sak att säga till sin partner att man inte bli upphetsad av henne/honom. Dock måste jag försvara honom lite, många män blir upphetsade av kvinnor som ammar, kanske inte kasta sig över sin partner upphetsade, utan mer det där pirret. Jag tycker den delen av det hela inte är konstigt mer konstigt att han inte blir det.
Jag reagerar på att du skriver: "Jag har aldrig trott att någon skulle se amning av vårt barn som "sexigt". Det är en situation där jag alltid varit säker på att man är fredad mot sexuella anspelningar." För mig verkar det som att du tycker att din fd sambos upphetsning är någonting som mest är jobbigt och tom obehagligt, när det snarare ska vara någonting, som om du inte själv blir upphetsad av hans intresse för dig åtminstone blir smickrad och glad över. Som du beskriver det är det mer som om en okänd kille på puben visar intresse för dig eller tom någon som du inte tycker om.
Du säger samma saker som han - att jag borde bli smickrad och glad. Så jag har legat inatt och funderat på om det inte är mig det är fel på i alla fall. Let's face it - jag är ingen ängel i några avseenden, bara en person som kämpar för mig själv och min familj. Ordet "fredad" - ja, det kanske faktiskt är så att jag känt mig sexuellt ofredad i det närmaste, även om jag nog aldrig skulle uttryckt mig som så. Jag vet inte om du har läst min förra tråd - om sex under graviditeten?
Min första graviditet var det inga problem. Jag visste inte då hur de närmaste 4 åren skulle komma att te sig, så lusten var det inget fel på och vi hade nära nog lika mycket sex som innan.
Min andra graviditet - förutom 2,5 års uppdämd trötthet kantad av en rad besvikelser och ensamhet, jag mådde vansinnigt illa första halvan och efter 16-17 veckor fick jag jätteproblem med fogarna. Fortfarande fick jag rodda allt själv, jag var så trött att jag knappt kunde stå. Lusten fanns absolut inte och jag tror (men vet inte) att jag inte ens skulle kännt lust om han så varit världens bästa och mest omtänksamma partner. Det har varit olika kön på bebisarna och jag upplever det som att hormonpåverkan har varit väldigt olika de två gångerna, men jag vet inte det heller.
Han hävdar nu att en sak han ändå fått med sig från familjerådgivningen är att han faktiskt har rätt att kräva sex i sitt förhållande. Hävdar att om jag kan säga att han måste ta sitt ansvar i vårt förhållande för barn, hus och hem, så kan han kräva att få sex för att orka ta sig i kragen och göra detta. Han hävdar att det finns ingen drivkraft till att göra något hemma om han inte får sexet - ungefär som att jag skulle sexvägra som någon jävla barnslig protest, sexstrejka. Jag försöker förklara att det inte handlar om det utan att min kropp faktiskt inte kunde där och då under graviditeten - även om huvudet ville. Det kan väl inte komma som en nyhet att det kan inträffa hos en gravid kvinna? Men jo - 9 månader utan sex är inte rimligt, för då blir han så sexuellt frustrerad att han bara måste vara otrevlig mot mig och barnen.
Två veckor efter förlossningen började han tjata igen om att det var så synd om honom som inte haft sex på 9 månader, att jag måste ta tag i det, kantat av anklagelser om att jag var asexuell och inte tände på honom. 2 veckor! Min kropp var inte ett dugg färdig och läkt efter förlossningen. Vi fick ett barn som vägrade sova om hon inte blev buren eller låg på/tätt bredvid mig. Hon vaknade alltid inom 5 minuter och gallskrek. Jag gillade läget, för vad fan ska man göra? Han klagade på att han inte fick sex och jag frågade honom hur han hade tänkt sig det med en bebis klistrad på oss 24h om dygnet. Han blev arg när jag sa att jag inte kan bli upphetsad när bebisen hänger i bärselen eller ligger på mig. Finns viljan så löser man det tyckte han och jag tyckte - varsågod - få bebisen att sova någon annanstans, men det var ju faktiskt inte hans problem att lösa utan mitt.
Så ja, jag kände nog att jag ville ha situationer där det inte längre var ett krav på att jag skulle vara så jävla sexuell hela tiden - amningen var en sån situation då det för mig är en intim stund med mitt barn.
Han tycker även att jag ska ta det som en komplimang att han säger saker i stil med: "Å, kom och sug av mig på en gång, annars är jag nog tvungen att komma bort och våldta dig". Påpekar jag att jag inte uppskattar den sortens kommentarer och att jag inte tycker att det är ok att prata om våldtäkt i den bemärkelsen alls, så kommer det igen "men du känner ju mig, du vet att jag inte menar det så, inte tror du väl att jag skulle våldta dig på riktigt?". Nä, men jag ogillar den kommentaren i alla fall.
Jag inser ju mer jag skriver att jag faktiskt har lyckats bortförklara mer korkade saker i vårt föhållande än jag kunnat drömma om. Och ändå satt jag och trodde och hävdade för 3 veckor sen att jag hade sååååå mycket känslor för honom. Och det hade jag nog trots allt, eller?
