Jag kvävs

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Snart 3 veckor sen.

De första dagarna höll jag avståndet rejält. Visste inte vad jag skulle säga, ville inte säga något alls, ville inte prata. Bara överleva. Visste att jag var tvungen att bryta tystnaden förr eller senare.

Frågade om han redan hade nytt boende? Nej, han hade visst inte ens foten utanför dörren. Han hade bara surfat runt på Hemnet och tittat, inte ens letat aktivt. Han blev arg för att jag trodde något annat, men vad ska man tro när någon säger att de letat nytt boende i flera månader? Jag bad honom titta över mäklarna i området för att kunna lägga ut gården till försäljning. Han såg ut som bomben just slog ner - vaddå sälja? Ja om du ska flytta så har jag inte råd att bo kvar - lika bra att ta tag i det på en gång, eller hade du tänkt att vi skulle fortsätta bo här tillsammans? Nä just det, han hade inte tänkt den här gången heller.

Blev en diskussion om oss. Han tycker att han har satsat stenhårt på familjen det senaste halvåret. Begriper ingenting. Säger att jag måste var frigid och helt asexuell, men jag försöker återigen förklara att när man får driva runt allt - precis allt, med barn, hem, all planering, hålla koll på alla tider, ta alla nattvak, alla tidiga mornar och samtidigt vara gravid, amma, jobba heltid m.m och bara sover 5-6 timmar per natt och dessutom inte får någon uppbackning eller stöttning så orkar i alla fall inte min kropp känna lust. Inte till honom som inte finns där bredvid mig. Men jag vill känna lust, kan bara inte få min kropp att göra det. Den är fullständigt dränerad.

Försöker förklara att det är ett av de vanligaste orsakerna till utebliven lust hos kvinnor och att det finns exempel på det överallt. Han säger att han letat, men att han inte kan hitta att det skulle vara så för någon annan kvinna.

Redan första veckan hemma med barnen börjar han vela. Han står inte längre för sitt beslut. Han vet inte vad HAN vill längre. Han kanske ångrar sig. Han säger att han börjar förstå, men jag vet inte jag. Han tycker det är jobbigt med barnen, men även pappor behöver ju en inkörningsperiod. När han får rutin på det hela kanske han inte tycker det längre och då är vi tillbaka på ruta noll, eller?

Han har börjat läsa på om omvårdnad och anknytning. Jag var förbannad en dag och talade om att kan man inte knyta an till sin bebis på åtta månader så är det något som är seriöst åt helvete fel med en. Och att man bör söka hjälp. Han börjar nog inse vad trasig han är när det gäller att knyta an till andra människor. Hans uppväxt förklarar allt. Han säger att han inte kan glädjas som jag åt barnen. Att han inte känner något, knappt ens stolthet åt deras framsteg. Men just nu efter de här veckorna försöker han - troligen i hopp om att om han försöker så kanske han börjar känna.

Jag litar inte på honom. Inte för fem öre. Det är konstigt vad de orden han sa har satt för spår hos mig. Han är inte våldsam, har aldrig slagit mig, är inte otrogen. Men de där orden har ändrat på precis allt. "Jag har inte känt någonting för dig på ett halvår, ingenting. Jag är helt tom. Jag kan inte titta på dig i duschen och jag måste vända bort huvudet när du ammar vårt barn, för när jag ser ditt bröst så blir jag inte upphetsad längre".
Kan tyckas vara triviala ord och fulare sätt att göra slut på ett förhållande finns ju, men för mig - speciellt orden om när jag ammar vårt barn, är en tagg jag inte blir av med. Jag har aldrig trott att någon skulle se amning av vårt barn som "sexigt". Det är en situation där jag alltid varit säker på att man är fredad mot sexuella anspelningar. Jag anser att om man blir upphetsad av att se ett bröst, om än så lite, vid amning av ens egen bebis - då är något seriöst fel. Det var vidrigt sagt. "Jamen, jag menade inte så. Jag kunde lika gärna ha sagt något annat exempel" - MEN DU GJORDE INTE DET. Han vill inte ens ta ansvar för det han har sagt.

 

[Lejonelle]

Sv: Jag kvävs

Även om man inte tjänar en krona på egen hand - får man stöd för att överleva på en dräglig nivå. Det är inte en anledning till att vägra ta itu med saker.

