Hur får man en man att klippa navelsträngen?

Jag blir lika konsternerad varje gång människor väljer att skaffa barn med en partner de egentligen inte delar värderingar med, i en livssituation de inte anser hållbar.

Varför sätter man ett barn i denna ekvationen som beskrivs i inledningen? Hur kan man tycka att det är en vettig idé? För att man anser att man antingen ska göra om sig själv, eller göra om sin partner? För att man hoppas att - i det här fallet - föräldrarna ska ändra sig? För att man hoppas på gudomligt ingripande och hela situationen förändras genom ett trollslag?

Sedan bjuder man in sin vänskapskrets att istället för Gud att ingripa och ha åsikter, läsa lusen av, lägga sig i och predika.

Har hela världen blivit galen eller är det bara jag?
 
Det är klart att man ska ställa krav och förvänta sig saker. Det har jag inte sett att någon skrivit att man inte ska. Det man däremot inte bör göra är att försöka göra om, forma en annan människa till något man vill ha och den andre inte är. Det har man ingen rätt till. Hade min partner som visste att med mig följer djur och mina barn, att jag vill bo på landet och trivs bäst hemma och inte tycker att det är särskilt kul att resa kommit hem och sagt att han inte vill ha djur i familjen längre och att vi skulle resa jorden runt istället så hade han försökt göra om mig till någon jag inte är. Det har han inget rätt till. Har jag varit tydlig med vem jag är och vilka behov jag har så har ingen annan någon rätt att försöka stöpa om mig efter sin vilja. Hade vi båda däremot upptäckt att vi ville resa jorden runt, bo i en husbil och kuska runt med den eller flytta till lägenhet i storstan och leva utan djur så hade det varit helt okej men inte att den ene försöker förändra den andre mot hens vilja.

Jag håller inte alls med dig om att det krävs kompromisser för att leva ihop. Kompromiss för mig är att ingen får som hen vill och vem mår bra i ett sådant förhållande? Inte jag iallafall. Det handlar inte alls om att tycka lika hela tiden utan att låta sin partner tycka som hen gör och vara som hen är. Man kan vara helt överens om att tycka olika i vissa frågor.
Vad det har med att göra att man stöttar varandra förstår jag inte alls. Man stöttar inte varandra när man försöker förändra varandra.

Att "lämna livet med mor och far" när man gifter sig är helt upp till personen ifråga om hen vill göra det. Det där är så ålderdomligt (och då var det kvinnan som lämnade födelsehemmet, sonen var kvar) att det är löjligt i mina öron. Idag har de flesta vuxna lämnat barnrummet för att det är vad man gör när man blir vuxen, inte för att de träffade någon utan just för att man blir vuxen men att någon flyttar hemifrån hindrar inte relationen till föräldrarna. Den ser jag som viktig och något som ingen partner ska lägga sig i eller ställa ultimatum om. En människa kan ha många relationer, att hen träffar en partner innebär inte att hen måste bryta övriga relationer och relationer ska aldrig ställas mot varandra. Relationer kan och ska inte graderas i viktighet. Att sätta sig i situationen att flytta till någon som bor hemma hos föräldrarna/föräldrarna bor på samma gård är väldigt speciell och man bör ha tagit reda på innan hur saker och ting förhåller sig. Är relationen med svärföräldrarna sådan att de är elaka mot en, varför flyttar man ens dit? Jo, för att människor är blinda och tror att andra ska förändras vilket de inte gör.
Vad du ser är vad du får.

Problemet Ts tar upp är att parterna hade olika förväntningar. Hon trodde att han skulle förändra sig till att bli någon hon ville ha och han trodde att hon ville ha den han är. Tror jag. Jag tror inte att han har haft tankar på hur han ska förändras utan han är som han är och lever det liv han vill ha.
Att tro att partnern ska förändras är det absolut vanligaste felet många gör i relationer. Varför tror du att så många när de lämnar inte vet vilka de är längre? Nej människor har inte mer självbevarelsedrift än så. Kärlek gör människor blinda och de tänker att det ordnar sig. Att saker och ting kommer förändras bara...

