Klart jag inte vill det här. Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Mina föräldrar använder det faktum att de är snälla och tar hand om hästarna under veckorna emot mig. Jag har ingenting att säga till om. Mamma sopar ihop spånet i boxarna när hon mockat, vilket är dåligt för golvet och medför att det luktar piss i hela stallet. Det får jag inte säga någonting om, inte ens på ett snällt sätt. Hästarna får ofta för mycket mat, det får jag inte säga någonting om. Stallet kan se rörigt och stökigt ut när jag kommer, men jag skulle bara våga påpeka det. Jag är ständigt skyldig de något - för att de tar hand om hästarna.
Och att alltid komma hem och känna sig ovälkommen är inget roligt. Det är inte ett litet problem. Och det har inte pågått i två veckor. Jag är så less på att bli överkörd och jag mår dåligt av att vara hemma.
Ni andra:
Oetiskt, ja, det kan man väl tycka. Jag anser att en död häst aldrig lider, och jag tycker inte att man ska ha hästar för att man måste. Ibland händer det saker som gör att man inte kan eller vill ha kvar dem, om det beror på att intresset tar slut eller på att det helt enkelt inte fungerar kvittar väl? Skulle jag kunna sälja dem så skulle jag kanske det, men det är ju en speciell situation. Jag har lovat ena ägaren, och min egen är osäljbar. Vad ska man göra? Tvinga sig själv att ha kvar dem trots att man inte mår bra?
Självklart är ingenting av detta hästarnas fel, absolut inte. Ja, hästarnas väl och ve går före. Det är väl därför jag funderar på att göra mig av med dem? Att sluta komma hem och lämna dem hit, eller göra mig av med dem, ja, då anser jag väl att jag ser till hästarnas väl och ve när jag gör mig av med dem.
Ett år är ingen lång period vanligtvis, men mår man dåligt kan det kännas som en halv livstid.