Nej, men en anledning att "vägra" ta itu med saker är att man är chockad, i förnekelse, helt förlamad. Det är en helt normal och mycket vanlig reaktion när man har fått ett chockartat besked eller står inför en livsförändring som man inte själv har valt eller kunnat förbereda sig på. Att se allting som omöjligt är också en mycket vanlig och helt normal reaktion. Att ge konstruktiva råd och fakta, som du gör, är bra, veteranix kommer ha nytta av dem senare, men att driva på är ingen idé just nu. Förmågan att ta in information, fatta beslut och driva sin egen process kommer tillbaka med tiden men just nu finns den inte.

 

[sjoberga]

Sv: Jag kvävs

Nej, men en anledning att "vägra" ta itu med saker är att man är chockad, i förnekelse, helt förlamad. Det är en helt normal och mycket vanlig reaktion när man har fått ett chockartat besked eller står inför en livsförändring som man inte själv har valt eller kunnat förbereda sig på. Att se allting som omöjligt är också en mycket vanlig och helt normal reaktion. Att ge konstruktiva råd och fakta, som du gör, är bra, veteranix kommer ha nytta av dem senare, men att driva på är ingen idé just nu. Förmågan att ta in information, fatta beslut och driva sin egen process kommer tillbaka med tiden men just nu finns den inte.

Nej, fast det som är mest akut är att ta reda på hur det verkligen förhåller sig innan man tar några beslut alls. I det här fallet verkar det finnas väldigt lite information och väldigt mycket spekulation, som mycket väl kan vara resultatet av en ond spiral av destruktiva tankar. Att få det att klarna - i sig, oavsett vad det innebär - kan vara mycket välgörande.

Men jag håller med dig. I en sådan här situation skulle det vara mycket bra att ha någon att hålla sig i, någon vän man kan prata med. Någon som kan lyssna.

 

[Lejonelle]

Sv: Jag kvävs

Snart 3 veckor sen.

Du har kommit långt framåt. Så bra. Att du pratat med mannen om anknytning och att han fått upp ögonen för hur viktigt det är är jättebra. Oavsett hur det slutar mellan er är han ju pappa. Och barnen behöver honom.

Du tänker konkret, försäljning av gården, hitta bostad, komma vidare. Han vimsar omkring. Du litar inte på honom. Det är nog klokt.

Det gläder mig att du kommer gå så stark ut ur det här.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Efter att ha pratat och pratat och pratat och frågat och frågat och frågat, men inte fått andra svar än tystnad och "jag vet inte" så har jag inte velat prata. Väntar på svar, väntar på att få höra vad han tänker. Han anstränger sig massor hemma, med barnen, med hemmet, vill att jag ska få möjlighet att sova och vila. Vad betyder det egentligen? Jag litar inte på honom. Vad vill han med det?

Han lovar att han ska sortera sina tankar och prata med mig. Sitter tyst i 1½ timme och stirrar. Inte ett ljud. Dagen efter får jag höra att han är ledsen att det inte blev något sagt, men han vet inte vart han ska börja och "vi kan inte kommunicera". VI????? Jag blir så jävla trött och förbannad vid den kommentaren. Det är inte VI som inte kommunicerar. Jag försöker åtminstone, det kommer ord ur mig. Massor. Ibland alldeles för många, men jag försöker. Försöker leda in på enkla frågor. Öppna upp för kommentarer, men möts av tystnad. Nä, det är tydligen inte hans fel. Det är VI = jag som är problemet. Jag är visst jättehemsk att prata med. Han har alltid panikpuls när vi ska prata.

Jag skriker aldrig, svär inte, kallar inte honom för fula saker. Han kan skrika, nedvärdera och svära åt mig. Tala om hur kass och dum i huvudet jag är och svära både högt och lågt. Jag har försökt att förbereda genom att mejla över vad jag vill prata om, lämnat långa pauser för möjlighet att inflika i diskussionen, bönat och bett att han ska prata med mig och säga vad han tänker, förklarat att jag fyller i luckorna som blir i hans tystnad själv och då tolkar in utifrån mina upplevelser. SNälla prata så jag vet vad du står för. Men jag är visst hemsk att prata med.

