Jag kvävs

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Bra, bra jättebra !
Det blir nog en bra dag på tisdag.
Jag (vi alla på buke) finns här och lyssnar och peppar.
Heja dig !

 

[malinsky]

Sv: Jag kvävs

Ok, samtal bokat till på tisdag 8.15. Bra uppstart inför mötet på familjerätten kl 13 samma dag.

Jag är imponerad av dig. Vilken drivkraft!
Varmt lycka till på tisdag, vi alla är med och cyberstöttar dig

 

[tanten]

Sv: Jag kvävs

Jag är imponerad av dig. Vilken drivkraft!
Varmt lycka till på tisdag, vi alla är med och cyberstöttar dig

Ja, det är vi.

Sänder mina varmaste tankar och ska tänka extra på dig när du ska till samtalet.

 

[Squie]

Sv: Jag kvävs

*kl*

Är du kreativ TS? Måla, rita, skriva, kladda, virka, snickra etc? Att vara kreativ är bra för själen. Att få skiten "ur sig". Att på ett egenhändigt sätt bearbeta det man varit med om.

Annars håller jag med resten i tråden. Ta de 6 samtalen, börja så. Det finns ju inget som säger att du inte kan jobba på den andra tråden sen (om du känner du behöver mer vill säga).

 

[Lena Furberg]

Sv: Jag kvävs

Jag tror också att dina känslor just nu är fullständigt normala och naturliga och att det vore mycket underligt om du INTE kände som du gör. Att stänga igen, mota bort känslorna, är ingen bra idé, de måste få ta sin plats och tid. (Inte för att jag alls tror att du tänkt stänga av dem.)

Jag tänker att det i viss mån går att jämföra med sorgen efter en nära anhörigs eller väns död - det går inte att hindra sorgen eller snabbt bli av med den, den måste få sin tid och plats. Men sorgearbete rättfärdigas lite mer i vårt samhälle, ses på med större förståelse. Fast jag tror det ligger väldigt nära det du går igenom .

Och jag är fullständigt övertygad om att du kommer ut på andra sidan, lättad och styrkt och glad igen. Du kommer inte att leva kvar i dessa känslor för evigt!

 

[Lejonelle]

Sv: Jag kvävs

Har aldrig gått till kurator, i terapi eller dylikt innan. Jag vet inte hur "fucked up" jag är i huvudet just nu och vad som bara är helt rimliga reaktioner på en jobbig situation.

Din reaktion är rimlig och normal i en svår och påfrestande situation. Du är alltså inte fucked up eller sjuk i behov av terapi. Du är i behov av avlastningssamtal, krisstöd och vänskap. Den person du talar med kommer att fungera som en container dvs ta emot den skit du behöver ösa ur dig och härbärgera den. Så att du kan få den lite på avstånd och vända och vrida på den utan att den slukar dig.

Hittills, vad jag utifrån min kunskap om krisreaktioner kan bedöma, hanterar du krisen alldeles utmärkt. Den gör ont - tro fan det! - men du går inte sönder. Du behåller din förmåga att reflektera över det du är med om, din förmåga att fatta beslut, att ta hänsyn till andra (dina barn!) och du har dessutom kontakt med dina känslor och känner ilska, sorg, frustration, vanmakt, hopp, framtidstro, allt i en enda mix.
Du tar emot hjälp och du söker efter lösningar.

Det gör att jag med visst eftertryck kan säga: det kommer bli bra, sen. Det som har hänt har hänt, det kommer alltid att ha hänt, det försvinner inte men det kommer inte äga resten av ditt liv och ta din och dina barns framtid ifrån er. Men det har ändå hänt, det gör ont, det blir spår. Därför är det bra att ta emot hjälp och stöd. Omvårdnad tröst kärlek från närstående, och lite proffshjälp.

Jag menar inte att bagatellisera, det du är med om är inte bagatellartat. Det är svårt så in i he..sike och det stormar så det ryker. Ditt psyke kommer att stå pall, inte för att du fixar allt och försöker vara osårbar, utan därför att du ber om och tar emot hjälp och för att du nånstans har vad som krävs för att klara av det.

Jag hejar på dig. Hela tiden!

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

KL

Tack tack tack tack alla ni snälla underbara människor som stöttar

Det är helt fantastiskt vilket stöd ni har uppbringat till mig och det har varit jättenödvändigt att få ventilera med folk utanför min närmaste familj. De är toppen, men de är partiska och alldeles för känslomässigt inblandade för att kunna ge mig allt stöd jag behöver. Deras åsikter färgas ju starkt av deras egna känslor, sorg och vanmakt.

Jag har nu under morgonen sett till att kopiera in hela tråden i ett dokument. 174st A4-sidor hittills Ska kopiera över min första tråd också, för jag kommer nog att behöva läsa igenom det här någon gång framöver, när allt har lugnat ner sig.

