Jag kvävs

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Fast gården är inte min trygghet, utan bara min dröm och stora kärlek. MEN, den kan aldrig bli viktigare än mina barn och med inställningen att allt går bara man vill så kan man sätta sig i onödigt jobbiga situationer, när allt runtomkring en svajar ändå. Jag skaffade inte barn för att aldrig hinna se dem. Det är en försvinnande kort tid de är så här små och de förtjänar bättre än att bara behöva "anpassa" sig. Det är de här småbarnsåren som du bygger upp den grundtrygghet de ska bära med sig resten av livet och då förtjänar de en mamma som orkar vara närvarande och ge sitt allra bästa.

Jag förstår att ni alla vill väl när ni söker lösningar åt mig angående hästar och gård. Jag har tänkt i alla de banorna som ni tänker och hjärtat hejar på som värsta fotbollssupportern, men det är hjärnan som kommer att gå vinnande ur det här och hjärtat kommer att må bra av det då det inser vilken fin och trygg uppväxt jag kommer att skapa för de två mest underbara varelserna som finns på jorden.

Nya gårdar och nya fina hästar kommer att finnas även om 10 år.
(sen suger det hårt att läämna allt det här och det är en sorg jag kommer att bära med mig länge).

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Tack snälla snälla du för peppning. Jag försöker verkligen att ställa in mig på att tro på er när ni säger att det blir bättre. Jag har läst dina inlägg flera gånger. Så surt bara att man måste vara tuff och bestämd, för det är svårt att hitta orken när man just blivit golvad av en väldigt otrevlig vändning i livet.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ja och ibland känner jag för att bara vara en obstinat barnrumpa jag med och skita i allt, för det är fasen det tuffaste jag gått igenom hittills (och då har livet inte precis varit att glida omkring på en räkmacka, utan snarare varit att kämpa på en massa plan fram till där jag står idag också). Har lust att bara sitta i ett hörn och gnälla och skrika "JAG VILL INTE", men så slår verkligheten tillbaka och jag inser att det är ganska trist att sitta i sin egen bitterhet och gnälla i ett hörn, för där i hörnet händer aldrig något roligt.

Med lite ironi och galghumor kommer jag en bit på väg och med ironin hängande över mig har jag insett att jag står inför ett gigantiskt problem ---> Jag kan inte tända en grill Hur sjutton ska jag överleva framöver utan att grilla? Nä, det blir till att ge mig på "kolgrillning för dummies" och inse att trots att jag passerat 30 så har jag inte EN endaste gång i hela mitt liv tänt en grill!

 

[Kilauea]

Sv: Jag kvävs

Äsch då, man lär sig grilla på ett kick Det är aldrig för sent att lära sig

/hon som fick ta sin käre far till hjälp sist hon skulle tända grillen


Skämt å sido, galghumor och ironi kommer man långt med i svåra tider.
Stå på dig och fortsätt som du gör. Du fixar det här!
Och du, fågelsång och ekorrar osv finns även om man bor i villa/radhus.

 

[hoppsann]

Sv: Jag kvävs

Tycker att du prioriterar rätt.
Jag kommer ihåg när Silverkedjan började rensa upp. Läste alla trådar om uppbrott då jag själv var mitt upp i det. Kände att min separation var så mycket lättare då jag inte hade så mycket att ordna upp i som långsiktigt avelsarbete som fick sättas på halt/halvhalt osv. (Så tack Silverkedjan så här massa år i efterhand!)

Och visst är det så att man går omkring med ångest och får tillfälliga ätstörningar på kuppen! Då var det ändå jag som satte stopp.
Jag lämnade precis allt, hade inte ens säng att sova i. Eller rättare sagt, jag fick med mig barnet och lite skulder... Barnet var viktigast!

Fortsätt stå på dig med mäklare etc. så att ni blir klara så fort som mäjligt. Jag skulle tro att han är i en ännu större chock just nu än du är (va, gör hon inte som jag säger plötsligt!!?).
Du kommer aldrig vara trygg i er relation igen och det är ingenting du skall utsätta dina guldklimpar för.

