Nu är jag hemma från min dejtDet blev ingen långpromenad med hundar, utan picknick vid havet. Det var väldigt trevligt! Är lite osäker, men kan inte riktigt analysera varför så misstänker det är för att jag tänker lite för mycket
Ämnet har ju diskuterats till leda...
...men jag tänker att det finns en hel massa tänkbara anledningar till att två personer inte funkar tillsammans. (Brist på) kroppslig och själslig attraktion, olika värderingar, olika syn på förhållanden, geografiska hinder etc etc. Då känns det för mig onödigt att dissa ett potentiellt förhållande redan utifrån att ena parten är sju år yngre, innan eventuella mer konkreta olikheter och komplikationer ens uppenbarat sig. Eller visat sig inte finnas... ), han stannade kvar i fyra dagar och jag kallar honom nu för min pojkvän och han planerar en flytt hit från sin hemstad. Känns lite overkligt, men sjukt bra.Man behöver få gnälla av sig lite ibland. Kan också känna bland att det borde vara något fel på mig/mina preferenser/min smak. Som tur är är jag oftast klok nog att veta att det inte är så.
Du är inte ensam att känna sådär ibland...om det nu är någon tröst
Du jag förstår dig verkligen! Känner själv att jag är nära på att he upp, och då har jag ändå en person som verkar vilja dejta mig.
Nu har jag dessutom trasslat in mig i något jag inte borde, och det får mig att känna mig både bättre och sämre.)+ @Frokennordberg@Frokennordberg och @Ceta
Jag känner också så, oftare och oftare, och har gjort det ganska länge. Jag är så trött på att vara ensam, och känner mig helt misslyckad som varit det så länge
Funderar mest på vad det är för fel på mig som gör att jag är dömd till ett liv i ensamhet typ
@Ceta @addicted m.fl.
Jag förstår inte varför man ska få den där känslan av att man misslyckas, för en sån här sak? Hur kommer det sig? Det är precis som någon som går arbetslös länge, man tvivlar på sig själv och sitt eget värde. Hemska situationer båda två, men vad går att göra åt det?
Ja, sålänge hjärnan vinner och man ändå kan övertyga sig om att känslan inte är sanning, men jag tänker att det går ju bara en viss tid, om man aldrig får bevisat sig om en motsats så fastnar man lätt.
Sen det där med att trassla in sig och känslan av att det både lyfter och sänker är fasen inte roligt det heller, I feel ya! Och jag förstår inte heller det där "enkla och lätta" som folk verkar hitta till höger och vänster.
Jag hoppas bara att vi bara är så jäkla awesome att det är därför det tar lite tid.
(och att när vi sen hittar det inte blir några jobbiga jävlar som kommer med käcka tillrop och halleluja-körer till alla som är kvar i vår nuvarande sits
Jag visste det - jag är ett geni!
Det är dumt att du känner dig skadad
På vilket sätt upplever du att det hindrar dig? Och vad är det med strulet som behöver avslutas? 
