Jag kvävs

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Varför är det mitt fel att han har svårt att hitta nytt boende?

Samtidigt blir han arg om jag tipsar om boende, för då förolämpar jag honom och hans förmåga att själv välja var han vill bo.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Det är klart att han tycker att du är dum när du visar att detta är vad hans handlingar ledde till. Kanske trodde han att du skulle bli förkrossad och inte orka upp igen. Att du skulle böna och be honom att stanna och att du då skulle gå med på vad som helst till hans fördel. Istället ställde du dig upp. Verkligen ställde dig upp och växte något enormt som människa. Det hade han inte räknat med så det är klart att han då försöker skylla på dig för du är den som står honom närmast även om du redan har lämnat honom så fattar han inte det utan han vill att du ska fortsätta ta hand om honom. Gör inte det. Tänk på barnen och på dig själv och försök lämna honom åt hans öde. Till det han har valt.

Jag vet att det är jättesvårt men försök att inte ta de diskussionerna. Låt honom gå där själv och sura för att du inte reagerade som han trodde utan som du gjorde för egentligen har det inte med dig att göra. Detta är hans ansvar, hans val och det är han som måste börja ta tag i sig själv och sitt liv.

Jag växte också upp i ett dysfunktionellt hem och jag hade ingen förebild för hur en förälder ska vara. Istället tänkte jag på vad jag hade velat få av de vuxna som fanns i min närhet och vad jag behövde som barn. Sedan försökte jag omvandla det till mina barns personligheter och har på så vis försökt vara en bra förälder. Ditt ex måste göra samma sak men han har fördelen av att ha fått leva med en människa som är en jättebra förälder. Han behöver egentligen bara härma dig så hade hans liv blivit så mycket lättare. Jag hoppas att han inser det så att han kan bryta den destruktiva trenden som uppstår när ett barn inte får vad det behöver. Att barnet som vuxen inte för över det som var dåligt till nästa generation. Tyvärr (för dina barn alltså) så kan du inte göra särskilt mycket för att han ska bli en bra förälder. Du får helt enkelt fortsätta vara den förälder du är för då kommer dina barn klara sig galant ändå.

Många pepp, kraft och stöttningskramar

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Du kan inte vinna detta. Det enda som går att göra är att försöka undvika konfrontation.

Oavsett vad du gör, kommer du att vara the bad guy i detta, vilket givetvis är helt ologiskt med tanke på att det är han som släppte bomben. Men det är ju surt att du klarar det så vansinnigt bra, medan han inte verkar komma ur startblocken eller ens förstå vad det handlar om.

Enda rådet är att ligga lågt, hålla dig till det som MÅSTE redas ut (t ex hur ni ska få kommunikationen att fungera, där har du verkligen handlat föredömligt). Resten får han helt enkelt ordna själv. Erbjud dig inte, ber han om hjälp - säg nej på ett smidigt sätt. Det går inte att vinna det här. Här finns bara förlorare, och det gäller nog att så långt som möjligt försöka separera ditt liv från hans i alla situationer som går.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag växte också upp i ett dysfunktionellt hem och jag hade ingen förebild för hur en förälder ska vara. Istället tänkte jag på vad jag hade velat få av de vuxna som fanns i min närhet och vad jag behövde som barn. Sedan försökte jag omvandla det till mina barns personligheter och har på så vis försökt vara en bra förälder. Ditt ex måste göra samma sak men han har fördelen av att ha fått leva med en människa som är en jättebra förälder. Han behöver egentligen bara härma dig så hade hans liv blivit så mycket lättare. Jag hoppas att han inser det så att han kan bryta den destruktiva trenden som uppstår när ett barn inte får vad det behöver. Att barnet som vuxen inte för över det som var dåligt till nästa generation. Tyvärr (för dina barn alltså) så kan du inte göra särskilt mycket för att han ska bli en bra förälder. Du får helt enkelt fortsätta vara den förälder du är för då kommer dina barn klara sig galant ändå.

Många pepp, kraft och stöttningskramar

Ja tänk om han såg det på det viset. Hans syster gör det och går i terapi för att försöka ändra sina tankebanor. Främst för sitt förhållandes skull, för mot barnen är hon väldigt bra, men även när det gäller en hel del situationer som påverkar barnen. Hon har föreslagit att han ska göra det också, men psykologer/terapeuter m.m är ju dumma i huvudet, så det är tvärstopp där.