 

[athena_arabians]

Sv: Jag kvävs

Jag vill bara säga att jag läst tråden i tysthet men är en av de som håller tummar och tår för dig! Du är så stark, det här kommer att ordna sig till det bästa för dig och dina barn. De har en toppenmamma!

 

[tgd]

Sv: Jag kvävs

*kl*

Jag har också läst och följt tråden i tysthet och håller också tummar och tår för dig! Tycker du har skött det hela med mer än bravur!!! Wow liksom!! Och vet du, när det här är över och du åter igen landat på dina fötter, så har du resten av livet kvar som du kan göra precis hur härligt som helst för dig och dina barn!

 

[Korven]

Sv: Jag kvävs

KL

Tack tack tack tack alla ni snälla underbara människor som stöttar

Det är helt fantastiskt vilket stöd ni har uppbringat till mig och det har varit jättenödvändigt att få ventilera med folk utanför min närmaste familj. De är toppen, men de är partiska och alldeles för känslomässigt inblandade för att kunna ge mig allt stöd jag behöver. Deras åsikter färgas ju starkt av deras egna känslor, sorg och vanmakt.

Jag har nu under morgonen sett till att kopiera in hela tråden i ett dokument. 174st A4-sidor hittills Ska kopiera över min första tråd också, för jag kommer nog att behöva läsa igenom det här någon gång framöver, när allt har lugnat ner sig.

Sen om ett år kan du läsa och njuta över hur stark du var och vad ett enigt Buke kan få till.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Och igår kväll kom det. Han ville prata. Det enda tänkbara alternativet för honom är varannan vecka för sonen. Så ja, han vill separera syskonen. Inte för deras skull utan för att sonen har rätt till sin pappa som han säger.

Sen tyckte han inte att bebisen ska bo på heltid hos mig (varvid jag svarade att då får han dra mig inför tingsrätten) och han vill att familjerätten ska svara på om inte bebisen kan börja bo varannan vecka tidigare än runt 3-årsåldern som är något av "praxis".

Jag kunde bara säga FY FAN och "nu avslutar jag samtalet, för jag kommer inte kunna stå för vad jag säger och gör".

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Förstår att du håller på att självantända av ilska och besvikelse.

Vill du ha någon form av ljus sida i eländet, har du nu fått en förtitt på hans agenda. Vad han vill. Och då kan du dels bearbeta delar av det på tisdag under samtalet, dels har ni något att ta upp på mötet senare på dagen. Det hade nog blivit ännu rörigare om allt framkommit där och då.

Förhoppningsvis får ni så klara besked det går om vad som gäller och är "praxis". Och så får han helt enkelt tänka ett varv till.

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

Oj, ville han prata frivilligt?
Men nu hängde jag inte med, har missat senaste dagarnas utveckling. Vet att du inte vill separera barnen, vill du att båda ska bo varannan helg hos pappan? Eller hur vill du ha babyns boende? Den kan ju inte bo heltid hos dig om syskonen skall följas åt?

Skönt att flytten närmar sig, grattis till allt som klaffat hittills!

 

[tanten]

Sv: Jag kvävs

Oj, ville han prata frivilligt?
Men nu hängde jag inte med, har missat senaste dagarnas utveckling. Vet att du inte vill separera barnen, vill du att båda ska bo varannan helg hos pappan? Eller även babyn varannan vecka? Jag trodde den var för liten för det?

TS inlägg

Sen tyckte han inte att bebisen ska bo på heltid hos mig (varvid jag svarade att då får han dra mig inför tingsrätten) och han vill att familjerätten ska svara på om inte bebisen kan börja bo varannan vecka tidigare än runt 3-årsåldern som är något av "praxis".

framgår väl ganska klart vad TS vill och inte vill?

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

TS inlägg


framgår väl ganska klart vad TS vill och inte vill?

Nej, det var därför jag undrade. Det framgår att de inte ska separeras, samt att babyn skall bo heltid hos henne. Förstår båda sakerna helt, bara undrade när pappan ska ha dem.

 

[Shaggy]

Sv: Jag kvävs

Och igår kväll kom det. Han ville prata. Det enda tänkbara alternativet för honom är varannan vecka för sonen. Så ja, han vill separera syskonen. Inte för deras skull utan för att sonen har rätt till sin pappa som han säger.

Du har inte funderat på att resa bort någon vecka och låta honom ta bägge barnen under den tiden

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Och igår kväll kom det. Han ville prata. Det enda tänkbara alternativet för honom är varannan vecka för sonen. Så ja, han vill separera syskonen. Inte för deras skull utan för att sonen har rätt till sin pappa som han säger.

Sen tyckte han inte att bebisen ska bo på heltid hos mig (varvid jag svarade att då får han dra mig inför tingsrätten) och han vill att familjerätten ska svara på om inte bebisen kan börja bo varannan vecka tidigare än runt 3-årsåldern som är något av "praxis".

