Jag kvävs

[Xenon]

Sv: Jag kvävs

Nu har jag tillbringat en ganska lång tid att läsa igenom din tråd (och de tidigare du startat) och jag kan inte låta bli att ge dig en STOR eloge för hur du hanterat allting!
Du kanske känner dig svag och förvirrad, men jag kan garantera att vi är MÅNGA som är imponerade över hur rådigt du har tagit tag i den kaotiska situation du hamnat i. Herregud, på bara några veckor har du styrt upp med hästar, ekonomi, boende etc. Och dina inlägg här är hela tiden sakliga, (även de som handlar om ämnen som skulle få mig själv att explodera av känslor), vilket då rakt inte är en självklarhet för de flesta som hamnat i den sits du hamnat i.
Djupt imponerande!

Vad gäller den praktiska hanteringen av flytt mellan kommuner och barnomsorg så hade jag nog snarare försökt ge exet ett konkret förslag: "så här gör vi. Barnen skrivs hos mig och kommer tillbringa den första tiden där, tills dess att du fått ordning på tillvaron. Eftersom separation och flytt är tillräckligt omtumlande för små barn att hantera så kommer de ha kvar sina vanliga dagisplatser. Om du vill bo i (X-kommun) så får du självklart göra det, men åtminstone till en början så ska barnen inte flyttas från sin invanda miljö, vi får jobba runt det helt enkelt."


Ditt ex verkar inte riktigt vara killen som driver egna frågor eller tar egna initiativ, så det känns rätt främmande att han skulle ordna ny dagisplats i en ny kommun. Om du ger honom ett fullbordat faktum "så-här-ska-vi-göra", så behöver du förhoppningsvis inte bekymra dig om växelvis barnomsorg etc. Tryck på att barnen behöver åtminstone en fast punkt i tillvaron nu, och att det är för DERAS skull som dagisplatsen ska vara densamma som tidigare.

 

[Sar]

Sv: Jag kvävs

Vad gäller den praktiska hanteringen av flytt mellan kommuner och barnomsorg så hade jag nog snarare försökt ge exet ett konkret förslag: "så här gör vi. Barnen skrivs hos mig och kommer tillbringa den första tiden där, tills dess att du fått ordning på tillvaron. Eftersom separation och flytt är tillräckligt omtumlande för små barn att hantera så kommer de ha kvar sina vanliga dagisplatser. Om du vill bo i (X-kommun) så får du självklart göra det, men åtminstone till en början så ska barnen inte flyttas från sin invanda miljö, vi får jobba runt det helt enkelt."


Ditt ex verkar inte riktigt vara killen som driver egna frågor eller tar egna initiativ, så det känns rätt främmande att han skulle ordna ny dagisplats i en ny kommun. Om du ger honom ett fullbordat faktum "så-här-ska-vi-göra", så behöver du förhoppningsvis inte bekymra dig om växelvis barnomsorg etc. Tryck på att barnen behöver åtminstone en fast punkt i tillvaron nu, och att det är för DERAS skull som dagisplatsen ska vara densamma som tidigare.

Det här tycker jag var ett bra råd. Jag tror också på att fullbordat faktum blir det lättaste för din exsambo att ta till sig och det tryggar också förskolevistelsen för ditt barn.

 

[Ceta]

Sv: Jag kvävs

Nu har jag tillbringat en ganska lång tid att läsa igenom din tråd (och de tidigare du startat) och jag kan inte låta bli att ge dig en STOR eloge för hur du hanterat allting!
Du kanske känner dig svag och förvirrad, men jag kan garantera att vi är MÅNGA som är imponerade över hur rådigt du har tagit tag i den kaotiska situation du hamnat i. Herregud, på bara några veckor har du styrt upp med hästar, ekonomi, boende etc. Och dina inlägg här är hela tiden sakliga, (även de som handlar om ämnen som skulle få mig själv att explodera av känslor), vilket då rakt inte är en självklarhet för de flesta som hamnat i den sits du hamnat i.
Djupt imponerande!

Vad gäller den praktiska hanteringen av flytt mellan kommuner och barnomsorg så hade jag nog snarare försökt ge exet ett konkret förslag: "så här gör vi. Barnen skrivs hos mig och kommer tillbringa den första tiden där, tills dess att du fått ordning på tillvaron. Eftersom separation och flytt är tillräckligt omtumlande för små barn att hantera så kommer de ha kvar sina vanliga dagisplatser. Om du vill bo i (X-kommun) så får du självklart göra det, men åtminstone till en början så ska barnen inte flyttas från sin invanda miljö, vi får jobba runt det helt enkelt."