WOW!:bow:
 
Det blir mycket utsvävningar och spekulationer som inte stämmer när man inte får hela bilden klar. Jag har medvetet utelämnat massor av information för att inte hänga ut någon annans hela liv på nätet.
Lite kort är det så här:
Det här tagit lång tid att få mannen att förstå vad det är frun inte orkar leva med, men nu är just den biten i hamn. När de är själva och pratar med varandra så drar de absolut är samma håll och vill samma sak. De är mer eniga än man skulle kunna tro. Men när sen hans föräldrar lägger sig i så är han inte stark nog att stå emot deras åsikter och viljor utan han sitter kvar i deras ledband och har svårt att ta sig loss. Föräldrarna är nog lite av den gamla skolan som tycker att hon ska vara nöjd med det hon har.
(min vän har inte bott på gården, utan en liten bit därifrån)
De är i nuläget eniga om att det bästa alternativet är att barnet bor hos sin mamma och självklart gör de allt de kan för att barnet ska få umgås med båda sina föräldrar.
Orsaken till att jag skrev den här tråden var faktiskt att min bekant tänkte tanken att några ilskna men väl valda ord från Ella skulle kunna få mannen att fatta vad han håller på med, att han faktiskt väljer bort fru och barn när han väljer att följa föräldrarnas önskan. Det är alltså inte på eget bevåg eller bakom någons rygg som jag "lägger mig i". Som någon skrev, han verkar inte riktigt ha insett att det är han, frun och barnet som är hans familj nu.
Orsaken till att vi tror att det skulle vara bra om han kunde flytta med frun är att det förhoppningsvis skulle kunna göra honom mer självständig. Det handlar inte på något sätt om att bryta helt, utan bara att klippa av navelsträngen. Frågan är mest om det ens är möjligt eller om han alltid kommer vara pappas lilla dräng?
 
Men är du verkligen, på fullaste allvar, intresserad av att vara slagträ i den här äktenskapliga striden?! Överväger du det ens?

Du beskriver mannen som ett kastrerat mähä, en högst ärekränkande bild, där han går i ledband, låter sig övertalas och fullständigt topprids av sina föräldrar. Det ÄR komplicerat att vara bondson, särskilt om man avser att en gång ta över gården (vilket kanske inte framgått om/är fallet). Det är vad jag förstår inget som inte varit tydligt genom hela förhållandet, men NU vill frun ändra på mannen och hans inställning. Jag kan mycket väl se att han håller med vid en diskussion, det hade jag också gjort om jag varit inblandad i en diskussion av den här kalibern som involverar mitt familjeliv. Allt för husfriden.

Varför i hela fridens namn ens dra in vänner i sin privata fejd? Varför bokar de inte familjerådgivning? Hur kommer man ens på tanken att be sin vän - och sätta vännen i den sitsen? - att läxa upp sin man?
 
Men är du verkligen, på fullaste allvar, intresserad av att vara slagträ i den här äktenskapliga striden?! Överväger du det ens?

Du beskriver mannen som ett kastrerat mähä, en högst ärekränkande bild, där han går i ledband, låter sig övertalas och fullständigt topprids av sina föräldrar. Det ÄR komplicerat att vara bondson, särskilt om man avser att en gång ta över gården (vilket kanske inte framgått om/är fallet). Det är vad jag förstår inget som inte varit tydligt genom hela förhållandet, men NU vill frun ändra på mannen och hans inställning. Jag kan mycket väl se att han håller med vid en diskussion, det hade jag också gjort om jag varit inblandad i en diskussion av den här kalibern som involverar mitt familjeliv. Allt för husfriden.