Förkrossad är jag nog allt, men inte över honom. Allt jag är förkrossad över handlar om mig och mina livsdrömmar, så inget som hindrar mig från att gå vidare i livet, men jag sörjer att jag inte lyckats med en stabil parrelation. Sörjer att barnen inte får växa upp i en stabil kärnfamilj på det sättet som jag gjorde (min barndom var ). Sörjer att jag får göra mig av med mina älskade hästar och sörjer att jag sålt min drömgård. Men helt ärligt så sörjer jag inte honom, bara att jag var dum nog att göra ett så uselt val av pappa. Så nu får jag stå här med ansvaret av mitt dåliga val och hoppas att jag kan underlätta för barnen så mycket som det går.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Du kan inte vinna detta.

Menar du med det att det är kört att få honom att förstå? Jag vill ju inte se det här som en kamp som en ska vinna (jag anser nog att jag har vunnit när jag kommer ut på egna fötter och i eget boende, för då slipper jag ju ha honom under skinnet i mitt eget hem), men det hela måste landa på någon slags gemensam plattform där det faktiskt går att kommunicera och ta ansvar för just det som vi ändå har gemensamt.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Nej, men det är kört för DIG att få honom att förstå. I din sits, med er situation kan du inte få honom att inse detta. Möjligen kan någon utomstående få honom att tänka om (men inte säkert).

Undvik dessa diskussioner, det finns bara elände att hämta ur dem. Du kan bara ta hand om och ansvara för din sits, han måste reda sitt eget - utan din hjälp.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Ja tänk om han såg det på det viset. Hans syster gör det och går i terapi för att försöka ändra sina tankebanor. Främst för sitt förhållandes skull, för mot barnen är hon väldigt bra, men även när det gäller en hel del situationer som påverkar barnen. Hon har föreslagit att han ska göra det också, men psykologer/terapeuter m.m är ju dumma i huvudet, så det är tvärstopp där.

Förkrossad är jag nog allt, men inte över honom. Allt jag är förkrossad över handlar om mig och mina livsdrömmar, så inget som hindrar mig från att gå vidare i livet, men jag sörjer att jag inte lyckats med en stabil parrelation. Sörjer att barnen inte får växa upp i en stabil kärnfamilj på det sättet som jag gjorde (min barndom var ). Sörjer att jag får göra mig av med mina älskade hästar och sörjer att jag sålt min drömgård. Men helt ärligt så sörjer jag inte honom, bara att jag var dum nog att göra ett så uselt val av pappa. Så nu får jag stå här med ansvaret av mitt dåliga val och hoppas att jag kan underlätta för barnen så mycket som det går.

Tråkigt att han ser det så för bevisligen så har han väldigt mycket att lära.

Jag förstår sorgen över allt du har förlorat men jag menade att du lade dig inte platt och lät honom köra över dig, backa och köra över dig igen utan du gjorde det enda vettiga i situationen du var i även om det också är det svåraste att göra.

Klandra inte dig själv för hans tillkortakommanden. Han var väl som alla andra trasiga individer väldigt duktig på att spela teater?! Det måste man bli för att överleva och det kan övertyga nästan vem som helst. Tänk istället på vad du faktiskt fick ut av den här relationen. Dina underbara fantastiska barn

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag förstår vad du säger, men känner att diskussionerna som uppstår gör det när jag vill förstå hur jag ska bete mig för att han ska prata med mig om det som vi faktiskt behöver prata om (till exempel husförsäljning, gemensamma prylar, utflyttning och barnen).

Äh, det där blev snurrigt. Har sådan huvudvärk idag att jag inte fattar själv hur jag tänker ens.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Du kommer inte att förstå, du försöker se detta som något logiskt. Det har inte med logik att göra. Det finns inget du kan göra eller säga för att ändra hans inställning. Ni behöver hjälp utifrån. Det är låsta lägen.

Det ligger inte hos dig, du äger inte problemet. Du drabbas av det. Men problemet är hans, och bara han kan lösa det. Spelar ingen roll om du slår knut på dig, det kommer inte att göra någon skillnad. Han vill vara arg och bitter (på dig), vad du än säger och gör kommer att vara fel.

För att tala klarspråk: sluta försöka vara till lags, säga saker på ett sätt du tror påverkar honom på rätt sätt. Gå din egen väg och om det funkar via mail, ställ frågorna där.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Han var väl som alla andra trasiga individer väldigt duktig på att spela teater?! Det måste man bli för att överleva och det kan övertyga nästan vem som helst.

