Jag kvävs

[Ramona]

Sv: Jag kvävs

Fast du ska inte reda upp deras pappa. Sluta genast tänka så.

Det du ska göra är att se till så att din vardag och ditt liv blir såsom du vill ha det. Om det innebär att du får dra det tyngsta lasset nu, så får det bli så. Du kommer att orka, eftersom du kommer att få det så mycket lugnare och trevligare sen.

Sen får du helt sonika tuffa till dig och börja bestämma. "Jag vill ha det såhär, har du ingenting emot det så kör jag igång med det nu. Åsikt?" Har han då ingen åsikt så kör du på. Och när han säger att han ska titta på hus på annan ort så ger du svar på tal. "Jaha, hur hade du tänkt att lösa barnen varannan vecka ifall du bor på annan ort? Hur blir det med deras skolgång?"
När han säger att han inte vet så ger du svar på det. "Dags att tänka till lite då kanske så att vi kan reda ut den här situationen du satt oss alla i. Jag ger dig tills imorgon kl 17 att komma med ett vettigt förslag på hur du vill ha det, annars skiter jag i dig och kör mitt egna race."

 

[CillaW]

Sv: Jag kvävs

Och även om det är för barnens bästa så är det fruktansvärt energikrävande att alltid behöva fråga och försöka ta reda på hur han har tänkt sig (när jag vet att han inte tänker).
Det får mig att känna det som att det är jag som får reda upp allting helt ensam igen och det suger verkligen energi ifrån mig som jag skulle behöva till något annat.

Är det konstigt att känna en massa oro när man hela tiden måste försöka gissa sig till vad han egentligen tänker? Svaret är alltid tystnad eller "jag vet inte" eller "du vet att jag har svårt att sätta mig in i olika situationer" etc.

När har jag rättigheten att sätta mig ner och säga att jag orkar faktiskt inte mer, inte ens för barnen (de får allt jag har att ge ändå, men jag orkar inte reda upp deras pappa också)?

Den rättigheten har du. Nu.
Red inte upp åt honom, fråga bara hur han hade tänkt. Sen får han tänka. Och lösa problemet. Det är inte ditt jobb.

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag kvävs

Och även om det är för barnens bästa så är det fruktansvärt energikrävande att alltid behöva fråga och försöka ta reda på hur han har tänkt sig (när jag vet att han inte tänker).
Det får mig att känna det som att det är jag som får reda upp allting helt ensam igen och det suger verkligen energi ifrån mig som jag skulle behöva till något annat.

Är det konstigt att känna en massa oro när man hela tiden måste försöka gissa sig till vad han egentligen tänker? Svaret är alltid tystnad eller "jag vet inte" eller "du vet att jag har svårt att sätta mig in i olika situationer" etc.

När har jag rättigheten att sätta mig ner och säga att jag orkar faktiskt inte mer, inte ens för barnen (de får allt jag har att ge ändå, men jag orkar inte reda upp deras pappa också)?

Men du ska inte reda upp allt? Du behöver inte fråga och invänta ett svar eller hjälpa honom med besluten. Du har helt missat min poäng.

Du ska bara se till att hålla ordning på DITT genom att påtala det som påverkar dig. Vet han om det i förväg så lägger du också ansvaret på att han ska lösa det på honom. Hur han gör det behöver du inte bry dig om. Så länge det inte påverkar dig, eller du tycker att det är en kass lösning för barnen.

"jag vet inte" - "ta reda på det då"
"du vet att jag har svårt att sätta mig in i olika situationer" - "övning ger färdighet!"
"tystnad" - "det där behöver du fundera på/lösa, hej då"

Ramonas förslag att sätta en deadline är jättebra. Visst kan det vara jobbigt att du ska behöva ta en massa beslut, men se fördelen - du kan lägga upp det som DU vill ha det.

 

[malinsky]

Sv: Jag kvävs

Och även om det är för barnens bästa så är det fruktansvärt energikrävande att alltid behöva fråga och försöka ta reda på hur han har tänkt sig (när jag vet att han inte tänker).
Det får mig att känna det som att det är jag som får reda upp allting helt ensam igen och det suger verkligen energi ifrån mig som jag skulle behöva till något annat.

Är det konstigt att känna en massa oro när man hela tiden måste försöka gissa sig till vad han egentligen tänker? Svaret är alltid tystnad eller "jag vet inte" eller "du vet att jag har svårt att sätta mig in i olika situationer" etc.

När har jag rättigheten att sätta mig ner och säga att jag orkar faktiskt inte mer, inte ens för barnen (de får allt jag har att ge ändå, men jag orkar inte reda upp deras pappa också)?

Har ni delad vårdnad idag?

Jag förstår ditt dilemma, när inget är klart och du har ingen aning om hur han tänker så förstår jag att du tänker i många olika scenarior. Du måste på ngt vis tänka åt honom också, iom att du ska få ihop det i din värld.