Varför i hela fridens namn ens dra in vänner i sin privata fejd? Varför bokar de inte familjerådgivning? Hur kommer man ens på tanken att be sin vän - och sätta vännen i den sitsen? - att läxa upp sin man?
Det var nog mest på skämt, med en gnutta allvar, när vännen sa att det är det enda hon inte försökt med, som svar jag sa att man skulle vilja åka dit och slå honom med nåt hårt i huvudet.
Nej, jag kommer inte göra det, om det inte finns en extremt bra anledning till att just min inblandning skulle vara avgörande. Och nån sån anledning ser jag inte.
Mannen är konflikträdd och har alltid styrts av sina föräldrar. Jag ser många "klassiker" i deras förhållande och mycket kunde säkert gjorts annorlunda. Men frågan just nu är om det ens är möjligt att rädda det äktenskap de båda egentligen vill ha? Finns det några exempel på män som faktiskt lyckas klippa navelsträngen i liknande situationer?
 
Men snälla, om nu någon av parterna (eller bägge) vill rädda relationen: är det inte mer meningsfullt att söka familjerådgivning än ha en omröstning på öppet forum (Bukefalos) om huruvida det går eller inte att få någon att ändra inställning till sina föräldrar och resterande familj?

Har du själv gett parterna rådet att söka rådgivning?
 
Men är du verkligen, på fullaste allvar, intresserad av att vara slagträ i den här äktenskapliga striden?! Överväger du det ens?

Du beskriver mannen som ett kastrerat mähä, en högst ärekränkande bild, där han går i ledband, låter sig övertalas och fullständigt topprids av sina föräldrar. Det ÄR komplicerat att vara bondson, särskilt om man avser att en gång ta över gården (vilket kanske inte framgått om/är fallet). Det är vad jag förstår inget som inte varit tydligt genom hela förhållandet, men NU vill frun ändra på mannen och hans inställning. Jag kan mycket väl se att han håller med vid en diskussion, det hade jag också gjort om jag varit inblandad i en diskussion av den här kalibern som involverar mitt familjeliv. Allt för husfriden.

Varför i hela fridens namn ens dra in vänner i sin privata fejd? Varför bokar de inte familjerådgivning? Hur kommer man ens på tanken att be sin vän - och sätta vännen i den sitsen? - att läxa upp sin man?
Jag tycker att TS beskriver sin väninnas särbo som någon som helt saknar indianer i kanoten.
Kränkande så det räcker o blir över.
 
Det var nog mest på skämt, med en gnutta allvar, när vännen sa att det är det enda hon inte försökt med, som svar jag sa att man skulle vilja åka dit och slå honom med nåt hårt i huvudet.
Nej, jag kommer inte göra det, om det inte finns en extremt bra anledning till att just min inblandning skulle vara avgörande. Och nån sån anledning ser jag inte.
Mannen är konflikträdd och har alltid styrts av sina föräldrar. Jag ser många "klassiker" i deras förhållande och mycket kunde säkert gjorts annorlunda. Men frågan just nu är om det ens är möjligt att rädda det äktenskap de båda egentligen vill ha? Finns det några exempel på män som faktiskt lyckas klippa navelsträngen i liknande situationer?
Så när du inte får medhåll backar du o påstår att det var ett skämt?

Om TS har någon ryggrad/stake så delger man båda inblandade parter länk till denna tråden.
:yuck:
 
Har du själv gett parterna rådet att söka rådgivning?
Ja det har jag! De har varit där, men ingen av dem tyckte att det gav något. Det beror säkert på vem man träffar också.
Jag tycker att TS beskriver sin väninnas särbo som någon som helt saknar indianer i kanoten.
Kränkande så det räcker o blir över.
Jag beskriver honom inget alls, utöver det som har betydelse i just denna frågeställning.
 
Har jag ens sökt medhåll?
Såvitt jag vet har jag bara undrat om det är möjligt att få en man att bli mindre beroende av sina föräldrar.

Du har ställt frågan om hur man får en man att ändra på sig.
Från att (möjligen) vara bunden till sina föräldrar, till att (eventuellt?) bli bunden till sin fru.

Varför måste mannen förändras?

Familjerådgivning låter som det rimliga:
vi har två parter här.
Frun vantrivs i situationen, flyttar.
Bra.
Mannen ska förändras? eftersom han slits mellan två hötappar, där relativt dominanta (?) föräldrar är ena hötappen, frun är den andra hötappen.
Båda hötappar drar i honom, inte konstigt om det är svårt för honom.
Frun och du tycker att hon är den viktigaste hötappen och att han ska ändra på sig för att följa den.

