Jag kvävs

[lady_mike]

Sv: Jag kvävs

Ett sånt uttalande får mig att vilja leva i ett feministiskt lesbiskt kollektiv för evigt. Obs, då att jag är hetero och gift.

Tänkte precis samma tanke
(Sambo med världens bästa man).

 

[Ninnurur]

Sv: Jag kvävs

Det exakta citatet borde vara att: "Jag har fått med mig att man faktiskt kan ställa krav på sex i ett förhållande, att jag inte är någon kåtbock"

Det är fortfarande lika fel! Man kan inte ställa krav på sex. Punkt. Du kan ju kontra med hur han skulle känna sig om han hade impotensproblem och du skulle kräva sex hela tiden, hur skulle han må då?

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nä, det är alldeles säkert en urkass strategi - men just nu känns det inte som en planerad strategi utan att det bara är mina känslor som är sådana och kommer att bestå. Förlåt rörigheten, men jag kan inte förklara det bättre.

Angående hans framtida delaktighet - han säger att allt det här har fått upp ögonen på honom och att han vill förändras som pappa. Om det håller eller inte får framtiden utvisa, men jag måste ju förbereda mig på att så kommer att vara fallet. Blir det annorlunda (att jag får allt/det mesta ansvaret) så blir jag inte ledsen för min skull, men för barnens.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Det är fortfarande lika fel! Man kan inte ställa krav på sex. Punkt. Du kan ju kontra med hur han skulle känna sig om han hade impotensproblem och du skulle kräva sex hela tiden, hur skulle han må då?

Då hade han svarat att om han hade såna problem hade han gjort slut med mig för att jag förtjänar så mycket bättre....

 

[Petruska]

Sv: Jag kvävs

Nä, det är alldeles säkert en urkass strategi - men just nu känns det inte som en planerad strategi utan att det bara är mina känslor som är sådana och kommer att bestå.

Angående hans framtida delaktighet - han säger att allt det här har fått upp ögonen på honom och att han vill förändras som pappa.

Den man du beskriver är det i mina ögon inte en förlust för dina barn att endast ha en ytlig relation med. Som de verkar ha idag.

Jag tror att det förekommer att framförallt män faktiskt blir mer närvarande och engagerade i sina barn i samband med separation från mamman, men särskilt vanligt tror jag inte att det är. Snarare hålls många ensamstående fäders föräldraskap under armarna av barnens mamma, mannens egen mamma samt mannens nya kvinna. De flesta barn verkar genomskåda det förr eller senare (någon gång mellan 5 och 30 års ålder).

De där känslorna kommer att bestå om du vill att de består eller låter dem bestå. Det gör det till en strategi.

 

[Mabuse]

Sv: Jag kvävs

Han framstår som enormt fixerad vid sex, ungefär som att han skulle behöva en viss dos sex i sitt liv för att kunna fungera normalt, och att en huvudpoäng med att ha en relation är att han då kan ha tillgång till sex i den omfattning han anser sig behöva.

Kort sagt så tycker jag sex verkar spela huvudrollen i hans liv på ett inte alltför hälsosamt eller balanserat sätt. När det kommer till sex verkar han ju ha odlat absolut noll impulskontroll, utan betraktar sin egen sexualitet som en ohejdbar kraft han inte kan påverka, som styr honom, vilket känns som en väldigt märklig och rätt destruktiv attityd.

Sex enligt hans sätt att se verkar heller inte vara något ni gör tillsammans, utan något han använder dig till för att tillfredsställa sina behov, på ett ganska plumpt och osmakligt sätt dessutom. Jag tycker dessutom det är väldigt märkligt att han säger att han måste vända bort blicken när du ammar för att han inte blir upphetsad av att titta på det. Varför kan han inte titta på sånt han inte blir upphetsad av?

Sen håller jag med Petruska om att jag tror du inte gagnas av att ha en så tight relation till dina barn att du mår dåligt av varje ögonblick du är utan dem. Det har ju redan gjort att du valt att stanna kvar i en relation med en sexfixerad buffel, och göra våld på dig själv, vilket jag tror ingen, allraminst du själv, mår gott av.

Dessutom, barnen måste ju få tillbringa tid med andra än dig, och om du mår dåligt så fort de inte är med dig, så kommer de såklart märka det, och få lite dåligt samvete så fort de inte är med dig, för att de inser att du mår dåligt om de inte är med dig. Det tror jag kan vara en väl tung börda att växa upp med, att på det sättet vara ansvarig för förälderns lycka, och att denna lycka är beroende av att man aldrig är någon annanstans än med föräldern. Barn kommer ju i något läge vilja göra saker utan föräldrarna, eller med andra än föräldrarna, och då tror jag det är bra om man behöver ha dåligt samvete för deras skull.