Ditt ex verkar inte riktigt vara killen som driver egna frågor eller tar egna initiativ, så det känns rätt främmande att han skulle ordna ny dagisplats i en ny kommun. Om du ger honom ett fullbordat faktum "så-här-ska-vi-göra", så behöver du förhoppningsvis inte bekymra dig om växelvis barnomsorg etc. Tryck på att barnen behöver åtminstone en fast punkt i tillvaron nu, och att det är för DERAS skull som dagisplatsen ska vara densamma som tidigare.

jättebra förslag!


mvh ännu en som läser i kulisserna...

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag tog dit förslag och lade fram det så, men det tog hus i helvete på alla plan. Han håller med om att bebisen bör ha en fast punkt, men sen tog det stopp. Han verkar se framför sig att han ska ha vårt äldre barn växelvis, men inte bebisen. Så han vill nog separera på syskonen.

Sen vill han gå in och bestämma var vi ska bo (jodå, nu har han börjat tänka själv). Han försöker få mig att flytta till den större kommunen och är rasande över att jag inte ens vill överväga det. Han anser att det är för barnens bästa att bo där då kommunen i hans tycke är länets bästa kommun. De har bättre service och större utbud och det finns bra förskolor där också. Dessutom har vi båda våra jobb där. Dessutom har han inget förtroende för vår nuvarande kommun. I hans ögon är det en lågstatuskommun och barnen kommer att bli mobbade (som jag förstår det av folk/andra barn i hans kommun????) för att de växer upp där. Här finns raggare (bara en liten del av alla i kommunen) och de kommer bli mobbade och kallade för raggare.

Jag förklarade att jag inte har för avsikt att flytta dit och att jag anser att för barnens bästa bör så lite som möjligt ändras och i det ingår att ha kvar en trygg förskoleplats. Dessutom har vi plats för bebisen där redan i oktober. Ska vi byta kommun så är det ju åtminstone 6 månaders väntetid på plats och då kan vi hamna på vilket andrahandsval som helst. Dessutom så kommer jag inte ha råd att bo på ett sånt sätt så att jag skulle trivas i den kommunen (hus med trädgård här eller sunkig lägenhet i en "lågstatusstadsdel" - om man nu ska spinna vidare på hans ordval). Jag sa att så länge inte jag flyttar så långt ifrån vårt nuvarande boende att jag förstör möjligheten för barnen att ha kontakt med båda föräldrarna så har han inget att göra med var jag väljer att bo. Då gör jag tydligen "en poäng" av att visa att han inte bestämmer över mig.

Hur fan gör man för att inte bli helt vansinnig i sådana situationer?

Jag kan inte se att hans högstatuskommun skulle vara "ett självklart bättre val" för framtiden. Det utbudet finns 10 minuter bort med bil/tåg och tågen går ofta då vår nuvarande kommun är ett riktigt nav för tåg ifrån flera håll - en knutpunkt i tågnätet.

Sen lyckades jag inte hålla humöret, vilket är första gången på de här veckorna och då fick jag ett lass över mig om att jag inte hade rätt att ta mig ton. Jag erkänner att jag var grinig, men för fasen - jag har haft 5 veckor på mig, han har levt med det här beslutet i 7 månader. Trodde han att han skulle kuna dumpa det här på mig utan en endaste reaktion en endaste gång. Jag vet att det ligger mig i fatet att bli sur, men jag brakar snart. Jag tycker att jag är gräsligt tillmötesgående som håller fasaden uppe inför hans vänner och som går med på att bo kvar för att han ska ha lite pappaledighet.

Idag är en riktig kräkdag!

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag måste försöka ta ett djup andetag och ta tillbaka lugnet så jag inte förstör, men jag får sådana aggressioner bara jag ser människan just nu.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker inte alls att det ligger dig i fatet att du sa ifrån. Du visade vad som är viktigt för dig och att han faktiskt inte kan köra över dig hur som helst. Stå på dig och vik dig inte för det som är viktigt för dig.

En hel massa styrkekramar.

 

[Sar]

Sv: Jag kvävs

Jag tog dit förslag och lade fram det så, men det tog hus i helvete på alla plan. Han håller med om att bebisen bör ha en fast punkt, men sen tog det stopp. Han verkar se framför sig att han ska ha vårt äldre barn växelvis, men inte bebisen. Så han vill nog separera på syskonen.

Att separera syskon låter helt förkastligt i mina öron. Låt honom inte göra det!