Idag är jag och sonen lika lyckliga som vi då var olyckliga (för även om han var liten då så märkte han stämningen hemma och var spänd han med)!
Och vi har det tio gånger bättre än vi hade det då. Sonen har fått en fantastiskt stabil och intresserad styvfar, som har blivit en trygg förebild och som har varit mer far för honom än hans egen far någonsin har varit. Han går på utvecklingssamtal, fixar cykeln (och låter honom tjuvåka moppen när jag inte är hemma!), skjutsar och hämtar.
Sonen träffar sin pappa ungefär varannan helg och ett par veckor på sommaren. Det är vad som fungerar...
Pappan ville absolut ha delad vårdnad, men det ville han nog mest bara för att det tärde på mig. Det har visat sig att de inte klarar t.ex en långhelg tillsammans utan att det blir knakar rejält, så det har liksom löst sig själv. Jag visste redan innan att pappan var mer av "tivoli-pappa-stuket" som inte orkade med det vardagliga. Som jag misstänker att din sambo också kommer att känna? Idag har jag enskild vårdnad.

Så sent som för några veckor sedan sa sonen: Mamma, vi har det så himla bra! Och hästarna har det så bra! Jag är så glad för det!
Då sved det till lite bakom ögonlocken skall erkännas.

Så från att ha superdeprimerad, radmager och bott på en madrass på golvet (+ en viss hotbild hängande över mig), har jag idag i-landsproblem som att allmänheten plockar mina blommor och att jag får tänka på vad jag äter.
Jag älskar i-landsproblem och det kommer du också att göra!

Du är så värd ditt nya liv. Och det inkluderar inte din sambo. Förutom i ert samarbete om barnen. You go girl!

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nu behöver jag hjälp.

JAg är i full gång med husletande och har hittat ett som på pappret verkar vara "perfekt" för mitt nya liv. Barnens pappa ska tydligen börja gå på visningar också.

Jag sa till honom förra veckan att barnen flyttar med mig till en början och att vi får ta hjälp för att hitta ett bra sätt till umgänge för honom. Därför kommer barnen stå skrivna hos mig (vilket jag även sa). Nu vet jag inte om han kommer att bråka om detta eller inte, men han har inte sagt något hittills.

Problemet då?

Han letar hus i en lite större ort i länet. I den här större orten har vi båda våra jobb, men jag har inte råd att hitta boende där om jag inte vill bo i en rätt liten lägenhet och det vill jag inte. Jag vill dessutom bo kvar i samma kommun som innan och behålla de kontakter jag knutit (då alla mina släktingar, vänner etc finns flera tiotal mil bort), behålla sonens bästis, behålla förskoleplatsen där sonen trivs och där vi sökt plats för bebisen till i höst. Dessutom kan vi upprätthålla kontakten med några av våra nuvarande grannar, även om det blir 1,5 mil bort. Sonen har även en bra kompis i grannpojken.

BÖR jag informera honom om att det inte är lämpligt med två förskoleplatser för barnen, för jag är helt säker på att han inte ens har reflekterat över vilka problem boende på två olika orter kommer att kunna orsaka. Jag vet med säkerhet att han kommer aldrig att gå med på att skjutsa barnen från den större orten till den mindre där förskolan finns. Eller ska jag låta honom inse det själv? Det kommer ju att bli tydligt på ett ev samarbetssamtal, men jag är rädd att jag skjuter mig själv i foten om jag inte ber honom att tänka över det hela ett varv till. Som att jag skulle medvetet "förstöra" hans chanser till att umgås med barnen (vilket jag inte vill).

MEN

Jag är rädd att han inte kommer låta barnen stå skrivna hos mig, endast och enbart för att jag vet att han inte kan tänka sig att bo på den mindre orten. Jag är rädd att han kommer att bråka om att han ska fortsätta vara pappaledig och ha barnen hos honom på heltid, trots att bebisen ammar och jag är rädd att han på något vis får för sig att separera barnen och att han skulle vilja ta sonen.