Han har startat det här genom att säga att han ska lämna mig, men nu står vi i en situation där han är velig och hela ansvaret läggs på mig att reda upp skiten vi sitter i. Jag vägrar. Han pratar om sitt mående och jag tror honom när han säger att han mår dåligt. Men jag kan och orkar inte finnas där för honom. Vet inte ens hur mycket jag bryr mig. Jag måste bara orka med mig själv.

Han vill vara en bra kille. Han försöker vara en bra kille, men jag tror inte han förstår hur man kommer hela vägen fram. Han tänker sig aldrig för. Det gller även det här. Han undrar hur jag tror att det blir OM (för mig är det nog mer NÄR) vi går isär. Jag undrar om han inte tänkt på det innan han bestämde sig för att släppa bomben. Nä, han har inte tänkt alls (????). Hur kan man inte tänka innan man säger nått sånt till sin partner, till sina barns mamma? Ska jag nu tala om för honom hur det blir om vi går i sär? Det måste han väl ändå tänka på själv.
Han säger hela tiden att "Jag menar ju inte så. Du känner ju mig, du vet ju vad jag menar. Jag är ju en bra kille". Men någon gång måste man ju faktiskt börja agera som en bra kille. Ta ansvar för det man gör och säger. Man kan ju inte bara fucka upp allting, säga dumma saker och glömma bort att ta ansvar och sedan förlita sig på att alla står kvar och tycker om en i alla fall - bara för att man "är en bra kille egentligen, men jag glömde bort att tänka innan jag sa/gjorde".

Han vet inte vad han känner och vågar inte lita på sina känslor och sin magkänsla. Jag känner mig kall när jag förklarar att det får han lista ut själv och att det inte är något jag kan hjälpa till med. Jag föreslår professionell hjälp. Han har nu kommit på att frågorna som ställdes på familjerådgivningen - att kvinnan vi pratade med som var "helt dum i huvudet", faktiskt var inne på ett bra spår. Säger han nu. Menar han det eller säger han det för att släta över något?

Gör han allt det här för mig nu för att han ångrar sig och förstår, eller gör han det bara för att han har fått kalla fötte roch inser vilken trygghet han har haft i att jag har ordnat ALLT. Har han bara börjat inse vad mycket jobb det kommer att bli för honom om vi går i sär och vad mycket han måste klara själv? Är det bara rädslan för det nya och för att faktiskt behöva bli vuxen?

Jag ser på vårt förhållande med helt andra ögon efter den dagen han släppte bomben. Hur har jag kunnat bortförklara allt med att han menar ju väl, men det blev int riktigt som han tänkt sig. Han är ju en bra kille.
Det är killen som när vi skulle åka på en semester för att vi skulle få umgås, drog med sig sina vänner och hängde mer på klätterväggen än med mig. Under två veckor tror jag att vi gjorde gemensamma saker 3 dagar. Jag blev lämnad helt ensam i 3 eller 4 dygn då de bodde på en dykbåt. Jag blir sjösjuk, så jag ville aldrig med.
Det är killen som när vi pratat om semester, bokar resa med en kompis till Nya Zeeland utan att bjuda med mig och utan att säga något och säger att han inte har råd med en semester till. Det är killen som inte ens kan vara hemma för att ta emot mig och alla mina prylar som jag släpat 40 mil i bilen när vi ska flytta ihop - han var och tränade och jag fick sitta hemma hos hans kompis i 3 timmar och vänta tills han tränat klart.

Det är killen som planerar att åka och gjuta en cementplatta när vår bebis är 10 timmar gammal, som använde pappadagarna till att utöva egna intressen.

Hur har jag kunnat bortförklara allt det?

Självklart har han gjort mycket bra saker i vårt förhållande, annars hade jag väl aldrig haft känslor för honom alls. Men just nu blir ju fokus på allt dåligt som jag på nått sätt försökt förtränga och bortförklara. Min kropp är smartare än min hjärna. JAg börjar inse att min kropp och avsaknaden av lust faktiskt har en grund. Kanske mer än fysisk trötthet. Kanske är psykiskt utarmad på ömhet och förståelse och stöttning.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Det gläder mig att du kommer gå så stark ut ur det här.