 

[Andromedae]

Sv: Jag kvävs

Alltså ... du får ursäkta om jag låter plump just nu, men den där mannen låter riktigt dum i huvudet. Jag brukar känna mig som djävulens advokat i sådana här trådar, men just nu kan jag bara stämma in i kören av människor som tycker att du ska lämna.

Som tidigare sagt, sex är ingen rättighet och det VET alla vettiga människor. Man är ingen "sjyst", "trevlig" eller "bra" kille om man har missat något som är så basalt. Då är man bara ett inbilskt as som skulle må bra av att försöka se saker ur andras perspektiv någon gång lite då och då.

Tappa inte modet, människa. Du kommer att tacka dig själv om ett par år - om du fortsätter på din inslagna väg och ser till att få ett liv som faktiskt är rättvist mot dig själv.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Det är sällan jag ger någon rådet att lämna sin partner men för helvete! Se till att komma ifrån honom så fort det bara möjligtvis går! Han kränker dig på alla plan och ju längre tid du stannar desto svårare kommer det att vara att gå för han kommer knäcka dig totalt.

Även om han säger nu att han ska ha barnen halva tiden så är det inte alls säkert att det faktiskt blir så när han inser vilket jobb det är och i vilket fall så finns inte alternativet att du kan stanna.
Det låter ärligt talat som om du har fått tag i en klon till mina barns pappa. Enda skillnaden är extremsporterna. För mina barns pappa var det jobbet som tog all tid och som var det enda viktiga istället men jargongen och sättet att vara är detsamma.

Jag har många gånger undrat hur de tänker när de säger att de ska våldta en om man inte genast kommer dit och gör det eller detta när enda gången man tänker på sex är när han tjatar om det. Det finns inte ens i huvudet annars för man har fullt upp med att försöka överleva.
Jag förstår fullkomligt att du vill kunna känna dig fredad när du ammar ditt barn för det har verkligen inget med sex att göra och han ska inte bli tänd av synen. Ska han känna något så är det att fyllas med ömhet och kärlek till dig och sitt barn.
Ärligt talat så är han en stor skit. Han är verkligen ingen snäll kille som han själv försöker framhärda och det är absolut inte dig det är fel på.

Snälla stå på dig. Om du inte orkar för din egen skull just nu så gör det för dina barns skull. De ska inte behöva växa upp i en familj där den ena föräldern får ta hela ansvaret medans den andre föräldern bara kränker sin partner.

Behöver du stöttning, ett bollplank, heja rop eller bara någon som vet hur det kan vara och som står på din sida så är jag ett pm bort. Även när den här tråden har försvunnit i glömska.

Kramar om

 

[Sleepy]

Sv: Jag kvävs

jag plågas av tanken att inte få vara närvarande i mina barns uppväxt i den omfattning jag tänkt mig.

Jag vet. Det svåraste är den där kvällen när barnen åkt till pappa och ska vara borta flera dar. Speciellt med en sån oansvarig, inkompetent knöl till far. Jag vet.

Det är då du gråter krokodiltårar och sen tar fram vad du skrivit och påminner dig själv att du gjort rätt. För det har du. För din skull och för barnens skull. De kommer förstå så småningom. Garanterat.

Har du möjlighet, så ta barnen heltid själv. Ansvaret kommer du ha ändå. Tillsammans med hans nya tjej, hans mamma etc som nån skrev. Precis så.

Suck.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

De där känslorna kommer att bestå om du vill att de består eller låter dem bestå. Det gör det till en strategi.

Då får jag försöka ta itu med de känslorna när jag har någon ork igen, för just nu orkar jag inte ta itu med det.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Sen håller jag med Petruska om att jag tror du inte gagnas av att ha en så tight relation till dina barn att du mår dåligt av varje ögonblick du är utan dem. Det har ju redan gjort att du valt att stanna kvar i en relation med en sexfixerad buffel, och göra våld på dig själv, vilket jag tror ingen, allraminst du själv, mår gott av.

Dessutom, barnen måste ju få tillbringa tid med andra än dig, och om du mår dåligt så fort de inte är med dig, så kommer de såklart märka det, och få lite dåligt samvete så fort de inte är med dig, för att de inser att du mår dåligt om de inte är med dig. Det tror jag kan vara en väl tung börda att växa upp med, att på det sättet vara ansvarig för förälderns lycka, och att denna lycka är beroende av att man aldrig är någon annanstans än med föräldern. Barn kommer ju i något läge vilja göra saker utan föräldrarna, eller med andra än föräldrarna, och då tror jag det är bra om man behöver ha dåligt samvete för deras skull.

Jag har inte haft problem med det innan, men när jag nu står inför att hälften av den tid jag sett fram emot att ha med dem plötsligt rycks undan så blev läget annorlunda. Jag hoppas jag kan få hjälp med att bearbeta de känslorna framöver, men just nu är det så jag känner. Mest för att de fortfarande är så små.