Han har inte sagt eller antytt någonting åt något håll, så det kommer inte av det, men jag känner mig låst och ambivalent. Jag vill ju att barnen ska ha en fungerande relation med sin pappa och jag kommer inte att neka umgänge, men jag vill inte tvingas till en längre flytt bort från min lilla bräckliga trygghetszon som jag ändå har här.

 

[Ginne]

Sv: Jag kvävs

Fast gården är inte min trygghet, utan bara min dröm och stora kärlek. MEN, den kan aldrig bli viktigare än mina barn och med inställningen att allt går bara man vill så kan man sätta sig i onödigt jobbiga situationer, när allt runtomkring en svajar ändå. Jag skaffade inte barn för att aldrig hinna se dem. Det är en försvinnande kort tid de är så här små och de förtjänar bättre än att bara behöva "anpassa" sig. Det är de här småbarnsåren som du bygger upp den grundtrygghet de ska bära med sig resten av livet och då förtjänar de en mamma som orkar vara närvarande och ge sitt allra bästa.

Jag förstår att ni alla vill väl när ni söker lösningar åt mig angående hästar och gård. Jag har tänkt i alla de banorna som ni tänker och hjärtat hejar på som värsta fotbollssupportern, men det är hjärnan som kommer att gå vinnande ur det här och hjärtat kommer att må bra av det då det inser vilken fin och trygg uppväxt jag kommer att skapa för de två mest underbara varelserna som finns på jorden.

Nya gårdar och nya fina hästar kommer att finnas även om 10 år.
(sen suger det hårt att läämna allt det här och det är en sorg jag kommer att bära med mig länge).

Jag tycker att du resonerar mycket klokt! Det är lätt att säga att allt går om man vill när man inte behöver reda ut det som krånglar själv, för det kan man ju ge sig den på att det kommer att göra... . Att sätta barnen i främsta rummet just nu är det bästa du kan göra, fort som ögat är det stora och vuxna och utflugna och du har möjlighet att realisera en hel massa drömmar (och kanske har du hunnit få nya drömmar under tiden, vem vet?)!

 

[Ginne]

Sv: Jag kvävs

Jag känner ju varken dig eller din f.d., men jag skulle ha låtit honom inse det han behöver på egen hand, alltså behandla honom som en vuxen tänkande människa som är kapabel att ta egna beslut. Du förstör inte hans chanser att umgås med barnen genom att inte tala om vad du tycker att han borde göra. Din uppgift är inte att få honom att tänka, det måste han göra själv, så tycker jag i alla fall.

 

[hoppsann]

Sv: Jag kvävs

Barnen fortsätter vara skrivna hos dig.
Jag hade nog inte ens kommenterat att x:et vill flytta till den större orten, hans liv och hans val.
Pappaledigheten får han kanske skjuta upp? Det funkar ju liksom inte just nu... Man kan ju inte dela på syskon sådär?
Har svårt att se att någon myndighet skulle gå emot din önskan att sonen skall fortsätta på sin förskola.
Att barnen skall gå på olika förskolor varannan vecka har jag aldrig hört talas om. Skulle tro att det går bort.
Som ditt x resonerar och om han vägrar köra barnen så verkar det som att han siktar på umgånge varannan helg?

Det finns lite han skulle ha tänkt på lite tidigare men nu är det ju som det är. Han hade nog räknat med att du skulle gå med på att bo kvar på gården tills hans pappaledighet hade passerat. Bra att du tog tag i det här nu. Strongt gjort.
Han kan ju inte klandra dig för att du inte vill fortsätta leva med någon som inte vill vara tillsammans med dig.
Han verkar tänka på sig själv först och du tänker på barnen först. All heder och respekt till dig.
Det kommer även berörd myndighet att se.
mvh

 

[Ginne]

Sv: Jag kvävs

Att barnen skall gå på olika förskolor varannan vecka har jag aldrig hört talas om. Skulle tro att det går bort.

Det förekommer, jag vet, men det kommer en dag när barnen slutar förskolan och börjar skolan och då blir det plötsligt inte riktigt lika enkelt längre.,..

 

[CillaW]

Sv: Jag kvävs

Nu är det dags att du slutar tänka åt er båda.
Det är dags att han tar konsekvenserna av sitt handlande och slutar förlita sig på att du roddar allt.
Han är vuxen. Hans beslut, hans problem.

 

[Ramona]

Sv: Jag kvävs

Jag är rädd att han inte kommer låta barnen stå skrivna hos mig, endast och enbart för att jag vet att han inte kan tänka sig att bo på den mindre orten. Jag är rädd att han kommer att bråka om att han ska fortsätta vara pappaledig och ha barnen hos honom på heltid, trots att bebisen ammar och jag är rädd att han på något vis får för sig att separera barnen och att han skulle vilja ta sonen.

Bråka för att få sin rätt har han all rätt att göra ifall du motsätter dig den.

Men frågan är varför du är rädd för att han inte ska låta barnen stå skrivna på dig? Vad tror du det är han vill åt i så fall? Jag tror ärligt talat inte att han ens tänkt så långt som att motsätta sig och göra någonting alls åt saken. Han tänker på sig själv helt enkelt. Han tänker inte på honom och barnen i en och samma ekvation. Utan han vill bo i den lite större orten och därför letar han efter hus där. Hur det blir med dagis och skolor har han inte ens reflekterat över, alternativt tycker är ditt problem.

Och blir det bråk kan jag trösta dig med att det inte finns en enda domstol som hade tagit ett ammande barn från mamman (så länge hon är frisk och kapabel att ta hand om barnet då förstås) eller splittra upp syskon som är sådär små.

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker inte att du bör informera honom om vilka problem det kan bli med förskoleplatser för att han letar bostad på annan ort än dig. Däremot borde ni väl båda kunna prata om vilka problem det kan bli med förskoleplaster när ni båda letar bostad på varsin ort...? Jag kan inte se att det är HANS problem, det är väl snarare ERT? Eller mer exakt, era barns?

Att medvetet låta bli att påpeka ett möjligt problem i förväg som kommer att gå ut över barnen känns egoistiskt om skälet är att man vill att han "ska växa upp". Att bara påpeka under ett samtal "hur har tänkt lösa det med förskolan där du söker bostad?" betyder ju inte att du måste lösa problemet åt honom också, bara göra honom medveten om att det är något han måste ta hänsyn till. Är han inte totalt iq-befriad borde det också fungera som en väckarklocka för honom...

Titta på medan han köper bostad och sedan förstå vilket krångel det blir känns onödigt oschysst. Inte för hans skull, men för barnen och din egen. Ni får ju dela på att köra barnen fram och tillbaka så det är väl enklare även för dig om han informeras på förhand så ni slipper hamna i den situationen.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nu är det dags att du slutar tänka åt er båda.
Det är dags att han tar konsekvenserna av sitt handlande och slutar förlita sig på att du roddar allt.
Han är vuxen. Hans beslut, hans problem.

Ja, men min sönderstressade hjärna rättfärdigar sådana här funderingar med att det faktiskt har med barnens bästa att göra. Honom vill jag ju inte lägga ner mer tid på...

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Bråka för att få sin rätt har han all rätt att göra ifall du motsätter dig den.

Men frågan är varför du är rädd för att han inte ska låta barnen stå skrivna på dig? Vad tror du det är han vill åt i så fall? Jag tror ärligt talat inte att han ens tänkt så långt som att motsätta sig och göra någonting alls åt saken. Han tänker på sig själv helt enkelt. Han tänker inte på honom och barnen i en och samma ekvation. Utan han vill bo i den lite större orten och därför letar han efter hus där. Hur det blir med dagis och skolor har han inte ens reflekterat över, alternativt tycker är ditt problem.