Eftersom jag inte vet mer om situationen än de få saker du förmedlat, är jag inte övertygad om att det är mest rätt att han ändrar på sig.

För honom är ju situationen dålig hur den än blir: antingen får han det jobbigt med sin relation till sina föräldrar, eller så får han inte behålla frun. Och situationen för honom är inte bra nu heller, som du beskriver det (att han sitter och deppar framför TV säger ju att han inte heller mår bra).

Nej, lämna du problemet åt din kompis och hennes familj.

Som hennes kompis är det väl rimligt att du tycker att han borde ändra på sig, som utomstående borde du förhålla dig neutral.
 
Jag beskriver honom inget alls, utöver det som har betydelse i just denna frågeställning.

Problemet är väl ditt ordval. Som är ganska tydligt negativt de få gånger du beskriver.
Det är tydligt att det i dina ögon är så att hans agerande är fel.
Jo.
Men han kan heller inte göra rätt i den sits han sitter.
Och detta inte för att försvara en för mig helt okänd person, mer än att försöka få även dig att förstå att det inte är "bara" att ändra.
Och att ändra på det sätt som du och hans fru vill, kanske faktiskt inte är så bra för honom.

Det kanske är så att han och frun har olika behov.
 
Orsaken till att vi tror att det skulle vara bra om han kunde flytta med frun är att det förhoppningsvis skulle kunna göra honom mer självständig. Det handlar inte på något sätt om att bryta helt, utan bara att klippa av navelsträngen. Frågan är mest om det ens är möjligt eller om han alltid kommer vara pappas lilla dräng?

Men hur får ni/du/hon det till att om han gör X (stannar på gården) är han ett osjälvständigt mähä, och om han gör Y (följer efter frun) är han självständig och mogen? Du/ni menar att när han gör det föräldrarna vill så är han ledd och lydig ("pappas lilla dräng"), om han gör det frun vill så är han fri!? Hur går det ihop? Handlar det inte bara om vad du/ni tycker är rätt i situationen, helt enkelt?

Hans vilja då? Den är knappast identisk med fruns...
 
Hans vilja då? Den är knappast identisk med fruns...

Det är här jag fastnar gång efter annan. Som vuxen, tänkande människa känner jag att om någon väljer att göra något är det just vad denna person VÄLJER att göra. Utifrån sitt eget huvud.

I de fallen hade jag velat diskutera varför han VILL att situationen ska se ut så här, alternativt hur göra för att situationen ska se annorlunda ut.

Men jag hade absolut utgått från att det är hans val som tagit honom till den situation han har. Allt annat hade varit så avtändande för mig att jag av flera skäl sett relationen som omöjligt, jag kan inte ha ett förhållande med någon som inte kan forma en åsikt och stå för den och handla utifrån sin egen vilja.
 
Vadå hans familj nu? Så ser inte jag det alls. Jag är fortfarande i familj med mina föräldrar även när jag lever i äktenskap med barn. Och deras band har då hållit i sig längst liksom. Dessutom är de väldigt kloka och jag trivs galet bra med dem så deras åsikter är lika viktiga som en partners. Om någon ställde villkor eller ville slå mig eller skicka vänner för att bråka med mig så vet jag dels på vilken sida jag står och partnern skulle ha förbrukat sitt förtroendekapital. Jag tror den här mannen lever som han vill faktiskt och det är det din vän har att ta ställning till. Om hon ska köpa läget eller dra.
 
Sen jag läste om kvalstren har jag slutat bädda. Luftar hela dagen i stället , hoppas kvalstren fryser bort:D
 

Liknande trådar

Relationer Skapade ett nytt nick för detta inlägg för att inte outa mannen. Jag har kommit till insikt om att jag lever i en, för mig, toxisk...
4 5 6
Svar
109
· Visningar
8 079
Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 168
Senast: gullviva
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
50
· Visningar
6 602
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 418
Senast: Thaliaste
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp