Sv: Jag kvävs
Ja visst kan man få laglig hjälp med det, men då har det väl gått till otroliga larvigheter anser jag. Jag har redan sagt att det jag har tagit med mig in, tar jag med mig ut - för det har jag rätt till.
Sen kommer jag att lämna väldigt mycket (inte pga bitterhet), dels för att vissa saker vill jag helt enkelt inte ha, vissa är alldeles för hårt förknippat med vårt dåliga förhållande/hans åsikter om vad för möbler som får eller inte får finnas i huset och vissa möbler har jag blivit erbjuden bättre alternativ från släkt och familj. Det är faktiskt skönt att få börja om på nytt med saker som jag gillar på riktigt och inte bara saker som jag kan tänka mig som en halvdålig kompromiss.
Det är nog en del i att ta tillbaka mig själv mer än bitterhet över situationen.
Lite bitterhet finns dock, men det är i avseendet barnen. Fan vad svårt det är med ungarna, jag blir tokig. Dels litar jag inte på honom, dels vill jag att barnen ska ha en fungerande papparelation, dels önskar jag att han försvann och inte ville ha dem, dels inser jag vad förstörda de skulle bli av en sådan handling, dels önskar jag att han verkligen fick känna på hur det är när det är som allra värst när man är ensam med dem och dels önskar jag inte att barnen ska utsättas för det (då jag tror att han kommer att sköta det illa). Bitterheten ligger i att jag har tagit allt med barnen och nu helt plötsligt anser han sig vara superpappan som klarar allt (men som utan att blinka lämnar barnen sovandes i bilen t ex - apropå senaste tidens händelser) och som manipulerar framförallt äldsta barnet. Jag isner ju att ett stort problem ligger hos mig då jag känslomässigt anser att han är inne och pinkar på mitt revir, fast jag egentligen borde välkomna att han i alla fall försöker.
Jag vet inte hur jag ska reda ut mig själv i det här, för jag måste ju kunna projicera trygghet inför barnen när det gäller att genomföra vad det nu än blir som vi bestämmer och hur fasen gör man det när man inte känner tryggheten och det egoistiska jaget vill ha ungarna för mig själv? Det logiska jaget kommer självklart att banak ner egot, för barnens skull, men ändå. Jag är absolut inte stolt över det ego-jaget känner.