Och blir det bråk kan jag trösta dig med att det inte finns en enda domstol som hade tagit ett ammande barn från mamman (så länge hon är frisk och kapabel att ta hand om barnet då förstås) eller splittra upp syskon som är sådär små.

Ska man vara rent krass och gå in på ordval så har varken han eller jag några som helst rättigheter gentemot barnen, bara skyldigheter.

Anledningen till oron är att han precis som tidigare inte pratar med mig, inte berättar vad han vill och hur han tänker och hur han ser att saker och ting ska lösa sig. Att han inte vill ta hjälp och att precis alla som har någon form av utbildning eller jobbar inom de flesta yrkeskårer (läkare, mäklare, socionomer, psykologer etc) är hycklare och idioter. Att han dessutom, trots att han säger att han absolut vill ha barnen på halvtid, börjar leta boende på ett sätt som gör det mer eller mindre omöjligt att dela på tiden, gör att jag inte fattar hur han tänker (och troligtvis så tänker han inte alls). Men tro sjutton att man blir orolig för att det faktiskt finns någon tanke där bakom...

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker inte att du bör informera honom om vilka problem det kan bli med förskoleplatser för att han letar bostad på annan ort än dig. Däremot borde ni väl båda kunna prata om vilka problem det kan bli med förskoleplaster när ni båda letar bostad på varsin ort...? Jag kan inte se att det är HANS problem, det är väl snarare ERT? Eller mer exakt, era barns?

Nu är ju ett av våra stora problem att i vårt förhållande är det envägskommunikation. Känns lite som Cardigans låt Communication - "I'm talking and talking but I don't know how to connect, so I disconnect". Självklart är det barnens problem och det är ju det jag försöker säga, men det kanske inte kom fram?[/I]

Att medvetet låta bli att påpeka ett möjligt problem i förväg som kommer att gå ut över barnen känns egoistiskt om skälet är att man vill att han "ska växa upp". Att bara påpeka under ett samtal "hur har tänkt lösa det med förskolan där du söker bostad?" betyder ju inte att du måste lösa problemet åt honom också, bara göra honom medveten om att det är något han måste ta hänsyn till. Är han inte totalt iq-befriad borde det också fungera som en väckarklocka för honom...

Det skulle kunna vara en öppning att prata om det på det viset.

Titta på medan han köper bostad och sedan förstå vilket krångel det blir känns onödigt oschysst. Inte för hans skull, men för barnen och din egen. Ni får ju dela på att köra barnen fram och tillbaka så det är väl enklare även för dig om han informeras på förhand så ni slipper hamna i den situationen.

Att köra barnen åt hans håll kommer aldrig att vara ett problem för mig vid umgänge, men jag vill ha kvar förskolan för att den är ju en trygghet för sonen också, så att någonting kommer att fortsätta vara som det alltid har varit för honom mitt i den här röran. Jag är inte ute efter att jävlas med barnens pappa, utan undrar uppriktigt hur man ska göra i sådana här situationer

Dessutom - angående pappaledigheten. Jag kan inte tycka att det är schysst att varje dag väcka barnen, köra iväg dem till pappa, jobba, hämta upp dem och sen hem (att det skulle bli mitt ansvar att lämna och hämta dem där) precis när vi är nyspearerade. Det skulle bli väldigt rörigt för alla inblandade och i mitt nya hus vill jag inte ha honom mer än när jag bjuder in till det/vid överlämning av barnen. Hur löser man det?