Jag kunde bara säga FY FAN och "nu avslutar jag samtalet, för jag kommer inte kunna stå för vad jag säger och gör".

Fan! Är min reaktion och jag kan bara tänka mig hur det känns inom dig just nu Jag hoppas verkligen att han tänker om.
Det finns ingen möjlighet att du och bebisen åker bort några dagar så att han får testa på att ha sonen ensam några dagar? Då kanske han ändrar sig? Jag vet att det skulle kännas elakt mot sonen men kanske kan det göra att du slipper ha ångesten ända fram till flytten. Jag tror ju ärligt talat att han inte kommer orka särskilt länge utan att det blir du som får ta hand om barnen ensam efter ett tag. Iallafall är det min bedömning utefter vad du har berättat om honom. Jag tror att han har kommit på vart det gör mest ont på dig och att han attackerar dig där bara för att jävlas. Jag menar, en pappa som hela barnens liv hade tagit hand om och varit med barnen hade ju varit helt normalt att han hade velat ha sina barn halva tiden men inte i det här fallet då han egentligen bara har bott under samma tak som sina barn utan att bry sig särskilt om dem.

Jag hoppas verkligen att du får lite andningspauser då och då men jag förstår att det är ett riktigt helvete just nu

Har du ingenstans att ta vägen så är du hjärtligt välkommen hit om du känner att du ändå vill åka bort ett tag.

Kramar om hårt.

 

[athena]

Sv: Jag kvävs

kl

Nu är jag lite motströms.

Om han vill prova att ha sonen halva tiden så tycker jag att han ska få göra det. Det kanske inte funkar men det kan mycket väl göra det. Jag vet inte om det är tänkt att han ska ha den lilla varannan helg, isf blir det ju bara fem dagar av 20 som de är skilda från varandra. Det behöver inte vara negativt.

Jag har varit delaktig i så många separationer (alltså som en del av dem på olika sätt), och bevittnat många vänners. Att från grunden utgå från att pappan inte kan ta hand om barnen utan att han ens får chansen är fel tycker jag. Alldeles oavsett hur oansvarig han har varit medans man levt tillsammans. Många gånger låter papporna (nu generaliserar jag, det finns såklart även det omvända) bli att ens försöka ta ansvar för sina barn så länge de lever med deras mamma. Men får de bara chansen är det många som gör det jättebra!

Man kan dessutom ansvara för barn "på olika sätt", det behöver inte betyda att den andra gör det bättre eller sämre.

 

[Petruska]

Sv: Jag kvävs

Jag lutar också åt ditt håll. Jag förstår inte riktigt varför pappan inte kan ha det större barnet halva tiden redan nu. Jag tycker inte att det är någon dramatisk separation av syskonen, eftersom båda barnen bor ihop halva tiden hos mamman och pappan och bebisen ju måste träffas även under den vecka som pappan har det äldre barnet. Annars blir det ju för låg kontinuitet mellan pappan och bebisen.

Sen skulle jag inte bli förvånad om pappan i längden inte alls vill ha barn hälften av tiden, men det får ju tiden visa.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Så här tänker jag.

Jag vill inte separera barnen. Ni kan ge hur många lyckade exempel på separerade syskon som helst. Jag har sett ett par riktigt misslyckade exempel i min närhet (och inga lyckade), där syskonen fått gå i terapi långt upp i vuxen ålder.

Ska han ha barnen 50% (vilket jag aldrig kommer att förvägra barnen om det nu har undgått någon i den här tråden), så gäller det båda barnen. Han kan inte välja ett barn som han vill ta ansvar för och ha ett som han bara träffar när det passar in i hans varannanvecka-schema. Barnen ska behandlas lika och enda skillnaden ska vara sånt som hör till barnets specifika personlighet och ålder. Har han sonen själv x antal dagar, ska han lägga lika många ensamdagar på bebisen.

Enligt alla domstolspraxis så döms aldrig en bebis under 1,5 år till att bo på två ställen och i de fall som mamman har ammat, särskilt en längre period, så bedöms mamman vara primär anknytningsperson och det anses vara skadligt med separation från den primära anknytningspersonen i så låg ålder.

Som jag ser det så får han se till att ha umgänge med bebisen till 50%. Det sägs att anledningen till att man sätter en ungefärlig 3-årsgräns på varannanveckasboende är för att upp till den åldern så behöver barnet tätare kontakt för att anknytningen inte ska skadas och för att bytena inte ska bli för jobbiga. Minst var tredje dag bör umgänge ske med den föräldern som inte är boende förälder och sen när boende börjar ske hos båda så är det täta byten som gäller. Ska han då ha sonen varannan vecka och umgänge med bebisen hans "lediga"vecka - det lär ju inte hända.