Sen vill han gå in och bestämma var vi ska bo (jodå, nu har han börjat tänka själv). Han försöker få mig att flytta till den större kommunen och är rasande över att jag inte ens vill överväga det. Han anser att det är för barnens bästa att bo där då kommunen i hans tycke är länets bästa kommun. De har bättre service och större utbud och det finns bra förskolor där också. Dessutom har vi båda våra jobb där. Dessutom har han inget förtroende för vår nuvarande kommun. I hans ögon är det en lågstatuskommun och barnen kommer att bli mobbade (som jag förstår det av folk/andra barn i hans kommun????) för att de växer upp där. Här finns raggare (bara en liten del av alla i kommunen) och de kommer bli mobbade och kallade för raggare.

Jag noll och intet personlig erfarenhet i fråga om att separera med barn men från vad jag har läst mig till ligger den part som flyttar från "hemkommunen" där barnen bodde vid separationen alltid något sämre till.

Din exsambo börjar vakna till och förstå vad han egentligen har satt igång. Antagligen väldigt nyttigt för honom. Jag tror du har allt att vinna på att hela tiden fokusera på barnens bästa i dina diskussioner med honom. Heja dig!

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag kvävs

Bli lite vansinnig du så länge det inte är framför barnen. Jag har fått intrycket att du vikt dig för hans vilja ganska länge och han tror att han nu ska få diktera villkoren, så är dock inte fallet. Ditt riktiga jag växer och jag håller med övriga i tråden om att du är fenomenalt stark. Det har han missat eller glömt bort att du är så det är nog en överraskning för honom att du är "fräck nog att ta dig ton".
Yla kvinna, yla....

 

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Bra, bra bra ! Du är jättebra ! Fasen vad starkt gjort - håll din linje och fortsätt med det. Som du själv säger så har HAN levt med detta i 7 månader och han är ju känslomässigt och praktiskt klar. Du har levt med det i 5 veckor.

Han kan försöka hävda att att du gör en poäng av att visa att han inte bestämmer över dig. Det är ju i allra högsta grad så att han bestämmer verkligen INTE över dig.

Stå på dig och vik inte. Fortsätt på linjen att han kan börja med att ha barnen varannan helg och visa att han klarar dig. Som jag minns så har han inte tagit något ansvar över barnen innan så det är nog bra om han lär sig det först innan han har barnen längre tider.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kvävs

Att separera syskon låter helt förkastligt i mina öron.

Det behöver det inte alls vara.
Det kan vara jättebra också.
Då så kan det äldre barnet få ha en förälder för sig själv litet och slipper att alltid stå tillbaka för bebisen.
Och bebisen kan få all uppmärksamhet under tiden.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kvävs

Bli vansinnig.
Du har rätt att ta dig ton.

Han har gjort slut med dig och har därför inga rättigheter alls.

Skit i honom och vad han tycker och säger.
Han har gjort slut och är ingen som du behöver bry dig om vad han tycker om något alls.
Hans eget val.

Gör en poäng av att han inte bestämmer över dig.
För det gör han ju inte - det gör du och bara du.

 

[malinsky]

Sv: Jag kvävs

Av den lilla erfarenhet jag har så skulle jag råda dig till en sak.

Håll "god min" och var korrekt. Lägg inte in några känslomässiga värderingar i det du säger till honom utan bara rena fakta. - Det här vill jag, så här kommer jag att göra, osv..

Kräkas ur dig får du göra här eller nån annanstans. Det kan ligga dig i fatet, helt klart. Provoceras inte att hamna i sandlådan, vill han vara där och kasta leksaker på dig så låt han sitta där själv, det blir tråkigt i längden. Lyssna inte på skit, och ta ingen skit. Går det inte att kommunicera öht så skulle jag råda dig till kommunen med att få hjälp med er situation - och i värsta fall rätten??

Visst, att skrika och vräkar ur sig saker kanske är skönt för stunden, men det leder ingenstans och han får säkerligen ett övertag. Bjuder du på det?
Att markera att saker inte är okej kan man också göra utan att visa ilska (att känna är en heeeelt annan sak )

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Det behöver det inte alls vara.
Det kan vara jättebra också.
Då så kan det äldre barnet få ha en förälder för sig själv litet och slipper att alltid stå tillbaka för bebisen.
Och bebisen kan få all uppmärksamhet under tiden.