Kommer jag det verkligen? Min omgivning säger samma sak. Du är smart, du är stark, du agerar rätt osv. Just nu känns det som om jag går på autopilot. Jag har alltid haft en hjärna som organiserar och kan hålla i sjukt många trådar samtidigt. Jag kan se en helhet och kan se vad som måste göras och vad som är bra/praktiskt/ett måste/vettigt osv.

Men jag är ingen supermänniska. Jag dras med dåligt självförtroende sen skoltiden (fast ingen tror mig - alla gissar på att jag var superpoppis och jätteinne under skoltiden). Lider av duktig-flicka-syndromet. Jag har länge längtat efter någon som kan vara min motvikt och stöttepelare, men blir ju ständigt lämnad åt att stå på egna ben och förlita mig på mig själv.

Är jag verkligen stark, eller gör jag bara det som alla "duktiga flickor" bör göra?

När kommer kraschen? För nog måste den komma...

Och vissa dagar vill jag inte vara stark. Vill inte behöva vara stark. Men jag vill inte bli trampad på igen. Vill inte att min son ska behandla sina framtida tjejer (eller pojkvänner om det faller sig så) som jag blivit behandlad och min dotter ska inte tro att hon inte är värd mer än mattan på golvet.

 

[Texaz]

Sv: Jag kvävs

Nej, du är ingen supermänniska, men jag ler faktiskt när jag läser ditt inlägg!

Sorry, inte elakt menat! Men du verkar vara en kvinna med skinn på näsan och som verkligen inte mesar med när nu karln (för en gångs skull!?) tänker till (eller iaf försöker!)

Ja, jag tror att du kommer att gå vinnande ur det här! Med tanke på hans tidigare inställning till bl a amningen.

HAN däremot börjar vackla då han inser att hans tidigare "hot" inte har verkan...

Kan bara gratulera! Du har vaknat upp tidigare än många av oss gjort, och då har ändå vi fått ett bättre liv utan dessa män!

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Han säger att jag har förändrats, att jag inte är densamma som när vi träffades.

Och jag undrar lite - hur i helvete skulle jag kunna vara densamma. Vi har två barn (att det blev mer än ett är egentligen en gåta för mig, med tanke på hur illa det blev efter första, men en utläggning om hur mycket mognare han blivit och hur mkt mer han skulle ställa upp under graviditet och bebistid med nummer två "försäkrade" mig om att historien inte skulle upprepas - och fy fan vad dum i huvudet jag känner mig nu). Jag har haft precis allt jävla ansvar på alla fronter. Stått själv i allt. Alla beslut. Allt praktiskt. Jag var tvungen att förändras. Båda borde ha blivit vuxna på ett helt annat plan när vi fick barn. Ändrat prioriteringar och satsat på det nya livet. Han stannade kvar och fortsatte som om inget hänt. Tro fan att jag har förändrats. Till det bättre enligt mig, men kanske inte lika glad och spontan och bekymmersfri som innan. Besvikelserna på honom ligger samlade på hög. Varje dag jag hoppades att han skulle ställa upp, men när han svek mig igen och igen och igen. Man känner sig inte speciellt värdefull som människa och partner.

 

[Texaz]

Sv: Jag kvävs

Såklart att du har förändrats!!

Trodde han att han kunde släppa en "bomb" och att du skulle vara samma person som innan?

Verkar iofs ha funnits en del innan (har inte läst din tidigare tråd!) så jag antar att du (din kropp) arbetat upp en del...

Känns dock skönt att du verkar så stark, visserligen ARG och stark, men det känns som en bra och sund reaktion!

Följer tråden!

 

[Lejonelle]

Sv: Jag kvävs

Kommer jag det verkligen?

Just nu känns det som om jag går på autopilot.

Jag kan se en helhet och kan se vad som måste göras och vad som är bra/praktiskt/ett måste/vettigt osv.

Men jag är ingen supermänniska. Jag dras med dåligt självförtroende

Är jag verkligen stark, eller gör jag bara det som alla "duktiga flickor" bör göra?

När kommer kraschen?

Ja, det kommer du. Ja, du är verkligen stark. Vägen du ska gå är inte en rät linje. Det är lite krokar och backar upp och ned. Men du kommer fram.