Barnen kommer att gå på samma dagis. Visst, det är åldersskillnad, men vårt dagis har inte separata små och storbarnsavdelningar. Alla barnen går ihop. Hur förklarar man för barnen att de kommer att hämtas på olika tider av olika föräldrar (vilket direkt blir konsekvensen om han ska upprätthålla minst var tredje dag med bebisen och samtidigt ha varannan vecka)? Det barnet som blir lämnat kvar lär ju inte vara så lyckligt. Hur förklarar man att varje gång han har sonen och det sammanfaller med umgänge av bebisen, så skjutsas bebisen vid dagens slut hem till mamma, men sonen får inte följa med in?

Jag utgår specifikt ifrån mina barn när jag säger att det kommer att bli helvetet på jorden för åtminstone sonen. Det kommer att vara fullständigt obegripligt för honom att sitta med i bilen, skjutsa hem bebisen och sen åka tillbaka.

Jag har ingen hundraprocentig lösning, men tycker att pappan ska ha sonen och bebisen i princip på samma dagar. Jag har föreslagit lösningar för att vi båda ska få dagar med ensamtid med bägge barnen, men i och med att det kommer att kosta en dags barnfri tid för pappan här och där så går han inte med på det. Att ha sonen ensam är däremot självklart och så är vi tillbaka på att han inte behandlar barnen lika. Vad jag däremot kan anse är ok/bra är om vi i umgänget kan få in övernattningar för sonen även om inte bebisen sover där, men dessa måste lösas så att sonen bara känner att det är spännande och inte så att han känner att han blir förvägrad någonting. Det låter nog ego, men i de flesta fall när pappan ska lägga honom så går det bra fram till att det är dags att somna, då ropar han ofta på mig och vill att jag också ska vara där. Pappa är kul att läsa bok med och spela spel på Iphonen, men när det är slut kommer han ofta på att han vill ha mamma vid insomningen. Jag vill att det ska bli en gradvis invänjning för honom också, trots att han är äldre och "borde" klara mer. Håll i åtanke att 90% av alla läggningar de första 3 åren av hans liv har jag stått för. Tror aldrig att pappan har tagit mer än 3 kvällar i rad.

Lägg till att han har noll säkerhetstänk i trafiken (vilket jag tjatat om sen vi träffades), att han har kommit hem efter 4 dagars frånvaro med sonen och underkläderna inte har blivit bytta, kommer hem och barnet har druckit en välling på morgonen och sen inte fått något mer förrän kvällsmaten hemma, han går med röjsåg med hjälm och hörselkåpor på medan vår tre-åring med 4-årig kompis hoppar i studsmattan ("jamen olyckor händer även om jag står och tittar på dem hela tiden") och han lämnar barnen sovandes och fastspända i bilen medan han går och sågar med cirkelsågen i ladan eller dylikt - inte med full uppsikt över bilen. Ibland med motorn på och ibland utan.

Sonen säger att pappa brukar lämna bebisen ensam i bilen (något som kommit upp utan att jag frågat). Han säger även att pappa svär och skakar bebisen upp och ner om hon skriker och inte vill somna (men å andra sidan så säger han att jag knuffar ner honom från stenar också, så det är ju svårt att veta vad saker en 3-åring säger egentligen står för).

Pappan kan lämna sonen själv i upp till/över en timme medan han försöker få bebisen att somna. Då befinner han sig inte ens på samma våning.
OSV.

Jag litar inte så starkt på hans förmåga att förebygga olyckor och inte heller på hans förmåga till normal omvårdnad. Dock är smutsiga barn i smutsiga kläder och matrester i håret inget som man tar så stor hänsyn till när det gäller barnens rätt till sin förälder. Här hemma gjorde jag ett test, då gick det 14 dagar utan att han badade barnen - sen gjorde jag det, så jag vet inte hur länge han skulle struntat i det. Mathygienen är i botten och under våra 8 år har han inte en gång tagit initiativ till att byta sängkläder.

Så, jag slits mellan barnens rättigheter, mellan min fasta övertygelse om att han på många plan är en ganska dålig förälder och sen det rent praktiska runt att han gör skillnad på barnen och hans vilja att ta ansvar för dem.

De hemskaste av allt är att han fullt och fast inte alls kan förstå varför jag tycker illa om honom. Han tycker att det är helt obegripligt att jag känner så starkt misstycke efter det som har hänt och han tycker inte att han har varit frånvarande under några av de senaste 4 åren. Han anser att han har tagit lika mycket med barnen och varit en bra pappa och sambo. Han ser inga säkerhetsbrister i sitt agerande. Jag lovar att han hade övertygat varenda en av er om att det faktiskt var sant och att det är jag som är helt vriden. Han lyckades ju nästan övertyga mig - igen.