Jag håller med i liten utsträckning och har haft tanken om att föreslå på sikt att vi ska ha barnen så att ena barnet byter förälder på dag ett, dag två och tre är båda barnen hos samma förälder och dag fyra stannar barnet som inte böt på dag ett. Någon som fattar? Alternativt att barnen t o m är tre dagar tillsammans med sitt syskon så att varje period blir 5 dagar med minst ett barn och sen tre barntomma dagar.

Det kommer att ge så lite fritid för honom att jag inte tror att han kommer att gilla det.

Just nu däremot så är det inte något sånt upplägg han far efter utan att jag ska ha bebisen fast boende ett tag till och att han på regelbunden basis ska plocka upp sonen för boende hos honom. Dvs, han kommer att ha en massa ledigt och dagar med bara sonen och jag kommer inte att ha ensamtid med sonen (dock med bebisen) och ingen "ledighet" alls egentligen. I det avseendet anser jag inte att man ska separera syskonen och definitivt inte mitt när separationen är ett öppet sår för både föräldrar och barn.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Yla kvinna, yla....

Du fick mig att fnissa i alla fall

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Stå på dig och vik inte. Fortsätt på linjen att han kan börja med att ha barnen varannan helg och visa att han klarar dig. Som jag minns så har han inte tagit något ansvar över barnen innan så det är nog bra om han lär sig det först innan han har barnen längre tider.

Fast nu är han ju pappaledig sen 5 veckor, så nu tycker han nog att han tar ansvar och klarar det...

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nu har jag ansökt om medling och samarbetssamtal hos familjerätten i alla fall, så jag kanske helt enkelt bara ska hålla tyst fram tills vi får det i stånd.

 

[malinsky]

Sv: Jag kvävs

jag önskar dig all lycka, fy vad trist det är.

Kanske är det lika bra att hålla tyst, ist för att skapa bråk som han sen kan vända emot dig. Det kanske låter cyniskt, men ibland känner man inte den människa man har levt med länge, det kan dyka upp många fula saker på resans gång.

Oavsett så tror jag att det är bra att du i den mån du kan agerar med huvudet kallt. Är man saklig i sin framställan och slutar att bli känslomässig, så ter den andra sig tämligen barnslig om den fortsätter i samma stil.

Så vad som än händer så har du iaf gjort det du har kunnat, du står upp för vad du vill och har haft ett juste förhållningssätt. Sen om motparten inte kan göra det så är det dennes förlust, du kan bara göra allt du kan.

Fy f_n vad jag inte är avundsjuk på dig!!

Kram!

 

[Stallmannen]

Sv: Jag kvävs

Du är underbart stark! Jag har personer i min omgivning som jag önskar vore bara hälften så starka. Stå på dig, bestäm dig för vad som är viktigt (verkar du redan gjort), och kämpa för det!

Jag har undersökt en massa när det gäller vårdnadstvister av en annan anledning, och jag kan ge dig lite tips på vad han gör helt fel i sin resonering, och vad som därför _ska_ komma fram under medlingen.
Det enda kommunen bryr sig om är barnen och deras trygghet. Dom skiter blankt i dina och hans känslor. Låter hårt, men det är helt till din fördel som jag ser det.
Om pappan vill dela på syskonen - Minskad trygghet för dem då dom blir av med bästa kompisen och/eller en fast punkt i deras liv
Om pappan vill byta kommun - Minskad trygghet på grund av att barnen måste byta dagis/förskola, dvs miljö

Om vi tänker på vad som skulle hända vid en tvist, och bortser från att rätten favoriserar mamman ganska mycket från början, så är pappan rätt rökt om kan står på sig i någon av dessa punkter som jag förstår det..

Som jag förstår det, så vill du inte ta en tvist, utan vill komma fram till en lösning på ett mer civiliserat sätt. Det kan dock vara bra att få honom att förstå att om han pushar på sin ståndpunkt, så har han inte en så pass stark situation som han verkar tro, något som kanske kan få igång hans vilja att kompromissa..

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker inte om när man tar med vara "ledig" från barnen som en faktor för hur barnen skall tas om hand.

Barnen skall tas omhand på bästa sätt för sin egen skull och inte för att göra det mest bekvämt för föräldrarna.

Föräldrarnas öppna sår hör inte dit när det kommer till barnen.

 

[Inte_Ung]

Sv: Jag kvävs

Fast nu är han ju pappaledig sen 5 veckor, så nu tycker han nog att han tar ansvar och klarar det...

Bra.
Då så får han ta hand om båda barnen på egen hand och så går du och reder ut din framtid.
Åk därifrån och bo hos en vän.
Han får klarar sig själv.