@Bison Jamen dåså, då går det nog bra. Tar hon upp frågan om huruvida du tycker om barn första gången ni ses så är hon ju helgalen så då kan du ju svara hur rakt och ärligt du vill tycker jag.
Alla är vi olika. Börjar dock förstå problemet med hans hemstad, hade fan aldrig velat dejta nån om den bodde så att jag asap var tvungen att träffa familjen
Håller med. Har två vänner som jobbar på förskola resp som lärare åk 1-3. De har inga barn, vill inga heller ha och har inget intresse av att prata barn. Dock tycker de väldigt mycket om barn och älskar sina jobb.
Har även vänner i dessa yrken som HAR barn och de pratar inte ungar mer än andra yrkesgrupper
Fördelen när man passerat 40. Skulle man häva ur sig nått om ungar skulle svärmor dö. Det räcker med de 512 st barbarn som redan finns
BarbarnFördelen när man passerat 40. Skulle man häva ur sig nått om ungar skulle svärmor dö. Det räcker med de 512 st barbarn som redan finns
Spånar
Tack! Nu har jag verkligen lärt mig någonting nytt!Jag är uppvuxen i frikyrkobygd, dock inte i ett frikyrkohem, och jag kunde inte undgå att se markörerna. Jag är så formad av det där att troende kristna personer brukar ta mig för troende kristen, trots att jag inte alls är det.
Ursäkta OT.
Gör det! Och se fan till att älska livet samtidigt!!!Gör @Petruska det? Alltså, det har jag svårt att tro. Och det menar jag i positiv anda. Eller ska jag kanske säga i glädje?
Jaha nej gud nej. alltså när jag och min sambo först träffades så hade jag ju inte "Mål: Samborelation" i huvudet utan jag träffade ju honom på samma vis som jag träffat vem som helst: vi umgås, vi gör saker, vi har kul etc. Jag är dock inte typen som vill börja träffa föräldrar und shit på en gång, för mig känns det som att jag blir nån form av flickvän långt innan jag är bekväm med det.
Alltså jag och min partner reser mycket, umgås med vänner, umgås med familj. Vi har ett högst "socialt" förhållande. Är inte det rätt normalt när man är med någon?
Säkert, jag bara spånade på orsaker till att det kan vara olikaJaha nej gud nej. alltså när jag och min sambo först träffades så hade jag ju inte "Mål: Samborelation" i huvudet utan jag träffade ju honom på samma vis som jag träffat vem som helst: vi umgås, vi gör saker, vi har kul etc. Jag är dock inte typen som vill börja träffa föräldrar und shit på en gång, för mig känns det som att jag blir nån form av flickvän långt innan jag är bekväm med det.
Alltså jag och min partner reser mycket, umgås med vänner, umgås med familj. Vi har ett högst "socialt" förhållande. Är inte det rätt normalt när man är med någon?
Vet inte, du får fråga dem. Jag har bara vant mig vid att det ofta är så.
Nej, det där lät inte riktigt som jag, det gjorde det inte.Gör @Petruska det? Alltså, det har jag svårt att tro. Och det menar jag i positiv anda. Eller ska jag kanske säga i glädje?
Nu har jag svårt att formulera det här på ett sätt som inte låter som kraxande olycksfågel, men du får helt enkelt tro mig när jag säger att det inte är så jag menar, OK?
Jag är av åsikten att även om något skulle ta slut senare så var det inte nödvändigtvis fel innan dess. Så man kan alltså ha "hittat rätt" utan att det behöver handla om "för evigt".
Just du och din sambo kan dock, så klart, handla om just för evigt.
Säkert, jag bara spånade på orsaker till att det kan vara olika
Man hade älskare! Och älskarinnor!
Varför inte? Iaf träningskläder. Jag hade bla en i regnkläder där jag satt med hunden efter att ha gått ett spår. Båda blöta och skitiga
Det är ju sånt jag gör till vardags. Hade bara en lite "fixad" bild (midsommarkort) resten var från olika vardagsituationer. Tror jag hade 5-6 bilder.
