Jag kvävs

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

TS kan kanske förklara, men min gissning är att karln vet hur det känns när han inte kan göra "vad han vill" på lediga dagar pga barnen, medan mycket tyder på att det där med att hämta trötta onsdagsbarn på dagis och laga mat åt dem medan man hindrar dem från att slåss är något tämligen abstrakt för honom.

Var det inte så att barnen ofta har varit mer eller mindre lagda när han har kommit hem?

Jag önskar att jag som TS kunde förklara, men mycket av det som kommer ur mun på karln har jag också svårt att förstå och jag tolkar på efter bästa förmåga.

Fakta är att jag i de allra flesta fall har stått för hämtning på dagis och haft barnen själv fram till sent på kvällen, så där har du uppfattat helt rätt. Dock har det ju hänt en dag i veckan eller så att han tagit hämtning och vid några enstaka tillfällen när jag varit borta med jobbet har han ju tagit allt (dock har detta endast varit med 1 barn, sen vi fick nummer två har varken det ena eller det andra inträffat). Med den äldre har jag ju också - efter att sonen blivit över året, kanske till och med över 1½ år - skickat bort dem över helgen 1 gång var 3-4 månad också. Han var också pappaledig 1½ månad med nummer 1.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Fast minstingen är 5 månader om jag räknat rätt. Om jag skulle ha små barn på halvtid så skulle jag gärna lägga tiden så att jag kunde få ut så mycket som möjligt av FL dagarna.
Man får väl dela på de dagar som finns kvar o så får båda lika många dagar med FL o lika många dagar som man har dom när man ändå skulle varit ledig.
Tids nog kommer barnen att få vara på dagis.

Förstår ni hur jag tänker?

Minstingen är 9 månader nu.

FL-dagarna lär han nog inte släppa några till mig alls, det är ju "gratis" semester i framtiden.

 

[Lejonelle]

Sv: Jag kvävs

Det blev en kompromiss - jag skrek och svor och levde om i bilen på väg hem.

Det gjorde du rätt i. Hejar på dig, dina barn har sån tur som har dig till mamma!

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

Jag önskar att jag som TS kunde förklara, men mycket av det som kommer ur mun på karln har jag också svårt att förstå och jag tolkar på efter bästa förmåga.

Fakta är att jag i de allra flesta fall har stått för hämtning på dagis och haft barnen själv fram till sent på kvällen, så där har du uppfattat helt rätt. Dock har det ju hänt en dag i veckan eller så att han tagit hämtning och vid några enstaka tillfällen när jag varit borta med jobbet har han ju tagit allt (dock har detta endast varit med 1 barn, sen vi fick nummer två har varken det ena eller det andra inträffat). Med den äldre har jag ju också - efter att sonen blivit över året, kanske till och med över 1½ år - skickat bort dem över helgen 1 gång var 3-4 månad också. Han var också pappaledig 1½ månad med nummer 1.

Fattar inte, vart har du skickat en ettåring en helg i månaden, och varför skulle han skickas bort? Är han funktionshindrad?

 

[Shaggy]

Sv: Jag kvävs

Jag tolkar det som att TS sen det yngre barnet blev lite äldre då och då har skickat iväg pappan och det äldre barnet att göra något tillsammans.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Fattar inte, vart har du skickat en ettåring en helg i månaden, och varför skulle han skickas bort? Är han funktionshindrad?

Hur kan du få det till det? Det står ju att hon skickar bort sonen och pappan en helg var tredje-var fjärde månad. Inte att sonen skickas bort en helg i månaden.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Idag sa sonen:

-Mamma, när du är hemma så åker pappa alltid bort.

Sammanfattar väl rätt bra hur de senaste åren har varit. Sorgligt att en unge på 3½ år ser det tydligare än en vuxen karl.

I övrigt - allt känns bara så fruktansvärt trist och meningslöst. Känner att orken stundtals bara rinner ur mig. Men det kanske inte är så konstigt...

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Barn är så oerhört kloka.

Jag förstår att orken tar slut ibland. Jag hoppas bara att tiden går fort tills ni kan flytta så att du får återhämta dig sedan i lugn och ro.

Kraft, stöttning och energikramar i mängder.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ja, jag hoppas också att tiden rullar på nu. Där vi står just nu känns bara som ett stort vakuum. Snart 9 veckor nu. Om två veckor ska vi till familjerätten. Vad som händer där känns inte så lite avgörande för framtiden.