Men ordna för dig och barnen utifrån ditt huvud som du vill ha det. Presentera ett förslag till honom i stället för att han ska tänka ut något själv. Jag och mitt ex mailade till varandra mycket i de beslut vi tog, vilket var bra för då fanns allt skriftligt.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

*KL*

Jag hör vad ni säger allihop och jag ska försöka tuffa till mig. Jag vill bara att det ska vara "fair play" så gott det går. Visst att det bor en liten djävul i mig som ibland önskar att han fick lida, men den är instängd och får inte komma ut. Jag vill att hela separationen ska gå schysst till och hoppas slippa hamna i bitterträsket.

Vi har gemensam vårdnad av barnen.

 

[Asa_S]

Sv: Jag kvävs

Det är hemkommunen som måste stå för kostnaden för barnomsorgen och att ha två platser innebär att hemkommunen får dubbel kostnad. Innan vi erbjuder ett barn från en annan kommun måste vi kontakta hemkommunen för att sluta ett avtal om ersättning. Vi har som rutin att inte erbjuda dubbel placering med hänvisning till barnets bästa men även vi har undantag, tex om barnet redan har plats hos oss och den ena föräldern flyttar och får barnomsorg på nya orten, eller där det finns en dom om växelvis boende. I alla undantagsfall har det dock krävts lite mer av föräldern än normalt innan det går igenom men om det görs mer rutinmässigt i andra kommuner vet jag förstås inte. Tidigare när ansvarsbiten såg annorlunda ut, kunde man bli av med sin plats för att man flyttade utanför kommunen eftersom den nya hemkommunen skulle erbjuda plats men numera är det fritt förskoleval så nu handlar det mer om kostnadsbiten. Det kan alltså finnas anledning att låta barnen fortsätta stå skrivna i er nuvarande hemkommun, åtminstone första året/åren.

Svar till Ramona: jag kan ha missuppfattat detta men jag har fått för mig att det ofta är kopplat till bostadsbidrag att man vill ha barnen skrivna hos sig. En del föräldrar kan kämpa väldigt hårt för att få pengar utan att för den skull bry sig speciellt mycket om vad som är bäst för barnen. Så det kan vara en anledning till att bråka om folkbokföringsadressen.

 

[Lejonelle]

Sv: Jag kvävs

Jag vill att hela separationen ska gå schysst till och hoppas slippa hamna i bitterträsket.

Vi har gemensam vårdnad av barnen.

Bra. För ni ska samarbeta under lång tid för barnens bästa. Att vara hederlig och schysst är en sak, att rulla ut curlingmattan är en annan. Man hjälper inte en person genom att skydda honom från alla konsekvenser av sitt beteende.

Om jag förstår saken rätt väljer du att bo kvar i den kommun där ni bor idag. Då har du rätten på din sida, och han måste begära ditt tillstånd för att flytta barnen. Man kan inte flytta vart man vill om man har barn, inte om man vill ha barnen med sig.

Edit: Ramonas förslag är mycket bra, med deadlines och tydliga konsekvenser.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kvävs

Men skit i honom.
Hans liv och relation med barnen är hans problem.

Nu så skall du bry dig om dig själv och barnen - bara.
Han bryr sig inte om dig så varför håller du på och bränner din energi på honom?

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Svar till Ramona: jag kan ha missuppfattat detta men jag har fått för mig att det ofta är kopplat till bostadsbidrag att man vill ha barnen skrivna hos sig. En del föräldrar kan kämpa väldigt hårt för att få pengar utan att för den skull bry sig speciellt mycket om vad som är bäst för barnen. Så det kan vara en anledning till att bråka om folkbokföringsadressen.

Vi båda tjänar för bra för bostadsbidrag. Men jag vill ha dem skrivna hos mig för att vara säker på att alla papper som rör barnen når mig.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Om jag förstår saken rätt väljer du att bo kvar i den kommun där ni bor idag. Då har du rätten på din sida, och han måste begära ditt tillstånd för att flytta barnen. Man kan inte flytta vart man vill om man har barn, inte om man vill ha barnen med sig.

Edit: Ramonas förslag är mycket bra, med deadlines och tydliga konsekvenser.

Ska testa. Min deadline om att ha bestämt mäklare igår är bruten totalt (antagligen för att han inte vill anlita mäklare, utan vill sälja gården själv) och jag har hittills inte lyckats få svar på hur han tänker. Måste fundera ut vad konsekvensen blir - att jag fixar mäklare själv kanske?

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nu så skall du bry dig om dig själv och barnen - bara.
Han bryr sig inte om dig så varför håller du på och bränner din energi på honom?

Av gammal vana kanske? Eller för att jag inte riktigt har ett bra system att frikoppla oss från varandra än? Jag vet inte faktiskt. Vad jag vet är att jag har en gruvlig huvudvärk och att jag har svårt att tänka klart. Verkar dock som att jag kommer att buda på ett hus nu i dagarna och eftersom det bara är jag i budgivningen så lär jag vinna.