Just nu är du stark för att du måste och det kommer en reaktion så småningom men som du redan har märkt är du den som kommer klara dig - den som nu går vidare till ett liv som kommer fungera. Även om du självklart kommer ha jättejobbiga dagar och fråga dig själv om det var rätt, eller hur du ska klara av det.

Just nu tar du kraft i lite ilska över hans oföretagsamhet och tafatthet och det är kanske precis vad du behöver också. Du plockar fram minnen - fy fasen vad du har stått ut med! Det är bra att använda dem på det sättet. Inte slå på dig själv utan hämta kraft ur dem. Du vet redan att det inte är OK att säga och göra mot dig så som han har gjort. Det är sluttrampat på dig nu.

Därför törs jag säga att du kommer att klara det här, och jag tror att du vet att jag har rätt. Sen är det jobbigt, det ska jag inte förneka. Så många beslut och så många processer du måste driva samtidigt som du också ska vara förälder. Han kanske rätar upp sig så småningom och blir en vettig pappa och det hoppas vi på för dina barns skull.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Åh vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag kan bara skriva lite kort att jag lämnade mina barns pappa när ena barnet var 9 månader och det andra drygt 2,5 år. Det har varit tufft och jag har kämpat som en idiot för att de ska ha en pappa (vilket de nu som vuxna är tacksamma för att jag gjorde och de har en relation med honom nu) men jag har aldrig ångrat att jag gick. Jag och barnen har haft det så mycket bättre utan honom boendes under samma tak. Framförallt har jag kunnat vara en bättre mamma och lägga energin på barnen istället för att lägga den på att försöka få ihop hans och mitt förhållande. Visst försökte han de första åren att manipulera mig och visst svek han barnen massor men han bodde iallafall inte under samma tak som oss. Det är enklare att ta manipulationer och ständiga svek när man slipper vara öppen och sårbar och leva ihop. Det var så skönt när jag kunde koncentrera mig på mig och barnen och slapp lägga massor med energi på honom och att hålla honom "glad". Bara att kunna säga till folk att han betedde sig som en skit istället för att hålla fasaden uppe utåt var så skönt.

Du är stark! Det lyser igenom dina inlägg och även om du är i en jättejobbig situation nu så kommer det bli bättre. Du kommer må så mycket bättre nu när du står upp för dig själv. Det finns ljus i tunneln.

 

[Sleepy]

Sv: Jag kvävs

Grattis till dina nya insikter. Spara allt du skrivit om honom och er relation här och använd det till att påminna dig själv framöver om du får en dag där du vacklar i dina beslut. För du gör helt rätt. Håll blicken i horisonten och fortsätt gå.

Vad du behöver är en jämlike. Någon som kan turas om med dig att vara stark och dela ansvar, någon som tar hand om dig när du känner dig svag.

Kram.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

"Det är möjligt att du är en bra kille, men just nu uppför du dig som ett fullfjädrat svin. Jag har faktiskt inte förmågan att se den där bra killen bakom all den här skiten".

Så känner jag när jag läser det du skriver. Han försöker skyla över det han vet är fakta, han uppför sig fruktansvärt illa. Det gör han för att han väljer att göra det.

Du skriver att du redan nu gör allt, tar allt ansvar. Du är en av de kvinnor som kommer att upptäcka att efter separationen blir du av med MASSOR av problem, och arbetsbördan blir lättare att bära. För att du behöver bara planera med dig själv.

Vi är flera som ser din potential. Du behöver inte vara supermänniska. Du kommer att räcka till precis som du är. Du kommer att bli ännu bättre utan honom. Han drar ner dig.

 

[Korven]

Sv: Jag kvävs

Han säger att jag har förändrats, att jag inte är densamma som när vi träffades.