Ja, det är han och han är nog så bra att han tror på det själv. Har funderat massor på sistone, runt hur det blev som det blev, normaliseringsprocessen (utan våldsinslag) och jag har insett att i alla diskussioner som vi haft under vårt förhållande, så har han ursäktat sig och bett om förlåtelse och lämnat precis samma dåliga förklaringar till sitt beteende som de män som slår sina kvinnor gör. Precis samma och på precis samma sätt, med samma ånger och samma oförmåga att ändra sig/sitt beteende, samt med förklaringar om hur det egentligen var jag som fick honom att göra än det ena, än det andra. Om jag bara hade gett honom ditten eller datten, så hade det inte blivit så här.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag har inte trott att jag försöker vara till lags utan jag har mest slagit knut på mig själv för att jag så hjärtans gärna vill få mina svar. Men det kanske bara är att lägga ner. Mailen svarar han ju inte heller på. Bara enstaka mail och utvalda delar.

Ordagrant skrev jag så här imorse till honom:
"Jag har inga problem att prata med dig, varken öga mot öga eller via mail. Du har problem att prata med mig - lös det problemet och återkom med hur du vill att vår kommunikationskanal ska se ut. Jag är anpassningsbar."

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Jag hade hellre uttryckt det som att han - problem eller inte - måste kommunicera för att inte själv förlora på det.

För han behöver inte lösa problemet och du kan inte tvinga honom. Han kan vara sur och bitter livet igenom, men det är han som förlorar på det.

Det går inte att rädda någon som inte vill bli räddad. Eller ens tror att han behöver räddas...

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Fast måste han inte det för barnens skull? Han vill ju inte bodela via jurist och han vill inte dra in utomstående i diskussionen om barnen (egentligen). Måste han inte prata med mig angående våra gemensamma saker?

Ska jag bara ta barn och saker och dra? Visserligen informerar jag via mail om allt jag gör och förutsätter att han protesterar om det är så, men hur ska jag veta om han väldigt gärna vill ha hatthyllan som jag tänkt att ta med mig om han inte pratar. Det var mer så jag menar med att han måste lösa problemet - för problemet är hans.

Hur sjutton har han tänkt sig annars? Självklart kan jag inte tvinga honom, men jag tycker nog att har han inte betett sig vuxet innan så kanske det är dags nu (och ja - jag vet att vad jag tycker inte kommer att ändra honom ett skit)

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Du kan inte försöka sätta dig in i hur han tänker för att försöka lösa hans problem. Det kommer inte att gå, för det har du varken rätt till eller behörighet till. Han måste tyvärr inte lösa något för barnens skull. Han måste lösa situationer för sin egen skull, utifrån vad han själv vill. Om han i grund och botten inte bryr sig om vilken lösning det blir för/med barnen, kan han helt strunta i allt och bara glida med och vara bitter utifrån vad du väljer (åt dig och därigenom honom).

Han kan välja att vara passiv, och det verkar vara vad han väljer. Han har tydligen ett behov av att få vara sur och bitter, du kan inte ändra det. Du kan inte tvinga honom, du kan bara fatta beslut utifrån dig och din situation. Det ni inte löser själva, får ni ha hjälp med. Men lämna det därhän till ni kommer till den hjälpen/samtalsterapin.

Jag tror inte han tänkt sig alls. Vilket ju verkar bevisas genom att han skapat situationen men vägrar ta något ansvar i hur det ser ut.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Så i princip tar jag och bestämmer vad jag vill och vad jag vill ha, kommunicerar det till honom och får jag inga protester eller motförslag så kör jag på det och låter sedan honom tala om för alla bekanta vilken häxa jag är.

Ok, jag tror faktiskt att jag kan leva med det (men det retar gallfeber på mig ändå)

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Problemet med barnen är ju dock att ingen utifrån kan lösa problemet åt oss. De medlar och kommer med förslag men det är VI som måste vara överrens (och det förutsätter ju en kommunikation av något slag). Såvida det inte går till tingsrätten förstås, för då bestämmer någon annan åt oss.

 

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Jag tror att han gör som han alltid verkar ha gjort, låter dig styra upp. Tänk vad enkelt det blir för honom att vara den det är synd om då !
Jag vet inte riktigt hur du ska agera som gör att det blir bäst för barnen och dig.

 

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Ja och så ger du era bekanta din version av hur allt går till om du känner att det lugnar gallfebern

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ja och så ger du era bekanta din version av hur allt går till om du känner att det lugnar gallfebern

Ja, det skulle jag kunna göra och den hämndlystna djävulen på axeln skulle nog uppmuntra mig till det, men det känns kontraproduktivt och rätt onödigt då det inte kommer att förändra något. Jag litar på att de bekanta som känner mig förstår att det inte är så mycket substans i det som sägs.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag vet inte riktigt hur du ska agera som gör att det blir bäst för barnen och dig.

Inte jag heller