Sv: Jag kvävs
Vart vänder man sig för att få hjälp att hantera sina känslor. Jag är sen en vecka tillbaka jättelåg. Jag mår verkligen piss av att hela tiden behärska mig och jag känner att jag är värd minst ett nobelpris i självbehärskning. Men hela mitt inre bubblar och jag spelar upp långa monologer i huvudet med alla saker som jag skulle vilja säga till honom. Riktigt fula, elaka, men ärligt uppriktiga saker.
Det känns så fel att känna så vidriga saker inför mina barns pappa. De bär ju på halva hans DNA, men inte känner jag den minsta gnutta så inför dem. Logiskt vill jag att de ska ha en pappa, men jag önskar så att han bara kunde dunsta från jordens yta.
Om 8 veckor exakt går flyttlasset. Jag längtar efter att slippa honom, men det innebär också att mitt nya liv, med alla dagar utan barnen, närmar sig med stormsteg. Ibland slår det mig med en sån kraft att det nästan golvar mig. Jag har nog aldrig varit så nära panikångestattacker i mitt liv som jag är nu vissa dagar. Benen viker sig, svettas, får svårt att andas och så självklart ångesten som bara väller in.
Hur förpassar man en person in i ett fack där jag verkligen inte känner någonting alls? Det är väl det som skulle behövas. Han är inte värd att jag mår så här dåligt, men det hjälper inte att jag tänker så. Jag mår lika pissigt i alla fall. Hur undertrycker man lusten att trycka ner honom i soffan och berätta för honom vilken vidrig och genomrutten människa jag tycker att han är? Det kommer varken att få mig att må bättre eller hjälpa upp vår "relation" för framtiden,
Hur kommer man över skammen över sitt dåliga livsval och skuldkänslorna över vad man utsatt sig själv och barnen för? Hur kommer man förbi att man känner sig blåst, ointelligent och totalt förblindad? Hur har jag någonsin kunnat attraheras av mannen i fråga.
Jag läser andra trådar där folk pratar relationer och inser att jag förfäras av att folk stannar med partners som är betydligt "trevligare" i sitt förhållningssätt än vad exet är. Hur kan jag göra det när jag själv utsatt mig för mycket värre grejer? Varför gick jag inte redan när jag var gravid och allt var skit? Varför sparkade jag inte ut honom när han använde sina 10 pappadagar till att roa sig själv? Hur kunde det gå så långt?
Hur kommer jag över självföraktet? Vad ger mig rätten att sörja de dagar jag förlorar med barnen när det faktiskt är jag som är ansvarig för de livsval jag gjort?
Jag vet inte vad han vill nu. Han har varit äckligt trevlig och inställsam ungefär lika länge som jag har mått dåligt. Det förvirrar mig. Känns som han har hittat något som kommer att bli en hållhake på mig. Han vet hur han ska krypa in under skinnet på mig och göra skada. Han får mig att tro att jag är dum i huvudet på riktigt, att saker som jag varit med när han gjorde/sa verkligen inte har hänt. Jag känner mig nära nog schizofren, men det är ju bara när det gäller situationer med honom och mig som jag verkar missuppfatta och komma ihåg fel. Det händer aldrig annars.
Jag har fått in handpenning på sista hästen, så förhoppningsvis kan jag väl räkna med att affären går i lås. Det är jättesorgligt. Jag kan inte ens umgås med mina hästar. De får gå i sin hage, de får tillsyn, extra mat då betet är lite dåligt och vatten. Tar hand om veterinär och hovslagare, men jag pallar inte att pyssla med dem. De gnäggar när de ser mig, kommer springande i hagen, följer efter mig som hundar och lägger huvudet på min axel. Det gör så jävla ont att jag inte klarar det. Jag går därifrån och låter dem sköta sig själva.
Och nu sitter jag här på jobbet och gråter. FAAAN