Från början ville han bara vara pappaledig tills bebisen fyllde 1 och kunde gå på förskola, men innan allt det här hände övertygade jag honom om att han borde vara hemma längre (fast det var mycket motvilligt). Så jag har faktiskt lagt fram förslag på att han lämnar över lite dagar till mig och att jag går hemma i stället. Tror att det både är vad han egentligen vill, men ändå inte. HAn tycker att det är "dubbelt" att gå hemma, men har hittills inte sagt en enda sak som han tycker om med att vara hemma med barnen.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Det finns lite han skulle ha tänkt på lite tidigare men nu är det ju som det är. Han hade nog räknat med att du skulle gå med på att bo kvar på gården tills hans pappaledighet hade passerat. Bra att du tog tag i det här nu. Strongt gjort.
Han kan ju inte klandra dig för att du inte vill fortsätta leva med någon som inte vill vara tillsammans med dig.
Han verkar tänka på sig själv först och du tänker på barnen först. All heder och respekt till dig.
Det kommer även berörd myndighet att se.
mvh

Jag gissar att han ser det som så att han har levt med mig och barnen i över ett halvår utan några känslor, i hans ord som syskon. Så för honom har inget ändrats, han tycker nog att för att göra det enkelt för honom så kan vi fortsätta ett halvår till på samma sätt.

Skillnaden i den ekvationen är ju att jag har det sensaste halvåret levt med tron att vi har en relation, om än en knackig sådan, och ständigt försökt hitta lösningar på detta och satt hoppet till att en rejäl föräldraledighet skulle få honom att förstå vilka fantastiska ungar vi har och vilket jobb som ändå krävs för att det ska fungera. För mig har ju ALLT ändrats. Drömmar om gården, hästarna, barnen, kärnfamiljen etc. har ju rasat och gått sönder och jag känner att jag kommer inte må bra en enda dag innan vi är i sär. Han har ju för sjutton inte ens vett att flytta ut ur sovrummet och jag kan inte flytta ut då det är enda utrymmet som är stort nog för mig och bebis och sonen att sova på tillsammans (vilket brukar vara resultatet framåt morgontimmarna).

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag kvävs

Om han nu inte vill kommunicera så får du väl lägga fram de fakta som finns och så får han lösa det (anpassa sig) på egen hand. Det är ju hans konsekvenser av hans val att inte kommunicera.

Nä det är inte schysst att du ska behöva köra så som du beskriver, därför ligger det väl i ditt intresse också att påpeka detta för honom nu. Går han och köper hus och flyttar så är det ju förmodligen så det kommer att sluta trots allt? Har du förvarnat om att du inte kommer att köra hitan och ditan så är det återigen - hans val, hans konsekvenser av att bosätta sig där. Då kan du också ställa större krav på honom i efterhand.

Vissa problem är bättre att förekomma än att förekommas. Tar han knasiga beslut som påverkar dig kan du inte disconnecta eftersom du måste skydda och se efter ditt. Andra beslut han tar kan du ju skita fullkomligt i om du vill. Förstås.

När jag var liten-tonåring så lämnades vi vanligen mitt mellan våra föräldrar, dvs de åkte halva vägen och var och ingen befann sig någonsin i den andres hem. Kändes lite som att vara ett ups-paket men hellre det än en massa tjafs.

 

[CillaW]

Sv: Jag kvävs

Ja, men min sönderstressade hjärna rättfärdigar sådana här funderingar med att det faktiskt har med barnens bästa att göra. Honom vill jag ju inte lägga ner mer tid på...

Möjligen, som Skogstrollet skriver, fråga "hur har du tänkt där?". Men inhte lösa hans problem.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Och även om det är för barnens bästa så är det fruktansvärt energikrävande att alltid behöva fråga och försöka ta reda på hur han har tänkt sig (när jag vet att han inte tänker).
Det får mig att känna det som att det är jag som får reda upp allting helt ensam igen och det suger verkligen energi ifrån mig som jag skulle behöva till något annat.

Är det konstigt att känna en massa oro när man hela tiden måste försöka gissa sig till vad han egentligen tänker? Svaret är alltid tystnad eller "jag vet inte" eller "du vet att jag har svårt att sätta mig in i olika situationer" etc.

När har jag rättigheten att sätta mig ner och säga att jag orkar faktiskt inte mer, inte ens för barnen (de får allt jag har att ge ändå, men jag orkar inte reda upp deras pappa också)?