Och jag undrar lite - hur i helvete skulle jag kunna vara densamma. Vi har två barn (att det blev mer än ett är egentligen en gåta för mig, med tanke på hur illa det blev efter första, men en utläggning om hur mycket mognare han blivit och hur mkt mer han skulle ställa upp under graviditet och bebistid med nummer två "försäkrade" mig om att historien inte skulle upprepas - och fy fan vad dum i huvudet jag känner mig nu). Jag har haft precis allt jävla [/B]ansvar på alla fronter. Stått själv i allt. Alla beslut. Allt praktiskt. Jag var tvungen att förändras. Båda borde ha blivit vuxna på ett helt annat plan när vi fick barn. Ändrat prioriteringar och satsat på det nya livet. Han stannade kvar och fortsatte som om inget hänt. Tro fan att jag har förändrats. Till det bättre enligt mig, men kanske inte lika glad och spontan och bekymmersfri som innan. Besvikelserna på honom ligger samlade på hög. Varje dag jag hoppades att han skulle ställa upp, men när han svek mig igen och igen och igen. Man känner sig inte speciellt värdefull som människa och partner.

Med tanke på vad du skriver så har jag svårt att tro att du INTE klarar dig. Klart att du gör, du är starkare än du tror.

 

[Ramona]

Sv: Jag kvävs

Han lovar att han ska sortera sina tankar och prata med mig. Sitter tyst i 1½ timme och stirrar. Inte ett ljud. Dagen efter får jag höra att han är ledsen att det inte blev något sagt, men han vet inte vart han ska börja och "vi kan inte kommunicera". VI????? Jag blir så jävla trött och förbannad vid den kommentaren. Det är inte VI som inte kommunicerar. Jag försöker åtminstone, det kommer ord ur mig. Massor. Ibland alldeles för många, men jag försöker. Försöker leda in på enkla frågor. Öppna upp för kommentarer, men möts av tystnad. Nä, det är tydligen inte hans fel. Det är VI = jag som är problemet. Jag är visst jättehemsk att prata med. Han har alltid panikpuls när vi ska prata.

Fast det finns uppenbarligen någonting som sätter stopp för honom i hans kommunicerande. Även om du försöker så har han någon spärr där han inte vågar säga vad han tycker. Vad det beror på kan ju ingen av oss veta, utan att ha sett er kommunicera tillsammans.

Men ni är ju ett klockrent exemplar på ett par som faktiskt hade fått hjälp genom familjerådgivning. Att få hjälp att kommunicera och att prata med varandra. Antagligen är det så att ni ligger på så olika nivåer att ni inte når fram till varandra. Och det får ni hjälp med hos familjerådgivningen.

Boka tid. Ni har ingenting att förlora.

 

[Ramona]

Sv: Jag kvävs

Var kan jag hitta både bostad och försörjning?

Om allting annat skiter sig så har du alltid de sociala myndigheterna som kommer att se till så att du får mat och tak över huvudet. Därifrån kan du sedan se till så att du kommer upp till ytan och kan stå på egna ben.

Vad har du för gymnasieutbildning, har du högskolekompetens? Har du tittat på HY-utbildningar ifall det finns någonting du skulle kunna tänka dig att läsa? Annars finns det ju massor på universiteten. Vad är du bra på och vad är du kass på? Är du duktig på att organisera eller räkna? Är du duktig på att ta hand om andra? Är du duktig på att läsa och skriva?

Lyft fram dina bra sidor och sen väljer du en utbildning där du känner att du får använda dina positiva sidor.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Fast det finns uppenbarligen någonting som sätter stopp för honom i hans kommunicerande. Även om du försöker så har han någon spärr där han inte vågar säga vad han tycker. Vad det beror på kan ju ingen av oss veta, utan att ha sett er kommunicera tillsammans.

Men ni är ju ett klockrent exemplar på ett par som faktiskt hade fått hjälp genom familjerådgivning. Att få hjälp att kommunicera och att prata med varandra. Antagligen är det så att ni ligger på så olika nivåer att ni inte når fram till varandra. Och det får ni hjälp med hos familjerådgivningen.

Boka tid. Ni har ingenting att förlora.

Vi var på familjerådgivning. Citat från honom: Den värsta jävla skit jag varit på. Den ger ingenting och jag kommer aldrig att göra det igen. Hon är ju dum i huvudet.
Detta utan att någon konflikt uppstått, han tog det på att hon frågade honom om familj och hur livet sett och ser ut.

Jag försökte den vägen, har försökt på alla sätt som jag känner till. Hur mycket måste jag försöka? Jag orkar inte gå och klandra mig själv för att jag är en person som han inte kan prata med. Jag känner att jag har försökt med alla medel jag har men det går ju inte.

