Sv: Jag kvävs
4 veckor på dagen idag.
Efter totalt utebliven kommunikation ruttnade jag i lördags och mailade till honom (han var inte hemma) och sa att det var dags att ta ansvar för beslutet att gå isär. Att jag inte vill behöva bo ihop och att det är dags att ta tag i försäljning av hus och bodelning.
Han ville att jag skulle fundera på om vi inte ska bo ihop under resten av hans pappaledighet (till efter nyår) och jag har sagt att det kommer inte att hända. Han vill heller inte stressa ut gården till salu, men min deadline är att på måndag ska mäklare vara vald och kontaktad.
Jag skulle kunna skriva ett helt lexikon till om mina känslor runt honom, men efter vad som diskuterats tidigare i tråden så får det sammanfattas med orden: ilska, irritation, hopplöshet och tappad respekt.
Jag har såna arg-dagar att jag inte känner igen mig själv. Jag är arg arg arg arg arg arg arg arg och totalt ofokuserad. Bara arg och besviken och så arg igen.
Jag har varit på flera husvisningar och har ytterligare inbokade. Det känns bra när jag är på plats, men när jag kommer hem och ser vad jag har nu så känns rysk roulette trevligt i jämförelse med att sälja och flytta därifrån. Det är ett fullskaligt världskrig i kroppen på mig där hjärnan är förnuftig och hjärtat håller på sprängas av sorg och försöker med alla medel komma på lösningar för att jaga bort förnuftet ur hjärnan. Alla som känner mig vet att jag är en bo-på-landet tjej, men nu måste jag välja så att jag orkar och har tid med barnen.
Ska titta på ett hus mitt i huvudorten i min kommun. Välrenoverat, centraldammsugare, låg drift och kopplat till fjärrvärme. Stor trädgård och nära till kommunikationer, förskolan vi har och butiker. På pappret är det perfekt, men hur byter man bort friheten på landet? De oändliga skogarna? Det öppna landskapet? Närheten till sjön? Tystnaden på kvällar, nätter och morgnar? Rävarna, grävlingarna, älgarna, rådjuren och ekorrar och harar? Fjärilarna? Fågelsången och alla fåglar vid fågelmatarna? Jag älskar till och med varenda sketen brännässla som jag förut stört mig på. Hur byter man bort de fantastiska hagarna jag ordnat? och stallet - det må vara gammalt och verkligen ingen lyx, men det var ju MITT. Mina pengar har byggt upp det. Planerat och fixat. Tankarna på det gör att jag dör inombords.
Jag vet att jag kan flytta ut på landet igen och jag kommer nog att göra det. Drömmen får leva vidare i ett undanskymt hörn i mig.
Drömmen om ett stabilt familjeliv och en kärnfamilj för barnen är ju däremot totalkrossad. Hur kommer jag över besvikelsen och sorgen att det inte blev som jag tänkt mig? Hur ska jag hantera alla mina känslor runt barnens pappa på ett sätt som är konstruktivt och som inte drabbar barnen? Hur ska jag kunna släppa ansvaret till någon som jag inte litar på för fem öre och acceptera att när han har barnen så har jag inte rätt att säga till om ett endaste jävla dugg?
Hur ska jag komma över det bagage jag nu kommer att bära med mig. Där jag står idag har jag ingen längtan eller önska efter att dela mitt liv med någon någonsin igen. Men det är nu. OM det skulle inträffa, hur ska jag kunna lita? Hur ska jag komma över alla spärrar och släppa mitt bagage, för som det ser ut nu så kommer jag inte att vara någon bra partner. Kommer att värna för mycket om mig själv och mina barn at jag kommer stänga ute på för många plan. Vet inte om jag någonsin vill äga någonting tillsammans med någon annan.
En av mina hästar är såld. Min fina fina fina som skulle lägga grunden till framtiden. Den kommer till ett toppenhem och det känns ju bra, men det känns fel. Min, inte deras
Min andra måste bort, men det går trögt.
Jag sover inte och har svårt att äta. Går omkring med magknip hela dagarna. Äter lite för sakens skull, men ångesten väller över mig och då tar det inte lång tid innan maten snabt har passerat genom systemet. Så lite som jag väger nu har jag inte vägt på 15 år, sen jag gick i gymnasiet. Det känns inte som ett sunt sätt att tappa vikt på.
Ångesten är konstig. Den ligger och lurar konstant i form av magknip, sömnsvårigheter och skakiga ben, men den blir äckligt påtaglig så snart som jag tar mina stapplande steg mot mitt nya liv. Inför bankmötet - jag mådde så illa att jag bara fick i mig en banan på hela dagen och benen skakade så jag knappt kunde stå upp. Är inte ett dugg nervös för mötet i sig. Familjerådgivningen - samma sak. Husvisningarna - samma sak. Allt som ger mig en känsla av att det här händer faktiskt på riktigt (hur overkligt det än ter sig) får hela kroppen att gå ner i någon slags shut-down.