 

[Petruska]

Sv: Jag kvävs

Då får jag försöka ta itu med de känslorna när jag har någon ork igen, för just nu orkar jag inte ta itu med det.

Det förstår jag till fullo. Jag ser det inte alls som prioriterat för din del just nu. Snarare tänker jag att den där sortens känslor är en väldigt dålig anledning att fortsätta leva med någon där det inte alls fungerar. Det verkar helt enkelt inte vara det bästa för någon (utom möjligen mannen, som samtidigt är orsaken till att det är dåligt för alla andra inblandade). Och det visar ju också hur jag tänker om din prioriteringsordning.

 

[Korven]

Sv: Jag kvävs

Jag vet. Det svåraste är den där kvällen när barnen åkt till pappa och ska vara borta flera dar. Speciellt med en sån oansvarig, inkompetent knöl till far. Jag vet.

Det är då du gråter krokodiltårar och sen tar fram vad du skrivit och påminner dig själv att du gjort rätt. För det har du. För din skull och för barnens skull. De kommer förstå så småningom. Garanterat.

Har du möjlighet, så ta barnen heltid själv. Ansvaret kommer du ha ändå. Tillsammans med hans nya tjej, hans mamma etc som nån skrev. Precis så.

Suck.

Krokodiltårar=falska tårar ??? Nej jag tror du menar äkta tårar, eller?

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Du kommer att tacka dig själv om ett par år -

Jag hoppas på det.

Undrar bara hur jag ska tackla omgivningen (gemensamma vänner/bekanta) som alla tycker att han är en sån bra kille. Jag kan inte med att ställa mig och snacka ner honom inför alla. Blir säkert ett kort "Allt är inte som det ser ut att vara och vi ville väldigt olika", fast jag egentligen skulle vilja att de visste...
Kan man i framtiden bara svara barnen (om de som äldre undrar) att det är något mellan mamma och pappa. Jag vill inte att de ska se sin pappa med mina ögon utan deras.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Behöver du stöttning, ett bollplank, heja rop eller bara någon som vet hur det kan vara och som står på din sida så är jag ett pm bort. Även när den här tråden har försvunnit i glömska.

Kramar om

Tack snälla du! Jag läser alltid det du skriver och har i hemlighet beundrat ditt mod och klokhet. Behöver jag så hör jag av mig.

 

[Mabuse]

Sv: Jag kvävs

Jag har inte haft problem med det innan, men när jag nu står inför att hälften av den tid jag sett fram emot att ha med dem plötsligt rycks undan så blev läget annorlunda. Jag hoppas jag kan få hjälp med att bearbeta de känslorna framöver, men just nu är det så jag känner. Mest för att de fortfarande är så små.

Fast så behöver det ju inte bli, lilla bebisen ammas väl fortfarande och kan väl knappast bo hos pappan halva tiden i nuläget? Det är väl inte alls bestämt att barnen ska bo varannan vecka från och med att ni går isär?

Vill han ens ha ensamt ansvar för barnen halva tiden, det är ju inte närheten av det ansvar du beskriver att han tagit hittills?

 

[Ninnurur]

Sv: Jag kvävs

Fast säger du så så tar du skulden på nåt sätt. Säg helt enkelt att han bröt upp för att han inte klarar familjelivet med allt vad det innebär. Det är ju faktiskt hans skuld.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

och påminner dig själv att du gjort rätt. För det har du. För din skull och för barnens skull. De kommer förstå så småningom. Garanterat.

Ja, jag måste hitta till en plats där jag känner helhjärtat att jag gör rätt. För tvivlen finns ju, trots att det är helt ologiskt. Jag borde åka hem idag och verkligen tala om att det är totalt kört, men att öppna munnen och släppa ut de orden är som att bestiga mount everest. Så definitivt och oåterkalligt (hur sjutton stavar man det ordet?).

 

[Korven]

Sv: Jag kvävs

Fast så behöver det ju inte bli, lilla bebisen ammas väl fortfarande och kan väl knappast bo hos pappan halva tiden i nuläget? Det är väl inte alls bestämt att barnen ska bo varannan vecka från och med att ni går isär?

Vill han ens ha ensamt ansvar för barnen halva tiden, det är ju inte närheten av det ansvar du beskriver att han tagit hittills?

Han kanske nöjer sig med umgänge varannan helg

 

[Mabuse]

Sv: Jag kvävs

Den stora skulden för hans del är väl att 1) Ha betett sig som en sexgalen, empatistörd gris mot sin partner och 2) Inte axlat sin del av familjeansvaret. Att han bröt upp känns ju jämförelsevis vettigt, kan jag tycka. Om någon skulle fråga mig i det läget "Men varför skiljde ni er, han som verkar så himla trevlig??" så skulle jag nog svara "Ja, men det är han inte". Men behöver inte snacka ner nån, man kan helt enkelt säga att nä, han är inget vidare att leva med i mitt tycke, hur trevlig du tycker han verkar.