Nä det har du rätt i, mitt misstag.Fast han har inte dumpat sitt barn. Det är frun som valt att separera.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Nä det har du rätt i, mitt misstag.Fast han har inte dumpat sitt barn. Det är frun som valt att separera.
Aha! Man ska tvinga FÖRÄLDRARNA istället?!I detta fallet finns trejde alternativet, att han sätter när foten och markerar för föräldrarna att de måste acceptera frun. Det vore det bästa alternativet, men det har han ju inte gjort hittills och det är därför frun till sist flyttat.
Ett äldre par jag känner flyktigt, vet jag att den ingifte hade duster och kände sig utfryst av övrig familj. Det blev bättre efter att barnet helt tog över gården, men aldrig riktigt bra.Som sagt, det är många detaljer som jag medvetet låter bli att nämna här. Jag fortsätter undvika det, för det finns ingen anledning att berätta allt.
Jag önskar bara få veta om det finns någon som har erfarenhet av en man som har liknande stark relation till sina föräldrar, där han har ändrat på det till förmån till sin fru?
I detta fallet finns trejde alternativet, att han sätter när foten och markerar för föräldrarna att de måste acceptera frun. Det vore det bästa alternativet, men det har han ju inte gjort hittills och det är därför frun till sist flyttat.
Ärligt talat?Tolkar ickesvaret som att hon var fullt medveten om hur landet låg och av någon anledning trodde att det skulle förändras pga henne och barnet.
Ja, varför inte? Det var ju ingen direkt "farlig" eller ens personlig fråga; Visste frun hur han är, hur hans liv är, men trodde att det skulle förändras?Ärligt talat?
Okej, jag uppfattade det inte som en ja/nej fråga utan mer en fråga efter detaljer.Ja, varför inte? Det var ju ingen direkt "farlig" eller ens personlig fråga; Visste frun hur han är, hur hans liv är, men trodde att det skulle förändras?
Med tanke på hur negativt mannen framställts så torde det inte vara några problem med en sån ja/nej-fråga om frun.
Hur är mamman gränslös?Väninnan (TS) o/e mamman verkar helt gränslösa.
Alltså om du har en nära relation även med honom tycker jag du ska åka och prata med honom. Du lär inte förändra så mycket, men du får ju i alla fall höra hans version av det hela. Det kanske skiljer sig mot hennes, eller hur?Självklart. Men frågar kvarstår, finns det någon som lyckats, där det till sist blev ett slut som gjorde alla glada?
Precis vad jag tänkte. Ungefär så här "När han pratar med sina föräldrar är de överens, men sedan med frun är han så svag att han håller med henne istället."Men hur får ni/du/hon det till att om han gör X (stannar på gården) är han ett osjälvständigt mähä, och om han gör Y (följer efter frun) är han självständig och mogen? Du/ni menar att när han gör det föräldrarna vill så är han ledd och lydig ("pappas lilla dräng"), om han gör det frun vill så är han fri!? Hur går det ihop? Handlar det inte bara om vad du/ni tycker är rätt i situationen, helt enkelt?
Hans vilja då? Den är knappast identisk med fruns...
Självklart. Men frågar kvarstår, finns det någon som lyckats, där det till sist blev ett slut som gjorde alla glada?
Jag skulle inte bli tokig alls om min mans vän skrev om mig. Däremot skulle jag tro att han blivit tokig och seriöst känna att han behövde hjälp. Helt ärligt alltså. Jag kan inte föreställa mig en enda vän, varken till mig eller min man, som någonsin skulle engagera sig så till den milda grad att de startade trådar om våra "problem" på olika forum.Jag vet inte vilket som skulle göra mig mest skogstokig, om min kompis skrev om min partner, eller om min partners kompis skrev om mig.
Nej, det där engagemanget är väldigt märkligt. Det här är ju inte första tråden om "någon annans" problem, och jag brukar tänka att antingen har de som startar sådana inga egna problem att fundera över, eller så har de så många problem att de flyr genom att grotta ner sig i andras.Jag skulle inte bli tokig alls om min mans vän skrev om mig. Däremot skulle jag tro att han blivit tokig och seriöst känna att han behövde hjälp. Helt ärligt alltså. Jag kan inte föreställa mig en enda vän, varken till mig eller min man, som någonsin skulle engagera sig så till den milda grad att de startade trådar om våra "problem" på olika forum.
Men hur skulle en utbildad psykolog med typ 17års arbetslivserfarenhet i yrke lösa detta fallNej, det där engagemanget är väldigt märkligt. Det här är ju inte första tråden om "någon annans" problem, och jag brukar tänka att antingen har de som startar sådana inga egna problem att fundera över, eller så har de så många problem att de flyr genom att grotta ner sig i andras.
Nej, det där engagemanget är väldigt märkligt. Det här är ju inte första tråden om "någon annans" problem, och jag brukar tänka att antingen har de som startar sådana inga egna problem att fundera över, eller så har de så många problem att de flyr genom att grotta ner sig i andras.
Kära buke!
Ett mig närstående blötdjur (gudmor till min hund)....
En psykolog "löser" väl inga fall alls.. Och om en psykolog vore inblandad skulle den nog mest jobba med att få parterna att prata med varandra..Men hur skulle en utbildad psykolog med typ 17års arbetslivserfarenhet i yrke lösa detta fall
Och det efter att man avgjort om personen verkligen har en navelsträng att klippa, rent objektivt. Det blir svårt att klippa den annars.För mig är det fel redan i trådstarten. Frågan är inte om man kan tvinga någon att ändra sig/klippa navelsträngen.
Frågan är väl om man kan få någon att VILJA klippa navelsträngen?
Och det efter att man avgjort om personen verkligen har en navelsträng att klippa, rent objektivt. Det blir svårt att klippa den annars.