 

[Lejonelle]

Sv: Jag kvävs

Ska testa. Min deadline om att ha bestämt mäklare igår är bruten totalt (antagligen för att han inte vill anlita mäklare, utan vill sälja gården själv) och jag har hittills inte lyckats få svar på hur han tänker. Måste fundera ut vad konsekvensen blir - att jag fixar mäklare själv kanske?

Eller att han köper ut dig? Du behöver få loss pengarna för att kunna fixa ditt nya boende antar jag, så du har ju inte tid att vänta hur länge som helst. Föreslår att ni tar ut en värderingsman och får reda på ett troligt marknadsvärde och han betalar dig halva den summan. Jag ksulle inte förlita mig på "sälja själv" med en person som verkar så enormt oföretagsam.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

I dina skor hade jag tagit dit mäklare, gärna mer än en för att få en vettig värdering. Och då ser fadern till era barn att det händer - med eller utan honom. Efter att mäklarna har varit där kan ni sätta er ner och diskutera fortsättningen. Gå INTE på att strunta i mäklare, med hänsyn till hur han sköter sina åtaganden går det aldrig vägen att han ska ha ansvaret.

Låter som han skulle lösa ut dig. Just har han ju väldig makt och kan hindra dig från att flytta, med tanke på att du lär vara bakbunden innan nuvarande boende är borta ur ditt liv. Låt honom inte ta sig den makten. Gör klart att det blir försäljning (till honom eller annan) även om han sitter på röven och gör inget.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kvävs

Sluta bry dig om vad han kan tycka och vilja.
NU!

Och så gör du som du vill utan att fråga om lov.
Han har ju avsagt sig dig så då är du fri att göra bara som du själv vill.

Skit i honom nu.
Han har liksom ingen talan i detta.

 

[Grängesberg]

Sv: Jag kvävs

Samhället ser till så att du överlever oavsett vilket utgångsläge du har. Så det behöver man definitivt inte vara orolig för.

Gör dom?

Hela mitt sista år på gården fick jag noll och ingen hjälp av samhället!
Min sambo lämnade mig för en annan utomlands, han stod som ensam ägare på vår gård, han var utomlands och jag hade ingen tillgång tll hans konto.

Jag hade inget jobb, ingen inkomst alls, sökte hjälp, avslag med motiveringen att han skulle försörja mig, men det gjorde han inte, han var ju inte hemma!

Överlevde tack vare familjen och snälla vänner men förlorade allt, hästar och gård!

SÅ, samhället ger blanka fan i om man överlever eller ej!

 

[Asa_S]

Sv: Jag kvävs

Jag tänkte inte i första hand på dig/er utan ville bara belysa det faktum att vissa föräldrar faktiskt strider ganska hårt för sina barn av enbart ekonomiska orsaker, tyvärr. Men det låter ju bra att det inte kommer att vara en faktor för er!

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag tänkte inte i första hand på dig/er utan ville bara belysa det faktum att vissa föräldrar faktiskt strider ganska hårt för sina barn av enbart ekonomiska orsaker, tyvärr. Men det låter ju bra att det inte kommer att vara en faktor för er!

Det verkar stört, för det blir aldrig en plusaffär (ekonomiskt sett) att bli ensam med barnen, bostadbidrag eller ej.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kvävs

Överleva är inte samma sak som att behålla hästar och gård.
Det är just överleva.
Om du hade lämnat gården så hade ni inte varit sambo och samhället hade sett till att du överlevt.

 

[sjoberga]

Sv: Jag kvävs

Det handlar om överlevnad. Det handlar inte om hästar och egen gård.

Jag är fortfarande övertygad om att du hade fått hjälp om du helt enkelt lämnat gården, förklarat dig hemlös och utan vare sig inkomst eller tillgångar - hade fått alldeles adekvat hjälp till bostad och överlevnad.

Jag skulle också tro (med den kunskap jag har om socialtjänsten) att de tillfälligt hade kunnat hjälpa dig med pengar och till ny bostad - även om du inte ställt dig på gatan innan. Dock självklart först krävt försäljning av alla tillgångar som inte är nödvändiga för överlevnad eller för inkomst, typ hästar, utrustning, bil etc etc.

Om man vägrar ställa upp på att det är just överlevnad man behöver, kan inte gärna samhället gå in och subventionera en nivå som är långt över den definierade normen. Prioriterar man hästar före mat och hyra, behöver man annan hjälp än ekonomisk. Nu vill jag inte påstå att den situation du hamnade i var lätt och kanske chockartad - men ska samhällssystemen klara sina uppgifter får det inte gå någon större inflation i begreppet dräglig överlevnad.

 

[sjoberga]

Sv: Jag kvävs

För övrigt borde socialtjänsten berättat exakt det för dig - vad det är som hindrar dem från att hjälpa dig ekonomiskt i den situation du hade.