Tack

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Snälla hjälp mig att förstå. Varför beter han sig som om jag har förstört hela hans liv?
Varför är det mitt fel att han har svårt att hitta nytt boende?

Varför är det mitt fel att han har en dålig relation till barnen?

Hur kan man hela tiden tycka att det är någon annans ansvar, när han själv valde att bryta upp, när han själv sagt att han letat boende länge och när han själv aktivt väljer sitt liv och sina intressen före barnen?

 

[lady_mike]

Sv: Jag kvävs

Har du sagt det där till honom? Det va hans val. Allt va hans val. Du kan inte bära honom, hans liv och hans relationer på dina axlar. Han är en vuxen man.

Men för fridens skull säg det snällt. Snart slipper du honom Kanske inte till 100% men mer än nu!

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jo, jag har sagt det, men då är jag ju bara dum

 

[Blueberry]

Sv: Jag kvävs

Det måste vara oerhört svårt för honom att se hur du växer ur det här och att det är du som har hanterat situationen med en imponerande personlig utveckling. Han känner antagligen att "ingenting har förändrats för mig, jag har inte förändrats och det känns väldigt orättvist".

Du håller dig väl inte tills hans plan helt enkelt

 

[lady_mike]

Sv: Jag kvävs

Tja,, och därmed har han åter berättat vilken nivå han är på!
Om han helt seriöst tycker du ska ta ansvar för honom och hans handlingar!

Lite nyfiken på hur han relation med hans föräldrar är. Hur blev han uppfostrad egentligen?
Skrämmande!

 

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Ännu ett kvitto på att det kommer bli skönt för dig att slippa leva med honom.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Du håller dig väl inte tills hans plan helt enkelt

Nej, det gör jag nog verkligen inte. Han hade nog räknat med både ett och annat som jag inte ställer upp på, men jag ställer ju upp på en hel del också (som att ha barnen på jobbet en stund när han går på visningar, eller komma hem tidigare för att han ska hinna med att gå på visningar) - trots att det går ut över min arbetstid.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Förstår att det verkligen sliter på dig, och fullständigt suger energi. Det är ju det han gör, livnär sig på din energi. Och du har verkligen massor att ösa ur - men inte att slösa på honom. Han vill bolla över ansvaret till dig, se till att inte på några villkor plocka upp den bollen. Låt den ligga död på marken, titta på den och gå därifrån.

Lämpliga repliker kan kanske vara "det är verkligen tråkigt att du väljer att se den här situationen på det sättet, det är ju du som satt det hela i rullning".

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Lite nyfiken på hur han relation med hans föräldrar är. Hur blev han uppfostrad egentligen?
Skrämmande!

Hans uppväxt är nog anledningen till att allt är som det är. Jag skulle kunna skriva en roman på 500 sidor om allt som blev fel när han växte upp. Och som svar på frågan ovan - han blev inte uppfostrad alls, utan det var nog mycket upp till barnen att uppfostra sig själva. De blev ganska ofta lämnade vind för våg.

Mycket har jag fått höra från hans syster (som har en betydligt mer kritisk inställning till hur de växte upp och hur samhället faktiskt svikit familjen/barnen på flera punkter), för han själv tycker ju att det gick ju ganska bra att växa upp ändå. Jag antar att det är därför han aldrig vill ta hjälp, för att han aldrig fått hjälp som liten -men samtidigt så är allt andras ansvar...?

Sen vet jag att mor hans gjorde det bästa hon kunde, med omständigheterna som var så har livet inte varit lätt för henne.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ännu ett kvitto på att det kommer bli skönt för dig att slippa leva med honom.

Ja, det kommer att bli en lättnad hur sjukt det än låter. Jag inser ju varför man är två föräldrar om barn och det skrämmer mig att stå själv, men så slås jag av att det har jag ju gjort större delen av tiden ändå.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ja det suger energi och det är ett kvävande vakuum just nu. Speciellt som det inte finns någon kommunikation runt någonting alls och jag får inte svar på de enklaste frågor. Nu senast mailade jag faktiskt och sa att jag inte har några problem med att varken prata med honom öga mot öga eller via mail. Det är han som har problem med kommunikationen och nu är det upp till honom att lösa problemet och berätta för mig hur han vill att vår kommunikationskanal ska se ut framöver. Löser han inte sitt problem så kommer vi vara tvungna att hitta en kontaktperson (soc?) som löser kommunikationen runt barnen åt oss och det tror jag verkligen inte att han kommer att vilja.