Jag hade kunnat prata även den gången när han var tyst i 1½ timme, men jag orkade inte. Jag hade ställt mina frågor och sagt vad jag ville säga och önskade bara att få svar för en gång skull.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Tack så hjärtligt alla som engagerar sig i mig. Jag läser vartenda ord, flera gånger. Även om jag inte svarar personligt till er alla. Jag är inne flera gånger om dagen, läser mina inlägg och era, för att sortera och fundera.

 

[Korven]

Sv: Jag kvävs

Om du läser dina egna som om nån annan skrivit dom, vad skulle du säga till denna person?

Kram

 

[hindalhunned]

Sv: Jag kvävs

Snart 3 veckor sen.

Blev en diskussion om oss. Han tycker att han har satsat stenhårt på familjen det senaste halvåret. Begriper ingenting. Säger att jag måste var frigid och helt asexuell, men jag försöker återigen förklara att när man får driva runt allt - precis allt, med barn, hem, all planering, hålla koll på alla tider, ta alla nattvak, alla tidiga mornar och samtidigt vara gravid, amma, jobba heltid m.m och bara sover 5-6 timmar per natt och dessutom inte får någon uppbackning eller stöttning så orkar i alla fall inte min kropp känna lust. Inte till honom som inte finns där bredvid mig. Men jag vill känna lust, kan bara inte få min kropp att göra det. Den är fullständigt dränerad.

Försöker förklara att det är ett av de vanligaste orsakerna till utebliven lust hos kvinnor och att det finns exempel på det överallt. Han säger att han letat, men att han inte kan hitta att det skulle vara så för någon annan kvinna.

Jag litar inte på honom. Inte för fem öre. Det är konstigt vad de orden han sa har satt för spår hos mig. Han är inte våldsam, har aldrig slagit mig, är inte otrogen. Men de där orden har ändrat på precis allt. "Jag har inte känt någonting för dig på ett halvår, ingenting. Jag är helt tom. Jag kan inte titta på dig i duschen och jag måste vända bort huvudet när du ammar vårt barn, för när jag ser ditt bröst så blir jag inte upphetsad längre".
Kan tyckas vara triviala ord och fulare sätt att göra slut på ett förhållande finns ju, men för mig - speciellt orden om när jag ammar vårt barn, är en tagg jag inte blir av med. Jag har aldrig trott att någon skulle se amning av vårt barn som "sexigt". Det är en situation där jag alltid varit säker på att man är fredad mot sexuella anspelningar. Jag anser att om man blir upphetsad av att se ett bröst, om än så lite, vid amning av ens egen bebis - då är något seriöst fel. Det var vidrigt sagt. "Jamen, jag menade inte så. Jag kunde lika gärna ha sagt något annat exempel" - MEN DU GJORDE INTE DET. Han vill inte ens ta ansvar för det han har sagt.

Jag tycker att det är konstigt att han inte hittar någonting skrivet om just kvinnors lust som försvinner vid småbarnsperioden/om de får göra det mesta hemma. Be han surfa runt lite om han tar upp det igen. Att ni dessutom har stora problem med kommunikationen och inte vet hur ni ska prata med varandra, gör också sitt till att lusten försvinner.

Många gånger kan ord skada lika mycket som annat, det är en hemsk sak att säga till sin partner att man inte bli upphetsad av henne/honom. Dock måste jag försvara honom lite, många män blir upphetsade av kvinnor som ammar, kanske inte kasta sig över sin partner upphetsade, utan mer det där pirret. Jag tycker den delen av det hela inte är konstigt mer konstigt att han inte blir det.

Jag reagerar på att du skriver: "Jag har aldrig trott att någon skulle se amning av vårt barn som "sexigt". Det är en situation där jag alltid varit säker på att man är fredad mot sexuella anspelningar." För mig verkar det som att du tycker att din fd sambos upphetsning är någonting som mest är jobbigt och tom obehagligt, när det snarare ska vara någonting, som om du inte själv blir upphetsad av hans intresse för dig åtminstone blir smickrad och glad över. Som du beskriver det är det mer som om en okänd kille på puben visar intresse för dig eller tom någon som du inte tycker om.